Hollywoodfilmen Blach Hawk Dawn har inte blivit någon succé i Europa - alltför mycket patentpatriotism. Men vad förbereder den? Om Irak inte blir målet för nästa amerikanska "krig mot terrorismen", finns mycket som talar för Somalia. Före detta Vietnamsoldaten Eduardo Cohen varnar.
Ända sedan jag som frivillig i fallskärmstrupperna deltog i Vietnamkriget 1966, har jag varit skeptisk mot de skäl som regeringen officiellt lagt fram som motiv för USA:s militära insatser och utrikespolitik. Redan några veckor efter min ankomst till Vietnam, där USA:s styrkor beskyddade general Nguyen Cao Kys diktatoriska regim, stiod det klart för mig att det uppgivna syftet med vårt uppdrag, nämligen att försvara demokratin, inte hade någon förankring i verkligheten.
Min skepsis tilltog under åtta år i Latinamerika. I Bolivia 1973 demonstrerade man för mig en ljuddämpad kulsprutepistol som högerdiktatorn Hugo Banzer Suarez utrustat Nationalgardet med. Den hade levererats till Bolivia av USA:s Agency for International Development som en del av deras program för "allmän säkerhet". Det hade till ändamål, sade man oss, att utbilda och "modernisera" vänskapligt sinnade polismakter i Latinamerika. I Costa Rica 1985 besökte jag La Reformafängelset för att intervjua legosoldater som hade arresterats för att smuggla vapen och sprängämnen till Nicaragua. De hade arbetat för CIA för att i hemlighet beväpna den USA-stödda Contrasguerillan i det krig genom ombud som Reagan förde mot Nicaragua. Egendomligt nog hade sådana handlingar förbjudits av kongressen och förnekades officiellt av Reaganadministrationen. Och 1990, kort efter det att Bush den förste talat om för oss att USA motvilligt skulle gå i krig för att försvara Saudiarabien och Kuwait efter Iraks brutala och oväntade invasion, hade jag sett klara bevis för att Iraks ledare Saddam Hussein strax före invasionen givits grönt ljus från åtminstone tre officiella representanter för USA:s regering. Naturligtvis tydde detta på att Bushregeringen i själva verket önskade konflikten, eftersom det kommande Gulfkriget öppnade möjligheter för USA:s geopolitiska expansion i området.
Därför kunde det inte hjälpas att jag såg med viss skepsis när Clinton sände trupper för att utföra en humanitär intervention i Somalia på grund av USA: s oro över svälten bland afrikanerna. Jag ställde mig frågan: När hade oro över svältande afrikaner någonsin varit någon väsentlig faktor landets utrikespoliotik och militära åtaganden i denna del av världen? När USA sedan engagerade sig i ett försök att bygga en stabil och till synes proamerikansk regering där - något vi eufemistiskt kallade "nationsbyggande" - var detta ett uppdrag som gick långt utöver det ursprungliga att tillhandahålla humanitär hjälp. Då sade man att USA:s styrkor i Somalia drabbats av något som kallades "uppdragsförskjutning". Vi gick in i Somalia för att göra det ena, men på något sätt slutade det med att vi gjorde det andra.
Min nyfikenhet och skepsis tilltog. Så jag rev mig i huvudet och undrade - ända tills 18 januari 1993. Då såg jag en artikel i Los Angeles Times som gjorde att jag kunde sluta riva mig i huvudet. Notisen förklarade att fyra amerikanska oljejättar hade förhandlat sig till oljekoncessioner med den föregående regeringen i Somalia, vilka effektivt delat upp mer än 2/3 av landets yta i fyra jättekoncessioner för olja. Geologerna hade berättat för oljebolagen att en underjordisk kropp, som redan gav olja i Jemen, sträckte sig ut i en vid båge under Adenbukten och stora delar av den somaliska öknen. Men för att få tillgång till dessa oljeförråd behövde de fyra bolagen, Chevron, Amoco, Conoco och Phillips Petroleum, en stabil regering i Somalia, som skulle kunna stå fast vid de överenskommelser bolagen förhandlat sig till med föregående regim.
