Grattis, the greatest! Hans Isaksson
Borgerligt själsliv Anders Puschel
Skarpa skott i folkhemmet Göran Drougge
Kristallkulan till heders Hans Isaksson
Sverige en energikoloni? Ove Olofsson
Grattis, the greatest!
Om det hade funnits nå-gon som vore värd att kallas en enmansrevolution så vore det den f.d. skyltmålaren, f.d. Cassius Marcellus Clay, sedermera Muhammad Ali, född i Louisville Kentucky den 17.1.1942.
Vid arton vann han Golden Gloves i lätt tungvikt, vid tjugo OS-guld och nyss fyllda 22 slog han ut Sonny Liston och blev världsmästare i boxning alla kategorier.
Strax därpå blev han muslim och anslöt sig till de svartas medborgarrättsrörelse. Sin OS-medalj kastade han i ån i protest mot de svartas situation i USA. Han vägrade delta i USA:s rövarkrig i Vietnam och drog sig inte för att tala om vad han tyckte därom. Han blev för den skull mot alla regler fråntagen sin världsmästartitel, som han hunnit försvara nio gånger 1967, förbjöds att boxas i USA och dömdes till fängelse.
Men inget kunde dölja att han snart inte bara blivit de svartas idol, utan en av världens mest folkkära personer som det var omöjligt att krossa. Som genom ett under undgick han att dela andra amerikanska frihetskämpars vanliga öde att bli lynchmördad. Högsta Domstolen tvangs upphäva domen över honom 1971 och han blev åter världsmästare genom att knocka George Forman i Zaire 1974, förlorade titeln till Leon Spinks i februari 1978 för att ta tillbaks den sex månader senare. Han slutade boxas 1979, 37 år gammal.
Muhammad Ali var inte den mest hårtslående tungviktaren i historien, men den mest fulländade - vilket han helt riktigt brukade framhålla. (Som han påpekade är det svårt att vara ödmjuk när man är den störste). Hans främsta tillgång var hans blixtsnabba reflexer, hans överlägsna motoriska intelligens, hans koordination av händernas och fötternas arbete, hans utsökta defensiv och abnorma förmåga att tåla motståndarens slag. Hans matcher gick därför ofta tiden ut - 15 ronder - men av 59 poängmatcher förlorade han bara tre. Ingen lyckades knocka honom eller få honom att ge upp under hela hans proffskarriär. Följaktligen tog Muhammad under sin 17-åriga karriär emot kolossalt med stryk och redan långt innan han slutade gick han på L-dopamedicin för att motverka verkningarna av den hjärnstamskada som idag delvis fysiskt invalidiserar honom.
Det är inte att förringa Mao, Ho, Lenin, Stalin, Che eller Comandante Marcos om man påstår att Muhammad Ali är en av de enskilda personligheter som betytt mest för de undertrycktas frigörelse i världen under nittonhundratalet. Han var stor då han segrade och han var lika stor i motgångens stund. Självfallet söker USA:s myndigheter idag utnyttja hans namn - det är ödet för alla revolutionärer som passerat sin höjdpunkt eller gått bort att hamna som logo på T-skjortorna. Muhammad är på väg att bli nationalhelgon, fick tända OS-elden i Atlanta. Han återfick - och accepterade - sin bortkastade OS-medalj.
Men vi är glada att han lever, verkar och påminner oss om bättre dagar. Och världen är ännu ung!
Grattis på sextioårsdagen, Muhammad!
Hans Isaksson
Hans Isaksson
Borgerligt själsliv
Så här skriver Carl Bildt i sitt senaste veckobrev (som, till min och många andras stora sorg, inte längre utkommer varje vecka; det brev jag nu citerar är daterat 01-11-12):
"Så har jag lämnat Europa bakom mig. Efter att ha svept fram över platser med fantasieggande namn som Yellowknife och Great Slave Lake har jag landat i Seattle längst upp i nordvästra hörnet av USA."
Man kan verkligen undra vilka fantasier som namnen "Gul kniv" och "Stora slavsjön" ger upphov till hos Carl Bildt. För egen del tycker jag också att Carl Bildt borde berätta hur han har gjort för att lämna Europa bakom sig. Så att jag kan göra det samma. Jag menar, det var ju han och Ingvar Carlsson som med gemensamma ansträngningar tvingade in mig där.
