USA har demonstrerat sin styrka. Närmandena mellan Ryssland och Kina är sönderslagna. EU har knutits upp till USA. Folkrätten gungar. Henrik Skrak skriver historien efter 11 september.
Den 11 september. Datumet har blivit ett begrepp. Två kapade passagerarplan flög med tjugo minuters mellanrum in i World Trade Centers tvillingskrapor. Samtidigt angreps Pentagon av ett tredje plan. Förövarna dog med sina offer. Trots detta var den amerikanska statsledningen väldigt snabb med att peka ut skyldiga: Usama bin Laden och den organisation han sägs leda, al-Qaeda.
I denna artikel kommer jag inte spekulera i skuldfrågan. Det finns andra som gjort.1 Jag kommer följaktligen inte heller att försöka reda ut varför terrordåden ägde rum. Jag nöjer mig med att behandla konfliktens utveckling och allmänna resultat. Så här långt. Ty ännu är det inte över. I skrivande stund går bombningarna av Afghanistan in på sin hundrade dag.
Till Usama bin Laden hade USA sedan tidigare ett horn i sidan, eftersom denne saudier av den amerikanska säkerhetstjänsten länkats till terrordåden mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania i augusti 1998. Då svarade USA med att bomba en läkemedelsfabrik i Sudan eftersom bin Laden residerat där fram till 1996.2 Usama bin Laden hade också, på lösa grunder, knutits till USA:s snöpliga misslyckande som fredsframtvingare i Somalia 1993, samt till attentatet mot det amerikanska krigsfartyget USS Cole i Jemen 2000.
Nu var det värre. Den här gången hade supermakten blivit angripen på hemmaplan. President George Bush förklarade krig och beskrev detta krig som ett "korståg". Därmed målade han in jordens 900 miljoner muslimer i fiendebilden. Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz talade om att "göra slut på" stater. Och utrikesminister Colin Powell kom med öppet hot: Hur regeringarna runt om i världen svarade på USA:s begäran om hjälp i kampen mot terrorismen skulle bli avgörande för USA:s "relation med dem i framtiden". Världen darrade. Och statscheferna kom krypande för att kyssa kejsarens fot.
Så började uppladdningen inför kriget mot Afghanistan där talibanerna sades hysa de skyldiga terroristerna. Talibanerna som etablerade sin makt i Afghanistan i mitten av 90-talet var oerhört lätta att utmåla som onda. De hade genomfört en rad spektakulära avrättningar, varav några fångats på video av djärva västerländska journalister. De hade också reglerat vardagslivet på ett till synes småaktigt sätt. Allt verkade förbjudet: nöjen, flickors skolgång, kvinnors arbete. Dessutom hade de sprängt urgamla Buddhastatyer. Detta är den ena sidan av saken, den sida man kommer i kontakt med via västerländsk press och teve.
Vill man studera den andra sidan av tali-banernas styre kan man förslagsvis läsa den rapport som Världsbanken publicerade den 5 oktober 2001.3 Enligt Världsbanken återhämtade sig den afghanska ekonomin under talibanerna eftersom dessa förmådde skapa lag och ordning. De förmådde till och med framgångsrikt bekämpa odlingen av opiumvallmo.
Men nu skulle de bort. USA:s kongress gav Bushadministrationen fullständigt fria händer, också när det gällde aktioner "i förebyggande syfte". Barbara Lee, demokrat från Kalifornien, var den enda som vågade rösta nej. Det hade sitt pris. Efter omröstningen har hon varit tvungen att leva under polisskydd.
George Bush, som ett halvår tidigare inte ens varit säker på valsegern, kunde nu glädja sig över rekordsiffror i opinionsmätningarna. Vem brydde sig längre om det budgetunderskott den amerikanske presidenten lovat ta itu med? Kongressen röstade med anledning av terrordåden igenom extra anslag på 40 miljarder dollar. Och vem i Europa brydde sig längre om USA:s ovilja att begränsa miljöfarliga utsläpp och missiler? Nu var vi alla amerikaner. EU:s statschefer förklarade sig beredda att göra gemensam sak med USA och ta till våld "mot stater som hjälper, stöder eller hyser terrorister".4 Nato förklarade solidariskt krig med hänvisning till sin artikel 5 som stadgar att en attack mot ett Nato-land ska uppfattas som en attack mot hela Nato. I praktiken nöjde sig dock USA med Storbritanniens hjälp.
