Men USA, vad din bruttonationalprodukt är stor!
- Så mycket bättre kan jag leda världsekonomin.
Men USA, vad din filmindustri är gigantisk!
- Så mycket bättre kan jag sprida min livsstil.
Men USA, vad din forskning är omfattande!
- Så mycket bättre kan jag berika människornas tillvaro.
Men USA, så rysligt många missiler du har!
Ja, varför har den stora demokratin i väst så rysligt många missiler? Hur kan man få reda på det? Låt oss först gå till de moderna furstespeglarna. I en stort uppslagen artikel denna sommar menar The Economists chefredaktör, Bill Emmott, att två datum har ändrat USA:s roll här i världen.1 Det första var den 9 november 1989, dagen då Berlinmuren föll. Under 90-talet genomförde USA fler militära interventioner än under de fyra föregående årtiondena sammanlagt. Så kom den 11 september 2001 och sedan dess finns inte längre några folkrättsliga hinder: USA kommer att ägna framtiden åt regimskiften och nationsbyggande utanför sina egna gränser.
Och priset då? Alla döda? Bill Emmott tröstar oss med klassisk liberal konsekvensetik: Alternativet hade varit värre.
Richard Haass, en annan av den amerikanska statsledningens påhejare, skrev 1997 boken The Reluctant Sheriff, ungefär "Den motvillige sheriffen". Titeln syftar på USA:s roll som universell men ofrivillig ordningsvakt. I en intervju säger nu Haass att om han publicerat boken i dag skulle den kort och gott fått heta The Sheriff.
Ytterligare en maktlojal akademiker, Andrew Bacevich, vars bok om världsläget kommer i höst, hann dock ändra sin titel. Från början var det tänkt att boken skulle heta Indispensable Nation ("Den oumbärliga nationen"), men nu kommer den under titeln American Empire ("Det amerikanska imperiet").
Det föreligger alltså inte längre några skäl för brasklappar och vackra omskrivningar.
Den materiella grunden för detta ärligare språkbruk är följande: USA:s BNP uppgår till 31,2 procent av världens totala. (Andelen amerikanska medborgare utgör 4,7 procent av jordens befolkning.) USA står för 40,6 procent av världens forskningsanslag. USA drar in 83,1 procent av världens biografintäkter. USA står för 36,3 procent av världens militärutgifter. Eller för att säga det hela i ord: USA behärskar världen ekonomiskt, vetenskapligt, kulturellt och militärt.
The Economist belyser det hela historiskt. Om man jämför militär styrka och låter det politiskt starkaste landet - hegemonen - på den internationella arenan få index 100, såg det 1870 ut enligt följande: Storbritannien 100, Ryssland 120, Frankrike 113, USA 68.
1950, då USA övertagit Storbritanniens roll, var siffrorna följande: USA 100, Sovjetunionen 107, Storbritannien 16, Frankrike 10.
I dagsläget ser det ut så här: USA 100, Ryssland 20, Japan 15, Kina 14.
Bredvid USA framstår alla andra som lilleputtar. (Observera också att inget västeuropeiskt land längre platsar bland de fyra främsta vapeninnehavarna). Och gapet fortsätter att vidgas. Men eftersom USA:s tillväxt varit hög under 90-talet har inte de amerikanska militärutgifterna stigit över 3 procent av BNP. Jämför med 60-talets utgifter för Vietnamkriget som vissa år översteg 9 procent. Eller jämför med Ronald Reagans "stjärnornas krig" då de amerikanska militärutgifterna låg på 6 procent av BNP. Sedan dess har USA:s militärutgifter relativt sett sjunkit. (Kuwaitkriget 1991 bekostades ju av andra.) Men nu sker ett trendbrott. Enligt den budget som ligger kommer 4 procent av USA:s BNP att användas för militära ändamål nästa år.
Den 20 september i år offentliggjorde Bush-administrationen en nationell säkerhetsstrategi.2 Dokumentet är som vanligt en orgie i självförhärligande och innehållsmässigt innebär det inte någon omsvängning av den amerikanska utrikespolitiken. Det nya ligger i hur fullständigt ohöljt USA utser sig till envåldshärskare. Inledningsvis heter det att strategin "ska baseras på en distinkt amerikansk internationalism". Bush-administrationen har efter den 11 september kommit ifrån det problem som Clinton-administrationen uttryckte i motsvarande dokument 1999.3 Då ansågs "uppgiften att mobilisera folkligt stöd för den nationella säkerhetspolitiken" som "komplicerad". Det är den inte längre. Nu skrivs öppet att USA kommer befästa sin makt genom attacker i förebyggande syfte eftersom "anfall är bästa försvar". Nu skrivs öppet att den nationella suveräniteten hos världens övriga länder är villkorad. Den kan upphävas när helst USA anser det påkallat. Länder som USA trots allt räknar till "allierade" får visserligen rusta upp men det ska ske under USA:s överinseende; EU:s försvarssamarbete välkomnas men det ska utvecklas genom "nära överläggningar" med USA så att det kan "fungera tillsammans med NATO".
Ibland gränsar dokumentet till det parodiska: Det heter att USA "kommer behöva baser i och utanför västra Europa och nordöstra Asien", och man frågar sig vilket hörn på jorden som inte ligger i eller utanför dessa områden.
Ändå är det lätt att hålla sig för skratt. Omvärlden tycks lida av mental blockering. Precis som Rödluvan framför den nödtorftigt maskerade vargen. Men nu säger ju USA det öppet:
- Så mycket bättre kan jag bomba er till medeltiden. -
1.Bill Emmott, "Present at the creation, A survey of Americas world role", The Economist 020629
2.The National Security Strategy of the United States of America, September 2002, www.whitehouse.gov/nsc/nss.pdf
3.A National Security Strategy for a New Century, December 1999, clinton4.nara.gov/media/pdf/nssr-1299.pdf
