Hur kan socialismen fungera? Sedan 1990-talet har myten om socialismens omöjlighet i praktiken vuxit nästan till en självklarhet. En diskussion om en praktiskt organiserad socialism är därför nödvändig. W. Paul Cockshott och Allin Cottrell gjorde ett försök att väcka liv i diskussionen om en möjlig planekonomi med sin Towards a New Socialism 1993. I våras utkom den i svensk översättning, Planhushållning och direktdemokrati, på Manifest förlag. Clarté skickade boken till två recensenter.
Boken Towards a New Socialism av Paul Cockshott och Allin Cottrell (hädanef-ter C&C) har utkommit på svenska. Den presenteras som ett konkret förslag till planhushållning. Nedan kommer jag uteslutande beröra de ekonomiska aspekterna i C&C:s modell, för att utröna vilken slags socialism C&C är exponenter för och för att jämföra denna med Marx. Det bevisar inte att deras modell är "fel" i sig, men antyder att den är väsenskild Marx. Av utrymmesskäl koncentrerar jag mig bara på det som är problematiskt med C&C:s modell, vilket inte ska (miss)förstås som att inget värdefullt finns i deras idéer eller att jag ingen sympati har för introduktionen av dem till Sverige.
C&C vill visa hur en planhushållning på basis av den moderna datortekniken kan ersätta marknadskapitalismen. De föreslår ett system där ekvivalent bytes mot ekvivalent mätt i arbetstimmar genom "arbetskvitton". Ekonomin skall styras planenligt genom kalkyler som relaterar arbetstimmar till varandra. I deras egna ord är projektet att "visa att det genom ett konsekvent fasthållande av principen att mänskligt arbete ensamt är källan till värde, är möjligt att skapa ett ekonomiskt system som både är rättvist och effektivt". Men i kapitalismen är redan arbetet ensamt källan till värde. Marknadens funktion är att reducera allt arbete till en enda ekvivalent: värde. Att priserna ständigt fluktuerar kring värdet förändrar inget i princip. C&C:s modell replikerar det marknaden försöker åstadkomma, genom att planmässigt reglera dessa ekvivalenter. Marx skriver om sådana modeller: "Här råder uppenbarligen samma princip som den som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte När det gäller fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter: en given mängd arbete utbytes mot en lika stor mängd arbete i annan form."
Detta system är "behäftat av födelsemärken från det gamla samhället"; "lika rättigheter", utbyten av ekvivalent mot ekvivalent och "arbetskvitton" måste ses som nödvändiga "missförhållanden", som "borgerliga" fenomen, hävdar Marx. Engels tillfogar: "Den ömsesidiga utbytbarheten av likvärdigt socialt arbete, dvs., värdelagen, är den fundamentala principen för just varuproduktionen, kapitalistisk produktion Genom att upphöja denna lag till att vara den grundläggande lagen för sin ekonomiska kommun gör Herr Dhring det nu existerande samhällets grundläggande lag till den grundläggande lagen för sitt eget imaginära samhälle." Idén att applicera arbetsvärden jämlikt kommer från de "ricardianska socialisterna" i början av 1800-talet. Nästan lika gammal är Marx och Engels kritik av denna idé (se t.ex. Filosofins elände och Anti-Dhring). Marx vision är ett samhälle fritt från varor och därmed värden. C&C:s tycks vara att uppnå jämlikhet i värden.1
C&C:s modell är ett inlägg i den s.k. kalkyleringsdebatten, som förts sedan 1920- och 30-talen mellan t.ex. Ludwig von Mises och Friedrich Hayek å ena sidan och Oscar Lange å den andra och som tog ny fart med bl.a. Alec Noves Teori för en möjlig socialism. Kalkyleringsdebatten relaterar främst till centralplaneringens möjligheter att replikera marknaden. Socialt motiverades den bl.a. genom Sovjetunionens problem och marknadssocialistiska försök i bl.a. Ungern och Jugoslavien. Kalkyleringsdebattens huvudfråga är ett centrums förmåga att koordinera ekonomin, utan att innebära att konsumenternas behov underordnas "planen". Eftersom Hayek och von Mises menade att endast marknaden kan garantera konsumentens frihet hävdade de att centralplaneringen skulle leda till "vägen till träldom".
