Kriget i Afghanistan är inte över. Men redan behöver USA ett nytt krig. Den här gången mot Irak. USA vill kontrollera oljetillgångarna med så små militära resurser i regionen som möjligt. För att kunna gå i krig har USA åter markerat avstånd till Iran och sett sig tvunget att erkänna palestiniernas rätt till egen stat. Men sedan har det hela inte avlöpt så smidigt som det var tänkt.
George Bushs tal till nationen den 29 januari i år innehöll ett uttryck som redan blivit klassiskt: "Axis of evil". Spaniens premiärminister Jose Maria Aznar gick så långt att han jämförde med Trumandoktrinens uppmaning till kamp mot kommunismen 1947. Till "ondskans axelmakter" bör vi, enligt den amerikanska statsledningen, räkna Nordkorea, Irak och Iran. Det mest intressanta är utpekandet av Iran.
Efter terrordåden mot World Trade Center och Pentagon den 11 september förra året skedde ett närmande mellan Iran och USA, ett närmande som Bush genom sitt tal satte punkt för. USA har nämligen mycket större nytta av Iran som fiende än som vän. Ska USA gå i krig mot Irak får det inte inför de övriga arabstaterna verka som om detta sker till priset av ökat iranskt inflytande i regionen.
Iran har reagerat med att försöka bevisa sin oskuld. Några veckor efter Bushs tal offentliggjorde iranska myndigheter att 150 al-Qaeda-anhängare sitter fängslade i huvudstaden Teheran. Interneringen av dessa skedde redan före den 29 januari men hemlighölls av säkerhetsskäl. Iran har dessutom anklagat Pakistan för att illegalt sända al-Qaeda-anhängare över gränsen mellan de båda länderna. Allmänt sett har Bushs tal stärkt de konservativa krafterna i Iran som är samlade runt landets andlige ledare, Ayatolla Khamenei, medan reformvännerna ledda av landets president, Muhammad Khatami, försvagats. Detta är ett solklart exempel på hur USA sätter sina ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen högre än de demokratiska värden som supermakten säger sig kämpa för. Och som om inte detta vore nog riskerar Iran en ström av opium från Afghanistan eftersom odlingen av vallmo kommit igång igen efter talibanernas fall. Redan har förväntningarna på stora afghanska skördar sänkt opiumpriset. Iran har två miljoner missbrukare av opiater.
Vid analyser av amerikansk utrikespolitik brukar USA:s statsledning delas upp i hökar och duvor. Hökarna sägs vara snara till våld medan duvorna är fredliga. Frågan är om detta - efter den 11 september - längre är en gångbar bild. Mer belysande vore att se den amerikanska ledningen som ett fotbollslag där hälften av spelarna är övertända medan den andra hälften är lugna strateger. Detta betyder inte att de har olika mål, bara att de har olika uppfattningar om hur målet ska nås.
Bland de övertända märks särskilt biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz. Han är så het att han fått öknamnet velociraptor efter den styggaste dinosaurien i Jurassic Park. Wolfowitz har tillsammans med sina gelikar i och kring Pentagon under en längre tid pläderat för krig mot Irak i syfte att störta Saddam Hussein. För att uppnå detta har man gett stöd till Irakiska Nationella Kongressen (INC), en brokig skara exilgrupper under ledning av shiiten Ahmad Chalabi. Planen går ut på att, liksom i Afghanistan, i första hand bomba fram ett regeringsskifte, och att endast använda sig av ett begränsat antal amerikanska specialstyrkor som opererar tillsammans med irakisk gerilla.1 Strategerna runt utrikesminister Colin Powell har döpt planen till "nördarnas revansch" eftersom den, åtminstone delvis, redan en gång prövats i praktiken 1995.
