Ett nedlagt postkontor i Fruängen, engelska järnvägsolyckor och EU-direktiv 9/440/EEC.Vilka är sambanden? Jan-Erik Gustavsson förklarar hur EU:s privatiseringspolitik fungerar. Nödvändiga krav på åternationalisering kan inte skiljas från EU-motstånd.
Enligt Trygghetsrådets tidning är Sverige det land inom EU som har gått längst i avreglering och privatisering av den offentliga sektorn. Ungefär 13 procent av offentliga verksamheter, som vård, skola, omsorg, infrastuktur m.m. hanteras inom den privata sektorn. En rapport från Svenskt Näringsliv visar att privata företag står för 7,2 procent av kommunernas drift i landet som helhet. I borgerligt styrda Stockholms län är siffran det dubbla - 14 procent. Men även i socialdemokratiskt dominerade kommuner som Linköping (13,7 procent), Norrköping (12,8) och Västerås (12,8) är siffran över genomsnittet. Vaxholm toppar listan och köper in 22 procent av all driftverksamhet. På landstingsnivå leder Stockholm läns landsting statistiken. Landstinget köper upp 15,1 procent av sin driftsverksamhet av privata företag.
Svenskt Näringsliv och andra privatiseringsivrare anser att välfärdstjänster sköts effektivare av privata entreprenörer än i allmän regi. Men de vill fortfarande att verksamheterna skall skattefinansieras. Skattemedel skall således bidra till de privata företagens vinster, samtidigt att verksamheten skall bli effektivare, hävdas det.
EU-anslutningen har drivit fram privatiseringarna. Före Sveriges anpassning till EU och EU-inträdet 1994 betraktades Sveriges välfärdspolitik med avund av omvärlden. Nu är vi ett av EU:s mest avreglerade länder. Detta har kunnat ske genom att Sverige nitiskt tillämpat EU:s privatiseringspolitik samtidigt som politikerna givit sken av att välfärdspolitiken bara naggats kanterna.
I EU-fördragen finns inget effektivt skydd för allmänna välfärdstjänster. Den allmänna sektorn, eller som termen lyder "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse", har ingen framträdande plats i EU-fördragen. Den allmänna sektorn understöds bara på villkor att den skall bidra till "ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna" (artikel 2), Det kompletteras med de specifika men begränsade målen att ge "bidrag till att uppnå en hög hälsoskyddsnivå" (artikel 3p) samt "bidrag till god utbildning samt kulturens utveckling i medlemsstaterna" (artikel 3q).
Den allmänna sektorn är underordnad huvuduppgiften att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union (artikel 2). I praktiken lyder de allmänna välfärdstjänsterna under den s.k. subsidaritetsprincipen. I korthet innebär den att EU endast skall engagera sig "om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemensamhetsnivå" (artikel 5).
Det är endast artikel 16 i EU-fördraget som i någon mening uttrycker sig positivt om att "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" är av betydelse för att främja social och territoriell sammanhållning. Gemenskapen och medlemsstaterna skall, sägs det, "sörja för att sådana tjänster utförs på grundval av principer och villkor som gör det möjligt för dem att fullfölja sina uppgifter". Men genom hänvisning till andra artiklar begränsas artikel 16 omgående: medlemsstaterna får inte gynna offentliga företag och företag med särskilda rättigheter eller exklusiva rättigheter genom att vidta åtgärder som strider mot EU:s konkurrensregler (artikel 86). Enda undantaget från konkurrensreglerna är att medlemsstaterna får gynna den egna krigsmaterialproduktionen med hänvisning till säkerhetsintresset (artikel 256). Ej heller får vissa företag eller viss produktion gynnas av statligt stöd (med några få och speciella undantag) eftersom det kan snedvrida konkurrensen och alltså inte är förenligt med den gemensamma marknaden. (artikel 87). EU:s rättighetsstadga från 2001 omnämner i allmänna ordalag allmänna tjänster, men det innehåller ingen förpliktelse om någon allmän rättighet att erhålla eller tillhandahålla offentliga tjänster.