Samtidigt aktiverades Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken mera direkt i USA:s tjänst. Marknadsmekanismerna sattes ur spel. Budgetbalans behövde inte längre vara avgörande för skuldsatta länders straff eller belöning. Kunde de skuldsatta vara till nytta i USA:s kamp för fortsatt hegemoni, ja, då kunde de också förvänta sig nya lån från IMF och Världsbanken trots dåliga finanser.5
Och det allra nyttigaste landet skulle visa sig vara Pakistan, där landets ledare, general Pervez Musharraf, var snabb med att erbjuda USA sin hjälp. Pakistan pressade nu talibanerna, de forna allierade, att lämna ut Usama bin Laden, och USA fick tillgång till pakistanskt luftrum. Och vips var Pakistans kränkningar av de mänskliga rättigheterna glömda och förlåtna. Så upphävdes de ekonomiska sanktioner som Pakistan lidit under sedan 1990, även de som trätt i kraft efter landets kärnvapenprov 1998. Pakistans bilaterala skuld till USA på 400 miljoner dollar avskrevs direkt. Dessutom lovade USA tillsammans med IMF extra utvecklingsstöd till Pakistan på 3 miljarder dollar. Samtidigt lät general Musharraf rensa ut höga militärer och säkerhetschefer med nära band till talibanerna.
Det näst viktigaste landet för den ame-rikanska statsledningen att köpa var Ryssland. Vladimir Putin gavs fria händer i Tjetjenien mot att USA fick utnyttja de militärbaser som Ryssland förfogar över i Uzbekistan och Tadzjikistan.
Därefter kom Iran. Men dit kan ju inte amerikanska politiker åka. Nå, det finns andra som kan. Tony Blair hade den 11 september haft ett tråkigt möte inbokat. Han skulle inför gnetigt fackföreningsfolk försvara ytterligare privatiseringar inom den offentliga sektorn. I stället fick han fara åstad och ägna sig åt det han gillar mest av allt: agera springpojke åt den amerikanska diplomatin, och, inte att förglömma, sätta övriga statschefer i EU på plats genom att framstå som unionens verklige ledare. Tony Blair skickade sin utrikesminister, Jack Straw, till Iran där denne mötte president Muhammad Khatami. Iran fortsatte visserligen insistera på att aktioner mot Afghanistan skulle ske under FN:s ledning. Men protesterna mot USA var redan innan det brittiska besöket nedtonade. Det sedvanliga slagordet "Död åt USA" som brukade inleda fredagsbönerna har inte hörts sedan den 11 september. Iran hade sedan länge stött Norra alliansen, resterna av den regeringsarmé som flydde norrut inför talibanernas inmarsch i Kabul hösten 1996. Iran ville ha bort talibanerna, dels på grund av motsättningen till grannlandet Pakistan, dels på grund av sitt stöd till Afghanistans shiamuslimska minoritet. Sedan lång tid tillbaka hyser dessutom Iran två miljoner afghanska flyktingar. Dem vill man gärna bli av med.
Inte heller Kina kunde motsätta sig USA:s krigsföretag. Visserligen krävde man, precis som Iran, FN-ledda aktioner. Men Kina satte aldrig press bakom kravet. I stället försökte man, så gott det nu gick, dra fördelar av den uppkomna situationen, dels vad gäller Taiwan, dels vad gäller potentiell separatism i provinsen Xinjiang där 60 procent av befolkningen är muslimer.
Andra, mindre betydelsefulla aktörer på den internationella arenan, krävde ingenting. De tävlade i stället i underdånighet. Utan tvekan vanns denna tävling av Indonesiens nyvalda president, Megawati Sukarnoputri. Hon beskrev terrordåden den 11 september som "den värsta skändlighet som någonsin inträffat i civilisationernas historia".6 Så blev hon också rikligt belönad med nya friska biståndspengar.
