Arbetarklassens styrka är det kollektiva agerandet. Det vill Svenskt Näringsliv och borgerliga partier bryta upp med förslag om fri arbetskrafts-invandring. Det är tragiskt när delar av vänstern följer med. Debatten borde i stället handla om generös flyktingpolitik och rättvis världsordning. Ali Esbati, ordförande i Ung vänster, skisserar en invandrarpolitik.
På senare tid har invandrarfrågan på olika sätt flutit upp till ytan i den offentliga debatten. Debatten har handlat om många olika saker samtidigt och präglats av förvirring och falsettoner. Det har varit prat om kultur och heder, om krav i allmänhet och språktest i synnerhet och om oreglerad arbetskraftsinvandring. Den här artikeln belyser främst den sistnämnda debatten. Men först något om svensk flyktingpolitik.
Av retoriska skäl är det populärt att försöka blanda ihop förslagen om arbetskraftsinvandring med frågan om flyktinginvandring och flyktingmottagande. Det kan därför vara viktigt att påminna om hur flyktingpolitiken egentligen ser ut och varför.
En våg av högerextremism och främlingsfientlighet sveper åter över Europa. I flera länder sitter högerextrema och främlingsfientliga partier med i koalitionsregeringar. I andra länder är sådana partier och framför allt de politiska åsikter de saluför på frammarsch. I princip samtliga europeiska länder har skärpt sina flyktinglagar i olika omgångar. I Danmark har man nu infört apartheidliknande lagar som ger flyktingar lägre socialbidrag. I Storbritannien blir det omöjligt att få uppehållstillstånd om man inte redan har skaffat ett jobb. I Italien måste alla invandrare lämna fingeravtryck.
I Sverige blev det drastiskt mycket svårare att få asyl i början av 90-talet. De mänskliga tragedier som en sådan inhuman flyktingpolitik skapat har varit enorma. Det är vanligt med självmordsförsök bland asylsökande som får avslag på sina ansökningar. Människor som har dokumenterade tortyrskador avfärdas som icke-trovärdiga och utvisas till hemlandet om myndigheterna bedömt det vara säkert . Sverige har prickats åtta gånger av FN för att ha beslutat om avvisningar trots risk för tortyr. Det är europeiskt rekord. En sådan flyktingpolitik kan omöjligen kallas human eller ännu värre generös .
Järnaxeln i svensk flyktingpolitik har utgjorts av socialdemokraterna och moderaterna. De har kommit överens och kört igenom sina förslag i riksdagen. EU-inträdet har också spelat en viktig roll. Schengen-avtalet har utarbetats inom EU-systemet. Det går i praktiken ut på att på alla sätt göra det svårare för människor utifrån att komma in i EU. Ett exempel på effekterna av Schengensamarbetet är införandet av ett så kallat transportöransvar. Det innebär att till exempel flygbolag måste betala stora böter om de råkat ta in en illegal flykting. I praktiken betyder det att flygplatspersonal görs till asylrättsbedömare. Fästning Europa tar form.
Såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna röstade för inträde i Schengen. Alltså även folkpartiet som ofta brukar prata om sitt engagemang för flyktingar och gärna sjunger We shall overcome med människor i nöd.
Flyktingströmmar uppstår nu inte av sig själva. Det finns en inneboende tendens i det kapitalistiska samhället att koncentrera välståndet till ett fåtal händer. Och trots allt tal om globaliseringen som upplösare av kapitalets geografi så är det likväl så att dessa fåtal händer finns i ett fåtal länder i kapitalismens centrum. Den orättvisa världsordningen leder till ökade konflikter och krig. Dels leder det ekonomiska systemet till att många människor i desperation lämnar sina länder, dels stöds många förtryckarregimer aktivt av t.ex. USA och dess allierade så länge dessa regimer ser till att utländska bolag får investera och håller nere folkliga protester. Samma system som skapar flyktingströmmarna söker hitta på sätt för att hålla ute de människor som flyr och söker skydd i Väst.
Mot bakgrund av den flyktingpolitik som det politiska och ekonomiska etablissemanget företrätt kan det vid en första anblick verka överraskande att krav på fri invandring rests i debatten av främst Svenskt näringsliv (SN). Moderata och liberala ungdomsförbundet har agerat radikal förtrupp. Det verkar lurt. Och det är det.
