Det finns inte en arbetsmarknad i Sverige, det finns två. En stor reservarmé håller på att byggas upp med tillfälliga anställningar och otrygga villkor. I det syftet splittras den svenska arbetarklassen efter etniska linjer. Sverige rasifieras. Arbetsmarknadsforskaren Anders Neergaard beskriver processen.
Politiker och myndigheter talar om kraftiga förbättringar på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund. Men de goda siffrorna beror i huvudsak på högkonjunkturen i slutet på 90-talet. I grunden är arbetsmarknadssituationen för personer med utländsk bakgrund allt annat än ljus. Invandrarna på arbetsmarknaden hotas av vad som brukar kallas segmentering och rasifiering. Vad det innebär handlar den här artikeln om.
Begreppet segmentering ifrågasätter bilden av en gemensam arbetsmarknad. Segmenteringsteoretiker menar i stället att man kan urskilja framväxten av två separata arbetsmarknader, en intern och en extern. Den interna arbetsmarknaden omfattar kärnarbetskraften och erbjuder arbetarna viss trygghet, stabilitet och hyggliga arbetsvillkor. Den externa arbetsmarknaden är en sorts buffert med dåliga arbetsvillkor, stor anställningsosäkerhet och låga löner. Segmenteringen har blivit aktuell under 1980- och 90-talet genom den utveckling som ibland kallas flexibilitet.
Med rasifiering menas hur grupper av människor som går att skilja ut genom biologiska eller kulturella konstruktioner "skapas" som annorlunda och underordnade. Rasifiering är alltså en ideologisk konstruktion med materiella effekter. Jag använder begreppet i nära anslutning till den brittiske forskaren Robert Miles som skriver att "under vissa historiska omständigheter och under bestämda materiella villkor, tillskriver människor andra människor biologiska kännetecken för att hålla isär, exkludera och dominera: genom att återskapa idén om ras skapar de en rasifierad andra samtidigt som de rasifierar sig själva" (1993).
Miles perspektiv på rasifiering bygger på den marxistiska teorin om motsättningar under kapitalismen. Å ena sidan har kapitalismen en tendens mot universalism och jämlikhet. Det kvittar vem som utför arbetet i fabriken; varors värde bestäms inte av arbetarnas hudfärg utan av deras faktiska arbete. Å andra sidan har kapitalismen ett nödvändigt behov att skapa social ojämlikhet mellan klasser, men också mellan olika geografiska områden. Genom rasifiering kan denna sociala ojämlikhet legitimeras, organiseras, struktureras och fixeras. Miles talar om att man inom den brittiska arbetarklassen kan urskilja en rasifierad fraktion. Mycket tyder på en liknande utveckling i den svenska arbetarklassen.
Statistiken ger en tydlig bild av att utlandsfödda som grupp, men även barn till utlandsfödda, har en betydligt sämre position på arbetsmarknaden än "svenskar". Flera studier visar en ökande andel tidsbegränsade anställningar under 90-talet och början av 2000-talet, inte bara i Sverige utan också i andra EU-stater. I den politiska debatten har denna ökning ofta setts som ett övergående problem som kopplats till individers inträde på arbetsmarknaden. Denna språngbrädeshypotes får mycket svagt stöd vid en närmare granskning. Visst kan vissa tidsbegränsade anställningsformer som projektanställning, som ofta används av grupper med stark position på arbetsmarknaden, och vikariat och provanställning så småningom resultera i fast anställning. Men framtiden är mycket dystrare för dem som har behovsanställning och säsongsarbete. Projektanställning förekommer huvudsakligen bland SACO-anställda, medan LO-anställda framför allt blir behovsanställda. Tidsbegränsade anställningar är också mycket tydligt kopplade till kön; de är nästan dubbelt så vanliga hos kvinnor. Ser man också till rasifiering för att förklara skillnader i tidsbegränsade anställningsvillkor förstärks bilden av ett segmenterat arbetsliv.
