I somras intervjuade jag ett antal funktio-närer i Sveriges fackliga centralorganisa-tioner. Jag ville höra deras synpunkter på en rapport från ILO, det FN-organ som bland annat har hand om villkoren för arbetslösa. Rapporten Workfare Tendencies in Scandinavian Welfare Policies innehöll en svidande vidräkning med den svenska ungdomsgarantin. Författaren Nanna Kildal visar att den måste betecknas som workfare och därför är en oacceptabel diskriminering av arbetslösa. Att Sveriges regering trots denna rapport sedan utvidgat "garantin" till att omfatta alla åldrar - genom Aktivitetsgarantin - kan möjligen bero på att ingen facklig centralorganisation i Sverige (med undantag för SAC) tagit upp ILO:s kritik.
När jag intervjuade LO:s Per Johansson om rapporten sa han:
- Vi skiter väl i vad ILO tycker.
Just då betraktade jag detta som en överilning. Det har dock visat sig att det han råkade säga var socialdemokratins och regeringens linje i frågan. Regeringen har för avsikt att inom kort lägga fram lagförslag som medför ännu hårdare villkor för dem som placerats i aktivitetsgarantins obligatoriska arbete, alltså i direkt trots mot ILO:s kritik.
Det rimliga vore i stället att hejda det nyliberala "reformarbetet" tills en ny typ av arbetsmarknadspolitiska åtgärder tagits fram. De borde likna beredskapsarbetet, där man kvalificerar sig för samtliga sociala försäkringar inklusive den inkomstberoende a-kassan genom att under en viss tid (6 månader till exempel) utföra "samhällsnyttigt arbete till marknadsmässig lön". Dessutom bör arbetet vara lämpligt för den arbetslöse. Det duger inte att som nu inom AGA:n jaga ut gamla tanter och farbröder i skogen. Att beredskapsarbetet fick ersätta det tidigare AK-systemet på 1930-talet var antagligen en av förutsättningarna för att Sverige redan då kunde underteckna ILO:s konvention nr 29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Visst är det formellt möjligt att skita i vad ILO tycker. Men för de stater som undertecknat de aktuella konventionstexterna gäller detta först en viss tid efter att undertecknandet dragits tillbaka. Att skita i ILO är alltså tills vidare i strid med Sveriges åtaganden när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Att de fackliga centralorganisationerna har valt att bistå socialdemokratin och regeringen i detta och faktiskt gjort (nästan) hela den svenska fackföreningsrörelsen till medskyldig till workfarepolitikens spridning, att de tiger och samtycker i stället för att försvara de arbetandes och arbetslösas rättigheter, det säger nog mera om hur tilltalande ett funktionärsjobb kan vara än om någonting annat. Några moraliska, principiella eller ens taktiska förklaringar eller ursäkter finns såvitt jag vet icke.
Fred Torssander, tidigare
förbundssekreterare i Alliansen för arbete
