Sönderslagen ekonomi, tilltagande etnifiering, intellektuellt förfall. Så kan det se ut i ett afrikanskt land. I Dakar är globaliseringen ingen god nyhet. Aron Etzler rapporterar från exemplet Senegal.
Turistguiden Guide de Routard inleder sitt kapitel om Dakar på följande sätt: "Ingen skulle kalla Dakar för en favoritplats. Få skulle tycka att den är sympatisk." Dakar, som länge var västra Afrikas ekonomiska och intellektuella centrum, förfaller. Hamnen trafikeras inte längre av speciellt många skepp. Fabrikerna runt staden som gör jordnötsolja stänger. Centrala Dakar kallas le Plateau, eftersom den delen av staden står på asfalt och betong. Det är farligt att gå här. Man skall inte gå på rue Pompidou efter mörkrets inbrott. Man måste fästa blicken rätt fram och gå snabbt utan att tveka. Här släpar sig tiggarna fram utan ben. När någon kommer fram säger man "nej tack" och går vidare.
Men det är inte efterblivenhet, inte gammal fattigdom som spökar. Det är en fattigdom som växer snabbare än tidigare vad än tillväxtprognoserna säger. Det är hos de unga männen i centrala Dakar man ser den värsta desperationen.
Amady Aly Dieng, historiker och sociolog på universitet i Dakar, har sammanställt en antologi om Senegals läge inför 2000-talet, Le Sénégal a la véille du troisime millenaire. De problem som landet står inför är uppenbara för alla betraktare. Okontrollerad urbanisering, hög arbetslöshet, hög dödlighet. En klassisk tredje världen-problematik, som man efter kolonialismens avskaffande (för Senegals räkning kom självständigheten 1960), skulle reformera bort. En problematik som Världsbanken, IMF och de styrande i landet idag vill lösa med ökade utlandsinvesteringar, liberaliseringar och ökad öppenhet. Dieng konstaterar i sin bok att det är samma recept som man har följt under en ganska lång tid. Senegal var det första landet i Afrika som underkastade sig IMF:s strukturanpassningsprogram 1980. Nästan över en natt byttes den gamla statscentrerade socialdemokratiska reformpolitiken ut mot nyliberala recept. I dag talar man om perioden efter detta skifte som "det förlorade årtiondet". Verkan av strukturanpassning och politikens inriktning på utlandsinvesteringar är en svagare stat. Det har i sin tur lett till en backlash för utbildningen.
Några enkla fakta kan beskriva situationen. 58 % av landet invånare är under 20 år. Av dem går strax över 20 % i skolan, vilket är färre än tidigare. Analfabetismen, som nu ligger runt 65 %, kommer alltså att stiga med nästa generation. Det är nu inte bara ett resultat av skolväsendets stagnation. Det handlar om en samhällslogik: de nya arbeten som växer fram kräver ingen större utbildning. Den snabbast växande sektorn i Senegal är den informella sektorn, dvs. den grå ekonomin. Gatuförsäljare, tillfälliga servicearbeten, tiggeri, prostitution och kriminalitet är vanliga jobb för de rotlösa unga som flyttar in till och växer upp i Dakar.
Den informella ekonomin växer därför att bassektorerna, jordbruk och industri, stagnerar. Jordbruket är inriktad på ett fåtal produkter som är känsliga både för klimat och förhållanden på världsmarknaden. Generellt har priserna för dem sjunkit stadigt sedan 1960-talet. Industrin har alltid varit svag i Senegal. Till stor del beror det på arvet från kolonialismen. Fransmännen såg Senegal som en råvaruproducerande del av sitt koloniala imperium. Man ansåg att Senegal hade en "kallelse till jordbruket". De få industrier som finns - läderbearbetning, zinkgruvor och jordnötsoljeraffinaderier - är ineffektiva på grund av att de administrerats av koloniala monopol med garanterad avkastning. Jordnötsindustrin är nu utkonkurrerad av Indien. Allt tal om att Senegal kommer att utvecklas genom en kapitalistisk utveckling är utopi så länge man inte bryter beroendet, menar författarna i Le Sénégal la véille du troisime millenaire. Och de grupper som har makt nog är inte intresserade av att bryta beroendet.
Senegals beroende är tvåfaldigt: eftersom industrin är svag, måste man importera i stort sett allt, och eftersom importen är hög, måste man exportera det värdefulla man har. Samir Amin skriver i sitt förord till Diengs bok att Afrika är den mest integrerade kontinenten av alla i världsekonomin. Import- och exportandelen av ekonomin är 46 %, att jämföra med i snitt 13 % för Europa. Afrika är högst integrerat i världsekonomin konstaterar Amin torrt - det är bara det att man också ligger längst ned inom den hierarki som finns i världen.