INC:s ledare Ahmad Chalabi är en högst tvivelaktig figur utan något större stöd vara sig i Irak eller i länderna runtomkring. I Jordanien väntar honom fängelse eftersom hans bankprojekt där gick i stöpet 1989, något som kostade kunderna hundratals miljoner dollar. Men om Chalabi är en dålig finansman så är han desto bättre på att prata engelska med amerikansk accent och på att lobba. Hans paper End Game fick i mitten av 90-talet stort inflytande i Washington. End Game gick ut på en kombination av kurdisk offensiv från norr, shiitisk framstöt från söder, myteri inom den irakiska armén samt amerikanskt materiellt stöd. Allt under ledning av Chalabi själv. Men när planen skulle sättas i verket i mars 1995 började kurderna slåss inbördes så som de gjort till och från sedan flygförbudszonerna infördes efter Kuwaitkriget. Revolten i söder samt myteriet inom armén uteblev helt. Den amerikanska statsledningen, som såg varthän det barkade, drog sig ur på ett tidigt stadium.2
Den hittills viktigaste kritiken mot nördarnas revansch formulerades i senaste numret av Foreign Affairs av Kenneth M. Pollack som tidigare tjänstgjort i Clintonadministrationen.3 Pollack menar att de sanktioner som Irak underställdes efter Kuwaitkriget 1991 har tjänat sitt syfte väl, och dessutom längre än någon hade vågat hoppas på. (Observera att för Pollack har inte sanktionernas syfte varit över en miljon civila dödsoffer utan att förhindra irakisk återupprustning.) Men sedan Irak slängde ut FN:s vapeninspektörer 1998 har saker och ting tagit en farlig vändning. Dels respekteras inte FN-sanktionerna; smugglingen är omfattande. Dels har Irak lyckats vinna omvärldens sympati; den internationella kritiken mot sanktionerna har vuxit i styrka. Därför bör USA, enligt Pollack, anfalla Irak i syfte att byta landets regim mot en mera USA-vänlig.
I den gängse amerikanska krigspropagandan brukar eliminerandet av Saddam Husseins påstådda ABC-stridsmedel lyftas fram. Pollack formulerar ytterligare vinster med kriget: "säkra tillgången på olja", "göra ett amerikanskt militärt tillbakadragande från regionen möjligt" samt "skapa bättre relationer till den övriga arabvärlden".
Men ska det göras, ska det göras ordentligt. Insatsen måste vara betydligt större än vad herrarna och damerna runt Paul Wolfowitz har tänkt sig.
I Afghanistan var skillnaden i militär styrka mellan Norra alliansen och talibanerna liten. USA:s bombningar fick vågskålen att tippa över till Norra alliansens fördel. Iraks armé räknar 400 000 man varav 100 000 elitsoldater, organiserade i det republikanska gardet (jämfört med talibanernas armé på 45 000 man). Under 90-talet har det republikanska gardet utan större svårigheter slagit ner flera inhemska uppror. Irak saknar helt enkelt en motsvarighet till Norra alliansen.
Den irakiska armén är dessutom välutrustad, har hög disciplin och bra sammanhållning. Kuwaitkriget 1991 demonstrerade detta. Trots det massiva nederlaget lyckades de regeringsfientliga upproren endast samla några tiotusentals anhängare.
Visserligen är den irakiska armén svagare nu än 1991, men det är framförallt stridsviljan och moralen som är avgörande när markstyrkor utsätts för luftangrepp. Under bombningarna av Afghanistan har de mindre disciplinerade talibanstyrkorna brutit samman medan de mer väldisciplinerade al-Qaeda-styrkorna har stått rycken. Samma sak under Kuwaitkriget; soldater i den ordinarie irakiska armén bröt ihop medan elitsoldaterna stod pall. Trots de allierades 110 000 bombflygningar 1991 gav aldrig Iraks nyckeldivisioner upp.
En annan avgörande skillnad mellan Irak och Afghanistan är att irakierna till 70 procent är stadsbor.4 Ska USA enbart genom luftanfall komma åt irakiska styrkor i städerna måste de i större utsträckning följa det recept Samuel P. Huntington skrev för Vietnamkrigets strateger på 60-talet: bomba civilbefolkningen.