Det var i detta sammanhang som bl.a. Lange utarbetade sina planerade priser. Planeringen kan replikera det marknaden gör, fast på ett mycket effektivare och jämlikare sätt än marknaden, hävdade han och försökte bevisa en "socialistisk" jämvikt i analogi med den kapitalistiska marknadsjämvikten. Så här skrev han 1967 i debattens eftermäle: "Om jag skulle skriva om min essä idag skulle min uppgift vara mycket enklare. Jag skulle svara: vad är problemet? Vi kör in simultana ekvationer i en elektronisk dator och vi får lösningen på mindre än en sekund. Marknadsprocessen tycks ålderdomlig. Sannerligen, den kan ses som en kalkyleringsmaskin för den förelektroniska perioden." C&C:s modell i ett nötskal! Vad vi uppnår är konkurrensens upphävande till förmån för centralplanering av priser - genom datorer. Men C&C:s modell kommer inte ifrån att man planerar det som marknaden redan innebär: värden och marknadspriser.
C&C är kritiska till marknadssocialismen. Det är naturligtvis välkommet. Men det finns frågetecken vad gäller marknadens roll i C&C:s modell, t.ex. när de skriver: "vi ber inte om ursäkt för att vi förespråkar en marknad för många ting för personlig konsumtion" och hävdar att vid en jämlik inkomstfördelning är marknadspriser en "bästa åtgärd". Och tanken att arbete ensamt ska vara källan till värde, den enda rättmätiga inkomstkällan? Som Marx påpekat, är det i realiteten inte detta som avses med ett socialistiskt ekonomiskt system. Merprodukter måste avsättas för samhälleliga utgifter och investeringar; och då får arbetaren inte hela produkten av sitt arbete, inte heller byts arbetstimme exakt mot ekvivalent av annan arbetstimme. Och även de som inte arbetar måste få del av det samhälleliga arbetet. Allt detta vet naturligtvis C&C om. De accepterar tanken att produkter som t.ex. innehåller 12 timmars arbete kan behöva bytas mot produkter som t.ex. innehåller 10 timmars arbete. Men vad är då idén värd att socialismen konsekvent ska applicera formeln "arbetet är värdets enda källa"? Inte ens "ojämlika utbyten" är avskaffade i modellen. Om "arbetskvitton" ska användas på en marknad, som styrs av "betalningsvilja", vad skiljer då modellen från de marknadssocialistiska modeller med "kuponger" som skisserats under 1980- och 1990-talen?
Och så har vi Marx perspektiv. Socialismens nödvändighet ur Marx perspektiv grundas i arbetarklassens existens och praxis, vilka i sig är den avgörande kritiken av kapitalismen. Marx och Engels skriver: "Kommunismen är för oss inte ett tillstånd, som ska etableras, ett ideal till vilket verkligheten måste anpassa sig. Vi kallar kommunismen den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning. Denna rörelses förutsättningar resulterar ur de premisser som nu är för handen." När de i Manifestet hänvisar till "de män som ska föra dessa vapen" mot bourgeoisien är det arbetarklassen, inte datorerna, som avses: "Arbetarnas frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk". Och även om C&C delar denna uppfattning så följer den inte ur deras teori. C&C:s bok nämner knappt arbetarklassen, och deras modell är oberoende av den. I avsaknad av någon som helst logisk, teoretisk eller politisk koppling till arbetarklassen kan socialismen bara beskrivas som något som kommer utifrån till arbetarklassen, inte ur arbetarklassen.
C&C och Marx diskuterar därmed två olika slags "socialism". C&C:s "socialism" är en som, enligt dem själva, först på 1980-talet blir möjlig genom datatekniken. Marx avser en socialism som är en verklig (arbetar)rörelse vars premisser "nu [dvs. då 1846] är för handen". C&C:s socialism härleds inte ur kapitalismens eller arbetarrörelsens historia, utan ur informationstekniken; i kontrast till marxismens teoretiska uttryck för den socialistiska rörelsen, blir datorn och inte arbetarklassen förutsättningen för vår befrielse från kapitalismen. Man blir något skeptisk till vad som avses.