Ytterligare andra var redan köpta. Egyptens president Hosni Mubarak är följsam och fin. För två miljarder om året. På liknande sätt hålls Turkiet på mattan.
Och i väntan på bombregnet över Afghanistan gick en arresteringsvåg över världen. Det var inte längre så noga med bevisföring och rättegångar. Terrorn möttes med statsterror. I USA arresterades 350 människor under veckorna efter den 11 september. Samtidigt attackerades amerikaner av arabiskt ursprung på gatorna av lynchmobbar. Åtminstone två dödades. Och likadant i Europa, framför allt i Storbritannien, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Spanien, Italien och Frankrike. Rasismen, riktad mot Västeuropas 13 miljoner muslimer, vilka socialt befinner sig på samhällspyramidens botten, tog sig riktigt otäcka uttryck. I Sverige har tre medborgare på amerikansk begäran fått sina tillgångar frysta och sina bidrag indragna. Utan rannsakan och dom. Det är till och med brottsligt att hjälpa dem med pengar till mat. För att inte oroa "vanliga" svenskar omnämns de tre i den rasistiska dags- och kvällspressen som "somalier".
På andra håll ökade inte rasismen men väl repressionen. I Uzbekistan och Kirgisistan massarresterades medlemmar av det muslimska Fredspartiet. I Jordanien skärptes censuren samtidigt som så kallade islamister greps. I Egypten ställdes hundratals misstänkta inför militärdomstol. De egyptiska myndigheterna förbjöd folksamlingar i moskéerna och demonstrationsrätten inskränktes. Även i Syrien, Tunisien, Marocko, Algeriet, Förenade Arabemiraten, Sudan och Jemen råkade regimkritiker illa ut.
Förspelet började närma sig sitt slut. USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld åkte i början av oktober på turné bland de viktigaste allierade för att presentera "bevisen" för Usama bin Laden och al-Qaedas skuld. Alla han besökte lät intyga att bevisen var överväldigande. Detta var ett hycklande skådespel. Som om det ens fanns en teoretisk chans att de som redan lagt sig platt för USA - mot betalning i en eller annan form - nu plötsligt skulle säga: Nej, bevisen duger inte!
Den 7 oktober började bomberna falla. Den amerikanska statsledningen höll andan. Det man fruktade mest var folkliga uppror i två länder, Saudiarabien och Pakistan. Saudiarabien har en fjärdedel av jordens kända oljereserver. Pakistan har kärnvapen. Men inga revolter uppstod. I Saudiarabien förekom visserligen ett självmordsattentat mot två amerikanska medborgare den 6 oktober. Sedan blev det lugnt om än fortsatt spänt. Den saudiska regimen hade i förebyggande syfte tackat nej till ett besök av Tony Blair veckan innan. I Pakistan blev de regeringsfientliga demonstrationerna relativt små och i huvudsak begränsade till de tre städerna Peshawar, Quetta och Karachi. (I Quetta dödade polisen tre demonstranter och ett barn den 9 oktober.) Och den landsomfattande generalstrejk, som utlystes till den 15 oktober i protest mot den amerikanske statssekreteraren Colin Powells besök, blev ett fiasko.
De tre första dagarna bombade USA och Storbritannien återhållsamt. Men den 11 oktober intensifierades kriget. Kabul och Kandahar utsattes för massiva luftangrepp. Däremot undvek de allierade att bomba talibanska posteringar i norr, detta till Norra alliansens stora förtret. Strategin var medveten. Norra alliansen domineras av minoritetsgrupper, främst uzbeker och tadzjiker, och stöds dessutom av Iran, Ryssland och i någon mån Kina. USA och Pakistan önskade att pashtunska anti-talibaner skulle inta Kabul. Pashtunerna, den största befolkningsgruppen, utgör cirka 40 procent av Afghanistans invånare. Även i Pakistan finns en pashtunsk minoritet, och den överväldigande majoriteten av talibanerna är just pashtuner. Att se till pashtunskt intresse var ett sätt för USA att dels förekomma kritik från Pakistan, dels minska iranskt, ryskt och kinesiskt inflytande.