Högerns syfte är knappast att ömma om flyktingar. När de pratar om fri invandring så menar de oreglerad eller snarare annorlunda reglerad arbetskraftsinvandring. Alltså arbetskraftsinvandring på de starkas arbetsköparnas villkor. Det är i själva verket mer riktigt att tala om arbetskraftsimport.
I SN:s rapport Invandring för tillväxt och nya jobb (av Karin Ekenger och Fabian Wallén) från juli 2002 kan man läsa många fina deklarationer, exempelvis att Sverige ska vara ett öppet och växande land . Men pudelns kärna framträder ändå tydligt.
De invandrare som ska importeras till arbete ska enligt SN:s förslag kunna vistas i Sverige under tre månader för att söka arbete. Under den perioden ska den arbetssökande kunna försörja sig själv. Samma krav återkommer i folkpartiets uppmärksammade valskrift En ny integrationspolitik: Om anställningen skulle upphöra faller uppehållstillståndet om personen inte fått nytt arbete inom tre månader. Permanent uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandrare erhålles efter fem år (s.4). Man behöver inte vara särskilt skarpsinnig för att förstå, att de människor som vistas i Sverige under dessa premisser kommer att befinna sig i en extremt utsatt situation och precis som SN krasst konstaterar på sin hemsida tvingas ta arbeten som de infödda inte är beredda att acceptera .
I SN-rapporten kan man vidare läsa: Det är bara den enskilda arbetsgivaren som skall och kan avgöra vilken kompetens man behöver för sin verksamhet och som kan göra den individuella bedömningen av om en sökande uppfyller de ställda kraven (s.20). Att ge arbetsgivare rätten att på så sätt få kontroll över människors liv är katastrofalt om ambitionen är att stärka integrationen och förbättra invandrarnas läge på arbetsmarknaden.
För hur många kommer att våga engagera sig fackligt när man kan slängas ut om inte arbetsgivaren tycker om en? Hur många kommer att kräva högre lön, bättre arbetsmiljö, tryggare anställning när ens möjligheter att stanna i landet bestäms av en enda arbetsgivares personliga bedömning?
Innan SN började bedriva kampanj kring arbetskraftsimport under våren 2002 var det tyst kring frågan. Den som undrar varför kravet börjar dyka upp just då, kan också titta på SN:s rapport. På sidan 24-25 kan man läsa om oron för att lönerna ska upp när arbetslösheten blir för låg. Då passar det bra med oorganiserad, billig arbetskraft: Mycket tyder på att konjunkturen sakteliga har börjat vända uppåt igen efter ett och ett halvt års låg tillväxt. Samtidigt som företagens orderböcker börjar fyllas kommer sannolikt företagen åter börja nyrekrytera. Med en öppen arbetslöshet på under 4 procent kommer säkerligen gapet mellan efterfrågan och utbud på arbete snart att vidgas [] Om företagen ska locka till sig personal, givet poolen med ledig arbetskraft, krävs högre och högre löner . Sedan började borgerliga ledarsidor och debattörer hänga på. Sedvanlig pseudohumanistisk retorik dominerar förstås, men ibland talas befriande klarspråk.
Svenska Dagbladet skriver på ledarplats apropå arbetskraftsinvandringen att regeringen genomdriver en destruktiv gruppegoism som i viss mån tillgodoser den populistiska löntagaropinionen (6 maj 2002). Sveriges löntagare alltså nästan alla människor i det här landet blir här till ett särintresse, populister därtill. Sedan kommer kärnpunkten i argumentationen, nedskriven i klartext:
Sverige behöver både fler välutbildade specialister och okvalificerad arbetskraft som tar sig an de minst attraktiva tjänsterna inom välfärdsektorn. Sådana är de ekonomiska och sociala realiteterna för ett litet land där de infödda har höga anspråk på löner och service men låg nativitet.
Det är i förbigående intressant att notera, hur anspråk på löner och service förväntas vara beroende av etnisk härkomst. Det verkliga förhållandet är att de krav som man kan ställa är beroende av den ställning man har på arbetsmarknaden samhälleligt bestämda maktrelationer avgör. Vi närmar oss alltså det som är helt centralt för att förstå varför frågan om arbetskraftsimport dyker upp här och nu. Kapitalet utnyttjar alla former av strukturella ojämnheter som är möjliga att utnyttja för att höja arbetskraftens exploateringsgrad. Eventuella arbetskraftsinvandrares utsatta situation på arbetsmarknaden passar väl in i denna strategi.