Här kan man förutspå en invändning. Det räcker inte med att vifta med arbetarklassens existens och hävda att socialismen innebär värdelagens avskaffande. Man måste säga något "konkret". C&C skriver: "Socialismen kommer aldrig att ha någon trovärdighet som ekonomiskt system såvida vi inte relativt detaljerat kan formulera sådana [planerings]principer." Men detta påvisar blott en iögonfallande likhet mellan marknadssocialismen och C&C:s "nya socialism": uppfattningen att man måste utarbeta "modeller". Så här sa i stället Marx: " Socialisterna och kommunisterna är proletariatets teoretiker. Så länge proletariatet inte är tillräckligt utvecklat för att konstituera sig som klass och dess kamp mot bourgeoisien därför inte har någon politisk karaktär, så länge produktivkrafterna inte är tillräckligt utvecklade i det borgerliga samhällets eget sköte för att låta de materiella betingelser skymta igenom, som är nödvändiga för proletariatets befrielse och upprättandet av ett nytt samhälle, så länge är dessa teoretiker endast utopister, som för att avhjälpa de förtryckta klassernas behov funderar ut system och söker efter en pånyttfödande vetenskap. Men i den mån historien framskrider och proletariatets kamp avtecknar sig tydligare behöver de inte längre söka vetenskapen i sitt eget huvud; de behöver endast göra klart för sig vad som äger rum framför deras ögon och göra sig till organ för detta."
Så kan en historiematerialistisk kritik av C&C:s analysförfarande ges. Om teori för socialism är att "göra sig till organ" för en existerande rörelse, för "det som äger rum framför våra ögon", då blir abstrakt modellerande (hur snillrikt det än må vara) faktiskt att missa poängen. Om socialismen är en rörelse och den "socialism" man konstruerat i sitt huvud är helt oberoende av rörelsen, då är den modell man tänkt ut inte något "konkret" i den socialistiska rörelsen. Sådant modellbyggande tar inte hänsyn till socialismens förutsättningar, till Marx lärdomar om utopismen. Dess kännetecken är försöket att grunda socialismen inte i historien, utan i "systembyggande", i "huvuden". Men teoriernas interna logiska konsistens, uppfinningsrikedomen i modeller, är inte testet för en socialistisk teori utan huruvida den är grundad i en historisk, social arbetarrörelse. Det som skiljer C&C från marknadssocialismen i det ljuset är olika ställningstaganden vad gäller marknaden och centralplanen. Gemensamt är att båda i socialismens namn försöker tänka ut "modeller", grundade i moraliska principer eller i förnuftet. Här skiljer de sig från Marx socialism - och för den delen den socialistiska arbetarrörelsens historia - likt skillnaden mellan idealism ("kommunismen är ett ideal till vilken verkligheten ska anpassa sig") och historiematerialism ("kommunismen är den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning"). Det är inte konstigt att "modeller" hamnar i logiska motsägelser och olösliga dilemman. Ett idealistiskt förhållningssätt hamnar i en materialistisk och social värld till slut snett.
Det är arbetarklassens kamp för dagligt bröd, för arbete, för social trygghet, för själva sin överlevnad, i det kapitalistiska samhället, som en gång lett till idéer om socialism, till en reell rörelse mot ett jämlikt samhälle utan exploatering. "Konkret" socialistisk teori försöker uttrycka och grunda just denna rörelse. Om, som Marx och Engels säger, "livet inte bestäms av medvetandet utan medvetandet bestäms av livet", då kan ingen "medveten" modell som helst utgöra grunden för socialism i detta liv. Nej, detta liv måste vara grunden för socialismen. Att säga något "konkret" om denna socialism i linje med detta liv, det förblir utmaningen för den socialistiska vänstern. Här ger oss kalkyleringsdebatten inga egentliga svar, och det är därför den förblir av marginell betydelse för arbetarrörelsen. Som bas för den socialistiska rörelsen som politisk klassrörelse framstår således även C&C:s modell som märkbart abstrakt och politiskt ovidkommande. "Varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program", skrev Marx 1875. Den sanningen kvarstår. -
Daniel Ankarloo är ekonomhistoriker i Lund och ansvarig utgivare för Motströms - marxistisk tidskrift. Där har han bl.a. publicerat två längre artiklar om marknadssocialism: "Anti-Lönnroth - om socialismens utveckling från vetenskap till utopi" och "Vad kan man förvänta sig av en socialistisk intellektuell?". För litteraturreferenser och vidare resonemang hänvisas till de båda artiklarna.
1.Intressant är att C&C i sin kritik av marknadssocialisten Diane Elson i slutet av boken med önskvärd tydlighet visar att de är väl medvetna om riktigheten i Marx perspektiv i denna fråga. Jag låtsas inte om att jag vet saker om Marx teorier som C&C inte känner till. Min poäng är blott att C&C inte förmår integrera dessa insikter i sin egen modell för planhushållning.
