Propaganda för kriget Hans Isaksson
Yttrandefrihet i fara Kjell Berglund
Mugabes brott Christer Lundgren
Ny solidaritetsgrupp Anders Puschel
Ett vanligt arbetsmöte Olle Josephson
Jan Myrdal-Högtidstal Hans Isaksson
Propaganda för kriget
Pseudonymen Latifa var 1996 en pigg 16 års tös, född i överklassfamilj på Kabuls gräddhylla. Hon var som en människa, d.v.s. läste europeiska modetidningar, sminkade sig, såg på amerikansk video och MTV.
I fyra år blev hon därpå underkastad talibanregimens rigorösa inskränkningar av kvinnors rörelsefrihet - det som alltsedan hösten 2001 blivit allmänt känt i väst under beteckningen "burkan". I fjol flyttade hon med familj till Paris. Där kan hon fortsätta att läsa modetidningar, sminka sig, se på amerikansk video och film (svårt att finna något annat), på MTV och dessutom utbilda sig till journalist.
I anslutning till att George W Bush plötsligt fick upp ögonen för de afghanska kvinnornas situation hösten 2001 skrev hon en bok - Mitt förbjudna ansikte - där hon berättar om sitt liv under burkan utan smink, MTV och amerikansk video. Det skedde lika vältajmat som hos Betty Mahmoudy, den amerikanska damen som för något decennium nådde världssuccé genom att skildra sitt hemska kvinnoliv i Iran samtidigt som USA släppte Saddam lös mot det landet.
Hon liknar sig i boken fyndigt vid Anne Frank - den judiska flickan som satt instängd flera år i ett lönnrum i Amsterdam innan hon gasades av Hitler. Därmed antydande att Mulla Omar är vår tids Hitler och USA vår tids antinazistiska befriare.
"För de européer och amerikaner som nu vill hjälpa till att reparera skadan och hjälpa oss att bygga upp landet på nytt hoppas jag att min bok kan vara ett stöd", säger hon i DN.
You bet! Den har säkert redan varit till stor hjälp genom att hjälpa till att vidmakthålla en opinion i vår del av världen som liknöjt sett på medan USA och dess allierade i Afghanistan rivit ner landet och brutit mot varenda folkrättslig regel i boken. Till förfång för nio tiondelar av alla män och kvinnor i det landet.
Kompradorernas döttrar i syd och öst, understödda av politiskt omedvetna feminister i väst, kan komma att visa sig som vår tids nyttigaste idioter i korståget mot islam.
Hans Isaksson
Yttrandefrihet i fara
Förbjud maskerade personer att anordna egna demonstrationer eller att delta maskerade i andras opinionsyttringar! Den slutsatsen drar Göteborgskommitténs referensgrupp efter EU-toppmötet förra sommaren. Endast den vänsterpartistiske riksdagsmannen Mats Einarsson sade sig i referensgruppen vara mot ett förbud.
Etablerade politiker försöker jämställa demonstranters "rätt till maskering" med att myndigheterna då också skulle sanktionera "deras rätt att kasta sten". Men det är inte sant.Rätten för demonstranter att uppträda maskerade har i stället att göra med yttrandefriheten och anonymitetsskyddet: Vi har enligt lag rätt att framföra våra åsikter offentligt - även anonymt. Alla dagstidningar har t.ex. en insändarsida, där varje människa kan torgföra sina åsikter under en signatur som inte för någon utomstående röjer hennes identitet.
Vi minns hur missnöjda sjuksköterskor för några år sedan demonstrerade med papperspåsar trädda över sina huvuden. Det var för att skydda sig mot repressalier från arbetsgivarnas sida. Andra demonstranter uppträder maskerade för att slippa Säpos och infiltratörers fotografering.
Yttrandefriheten är i fara! Genomförs maskeringsförbudet är steget inte långt till att även upphäva anonymitets- och meddelarskyddet. Då finns inte längre någon reell åsikts- och yttrandefrihet, d.v.s. då är det fritt fram bara för "opinionsyttringar" som makthavarna först godkänt.
Kjell Berglund
Percy och Co
Percy trillade dit med fingrarna alldeles för djupt i syltburken. Enron, Arthur Andersen och World Com gick under i svindlerier. Kvartalskapitalismen skördar sina offer.
För det har naturligtvis mycket litet med privat moral att göra. En ekonomisk politik som givit fritt fram för ett väldigt spekulations- och finanskapital att på millisekunder flytta mellan börserna kan inte annat än skapa girighet för stunden hos sina förvaltare. Man behöver inte ropa på socialismen. Valutaregleringar, kreditrestriktioner och utrymme för nationell penningpolitik skulle ha räckt som profylax för åtskilliga bedrägerier, skyhöga vd-löner och avgångsvederlag.
Men för att nå därhän hade krävts starkare folkligare rörelser, kraftfullare fack och, faktiskt, ett mer påtagligt socialistiskt alternativ än dagens medlöpande eurovänster. Än en gång besannas att kapitalismen bara kan fungera hjälpligt när den är hårt trängd från vänster.