I stället har EU och EU-parlamentet upphävt den s.k. subsidaritetsprincipen genom ett antal EU-direktiv, som således blir nationell lag. Det gäller allmänna tjänster som el, gas, järnvägar, post, telekommunikationer. El-direktivet 96/92/EC från 1996 kräver en gradvis öppning av den nationella el-marknaderna för konkurrens . På samma sätt får medlemsstaterna inte begränsa tillgången till en konkurrenskraftig gasmarknad enligt gasdirektivet 98/30/EC från 1998 och en konkurrenskraftig telekommunikationsmarknad enligt det omarbetade teledirektivet 96/19/EC från 1996 .
EU:s järnvägsdirektiv 91/440/EEC från 1991 bygger på artiklarna 70 och 71 som säger att EU skall ha och kunna reglera en gemensam transportpolitik. Målet är en avreglerad järnvägsmarknad där driften delats upp på olika operatörer. Direktivet anbefaller att räls och drift skall skötas separat, således den modell som tillämpas i Storbritannien. Där har den lett till att det privata rälsbolaget Railtrack i höstas gick konkurs och ett antal allvarliga järnvägsolyckor som berott på bristande underhåll. En kraftig majoritet av engelsmännen vill att Railtrack åternationaliseras, men detta stöter på svårigheter för Blairregeringen eftersom det strider mot direktivet.
Postdirektivet 97/67/EC från 1997 hänvisar till att en inre marknad för postservice är ett viktigt bidrag till EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning. Allt som inte har med postförsändelser att göra skall till en början avregleras. Direktivet ställer endast krav på medlemstaterna att medborgarna skall ha regelbunden tillgång till postförsändelser genom att kunna hämta ut sådana på postkontor med en geografisk spridning som uppfyller kundernas behov. Sverige har redan nu den mest avreglerade posthanteringen. Inför Sveriges ordförandeskap deklarerade näringsminister Björn Rosengren att "Sverige kommer som ordförandeland att driva frågan om en ändring av postdirektivet för att ytterligare öka konkurrensen inom EU:s postsektor". Under hösten fick Rosengren lön för mödan. Ländernas postmarknader skall vara fullt avreglerade 2009. Deutsche Post och Royal Mail slagit sig in på Sveriges avreglerade marknad. I England har det tidigare statliga postverket Royal Mail blivit ett statligt bolag och bytt namn till Consigna. Det uppvisar växande förluster, så i december 2001 annonserade bolagsledningen utan protester från Blairregeringen att man under en 18 månader lång period avsåg att reducera arbetsstyrkan med 30 000 eller 15 procent av alla anställda.
Direktiv kan förväntas även för andra områden. Så t.ex. uppmanar EU-parlamentets utskott för ekonomi och valuta medlemsstaterna att i princip öppna marknaden för vatten- och avloppsförsörjning för privata företag, antingen enligt den engelska modellen (utförsäljning av hela anläggningar), eller enligt franska modellen (långa drifts-och underhållskontrakt)
Bakom dessa EU-direktiv och andra EU-beslut finns tron att avreglering av offentliga tjänster leder till ökad konkurrens. Dessutom skulle denna konkurrensutsättning gynna konsumenterna/kunderna genom effektivare service och lägre priser. Men sedan direktiven tillkommit har konkurrensen inte gynnats. I stället framträder en rad nackdelar.
Ett nyckelkrav bakom el-direktivet är att dela upp elförsörjningen på ett antal privata bolag, som under konkurrens säljer el till kunderna i ett oberoende nät. I praktiken, både i Storbritannien och i Skandinavien, dominerar ett fåtal som kontrollerar hela elförsörjningsprocessen. I Sverige har Vattenfall, Sydkraft/Eon och Birka/Fortum på några år köpt upp de flesta kommunala elbolag. Marknaden begränsas också av att de stora bolagen alltmer använder långsiktiga leveranskontrakt. Koncentrationen till fåtal elbolag går så snabbt att de flesta bedömare tror att EU kommer att domineras av sex, sju elgiganter år 2005. Tyskland närmar sig en oligopolsituation, där företagen RWE och Eon redan kontrollerar hälften av elförsörjningsmarknaden, EdF och Vattenfall tillsammans en fjärdedel, medan den sista fjärdedelen fortfarande kontrolleras av den kommunala sektorn.