Nästan lika stor uppmärksamhet som de konventionella bombningarna fick de så kallade matbombningarna. Men som försvarsminister Donald Rumsfeld själv anmärkte; det enda effektiva sättet att distribuera mat är landvägen. Ändå fortsatte man släppa ner 37.000 mål om dagen - i form av gula påsar med texten "gåva från det amerikanska folket" - en droppe i havet med tanke på Afghanistans 7 miljoner svältande.
Redan efter nio dagars strider kunde den amerikanske generalen Gregory Newbold deklarera att talibanernas stridskrafter var utrensade. Men än var inte kriget vunnet. Talibanerna bet sig fast i norr i Mazar-i-Sharif och i söder i Kandahar. Och USA undvek fortfarande att bomba de talibaner som spärrade vägen för Norra alliansens intåg i Kabul. Samtidigt började man planera för den nya regeringens sammansättning, något som Georg Bush lovat undvika, men som nu den amerikanska statsledningen fann oundvikligt. För att samla det splittrade landet kontaktades den 87-årige före detta kungen Mohammed Zahir, vilken förlorat tronen i en kupp 1973.
Den 19 oktober sattes de första marktrupperna in med uppgift att slå mot Kandahar. Tio dagar senare intensifierades bombningarna av talibanernas fästen norr om Kabul. Och den 13 november kunde så Norra alliansen inta huvudstaden. Men det skedde mot USA:s vilja. Den amerikanska statsledningen hade lovat Pakistan att Norra alliansen skulle avvakta.
Efter intåget i Kabul deklarerade Norra alliansens ledare, Burhannuddin Rabbani, allmän amnesti utom för Usama bin Laden och talibanernas andlige ledare Mohammad Omar. Men Rabbini motsatte sig, trots amerikanska påtryckningar, moderata talibaner i en kommande regering. På teve kunde vi se glada stadsbor som åter ägnade sig åt det som talibanerna förbjudit dem: lyssna på musik, gå på bio, flyga drake och sminka sig.
Så lätt det gick! Talibanernas motståndskraft hade visat sig mycket liten. Men då ska man betänka att det endast tog en vecka för Sovjetunionen att "erövra" Afghanistan 1979. Därefter följde tio blodiga år av krig då Sovjetunionen försökte befästa sin makt.
De olika afghanska folkgrupperna kan verka splittrade och oeniga. En sak har de dock gemensamt: oviljan mot yttre inblandning. Trots tevebilder på glada afghaner är det väldigt få av dem som gillar USA:s och Storbritanniens bombningar. Abdul Haq, en pashtunsk ledare som senare dödades av talibaner, menade i en intervju att USA genom bombningarna visar sig som "det dummaste landet i världen när det gäller Afghanistan". Det var hans fasta övertygelse att afghanerna kunde befria sig själva. Inte heller Norra alliansen har varit positiv till bombningarna, utan vid ett flertal tillfällen anklagat USA för att bomba civila i stället för militära mål, och för att i sina krigsansträngningar endast ha USA:s intresse för ögonen.
Och afghanerna har rätt. Bombningarna av städerna har drivit ut människor på landsbygden där de är ytterst svåra att nå med hjälpsändningar. FN beräknar att 100.000 afghanska barn under fem års ålder kan komma att dö denna vinter just till följd av den flyktingsituation som bombningarna skapat.7 Barnen dör för att USA måste hävda sin hegemoni. Barnen dör för att USA vill ha rätt balans i den kommande afghanska regeringen. Barnen dör för att den övriga världen är alltför svag, feg, lurad eller ovillig att hävda folkrättens interventionsförbud.
Till viss del dör barnen också av ren snålhet. Pentagon ville inte slösa i onödan på sina kryssningsmissiler. I stället har man använt projektiler med mindre precision, till exempel klusterbomber. En klusterbomb består av hundratals mindre bomber varav en tiondel inte detonerar direkt utan i stället fungerar som landminor, detta i ett land där redan nu cirka 200 människor skadas varje månad av de landminor som den sovjetiska militären spred ut.
