Jag hade en bild av att statsvetenskapen skulle vara om inte objektiv, så åtminstone saklig och inte ta ställning för en viss ideologi utan låta en se världen ur olika perspektiv.
Min föreställning visade sig vara naiv. En kurs var visserligen marxistiskt inspirerad. Men den kritiserades därför av studenterna som "för politisk." Liberalismens hegemoni medför att den inte ses som en ideologi, utan som vetenskap, medan det som avviker (läs: marxism och feminism) är politiskt och därmed ovetenskapligt. Studenterna klagade över att en kursbok var marxistisk; ingen reagerade över att alla andra böcker var liberala.
Ett seminarium om feminism inleddes med att läraren proklamerade att hon inte var feminist och att hon förstod att ämnet var ointressant, men att det var bestämt att vi skulle avhandla det. Sedan diskuterades våra föräldrars fördelning av hemarbetet på en trivial nivå. Studenternas repliker bestod mest av: "Min pappa diskar minsann" och: "Feminister är så aggressiva och bryr sig inte om män" samt: "Det är ju redan jämställt." Egentligen skulle vi ha diskuterat jämställdhet på universitet, men det var tydligen för brännbart.
Statsvetenskapen vid Stockholms universitet har dock en genusinriktning, hörde jag senare ryktas, men det verkade inte vara lika viktigt som inriktningen på demokrati. Det är möjligt att man efter påtryckning från ämnesrådet och feministerna på institutionen hade lagt till en feministisk bok per kurs, men de ägnades inte mycket tid utan verkade snarare vara frivillig läsning. På tentorna fanns nästan inga frågor om dem, utan bara om de "riktiga" vetenskapliga böckerna, skrivna av män. Föreläsarna introducerades ofta av en professor som framhöll hur välrenommerade de var, men när föreläsaren var feminist så blev hon inte presenterad alls. Intressant nog lades undervisningen om feminism alltid på en lägre kunskapsnivå, vilket jag tycker tyder på att det prioriteras lägre, men möjligen också på elevernas bristande förkunskaper.
Av nio politiska tänkare i kurslitteraturen på en kurs var sex liberaler, en feminist, en konservativ och en marxist. Det kan ses som att det speglar vår idéhistoria, men man kan tycka att marxismen borde ha fått större utrymme med tanke på dess historiska betydelse och som motvikt. Feminismen tycks ha ersatt marxismen som den obligatoriska kritiska teorin vid universitet. Kurslitteraturen argumenterade vidare för EU och EMU, privatiseringar, nedskärningar i offentlig sektor samt en konsensuspolitik som tonar ned klassmotsättningar. Om klasser nu ens existerar. Vänsterpartiet framställdes som ett odemokratiskt lydparti till Sovjet, endast i princip för demokrati.
Erika Nysäter är SL-anställd, student och aktiv i Vänsterns studentförbund.