Olle Josephson
Mugabes brott
Då Storbritanniens kampanj för att störta president Mugabe var som intensivast placerades den brittiske ambassadören Brian Donelly, allmänt ansedd som en framträdande underrättelseofficer, i Zimbabwe.
TT refererar den zimbabwiska tidningen The Herald, som uppger att Donelly kom till landet från Jugoslavien, där han medverkat i Natos kampanj för att störta president Milosevic. I Zimbabwe skulle han genomföra en "operation av Milosevic-typ" för att störta presidenten Mugabe.
Donelly har enligt tidningen ägnat sig åt verksamhet för at undergräva president Mugabes legitima regering. Under förevändning att "representera brittiska intressen och medborgare" har han ständigt dykt upp i konfliktområden där vita jordägare hotats av krigsveteraner.
Detta nyhetstelegram ger en glimt av den sanning, som medierna förteg i sin kampanj mot Mugabe för några månader sedan, nämligen att Storbritannien aktivt blandar sig i Zimbabwes inre angelägenheter och motarbetar landets strävan att frigöra sig från arvet efter den brittiska kolonialismen.
Enligt Lancashireöverenskommelsen, undertecknad för 20 år sedan av Storbritannien och det nyligen självständiga Zimbabwe, skulle en omfattande jordreform genomföras inom tio år, och Storbritannien skulle kompensera jordägarna. Britterna har envist vägrat genomföra avtalet, medan Zimbabwe håller fast vid sina krav.
Därtill kommer att Mugabes Zimbabwe aktivt stött Demokratiska republiken Kongo i dess försvarskamp mot imperialistiska krigshandlingar.
Det är denna hållning som gör Robert Mugabe och hans regering så avskydda av de brittiska imperialisterna och deras allierade, USA-imperialismen och de styrande i vissa EU-stater, inklusive Sverige.
Christer Lundgren
Ny solidaritetsgrupp
Det förtjänar att påpekas att USA och dess allie-rade fortsätter sitt angreppskrig mot Afghanistan. Kriget märks dock inte i svenska massmedia, ja, knappt ens i alternativpressen. I stället ges i rapporteringen bilden av man nu går mot fred "i ett land där krig har pågått i över 23 år" (Ulf B. Andersson i Arbetaren nr 25/02).
Så är det förstås bara för den som bortser från att västerländska soldater driver runt på den afghanska landsbygden och begår massaker på massaker, och att USA behärskar Kabul genom sin nickedocka Hamid Karzai. När kriget började den 7 oktober förra året uppstod ett brokigt men ganska lösligt motstånd här i Sverige. Nu gäller det att organisera och bredda det. I det längre perspektivet är kampen för Afghanistans oberoende också en kamp för vårt eget lands oberoende. Att Sverige sedan i januari deltar med militär trupp i angreppet, gör att motståndet också är nödvändigt för varje svensk som inte vill vara medskyldig till ockupation och massmord.
Därför är det glädjande att den för sitt Afghanistan-engagemang välkände Stefan Lindgren nu har tagit initiativet till bildandet av en förening som ska arbeta mot USA:s krig.
Det konstituerande mötet för Föreningen Afghanistansolidaritet hålls lördagen den 28 september kl 14 i Stockholm (lokal meddelas senare). Stefan Lindgren har också tagit initiativet till en e-postlista som sprider information om USA:s krig. För att bli medlem skickar man ett tomt mejl till afghanistan_ockuperat-subscribeyahoogroups.com så får man instruktioner tillbaka. Mer information om listan och om Föreningen Afghanistansolidaritet kan fås från Stefan Lindgren: stefan.lindgrenhome.se
Anders Puschel
Ett vanligt arbetsmöte
Den som vacklar i sitt EU-motstånd borde erbjudas att deltaga ett dygn i ett arbetsmöte inom unionen. Jag har nyligen haft förmånen.
Det handlade om språkpolitik, men jag antar att det går till ungefär likadant om det gäller barnsäkra leksaker, filmstöd eller könshandel.
Först samlas alla till middag i Bryssel och betygar hur viktigt det är att träffas och hur vi alla älskar mångspråkighet. Så vidtar överläggningarna, mångspråkigt simultantolkade till engelska, tyska, franska, spanska, nederländska, italienska och spanska. Greker, nordbor och portugiser yttrar sig därför bara hälften så ofta (relativt sett) som de andra, med hälften så långa inlägg.
Därefter utbryter Stora Motsättningar. Nederländare, belgare, spanjorer och italienare vill bilda federation med uppgift att trycka på politiker på europeisk och nationell nivå i språkfrågor. (Särskilt trycka på om nederländska, italienska och spanska, framskymtar det.) Nordbor och irländare blir vansinniga inför denna överstatlighet, talar om demokratisk legitimitet: gärna erfarenhetsutbyte, men inget mer. Fransmän och tyskar gör långa och gåtfulla inlägg. Innan klarhet vunnits inträder en hög tjänstemän för att förklara möjligheterna till ekonomiskt stöd från EU för en språkvårdarorganisation. Gåtfullheten tilltar, men det blir tydligt att EU:s pengar kommer man inte åt så lätt.