Den 5 december samlades representanter för fyra afghanska fraktioner i Bonn för att bilda interimregering under USA:s överinseende. Norra alliansens Burhannuddin Rabbani pressades av amerikanerna att lämna ifrån sig presidentposten till pashtunen Hamid Karzai. Norra alliansen fick dock tre tunga säten i regeringen, bland annat försvarsministerposten. Sedan är det tänkt att den gamle ex-kungen Mohammed Zahir inom ett halvår ska öppna en loya jirga (traditionell samling av stamäldste), där Afghanistans framtida öde ska beslutas.
Visst finns det meningsskiljaktigheter mellan afghanerna. Men den motsätt-ning som har störst betydelse är den mellan å ena sidan de afghanska fraktionerna och å andra sidan USA och dess vasaller. Afghanerna försökte begränsa de utländska "fredsbevarande" trupper som man ville pådyvla dem, dels geografiskt till Kabul, dels antalsmässigt till högst 1.000 man. USA var inte överens. Afghanerna vill dessutom inte att utlänningarna stannar för länge, medan representanter för USA har pratat om ett långvarigt engagemang. Ska USA och dess underlydande lämna Afghanistan frivilligt? Det är frågan. Drar de någon som helst lärdom av historien bör de ta sitt pick och pack och åka så fort som möjligt.8
Och nu tycks västvärldens alla imperialistlakejer finna varandra. Från höger till vänster. Tag den gängse skildringen av talibanerna: Det räcker inte med att beskriva dem som brutala (vilket de naturligtvis är eftersom krig och maktetablering kräver våld). Nej, talibanerna beskrivs dessutom som icke-människor, som robotar hämtade från någon science-fiction-film. De sägs vara hjärntvättade av surarabblande mullor. De sägs vara skapade och programmerade av cyniska agenter från CIA. Visserligen tar man ifrån dem deras ansvar.
Samtidigt berövar man dem deras människovärde. Jämför med de sovjetiska ockupanterna som kallade sina motståndare basmachi, "banditer", ett utryck myntat under den tsarryska tiden.9 Samma rasism och klassförakt nu som då. Samma imperialism. Gamla ärevördiga The Economist - den enda stora tidskrift som mig veterligen fortfarande försvarar Vietnamkriget - visar nu i efterhand förståelse för den sovjetiska erövringspolitiken: "Urbana och utbildade afghaner ser tillbaka på den Sovjetstödda regimen som på något mindre ont än det kaos och den trångsynthet som följde."10 Nu ska alltså USA fortsätta Sovjetunionens mission, att göra människor av barbarerna.
Pakistans president Pervez Musharraf kunde glädja sig över Bonn-uppgörelsen och över att kriget i det närmaste tagit slut innan Ramadan, precis som han lovat sina oroliga landsmän att det skulle göra. Men Musharraf hade också märkt av en plötslig snålhet hos de som verkat så givmilda strax efter den 11 september. I mitten av november hade han besökt USA. Det gav inte mycket, bara halva löften. Kanske skulle Pakistan få 1 miljard dollar i bistånd. Kanske skulle Pakistans textilindustri få tillgång till USA:s hemmamarknad. Och IMF krävde nu åter strukturanpassning för att lätta på penningpungen. Teleföretag och oljeindustri måste privatiseras.11
"Bonn-uppgörelsen är en direkt spegelbild av vår egen uppfattning" kommenterade Rysslands försvarsminister Sergei Ivanov. Och visst hade ryssarna anledning att vara glada. De hade nu fått omvärldens förståelse när det gällde att kväsa de tjetjenska separatisterna. De hade närmat sig USA och ökat sitt inflytande över de centralasiatiska energikällornas distribution. Och Norra alliansen hade fått tunga poster i den afghanska interimsregeringen.