Anders Puschel
Anders Puschel
Ur gamla lägg
Naturligtvis vill inte folket krig. Varför skulle en stackars sate på en bondgård riskera sitt liv i ett krig, när det enda han kan få ut av det är att komma helskinnad tillbaka till sin gård? Naturligtvis vill inte folket krig: varken i Ryssland eller i England, eller för den delen i Tyskland. Det är självklart. Men det är ändå landets ledning som bestämmer politiken och det är alltid enkelt att få med sig folket, både i en demokrati, en fascistisk diktaur, en parlamentarisk stat och en kommunistisk diktatur. Oavsett om det har möjlighet att yttra sig eller inte, kan folket alltid förmås att följa ledningens påbud. Det är enkelt. Man behöver bara tala om för det att det blivit angripet, och fördöma de fredssträvande för deras brist på patriotism och säga att de hotar landets säkerhet. Det fungerar lika bra i alla länder."
Hermann Göring, citerad via Znet.
Hermann Göring
Skarpa skott i folkhemmet
Vem kan lita på rättssta-ten Sverige efter detta? I samband med Göteborgskravallerna skickade antikapitalistiska aktivister fem SMS-meddelanden, som i sig inte innehöll något brottsligt. Nu har detta gett åtta ungdomar fängelsestraff på 3-4 år. Trots mängder av bildbevis, filmer etc som visar polisers övervåld, misshandel, sparkar i ansikten m m i samband med demonstrationerna, har inga poliser åtalats. Tvärtom. Det går en rak linje från statsministerns oreserverade hyllningar av poliskåren direkt efter polisskotten i Göteborg, via de röda rosorna och Göteborgsåklagarens avvisande av brottsmisstanke till Stockholmsåklagarens nedläggning av förundersökningen om polisskotten och polisens manipulerande med bevismaterial. Det lutar åt att det svenska rättsväsendet har låtit sig manipuleras till politiskt styrda domar och hittills har 28 personer dömts till flera års fängelse på delvis påhittade grunder. I dag måste vi vänja oss vid det tragiska faktumet att vi i Sverige har politiska fångar. Nu kommer också avslöjandena om filmer som klippts för att stödja de politiska domarna.
Jag tror att om något liknande inträffat i Italien eller i något sydamerikanskt land så hade de flesta svenska journalister talat om rättsskandal. Men här lever vi ju i det trevliga folkhemmet Sverige, vi behöver egentligen inte vara oroliga, de manipulerade bevismaterialen är "helt ointressanta", våra poliser och våra åklagare är innerst inne "hederliga och hyggliga", de kanske är lite korkade ibland (ni vet, Astrid Lindgrens Kling och Klang), de skjuter skarpt för att de är lite korkade och lite rädda. Sverige är visserligen med i samma EU (Europol, Schengen, SIRENE, polissamarbete mot terrorister etc) som Berlusconis Italien (där fascistiska poliser också skjuter skarpt och misshandlar) men det ändrar ingenting på vårt småmysiga folkhem. Det är inte så farligt, var inte oroliga, lita på snälla farbror Persson som klappar barnen på huvudet, på Kling och Klang, på de svenska massmedia...
I dagens EU-anpassade Sverige verkar det inte finnas plats för en radikal Pippi Långstrump som ifrågasätter den enda (EU-)vägens politik. I dagens Sverige har ett korrumperat rättsväsende spärrat in Pippi, Tommy och Annika på flera år, som politiska fångar.
Göran Drougge
Göran Drougge
Kristallkulan till heders
Det är svårt att vara su-permakt. Dean Rusk påpekade redan på 60-talet att endast 1/3 av jordens befolkning sover vid varje given tidpunkt - resten är på benen och hittar på något sattyg.
Enligt Sunday Times 11 november mobiliserar USA:s regering på nytt fjärrskådare till sin underrättelsetjänst för att hålla ett öga på dessa vakna element. Och dessa blir alltfler, kan det befaras. Ty för varje potentiell terrorist man nattbombar ihjäl riskerar man att väcka åtminstone tio.
De som nu rekryteras till USA:s underrättelsetjänst är personer vilka likt presidenten själv anses ha en uttalad förmåga att höra och se vad som försiggår på avlägsna platser. Dock utan att behöva gängse CIA-apparatur, FBI, satellitfotografering, lokala agenter, telebuggning, Echelon eller svenska SÄPO/IB som hjälpmedel. På så sätt hoppas man kunna förebygga framtida obehagliga överraskningar lika den den 11 september.
Det är inte första gången Vita Huset tar ockulta förmågor till sin hjälp i kampen för den fria, demokratiska och upplysta världen mot vidskepelse och barbari. Det omfattande projektet Stargate 1970-1995 inkluderade bl a en strävan om att kunna införskaffa underrättelser baserade på fjärrskåderi. (I ett avsnitt av deckarserien Columbo lät författaren hjälten avslöja en sådan agent som bedragare.) Den berömde charlatanen Uri Geller berättar också att han på 80-talet hade CIA:s uppdrag att sitta bredvid sovjetiska agenter på flyget för att kunna läsa deras tankar (kan han ryska?) och "se" vad de dolde i sina diplomatväskor.