Pollack räknar med att det skulle behövas cirka 250 000 amerikanska soldater understödda av ungefär 1 000 stridsflygplan för en lyckad operation mot Irak. Att bygga upp en sådan kapacitet i området tar minst fem månader.
USA:s största bekymmer är, enligt Pollack, logistiskt. Åtminstone Kuwait måste man kunna utnyttja som uppmarschområde, och Egypten måste öppna Suezkanalen. Pollack räknar kallt med massiva protester från Frankrike, Ryssland och Kina, men, resonerar han, när väl vapnen talar, tystnar kritiken. Återuppbyggnaden av ett ödelagt Irak tänker sig Pollack att FN ska ta hand om.
Så har det överhettade Pentagon tvingat det kyliga utrikesministeriet att formulera en mera realistisk plan när det gäller det kommande kriget mot Irak. Och den amerikanska pressen har denna vår varit fylld av cyniska spekulationer - byggda på anonyma regeringskällor - om hur opinionen ska vinnas för våldet.5 Det vanligaste scenariot är följande: I maj ska den fortsatta sanktionspolitiken mot Irak diskuteras i FN. USA kommer då att genomdriva så omöjliga krav att Irak inte kan efterkomma dem. På så sätt får USA sin krigsförevändning.
Bush skickade i mars sin vicepresident Dick Cheney på rundresa i Mellanöstern för att vinna godkännande för sina krigsplaner. Resan blev en flopp. Jordaniens kung Abdullah II krävde att sanktionerna mot Irak skulle lyftas. Kungen påpekade dessutom att USA måste verka för fred i Palestina. Inte heller i Turkiet fick Cheney något stöd. Saudiarabiens ledare, kronprins Abdullah bin Abdul Aziz, uttalade även han kritik mot amerikanska krigsplaner. Till och med lilla Bahrain gav Cheney kritik för att USA inte sätter tillräckligt stor press på Israel.6
Och inte ens bland kurderna inne i Irak hade det amerikanska initiativet framgång. Ledaren för det kurdiska demokratiska partiet (KDP), Jalal Talabani (som visserligen aldrig fick träffa Cheney), motsatte sig i ett uttalande en amerikansk invasion av Irak.7
Just nu rasar de hårdaste striderna mellan palestinier och israeler på åtminstone 20 år. Och naturligtvis måste USA, för att få arabstaterna att inte motsätta sig ett krig mot Irak, sätta press på Israel. Detta ansåg sig säkert den amerikanska statsledningen ha gjort genom att den 12 mars, vid tiden för Cheneys avresa, för första gången underteckna en FN-resolution (1397) som åtminstone i sin inledning nämner bildandet av en palestinsk stat (men som i vanlig ordning undviker att diskutera gränsdragningar, Jerusalems status och judiska bosättningar). På sin rundresa vägrade dock Dick Cheney träffa Yasser Arafat.
Ytterligare ett nederlag för den amerikanska statsledningen och planerna på ett krig mot Irak blev det arabiska toppmötet i Beirut under påskhelgen. Den saudiske prins Abdullah överraskade omvärlden och chockade USA genom att inför ett samlat pressuppbåd omfamna och kyssa den irakiske representanten Ezzat Ibrahim. Under mötet erkände sedan Irak Kuwaits suveränitet, och tillsammans deklarerade mötet att hot mot Irak ska uppfattas som hot mot alla arabstater. Denna deklaration undertecknade även Kuwait, vilket kan försvåra en amerikansk attack mot Irak från detta land. Mötet blev dessutom en framgång för Yasser Arafat som deltog via tevemonitor från sin husarrest i Ramallah.