Den iranska statsledningen gladde sig av delvis samma orsaker som den ryska, även om Iran genom den andlige ledaren Ayatolla Khamenei fördömde bombningarna av Afghanistan som "oacceptabla" och dessutom menade att USA:s egentliga syfte var imperialistiskt. Dock kunde reformvännerna i Teheran via brittisk förmedling något närma sig duvorna i Washington.
Kina är - vid sidan av Afghanistan - krigets stora förlorare. Vanligtvis reagerar Kina starkt vid varje tecken på japansk militär aktivitet. Nu fick man stillatigande åse hur Japan på amerikansk begäran ställde upp med logistik under bombkriget mot Afghanistan. Men viktigast av allt: genom Afghanistankriget har USA lyckats bryta den axel Peking-Moskva som den kinesiska statsledningen jobbat mycket hårt på att etablera den senaste tiden. Förra året slöt Ryssland och Kina en vänskapspakt för första gången sedan 1950. Kinas önskan verkade gå i uppfyllelse: en gemensam front mot amerikansk rustning.12 Nu är den förhoppningen grusad.
Låt oss jämföra Afghanistankrigets all-männa resultat så här långt med läro-boken, närmare bestämt den lärobok som Zbigniew Brzezinski publicerade 1997, The Grand Chessboard. Brzezinski har bland annat ett förflutet som säkerhetspolitisk rådgivare till Jimmy Carter. Han menar att det USA bör frukta mest är en allians Kina-Ryssland-Iran. Han förordar därför ett närmande till Iran, något som var ganska kontroversiellt i amerikanska kretsar då boken kom ut. Nu är det verklighet. Kina bör, enligt Brzezinski, isoleras. Så också Ryssland. Kina har isolerats genom Afghanistankriget, dock till priset av att Ryssland släppts in som aktör i det område Brzezinski kallar Eurasiens Balkan, och som Ryssland, enligt Brzezinski, bör hållas borta ifrån.
Eurasiens Balkan består av åtta före detta Sovjetrepubliker plus Afghanistan. De flesta gränserna dem emellan drogs godtyckligt av ryska kartografer på 20- och 30-talet. Länderna är därför religiöst och etniskt splittrade. Området är rikt på mineraler och energireserver. Detta gör Brzezinski stor affär av och pekar särskilt på Kinas ökade energibehov. Här bör man dock hålla i minnet att det absolut viktigaste området när det gäller världens energiförsörjning är (och förblir) Persiska viken. Saudiarabien sitter på en fjärdedel av jordens kända oljereserver. Lägg till fyra grannländer och vi är uppe i 65 procent. Denna oljas betydelse ökar ständigt, dels för att den är billig att utvinna, dels för att dessa länders samlade försäljning bara utgör en tredjedel av världens totala. Saudiarabiens och dess grannars andel av världens sammanlagda oljetillgångar växer därför hela tiden.
Endast ett litet avbrott i distributionen av olja skulle kunna utlösa en internationell kris eftersom oljan i det närmaste har monopolställning vad gäller transporter. Det nya produktionssätt som går under namnet "mager produktion" gör dessutom den rika världen än mer sårbar. Dels är mager produktion väldigt transportberoende eftersom varorna ska levereras "just in time". Dels är mager produktion just mager i den betydelse att man sparar in på buffertlagring. Det gäller även buffertlagring av olja.
Vad så med energireserverna kring Kas-piska havet vars betydelse olika debat-törer pekat på, både vad gäller Jugoslavienkriget 1999 och Afghanistankriget nu<3 Jag tror att den orsaksförklaringen är betydligt överdriven. Så värdefull är inte den kaspiska oljan. Imperialismen följer sin egen inre logik. "The great game" mellan Ryssland och Storbritannien på 1800-talet hade inte några omedelbara materiella mål. Det gäller helt enkelt att hålla varandra i schack. Är det någon olja som spelar roll i Afghanistankriget är det snarare Saudiarabiens.
