Istvan Mészaros
Monthly Review Press, 2001
Istvan Mészros bok Socialism or Barbarism lyckas inte visa att vår tids dilemma står mellan socialism eller barbari. Lika väl riskerar den, anser Benny Andersson, att ge argument för att dilemmat står mellan testuggeri eller Tony Blair.
Det är nu snart ett århundrade sedan Rosa Luxemburg sammanfattade mänsklighetens dilemma med orden "socialism eller barbari". Men enligt Istvan Mészros är det först nu dilemmat har blivit brännande. Tony Blair och andra förespråkare av en tredje väg kan ta sig i baken. Ty imperialismen har nu inträtt in i sin "tredje fas", som kännetecknas av tre relaterade egenskaper:
En stukturell kris, som lett till att de härskande har vänt Keynes ryggen till förmån för nyliberalism och social nedrustning.
En accelererande globalisering, som dels har sina rötter i teknikens utveckling, dels utgör ett sätt för de härskande att söka hantera den strukturella krisen.
Framträdandet av en imperialiststat - USA - som allenarådande hegemon.
Många har hävdat att globaliseringen skulle innebära att nationalstaten minskar i betydelse. Mészros invänder att kampen mellan olika nationalstater är en oupplöslig del av kapitalismen/imperialismen och att den förstnämnda endast kan avskaffas om också den sistnämnda avskaffas. Kapitalismen bygger på det som Marx benämner privat tillägnelse och leder därför obönhörligen till existensen av många konkurrerande kapital. Mer eller mindre tillfälliga monopol är möjliga, men inte på grundval av samarbete utan därför att den för tillfället starkare lägger under sig de svagare. Monopolen upphäver därför inte konkurrensen utan skärper den. Nationalstaten är nödvändig för kapitalet, dels som regulator av den politiska processen, dels som ekonomiskt stöd. Därför är också de mest globaliserade koncernerna alltid i grunden nationella, aldrig "multinationella". Och därför präglas även förhållandet mellan nationerna, bakom fraserna om fred och samarbete, av konkurrens. USAs anspråk på att företräda övernationella intressen av "fred", "utveckling", "demokrati" - eller som nyligen, "kamp mot terrorismen" - är bara kulisser. Framträdandet av USA som hegemon löser därför inte, utan skärper, alla kapitalismens motsättningar, inte minst dem gentemot andra imperialistiska stater och block.
I den här frågan tror jag att Mészros har rätt. Bara den förblindade kan udngå att lägga märke till hur motsättningarna mellan USA och övriga imperialistländer har skäpts sedan början av nittiotalet, liksom till de allt starkare dragen av naken amerikansk maktpolitik under samma tid.
Men tyvärr nöjer sig Mészros oftast med att härleda sina teser ur marxis-tiskt ABC av det just relaterade slaget. Visserligen har detta ABC starka skäl som talar för sig. Och, som Hardts och Negris bok om globaliseringen visar, är det inte okontroversiellt. För att säga något om en historisk, eller rådande, verklighet måste det emellertid kompletteras med empiriska fakta och konkreta analyser. Men det enda som Mészros presterar i den vägen är obelagda påståenden och lösryckta citat ur affärstidningar som The Economist.
Denna brist får förödande konsekvenser för bokens domedagsscenario, som författaren härleder ur tesen att globaliseringen, för att inte gå under av inre motsättningar, kräver en enhetlig politisk reglering i form av en världsregering. Denna "kapitalistiska logik" förklarar, enligt Mészros, varför en imperialistmakt i globaliseringens tidevarv utvecklas till hegemon. På grund av samma "kapitalistiska logik" måste emellertid hegemonen prioritera det egna nationella intresset och är därför oförmögen att lösa, eller ens mildra, den globaliserade kapitalismens motsättningar. Vi har därför: " inträtt i imperialismens farligaste epok någonsin. Ty det som står på spel är inte kontroll av en del av planeten // utan av dess helhet av en hegemonisk ekonomisk och militär supermakt, med alla medel // Det är vad det globaliserade kapitalets rationalitet ytterst kräver // Problemet är emellertid att en sådan rationalitet // samtidigt utgör den mest extrema formen av irrationalitet någonsin i historien, inräknat nazisternas idéer om världsherravälde" (s.37-38).
Eftersom fraserna om "det globaliserade kapitalets rationalitet" och vad den "kräver" vare sig stöttas av konkreta analyser eller av fakta saknar de tankemässigt innehåll. Mészros bok kan möjligen liva upp en och annan ohjälplig testuggare. Andra läsare riskerar att bli besvikna. En och annan kan till och med börja längta efter "empirismen" och "realismen" hos en Tony Blair. Och det var knappast författarens avsikt.