Två arabledare lyste dock med sin frånvaro, Egyptens Hosni Mubarak och Jordaniens kung Abdullah. Jordanien och Egypten är de enda arabländer som upprätthåller normala diplomatiska förbindelser med Israel. Det märks. Av alla de demonstrationer, som genomförts under senaste tiden i arabvärlden i protest mot Israel, har de största och argaste just förekommit i dessa båda länder. Medan statsöverhuvudena runt Persiska viken kan lita till oljekällorna för sin säkerhet är Mubarak och kung Abdullah beroende av amerikansk hjälp. De pressas nu mellan Bushadministrationens stöd för Israel och vreden hos de egna folken.
I skrivande stund verkar Bushadministrationen inte riktigt veta vad den vill. Den 30 mars undertecknade USA visserligen en FN-resolution (1402) som kräver israeliskt militärt tillbakadragande från ett antal städer på Västbanken inklusive Ramallah. (Resolutionen bekräftar i och för sig bara Oslo-avtalet, som USA har stått som garant för sedan 1993.) Men trots att Ariel Sharon underlåtit att följa resolutionen åtnjuter han fortfarande amerikanskt stöd. George Bush och hans utrikesminister Colin Powell har båda hållit Arafat personligen ansvarig för palestinska självmordsdåd. Men trots detta, trots det deklarerade kriget mot terrorismen, erkänner den amerikanska statsledningen alltjämt Arafat som palestiniernas legitime ledare.
Hur ska man ha det? Det lär nog den amerikanska ledningen bli tvungen att bestämma sig för innan man kan gå i krig mot Irak. Problemet är att konceptet "krig mot terrorismen" inte på ett klart sätt utskiljer USA:s realpolitiska mål. Kopplingen mellan talibanerna och terrordåden den 11 september är mer långsökt än kopplingen mellan Yasser Arafats PLO och palestinska självmordsbombare. Ändå måste USA nu sätta press på Israel. Mardrömsscenariot för USA är ett krig där Israel och USA står på ena sidan och Irak på den andra. Detta skulle kunna få folken i arabländerna att resa sig mot sina USA-vänliga statsledningar.
Varifrån USA ska anfalla Irak är, som jag ser det, USA:s minsta bekymmer. Kuwait har visat sig opålitligt och osolidariskt mot sina grannar förut. Och om det nu inte funkar med Kuwait så finns ju Turkiet, ett land som USA redan äger.
Kommer USA att gå i krig mot Irak i syfte att störta Saddam Hussein kan vi räkna med att det blir långvarigt. Ett nytt Vietnam där kanske även grannländerna dras in. Att få igång den antiimperialistiska kampen här i väst kommer att bli oerhört tufft. Medvetenheten från 60- och 70-talet är inte längre. Samtidigt har imperialismen flera ideologier till sitt förfogande. Genom den reaktionäre Zbigniew Brzezinski säger imperialismen: "Jag är nödvändig". Genom den radikale Antonio Negri säger den: "Jag finns inte". -
1 Se Asla Aydintasbas intervju The midnight ride of James Woolsey", Salon 011220
2 Seymour M. Hersh, The debate within" The New Yorker, 020311, The Iraq Hawks", The New Yorker, 011224, Robert Baer, See no evil, sid 171-213
3 Kenneth M. Pollack, "Next stop Baghdad?", Foreign Affairs, March/April 2002
4 Hadani Ditmars, "Denis Halliday", Salon 020320, Philip H Gordon, Michael E OHanlon, "Should the War on Terrorism Target Iraq? Implementing a Bush Doctrine on Deterrence", Brookings Institution Policy Brief 93, January 2002
5 Se till exempel Nicholas Lemann, "The next world order", The New Yorker, 020401, John Mintz Report: Iraq, Al Qaeda Run Extremist Group in Kurdish Territory", Washington Post, 020318, Iraq News Updates, Iraq Update, Campaign of Conscience, March 5, 2002
6 Sukumar Muralidharan, "A war of horrors", Frontline 020330
7 "Cheney says U:S will attack Iraq "for Israels sake", IAP News, 020320