USA:s officiella krigsmål i Afghanistan är i fallande prioritet: fånga Usama bin Laden, utplåna al-Qaeda, störta talibanerna. Endast det minst prioriterade har med säkerhet uppnåtts. Just nu bombar man berg i trakterna kring Tora Bora. Det hela kan påminna om en vettvilling som ger sig på döda ting. Men det är inte helt irrationellt. Det absoluta huvudsyftet med Afghanistankriget är att demonstrera styrka.
Hur har då Afghanistankriget påverkat relationen mellan USA och Europa? Brzezinski definierar EU som USA:s eurasiska brohuvud och språngbräda. USA behärskar EU genom Nato, så det finns ingen anledning för USA att frukta att EU blir för starkt. Tvärtom. EU:s mål bör, enligt Brzezinski, vidgas så att unionen kan hjälpa USA i dess globala maktutövning. För detta krävs ytterligare integration, något som EMU kommer att framtvinga. Och nog verkar integrationen ha tagit fart. Storbritanniens försvarsminister, Geoff Hoon, menade på EU:s ministermöte i november att de massiva bombningarna av Afghanistan kunde tolkas som "fredsframtvingande" och att fortsatt militär närvaro i Afghanistan kunde tolkas som "åtskiljande av stridande parter". Därmed skulle de krigshandlingar som USA och Storbritannien utfört mot Afghanistan vara tillåtliga enligt Petersbergsuppgifterna som ju reglerar EU:s militära åtaganden. Blir detta allmän tolkning är det ju fråga om det finns några begränsningar kvar för EU som framtida aggressor och ockupant.
Vad kan man då göra åt eländet?
Är man solidarisk medborgare och önskar leva i något som åtminstone liknar ett rättssamhälle bör man ge sitt stöd till de tre svenskar som utan rättegång och dom straffas för terrorism. Bidrag kan sättas in på postgirokonto 452590-3. Skriv "Solidaritet" på talongen.
Är man dessutom anhängare av folkrätten bör man avvisa professor Ove Brings och vår regerings begreppsglidning, en begreppsglidning som innebär att USA genom varje sitt agerande utvecklar (men i praktiken avvecklar) folkrätten.
Är man till råga på allt anti-imperialist bör man försöka underminera USA:s brohuvud och förkorta USA:s språngbräda. Detta göres lämpligast genom helhjärtad kamp för ett nej i den kommande folkomröstningen om EMU. Den rörelse som organiserar det breda EU-motståndet här i landet heter Folkrörelsen Nej till EU. Gå med! -
1.Se Boris Kagarlitsky, "The Reichtag Fire in New York", www.tni.org/archives/kargarlitsky/richstag/htm 2001, Jan Myrdal, "Det stora spelet", Falu Kuriren 011114, Patrick Martin, "US planned war in Afghanistan long before September 11" World Socialist Web Site, www.wsws.org, 011126
2.Two Reports on U.S. Bombing of Sudan by Ed Vulliamy in Washington, Henry McDonald in Belfast, and Shyam Bhatia and Martin Bright http://www.refuseandresist.org/resist_this/082598sudanrpt.html
3.Världsbanken, "Brief Overview of Afghanistans Economy", 011005
4.Gösta Torstensson, "EU stöder USA:s bombkrig men sprickor börjar synas i fasaden", nya AT nr 3/01
5."Bribing allies", The Economist 010929
6."Treading warily", The Economist 010929
7.Eric Laroche, UNICEF Representative for Afghanistan, statement on October 15 in Islamabad, Pakistan. http://www.unicefusa.org/alert/casia/report_07.html
8.För Storbritanniens dåliga erfarenheter när det gäller erövringsförsök av Afghanistan, se Louis Dupree, Afghanistan, sid 377-440
9.Louis Dupree, Afghanistan, sid 448
10."All smiles, for now", The Economist 011215
11."Bombarded", The Economist, 011117
12.Se USA:s Quadrennial Defense Review Report, September 30, 2001, där det varnas för att en "militär medtävlare med en formidabel resursbas kan uppstå" i regionen. Kina nämns visserligen inte med namn. http://www.defenselink.mil/pubs/qdr2001.pdf
13. Se till exempel Ahmed Rashid Talibanerna, sid 198ff