Den som förfogar över tillräckligt tjock plånbok behöver inte så mycket i huvudet. Detta gäller såväl individer som stater. Annars skulle jag själv, utan att äga några som helst talanger för fjärrskåderi, helt gratis kunna tala om för CIA, FBI, Bush och Göran Persson att det just nu på flera håll i världen sannolikt sitter folk och planerar nya blodiga tjuvnyp mot Förenta Staterna. De kommer att hålla på med det oavsett vilka bombflottor man skickar ut, och vilka fjärrskådare man använder. Detta så länge USA-alliansen inte kan förmås inse att denna strid inte gäller ondska mot godska, utan har sitt upphov i den orättfärdiga politik för vilken USA bär huvudansvaret och miljarder alltmera ursinniga människor i de fattiga länderna huvudbördan av.
Hans Isaksson
Hans Isaksson
Sverige en energikoloni?
Sverige riskerar att för-vandlas till en energiko-loni. Det är konsekvensen av elmarknadens avreglering. Den svenska elbranschen har traditionellt byggt på en balans mellan privat, föreningsägt, kommunalt och statligt ägande. Den balansen har upprätthållits genom en reglerad marknad. Men sedan spelreglerna ändrades 1996 är det äventyrligt och ekonomiskt oförnuftigt av kommunerna att driva elföretag. Resultatet är att utländska storföretag (inklusive statsägda sådana) lagt under sig den svenska elmarknaden. De flesta stora energiföretagen i Sverige nu är utlandsägda. Sydkraft ägs av tyska Eon, Birka Energi av Finlands statsägda energiföretag Fortum, Graninge av franska statens jätteföretag EdF. Bland de stora är endast statliga Vattenfall svenskägt.
Samtidigt har Vattenfall lagt under sig delar av den nordeuropeiska marknaden. Företaget satsar på att bli ett av de fem-sex främsta europeiska energibolagen och har gjort stora förvärv i Finland, Polen och Tyskland. Huvuddelen av koncernens tillgångar och verksamhet ligger nu utanför Sveriges gränser. Denna strategi är företagsekonomiskt den enda rimliga, givet spelreglerna på den avreglerade och internationaliserade elmarknaden. Men risken är uppenbar: När Vattenfall inte längre framstår som ett publicserviceföretag i det svenska folkets tjänst, ligger det nära till hands att det säljs till något utländskt bolag, till exempel amerikanska Mirant eller franska EdF.
"Den bästa metoden att minska bolagens makt är att dela upp Vattenfall i flera enheter och privatisera delarna", skriver Affärsvärlden. Lockbetet minska bolagens makt" kan vara förrädiskt. Affärsvärldens argument bör därför skrivas i klarspråk: Den bästa metoden för de internationella storbolagen att komma åt de tillgångar på energiområdet som det svenska folket ännu äger är att Vattenfall slaktas ned och delarna privatiseras.
Det vore den logiska slutpunkten för elmarknadens avreglering och globalisering.
Ove Olofsson
Ove Olofsson
Högtid
Medan USA väl fortfarande är igång med eftersläckningen genom att fortsatt bomba ihjäl folk i Afghanistan, Jemen och kanske Somalia, arrangerar svenska direktörer med aktivt stöd från vår malligaste morgontidning en solidaritetsresa till New York för att mötas på ett seminarium på Ritz Carlton den 14 mars. Varför?
"För att motverka de krafter som vill annorlunda", säger direktörerna och Hans Bergström i en säkert djuptänkt men något mångtydig formulering i DN:s helsidesannons.
Modellen är väl hämtad från 1991, då Agneta Pleijel, Maciej Zaremba, Lars Andersson m.fl. solidariskt åkte till Tel Aviv medan USA brände ihjäl irakier några mil bort. Eller från de många västintellektuella som trodde att de bidrog till världsfreden genom att läsa dikter i Sarajevo under inbördeskriget medan USA bombade ihjäl serber några mil bort. Fast denna gång är det "symboliskt viktigt att företagsledare visar vägen", säger uppropsmakarna.
Har direktörerna månne gett upp hoppet om sina intellektuella? Annars hade väl Per Ahlmark och Lars Gustafsson säkert gärna ställt upp i Empire State Building och läst dikter?
Hans Isaksson
Hans Isaksson
