Alla tecken pekar mot ett amerikanskt anfall mot Irak. Målet är av allt att döma en mångårig ockupation. Följderna kan bli svåra, varnar Karin Hedbrant och Malena Rydberg.
Vid ett framträdande på ABF-huset i Stockholm den fjortonde oktober (där bl a Maj Britt-Theorin och Sverker Åström närvarade) menade den amerikanske journalisten och Mellanösternspecialisten John K Cooley att chansen att USA inte skulle anfalla är mindre än tio procent. Cooley har nyligen gett ut boken Oheliga krig på svenska. Bushadminstrationen II är därmed i full färd med att iscensätta något som kan äventyra världens fred och säkerhet. Mycket talar för att den sten som då kommer i rullning kan få katastrofala konsekvenser. Vid ett möte med arabiska utrikesministrar i början på hösten varnade Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa att "helvetets portar kommer att öppnas" om USA anfaller Irak. Och USA kan knappast vara omedvetet om att islamistiska rörelser i och utanför arabvärlden kommer att få mer vatten på sina kvarnar. Iraks grannländer har deklarerat att de inte anser att Irak idag utgör ett hot mot freden i området. En speciell komplikation utgör Turkiet som med största sannolikhet kommer att ställa sig på USA.s sida men som i sin tur kommer att få tillfälle att kväsa irakiska kurders autonomisträvanden. Turkiet fruktar naturligtvis en kurdisk stat med de stora oljetillgångarna i Kirkukområdet.
Bakom den nya säkerhetspolitiska doktrinen om "anfall i förebyggande syfte" döljs en i stort sett klassisk imperialistisk politik - men en ovanligt aggressiv sådan baserad på ett tänkande som enbart utgår från USA.s maktanspråk. Terrorism-vokabulären har blivit en effektiv täckmantel för en strategi som kan illustreras med ett yttrande av den republikanske senatorn Richard Lugar: "we are going to run the oil business. We are going to run it well, we are going to make money; and its going to help pay for the rehabilitation of Iraq because there is money there!"(31 juli, senatens kommitté för utrikesrelationer). En amerikansk ockupation av Irak kommer att säkerställa en oljeutvinning som är lika lättillgänglig och billig som den saudiska hittills har varit (idag två dollar per fat som säljs för minst 25 dollar). Detta mot bakgrund att USA nu fruktar att de goda förbindelserna med det saudiska kungahuset inom en snar framtid kommer att försämras p g a dess kopplingar till bl a al-Qaidas verksamhet.
Trots att det inte finns några som helst bevis mot att den irakiska regimen skul-le ha kopplingar till terrorverksamhet av al-Qaidamärke används detta skäl nu flitigt för att motivera en mycket snar igångsättning av kriget. Händelserna på Bali anges t ex som motiv. Sålunda kan vad som helst användas mot Irak utan några bevis - det finns helt enkelt inget utrymme för Irak att agera.
Men kännetecknande för den officiella svenska politikersynen om konflikten är frånvaron av någon som helst underliggande analys. Anna Lindh har konsekvent enbart refererat till retoriken om massförstörelsevapen och Iraks "speciella farlighet och opålitlighet" (dagens Eko-intervju 5 oktober) som enda argument för varför just Iraks och inte andra länders, företrädesvis Israels, vapenarsenaler ska granskas. Hon uttalar inte något förbehåll för Sveriges del om en ny USA-initierad FN-resolution mot Irak skulle öppna vägarna för ett krig i FNs namn. Ingen som helst intresse tycks finnas från regeringhåll för att del av den kritik av de så kallade bevisen om massförstörelsevapen som presenterats i "Blairs dossier". I England har dock 130 av labours parlamentsledamöter reserverat sig mot densamma. 28 september demonstrerade 350.000 människor i London mot ett brittiskt deltagande i kriget - men trots dessa protester har labourpartiets majoritet nyligen uttalat sitt stöd för Blair. Och av allt att döma ser det inte bättre ut än att också den svenska regeringen kommer att hamna där.
Att USA använder sig av rena maffiametoder i sin taktik för att vinna röster i FN är nu välkänt. John Pilger redogjorde i en artikel i Aftonbladet 1 oktober för hur USA använde sig av mutor, utpressning och hot inför Gulfkriget 1990. Bl a mutades Egypten med skuldavskrivningar och Iran lovades ett omfattande lån. Bush Sr skickade den saudiske utrikesministern till Moskva för att erbjuda en muta på 1 miljard dollar till den kristyngda ryska ekonomin. Kina erbjöds ett löfte om att landet skulle återfå den diplomatiska legitimitet som hade upphävts efter massakern på Himmelska fridens torg. Endast Yemen och Kuba röstade mot FN-anfallet. Tre dagar senare stoppades ett amerikanskt biståndsprogram till Jemen. 800.000 jemenitiska arbetare utvisades från Saudiarabien.
Spelet om vapeninspektionerna har den republikanske tidigare högste chefen för desamma, Scott Ritter, avslöjat uttömmande. Han säger bl a: "...FN:s vapeninspektioner nådde enastående framgångar i Irak. När vi var färdiga hade vi lyckats säkerställa en 90-95 procentig nedrustning. Det som Bush och Blair inte nämner när det gäller krav på nya inspektioner är att FNs vapeninspektörer inte blev utkastade från Irak utan blev beordrade av FN att lämna landet sedan det avslöjats att de utnyttjats som en täckmantel för amerikanskt spioneri.". Vapeninspektionerna har kunnat användas som en formell hållhake på den irakiska regimen och som förevändning för att fortsätta sanktionerna men framstår nu allt öppnare som en dålig täckmantel för USA:s egentliga intentioner.
Den svenska mediabevakningen av Irakfrågan har under åratal varit urusel och nästan uteslutande koncentrerat sig på "Saddamskräcken" och sällan eller aldrig befattat sig med kritiken av sanktionspolitiken som drabbat den irakiska civilbefolkningen med ett gigantiskt lidande som nu är inne på sitt trettonde år. Men den senaste månaden har det dock skett en klar förändring. Aftonbladet har ju från början varit det stora undantaget med återkommande publiceringar av t ex Pilgers artiklar och har nu skickat ner en korrespondent till Irak som levererat en serie på platsen-reportage. Kanske ser vi en vändning i rapporteringen från ett av världens mest förskjutna länder så att det irakiska folket äntligen kan få ett ansikte som inte är lika med Saddam Husseins. En sådan journalistik är nödvändig för att väcka det svenska folkets solidaritet. Tystnaden under alla år från svenska journalister, som trots allt haft tillgång till åtskilliga rapporter (t ex Unicefs) om tillståndet i Irak, är skamlig.
Det finns nu ett spirande arbete för att protestera mot Bushs och Blairs krigs-planer - Nätverket mot krig. Ambitionen är att samla så många organisationer ur folkrörelse-Sverige som möjligt för att säga nej till krig mot Irak och förhindra allt svenskt stöd till USAs krigspolitik. En demonstration den 26 oktober i Stockholm samlade omkring 4.000 deltagare. Kanske är detta fröet till en livskraftig anti-imperialistisk rörelse i Sverige - en sådan finns det ett skriande behov av dessa dagar. Med stor sannolikhet är ett krig mot Irak en ödesfråga för hela världen. -