Några kilometer utanför Dakar ligger universitet, med byggnader i det tidiga sjuttiotalets fantasifullt råbarkade stil. I storlek kan det jämföras med Stockholms universitet. Jag har instinktivt letat mig fram till den historiska fakulteten, där jag frågar mig fram i korridorerna. Klassrummen är nedslitna, många fönster är trasiga. Lärarna suckar trött när jag frågar hur det går med den högre utbildningen i Senegal, Västafrikas intellektuella centrum.
- Det var länge sen. Dakar har gått ned sedan krisen på åttiotalet.
Jag intervjuar Amady Aly Dieng i kafeterian på historiska fakulteten i Dakar, en dunge träd i eftermiddagshettan. Boken, som är nyutkommen, kommer inte att gillas av de härskande i Senegal. Det är en bok som ställer frågan om utlandsberoendet i centrum, säger Dieng. Ett beroende som är kopplat till de sociala klasserna. Eliten och statsapparaten är lierade med de utländska ägarna och bankerna. Det finns inga industrikapitalister. De rika äger aktier och tillgångar utomlands eller i improduktiva sektorer. Alltså finns det hos dem ingen kraft att räkna med för Senegals egen utveckling.
Det program som läggs fram i Le Sénégal la véille du troisime millenaire bygger på en princip motsatt IMF:s, Världsbankens och regeringens. I stället för att sälja ut landets tillgångar och öka exporten för att få en tillväxt att fördela, skall man börja med att bygga upp jordbruk och industrier för att förse Senegals befolkning med produkter. Tanken är egentligen mycket enkel: antalet baslivsmedel måste öka och Senegal skall själva förädla sina råvaror. Då kan man reducera riskerna från chocker på världsmarknaden och få en inhemsk marknad som i längden kan leda till kapitalackumulation och en egen industri. En strategi av fattigdomsbekämpning är det enda som leder till ihållande tillväxt, menar författarna.
- Men det finns ingen kraft som kan genomföra detta program, säger Dieng, och förklarar att också de fattiga i Senegal saknar reell möjlighet att förändra situationen. Miserabelt som läget är accepteras det ändå av bönderna. De flesta av dem äger sin egen mark och saknar vidare horisont än sin egen jordlott. De har en fatalistisk inställning till utvecklingen och verkar politiskt som en konserverande kraft. Bönderna är också splittrade - en traditionell motsättning går t.ex. mellan de som brukar jorden och de som vallar djur. Eftersom arbetsdelningen till stor del går efter etniska linjer blir konflikterna etniska.
Senegal är dessutom ett delat land. Casamance är den fattiga, södra delen av Senegal. Nästan alla är jordbrukare, säsongsarbetare. Men det börjar bli svårt eftersom jordnötterna, som är den viktigaste exportprodukten, har sjunkit i pris. Priset var naturligtvis lågt redan före torkan i början på sjuttiotalet, men då började det också bli osäkert. Sedan dess är odlingen på nedåtgående, och folket från Casamance på väg till Dakar. I Casamance pågår nu ett lågintensivt krig mellan regeringen och rebellgrupper.
Känslan av att Dakar tar alla resurser finns inte bara i södern, utan överallt. För många senegaleser menar att den befolkningsgrupp som har greppet över handel och kommers, wolof, är korrumperad och maktlysten. Liksom på landet är stadens folk dominerade av småhandlare. Den lilla arbetarklass som industrin gett upphov till är svagt organiserad. Den avstannade industrialiseringen ger inget framtidshopp för dem. De flesta arbetare vill bli självägande bönder. De vill tillbaka hem.
Globaliseringen är, trots att IMF, WTO och Världsbanken ordinerar samma recept till alla, ingen uniform process. I Senegal har globaliseringen hittills slagit undan benen på industrin och förstört statens förmåga att organisera utbildning och sprida tillväxtens frukter. Paradoxen är att den utveckling som man förväntat sig sedan den nyliberala politikens införande 1980 - gynnandet av "företagsamhet" som skulle leda till industrialisering och effektivisering av jordbruket - gett direkt motsatt effekt. I Senegal böjer globaliseringen utvecklingen bakåt. Det värsta är att den åtminstone tillfälligt slagit sönder de krafter som stödde utveckling av landets egna resurser. De ungdomar som befolkar Senegals gator har inget hopp om en förändring.
Kanske är det till och med en idé om förändring som gått förlorad. De konservativa krafterna är på frammarsch. Liksom i andra delar av Afrika växer inflytandet från islam. Delvis är det en fråga om kulturellt självförsvar i det land som alltmer vittrar ned i etniska grupper. Men där finns också de fundamentalistiska grupperna. Bin Laden saknar inte supportrar bland de studenter som nu formar sitt politiska medvetande på skolor och universitet.
Skälet skulle varken turistbroschyrerna eller Timbroideologerna medge. I Dakar är det vi idag kallar globaliseringen ingen god nyhet. -
Artikelförfattaren är lärare vid Förändra-världen-kursen vid Kvarnby folkhögskola i Malmö.