Förslaget om fri invandring används som ett slagträ mot kollektivavtal och den generella välfärden. På olika håll i Sverige har fackets kontroller gång på gång avslöjat hur till exempel byggherrar anställt folk från Östeuropa och Baltikum för att jobba för 20-30 kronor i timmen, ofta under förhållanden som inte tillåts enligt svensk lag. För att försöka går runt kollektivavtalen kan man till exempel göra byggnadsarbetarna till fria företagare. De får F-skattesedel och går frivilligt med på att arbeta för usel lön.
Att använda människor som har det problematiskt som spjutspetsar för att angripa alla arbetande är ett klassiskt grepp (läs Steinbecks Vredens druvor!). Det är nyckeln till att förstå kapitalets intresse för utländsk arbetskraft. Då blir frågan också bredare än lagar om arbetskraftsimport. Det gäller också i högsta grad de invandrare (och deras barn) som redan lever i Sverige.
LO visade i sin rapport om anställningsformer (Madelene Bendetcedotter och Sven Nelander, Anställningsformer och arbetstider, LO, 2001) att det finns en stark koppling mellan utländsk bakgrund och risken att vara behovsanställd. 50 procent av alla invandrarkvinnor inom LO, som varit i Sverige mindre än tio år, är behovsanställda. Invandrare är koncentrerade inom vissa yrken, som är lågbetalda, monotona, hälsofarliga och utan möjligheter till avancemang. Invandrarnas situation fyller därmed en mycket viktig funktion på vår moderna, flexibla arbetsmarknad. Dels innebär det att man kan hålla sig med en permanent underbetald och svårorganiserad skara människor som exploateras i högre grad än vad som annars vore möjligt, givet de relativa segrar som arbetarkollektivet uppnått med kollektivavtal på mer etablerade marknader. Dels används invandrare därmed i hög utsträckning som konjunkturregulatorer. De får alltså komma in och ta de sämsta jobben på arbetsmarknaden när det går bra, men får sedan vandra ut i förnedring och arbetslöshet när konjunkturen börjar hacka. Det är bra för arbetsgivarna, men knappast för så många andra.
Invandrares utsatta situation kan sedan användas som språngbräda för angrepp mot kollektivavtalen. I februari 2001 presenterade moderaternas arbetsgrupp mot social segregation och utanförskap , under ledning av Mauricio Rojas, sin slutrapport, Bryt utanförskapet solidaritet, arbete och egenmakt i kampen mot fattigdom och utanförskap. Med ett stundtals marxistiskt anstruket språkbruk går man till angrepp mot skatteplundring , ett nytt klassamhälle som tydligen håller på att cementeras inför våra ögon och maktlöshet som bland annat är en följd av LO:s gruppegoism . Rapporten mynnar ut i sju åtgärdsförslag varav det helt centrala är det som presenteras under rubriken arbete istället för bidrag . Här föreslås att socialbidraget ska tidsbegränsas. Kommunerna ska istället inom en vecka fixa heltidssysselsättning. För jobbet ska man få lön: Denna lön bör överstiga socialbidragsnormen för en vuxen person men understiga nivån för de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden (s.5, min kursivering). Tydligare kan det knappast sägas. Mauricio Rojas blev som bekant sedermera riksdagskandidat för folkpartiet och förärades stora affischer med just budskapet arbete istället för bidrag tryckt bredvid den egna bilden i helfigur. Intressant nog följde förslaget med Rojas in i folkpartiets integrationsprogram, där man under rubriken arbetsplikt och jobbgaranti föreslår just sysselsättning till en ersättning som är högre än socialbidrag men lägre än lägstalönerna på den ordinarie arbetsmarknaden (s.4).
Nu är hela poängen med kollektivavtal att de ska vara ett golv för lönerna inom varje avtalsområde. Förslaget innebär att invandrare inte bara hänvisas till att vara svartskallar , utan nu också får vara svartfötter . Folkpartiet menar dock att också låglönejobb är bättre än bidragsberoende. En svensk klyscha säger att arbetsmarknaden inte ska delas in i ett A- och ett B-lag. Sanningen är att alternativet till att börja i B-laget är att aldrig lämna C-laget, alltså långtidsarbetslöshet och bidragsberoende .