Så nu visste jag. Det fanns två möjliga förklaringar till att USA skickat trupper till Somalia: oron över svältande afrikaner eller behovet hos fyra amerikanska oljejättar av en stabil regering i Somalia som skulle medge exploateringen av oljekoncessioner som möjligen var värda miljarder dollar. Med hänsyn till USA:s tidigare utrikespolitiska och militära historia i Mellanöstern och Nordafrika skulle det vara politiskt naivt att tro att det var en ren tillfällighet att dessa stora oljebolag hade intressen i området och att USA:s politik enbart dikterades av en aldrig tidigare skådad omsorg om svältande afrikaner.
De amerikanska operationerna, som uppenbarligen var ägnade att kontrollera lokala milisgrupper och installera en vänligt sinnad regering, avbröts då arton amerikanska soldater, medlemmar av en grupp Army Rangers, dödades i ett misslyckat försök att kidnappa ledarna för en av de största milisgrupperna. Den amerikanska allmänheten hade inte förberetts på några större förluster av amerikanska liv. Antalet soldater som dödats plus den dramatiska bilden av liket av en amerikansk soldat som släpades genom Mogadishus gator, gav upphov till en kraftig politisk reaktion som ledde till att USA:s styrkor drogs tillbaka från Somalia.
På senare tid har USA: s militärapparat släppts loss i Afghanistan i vad som Bushregeringen beskriver som ett internationellt krig mot terrorismen som inte kommer att begränsas till Afghanistan. Att Bushregeringen denna gång bemödat sig om att på förhand förbereda den amerikanska allmänheten på att man måste acceptera amerikanska stupade visar att lärdomarna från tillbakadragandet från Somalia 1994 inte varit bortkastade. Efter vad som ter sig som en framgångsrik militärinsats i Afghanistan har det spekulerats mycket över vem och var nästa måltavla skall bli för Bushs krig mot terrorismen. En handfull nationer har nämnts, som skurkstater, som nationer där terroristgrupper finns eller verkar eller som stater vilka stöder sådana terroristgrupper. Listan på potentiella måltavlor omfattar Irak, Iran, Sudan, Libyen, Syrien, Nordkorea, Somalia och Filippinerna.
USA är redan djupt indraget i den filippinska regeringens militära kampanjer mot den muslimska separatistguerillan på ön Mindanao - varav åtminstone en grupp, den som ledas av Abu Sayyaf, påstås ha anknytning till Usama bin Laden - samt mot ett starkare, men mindre känt, kommunistiskt uppror på centrala Filippinerna under ledning av Nya Folkets Armé. Bushregeringen har redan sänt över 100 miljoner dollar i militärhjälp samt ett antal militära rådgivare som skall hjälpa den filippinska regeringen. Det finns all anledning att befara att Irak, som redan förötts av ett decennium av bombningar och ekonomiska sanktioner, kan bli nästa militära mål för Bushs "krig mot terrorismen". Vi har sett samordnade bemödanden hos många av Washingtons militära och utrikespolitiska hökar att samla stöd för en förnyad militär kampanj mot den irakiska nationen och dess ledare, Saddam Hussein. Denna kampanj leds av Richard Perle, försvarsdepartementets politiske rådgivare och ledamot av American Enterprise Institute, Frank Gaffney, ordförande för det högerinriktade Center for Security Policy, Richard Butler, tidigare direktör för UNSCOM, och biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz m fl.
Men än starkare krafter kan vara i rörelse. Oljetillgångarna är ännu kvar i Somalia. De fyra oljejättarna, som nu blivit tre på grund av Conocos och Phillips Petroleums fusion, kan fortfarande förutsättas vara intresserade av att slå till för att få tillgång till den olja de anser vänta på dem. Det kan hända att dessa ekonomiska intressen i somalisk olja , som värderas till miljarder dollar, kommer att göra Somalia till nästa omedelbara mål för USA:s militär och "kriget mot terrorismen".