Storbolagen drar sig inte heller för att bilda karteller. Det belgiska privata Electrabel har te.x. bildat ett joint venture med sin tyska konkurrent RWE på 50 -50 basis för elförsörjningen till den tyskägda BASF-fabriken i Belgien. Industrisektorn har också kunnat förhandla sig till lägre el-priser, men hushållsektorn bara har fått liten sänkning, ingen sänkning alls eller i många fall prishöjningar. Ägandet har också koncentrerats. Fyra storförtag, som säljer för mer än 30 miljarder dollar eller mer per år dominerar avfalls-, vatten- och elektricitetssektorn. EU:s avregleringspolitik har underlättat för dessa företag att sprida sig ut över hela unionen för att vinna marknadsandelar. Eon äger även Sydkraft, som i sin tur sedan 2001 äger Norrköpings Energi och Miljö AB (den engelska modellen). Vivendi har sedan 2002 fått ett tioårigt driftkontrakt med Norrtälje VA-verk (den franska modellen). Sita har hand om avfallshanteringen i Stockholm. Det är inte rimligt att konkurrensen begränsas på detta sätt. Dessutom opererar de här bolagen inom en mängd andra sektorer. Vivendi äger också Linjebuss samt är majoritetsägare i Connex-Tunnelbana i Stockholm. Vivendi är verksamt även inom telekommunikations- fastighetsförvaltnings- och underhållningssektorn. Suez driver sjukvård och fängelser.
EU:s reviderade insynsdirektiv 80/723/EEC & 2000/52/EC i bokföringen från 2000 gäller inte alla som tar sig an "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse". I själva verket är direktivet utformat så att det kräver insyn i allmännyttiga verksamheter och företags bokföring. Man ska kunna kontrollera om des får offentligt stöd enligt artiklarna 85 och 86. Men direktivet ger inte rätt till insyn i privata företag som hanterar offentliga tjänster. Enligt EU-kommissionen har den privata sektorn upprepade gånger klagat över att statsstöd snedvrider konkurrensen på en mängd tjänstemarknader. Men EU-kommissionen ingriper inte mot att staten t.ex. subventionerar de många engelska tågbolagen med pengar, som dessa t.ex. kan använda för att lägga låga anbud i övriga EU.
Den bristande insynen i privata företag som hanterar offentliga tjänster har lett till oegentligheter och korruption. Det franska riksrevisionsverket konstaterade i en rapport från 1997, att "bristen på övervakning och kontroll av privata tjänsteföretag, förvärrad av bristen på insyn i denna förvaltningsform, har lett till oegentligheter". I rapporten citeras att det privata vattenbolaget i Metz inte lämnade någon bokföring till kommunkontoret på över 20 år. Vivendi fakturerade en kommun för samma tjänst under många år. Samma riksrevisionsverks granskning av Suez bokföring för dess va-drift i Paris kom fram till att företagets vinstnivå var två och en halv gånger större vad som uppgavs officiellt. Vivendi och Suez förde också över intäkter från allmänna servicesektorer som vatten och avlopp till subventioner till mer konkurrensutsatta sektor, t.ex. telekommunikationsmarknaden. Med denna typ av korssubventioner kunde man på så sätt expandera en då icke vinstgivande telekommunikationssektor. Och genom bokföringstransaktioner kunde Vivendi föra över förluster inom tele och medier till miljösektorn av bolaget.
Nedskärnings- och privatiseringspoliti-ken ingår som en viktig komponent i EU:s ekonomiska politik, i vilken den monetära unionen är en viktig del. Maastrichtavtalets konvergenskriterier kräver att en medlemsstats offentliga budgetunderskott och offentliga skuld begränsas till 3 respektive 60 procent av BNP. Detta har lett till offentliga budget- och utgiftstak som instrumentet för nedskärningar och försämrad arbetsmiljö inom den offentliga sektorn. Det har sin tur gynnat den nyliberala konkurrensideologins påstående att privata initiativ är så mycket effektivare än offentliga.