Det som är en kärnfråga för högern borde också vara kärnfrågan för vänstern. Accepterar man utgångspunkten att låg lön ändå är bättre än ingen alls har arbetsgivarna segrat i en avgörande konflikt. De arbetandes makt ligger ju i att man agerar enat. Att man inte accepterar A- och B-lag på arbetsmarknaden, oavsett om grunden för uppdelningen är etnicitet eller något annat. De klasskompromisser som speglas i kollektivavtal är trots allt vad som gett alla oss som bor i Sverige oavsett var vi är födda eller vad vi heter en relativt god välfärd. Det är dessa kompromisser som arbetsgivarsidan nu i rask takt tar sig ut ur, utan att de arbetande på bred front kan återta sina positioner.
Det finns vänsterdebattörer och -organisationer som hamnar på samma linje som SN, muf och luf i frågan om fri invandring. I den syndikalistiska tidningen Arbetaren kunde man under våren 2002 följa en debatt där frihetliga socialister anklagade främst LO för att agera rasistiskt och inhumant.
Det är synd. Då har man missat det konkreta politiska sammanhanget. Självklart är det bra om människor får bo var de vill. Men i den givna politiska situationen passar diskussionen om fri invandring högern som hand i handske. Och det är just de kapitalets företrädare som kommer att sätta dagordningen för hur den här avregleringen ska tolkas och vilka resultat den ska få.
Många gånger kan man också i debatten märka ett visst förakt för den välfärd som organiserade arbetare i Sverige lyckats kämpa till sig och ibland en slags exotiserande av det nya myllret , i linje med pop-autonomisterna Hardt och Negris världsfrånvända hyllning till flyktingar som postmoderna nomader . Den sortens idealism och principtuggande har alltid varit livsfarlig för en vänster som vill åstadkomma något av värde.
Självklart går dagens arbetarrörelse inte fri från skuld när det gäller invandrares situation på arbetsmarknaden. Tvärtom. Facken är många gånger chockerande dåliga på att göra något av människors erfarenheter av reellt existerande rasistiska strukturer och bitter diskriminering. Det är ett problem för alla arbetare. En arbetarrörelse som inte förmår organisera en stor del av de arbetande kommer helt enkelt att förlora i kampen. Men kritiken måste utgå från ett konkret organisationsperspektiv, inte ett perspektiv som ser en utväg i upplösandet av kollektiva kampstrukturer.
Vi genomlever just nu en fascistisering av europeisk politik. Kapitalismens strukturella kris vänder borgerligheten mot sina egna deklarerade ideal. De demokratiska fri- och rättigheterna, liksom den kollektiva organiseringen på arbetsmarknaden står under konkret hot högerifrån. Främlingsfientlighet, liksom en rasistisk strukturering av arbetskraften är instrumentella för kapitalets strategi. Så här kommenterade SvD på ledarplats att högern, med stöd av det starkt främlingsfientliga partiet Lijst Pim Fortuyn, vunnit valet i Holland: I land efter land i Europa har regeringarna bytt färg, från från rödröda eller rödgröna koalitioner till borgerliga allianser som vill liberalisera ekonomin (17 maj, min kursivering). Som exempel nämns Italien, Österrike, Danmark och Norge.
I ett sådant läge är det viktigt för vänstern i bred bemärkelse att ha klara och tydliga alternativ att diskutera väsentligheter och göra det på rätt sätt. Alltså:
Diskussionen om fri invandring tar bort fokus från det verkligt angelägna: en generös, human flyktingpolitik och rättvis världsordning. Rätten till asyl måste baseras på skyddsbehovet, inte den svenska industrins behov av arbetskraft.
Den viktigaste principen i vänsterns arbete måste vara, att alla som lever och verkar i Sverige ska samma rättigheter och möjligheter. En reglerad invandring och generös flyktingpolitik måste gå hand i hand med en genomtänkt integrationspolitik. En integrationspolitik som utgår från alla människors lika värde. Värde som människor inte varor på arbetsmarknaden.
Varken de arbetande i Sverige eller i tredje världen gynnas av att man tar bort regleringarna för arbetskraftsinvandring. Det är därför som få knappast några fackförbund och progressiva organisationer i tredje världen driver på för att öppna invandringen till Europa helt fri. Däremot ligger det en oerhörd styrka i att orgraniserade arbetare i Nord och Syd i samarbete driver krav mot arbetsgivarsidan. Det är att ge solidariteten en kraftfull och korrekt definition: gemensam kamp för gemensamma intressen. -