Al-Qaida, det nätverk som sägs ha bildats av den förre saudiske militanten Usama bin Laden, för att genomföra terrorattacker mot amerikanska mål runtom i världen, är enligt uppgift ett av huvudmålen för den amerikanska kampanjen i Afghanistan. Nu säger oss överordnade amerikanska regeringstjänstemän att delar av al-Qaidas nätverk fortsätter att fungera i Somalia - ett påstående som i bästa fall kan vara svårt att underbygga.
Amerikanska regeringstjänstemän har nyligen hävdat att Al-Qaida sände några av sina underledare till Somalia för att hjälpa de somaliska styrkorna att planera det bakhåll som slog ut de två amerikanska Black Hawk-helikoptrarna då de arton USA-soldaterna dödades 1993. Men detta påstående ger mig åter myror i huvudet. Ty varför skulle den väpnade milisen i Somalia, med år av krigiska erfarenheter bakom sig, behöva Al-Qaidas rådgivare för att utföra ett bakhåll? Det lät inte klokt - om inte, förstås, Bushregeringen höll på att skapa motiv för en ny militärintervention i Somalia.
Ända sen jag fick höra om dessa påståenden har jag varit orolig för att president Bush förberedde sig för att sända militärstyrkor till Somalia på nytt för att avsluta uppdraget från 1992. Samtidigt som de flesta amerikaner hört talas om de arton amerikanska soldaterna, är det inte många som hört så mycket om de hundratals somaliska medborgare som dödades av den amerikanska gevärselden.
Och det finns vissa obehagliga tecken på att en andra intervention snart kommer att bli aktuell. Alex Duval, en Sydafrikabaserad korrespondent för The Independent, rapporterade nyligen om allmän oro i Kenya över att USA pressade på regeringen för att få använda landet som bas för luftattacker mot Somalia. Om dessa antaganden är korrekta så säger det inte bara något om Bushregimens planer på intervention, utan också någonting om attackernas omfattning och intensitet. Förenta Staterna skulle kunna utföra flygattacker mot Somalia från hangarfartyg i Indiska oceanen. Men en massiv flygattack, som den mot Afghanistan t.ex, kräver tyngre bombflyg, som inte kan lyfta från hangarfartyg. Tyngre bombplan som B1:or och B52:or har opererat från baser i Europa och från ön Diego Garcia i södra Indiska oceanen. De kan alltså nå Somalia från Diego Garcia också. Men genom att använda sig av markbaser i Kenya, nästgårds från Somalia, kan USA:s flygvapen utföra fyra-fem gånger så många uppdrag på samma tid.
Detta skulle kunna innebära att Bushregeringen planerar en mycket intensiv flygattack mot Somalia. Naturligtvis kommer, om man skall utföra en ny militärkampanj mot Somalia, den amerikanska allmänheten nästan säkert att på förhand inställas på att acceptera amerikanska stupade. Att döma av erfarenheterna från den första interventionen kommer antalet civila offer bland den somaliska befolkningen att bli fruktansvärt högt. Och vi kommer självfallet att få höra att kampanjens syfte är att utrota terrorismen. Om amerikanska medier fungerar lika illa och okritiskt som de gjorde under den första interventionen i Somalia kommer den amerikanska allmänheten att få mycket lite skäl att tro något annat. Om frågan blir aktuell kommer säkert Bushregeringen att bedyra att det är ett rent sammanträffande att det finns oljereserver i Somalia som värderas till miljarder dollar, att tre mäktiga amerikanska oljejättar har exploaterat dessa oljeförråd sedan nära ett årtionde och att det inte finns mindre än fem högre ämbetsmän i Bushadministrationen, inklusive den nationelle säkerhetsrådgivaren, vice presidenten och presidenten själv, som är före detta anställda inom oljeindustrin.
Och precis som vid den första amerikanska militäroperationen i Somalia, liksom fallet var för mina amerikanska soldatkollegor i Vietnamkriget, kommer de soldater som uppmanas att döda eller bli dödade på denna avlägsna ort att vara de enda människorna i Somalia som inte vet varför de faktiskt är där. -
Författaren är frilansskribent, föreläsare och medlem i talarbanken för Sacramento-Yolos Fredsaktion. Översättning från engelskan: Hans Isaksson