Så småningom bildas visst någon organisation med synnerligen oklara utgifter, förutom att uttaxera ansenlig medlemsavgift från varje deltagande land.
Allting är alltså inte reaktionärt. Mycket är bara meningslöst, samt kostar tid och pengar.
Som EU-motståndarna alltid sagt: mellanstatligt europeiskt samarbete kan vara viktigt och eftersträvansvärt. Men på EU-villkor blir det folkfientligt.
Olle Josephson
Dödgrävare
Koalitionen mot terrorismen har inte haft det lätt i Afghanistan på sistone. Gång efter annan har Usama bin Ladins sista kämpar inringats i något bergsområde - bara för att upplösas i intet så snart USA:s och dess allierades elitförband dragit åt snaran.
USA:s allierade har framfört tanken att större ansträngningar borde ägnas uppgiften att vinna afghanernas förtroende.
Kanadensiska soldater skickades för någon månad sen att gräva upp 23 lik i byn Ali Khei, nära gränsen till Pakistan. Först hade truppen anfallit ett stort grottkomplex, men där fanns inte en levande själ. Kapten Philip Nicholson beslöt därför att man skulle undersöka om ledande al-Qaida-män kunde ligga gömda på den lokala begravningsplatsen.
Några säkra belägg för att något av liken skulle vara den eftersökte Usama bin Ladin fann man inte. Ingen av kropparna var så lång som terroristledaren beräknas vara, 190 centimeter. Emellertid fanns indikationer på att de döda kunde vara araber.
Begravningsplatsen var extremt välskött, uppger kapten Nicholson. Man hade iakttagit hur pilgrimer tagit sig dit från hela regionen för att be. Någon hade till och med anlänt från Islamabad. Det fanns därför starka skäl att misstänka att detta kunde vara den jagade fundamentalistens sista viloplats. Desto mer som hela platsen var dekorerad med flaggor. Kapten Nicholson nämner två av dem. En tillhörde den afghanska islamistgruppen Hezb-i-Islami, ledd av Gulbuddin Hekmatyar, vilken befann sig i exil under talibanernas styre. En annan var den kungliga fanan, inte heller det någon symbol med närmare anknytning till al-Qaida.
Mikael Nyberg
Stöd PFLP!
EU har i sin uppslutning bakom USA-imperialismen satt upp den palestinska organisationen PFLP på sin skändliga terrorlista; minns den käcke Göran Perssons "reservationslösa" uppställning bakom den icke-valde presidenten Bush. Ung Vänster protesterar mot detta (DN21/6) genom att uppmana enskilda och organisationer att ge pengar till Ung Vänster som vidarebefordrar dem till PFLP. Det är ett strålande initiativ av Ung Vänster och förtjänar allt stöd. EU:s terrorlagstiftning träder i kraft 1/7 varför det framstår som angeläget att utmana de politiska skojarna. Sätt därför in ett bidrag på postgiro 21 12-1, Ung Vänster, och märk talongen med "PFLP".
Ulf Karlström
Koloskopiskt
Den 30.6 genomgick enligt vanligtvis välunderrättad källa USA:s president George W. Bush en s.k. koloskopi.
Det är en undersökning av tjocktarmen, där man efter noggrann laxering, som redan denna kan vara ganska påfrestande, sticker in ett långt, böjligt rör med vidhängande ljuskälla genom patientens anus och långsamt manövrerar dess spets uppåt och åt höger, helst så långt att man kan se ned i blindtarmen. För att inte tarmen skall falla ihop och skymma sikten blåser man samtidigt in luft i den, vilket kan upplevas starkt obehagligt av patienten. Proceduren kan bli ganska utdragen, i synnerhet om de anatomiska förhållandena är ogynnsamma eller laxeringen ofullständig.
Tråkigt nog genomfördes enligt uppgift ingreppet på presidenten i narkos.
Hans Isaksson
Jan Myrdal-Högtidstal
Den 19 juli fyllde skriftställaren m.m. Jan Myrdal 75 år. Man kan onekligen få en bättre start i livet än att växa upp i Bromma som son till två nobelpristagare. Vid det här laget vågar man dock påstå att JM inte låtit sig knäckas och att han gjort det bästa möjliga av sina taskiga förutsättningar. Han har t.ex. genom en idog gärning lyckats komma så långt att han nästan säkert aldrig får något nobelpris eller ens tillfrågas om inval i Akademien - i båda fallen ärebetygelser som i Sverige endast kommer de allra största till del.
Att han numera anses fin nog att få medarbeta i Clarté kanske kan dock synas oroande.
Att värdera JM:s historiska betydelse, eller franska revolutionens, är på tok för tidigt. I båda fallen rör det sig om stora företeelser av vittomfattande och långsiktig konsekvens för många människor. Skillnaden mellan franska revolutionen och JM är dock att den senare fortfarande pågår.
Tack så här långt!
Hans Isaksson