Privatisering används också som argument för att minska kommunala underskott. När Norrköpings energi- och va-verk såldes ut till Sydkraft/Eon motiverade lokala (m)- och (s)-politiker det med att kommunen behövde pengarna till vård, skola och omsorg. Dessutom hårdlanserade EU:s regeringschefer, inklusive Göran Persson, vid toppmötet i Lissabon 2000 något som ursprungligen var en Thatcheristisk politik och som kallas "samhälle-privat i samverkan" (PPP eller PFI) för att snabba på avregleringarna. Det betyder att företag, myndigheter, intresseorganisationer (t.ex. fackföreningar) och s.k. frivilligorganisationer (t.ex. Frälsningsarmen och idrottsorganisationer) i allt högre grad på bekostnad av politiskt valda församlingar skall ta ett ansvar för att i korporativa strukturer utveckla och finansiera t.ex. utbildning, omsorg, infrastruktur- och byggprojekt.
Blairregeringen har accepterat PFI och PPP som en del av sin privatiseringsstrategi. För näringsminister Björn Rosengren är det en het potatis. När regeringens infrastrukturproposition lades fram i höstas fanns ingen hänvisning till privata finansieringsinitiativ, trots att näringsdepartement en längre tid har utrett hur PPP skall introduceras i Sverige. Dessutom bestämde världens handelsministrar inklusive Leif Pagrotsky på WTO-mötet i Qatar i november att starta en ny förhandlingsrunda, som syftar till att överföra i stort sett all upptänklig offentlig tjänsteproduktion i privat regi. EU:s handelskommissionär Pascal Lamy, tidigare medarbetare till Jacques Delors och därefter anställd vid den franska banken Crédit Lyonnais, har tillsamman med sin amerikanska motsvarighet Robert Zoellick (f.d. rådgivare till det konkursdrabbade elhandelsföretaget Enron) varit särskilt pådrivande med att genomföra denna förhandlingsrunda.
Hur är det med det fackliga motsåndet mot privatiseringspolitiken? Den fackliga organisation som på Europanivå företräder de nationella facken för offentliganställda (med undantag för post, telekommunikation, transporter och lärare) är EPSU (European Federation of Public Service Unions). EPSU grundades 1978 och säger sig företräda mer än 180 offentligfack med mer än 10 miljoner medlemmar i mer 30 länder. EPSU har två platser i Europafackets exekutivkommitté och är också representerad i Europafackets kommitté för social dialog. EPSU arbetar för att få till stånd sociala dialoger med offentliga arbetsgivarorganisationer, regeringar inom EU och EU-kommissionen.
Tillsammans med den offentliga arbetsgivarorganisationen CEEP har EPSU/Europafacket tagit fram ett förslag till ramdirektiv för "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" som ett led i revidering av EU:s fördrag inför 2004. Utgångspunkten är att ge den allmänna tjänstesektorn en starkare ställning än vad som nu är fallet i artikel 16. Men förslaget ifrågasätter inte konkurrensutsättningspolitiken. Det vill bara bättre reglera formerna. Enligt artikel 9 i förslaget skall "varje offentlig myndighet välja status på genomförandet av allmänna tjänster för vilket det är ansvarigt. Genomförandet kan organiseras som en offentlig administration, ett offentligt bolag, ett privatbolag, en allmänt-privat samverkan eller av en mellankommunal organisation. I enlighet med subsidaritetsprincipen är det upp till den kompetenta offentliga myndigheten att välja metod för att erbjuda kontrakt för tjänster av allmänt intresse (anbudsförfrågan, privata kontrakt, konkurrens, under-kontrakt etc.)".
EU:s politik gentemot den allmänna sektorn styrs alltså i allt väsentligt av EU-fördragens konkurrensregler, ett antal EU-direktiv, Maastrictavtalets konvergensregler och andra beslut som gynnar en massiv avreglering och privatisering. Bevekelsegrunden för kommersialisering, upphandlingar och privatiseringar är att den fria konkurrensen sägs leda till effektivare service och lägre priser för medborgarna. Men privatiseringspolitiken leder till kontroll av hela försörjningsprocessen, koncentration till ett fåtal bolag inom varje sektor, karteller, bara sällan lägre priser, uppköp och ägarkoncentration, minimal insyn i upphandlade bolag, sämre service och uppsägningar. På Europafacknivå försöker man möta utvecklingen genom att i sociala dialoger förändra EU-fördragen. Detta är en kamp "von oben" som leder fel. I stället måste de nationella facken börja kräva en åternationalisering av utsålda offentliga serviceverksamheter.