Tabell 1 visar situationen för olika LO-grupper med tidsbegränsad anställning. Rasifiering är som synes inte bara kopplad till eget födelseland. Den lever kvar i andra generationen. Tabellen visar också att utländsk bakgrund slår hårdare än kön: rasifierade grupper av män har en mer utsatt situation än svenska kvinnor. Tydligast syns den rasifierade segmenteringen när man ser till dem som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar och till dem som är födda i övriga världen men vistats i Sverige under minst tio år.
Rasifieringen visar sig också om man undersöker vilka grupper som är överkvalificerade för sina arbeten. Här är invandrarna överrepresenterade. Många av dem befinner sig inom rätt näringsgren och ofta till och med hos rätt arbetsgivare, men på fel plats i organisationen.
Personalutbildning är ytterligare en faktor som påverkar anställdas karriärutveckling och i sin förlängning arbetslivets segmentering. Allmänt sett är tillgången till personalutbildning högre för kvinnor än för män och i högre grad förbehållen SACO- och TCO-anslutna än LO-medlemmar. Medan i snitt drygt 40 % av anställda svenskfödda kvinnor och knappt 40 % av anställda svenskfödda män under de senaste sju åren fått tillgång till personalutbildning är motsvarande siffra för utlandsfödda män 30 % och för utlandsfödda kvinnor drygt 20 %.
Rasifierade grupper byter också arbetsplats i mindre grad än svenskar. Det minskar möjligheterna till karriär. Ungefär 5% av den svenskfödda arbetskraften byter jobb varje år, jämfört med 2-3 % av de utlandsfödda. I en studie av Volvo-Torslandaverken visade det sig att benägenheten att byta jobb hängde ihop med erfarenheter av och förväntningar om diskriminering. Det framstod helt enkelt som säkrare att stanna kvar hos samma arbetsgivare med samma jobb.
Den offentliga statistiken ger samma bild, även om den inte ger så mycket underlag för att studera anställningsförhållanden ur ett kombinerat klass- och rasifieringsperspektiv. År 2000 hade 40 % av de utlandsfödda anställda ej facklärda arbeten jämfört med 28 % för de svenskfödda. Ett liknande mönster visar anslutningen till fackförbund. Av samtliga utlandsfödda anställda år 2000 var 64 % med i något LO-förbund mot 50 % av de svenskfödda. Därtill finns säkert en betydande intern skiktning som döljer sig inom kategorierna ej facklärda arbeten och LO-medlemskap, men den är svår att få statistik på.
Hur skapas denna systematiska segmentering? Arbetsförmedlingen spelar en större roll för rasifierade gruppers tillträde till arbetsmarknaden än för etniska svenskars då deras möjligheter till kontakt med arbetsgivare är mer begränsade. Exempelvis är det bara 10 % av alla lediga platser som tillsätts aktivt genom arbetsförmedlingen vilket gör att arbetsutbudet är kraftigt inskränkt. Arbetsförmedlingen befinner sig i ett spänningsfält med krav från både arbetsgivare och arbetssökande. Den måste också ta hänsyn till lagstiftning och de uppdrag som formuleras av regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen.
En annan central poäng är den upplevda och faktiskt förkommande diskrimineringen. Arbetssökande invandrare "lär sig" av myndigheter och arbetsgivare att glömma sin utbildnings- och arbetslivserfarenhet från tiden före ankomsten till Sverige. "Alltså på nåt sätt har de redan en inställning när de kommer hit första gången att allt det som de har bakom sig, det är värdelöst" sa en arbetsförmedlare i en intervju.
Det finns skillnader mellan arbetsförmedlare och arbetsförmedlare. Vissa lyfter fram arbetsgivarens fulla rätt att diktera kraven på arbetskraften. Andra är mer medvetna om att kraven kan vara orimliga eller problematiska men underordnar sig ändå arbetsgivarens makt. Ytterligare andra lyfter fram konflikterna men betonar ändå att motstånd mot arbetsgivarens sätt att se på verkligheten innebär ett hyckleri, eftersom arbetsgivaren till sist har makten över rekryteringen. Arbetsförmedlingen deltar också i dekvalificeringen av rasifierad arbetskraft. "Det är väl bättre att de har jobb än att de går arbetslösa" som en chef på AMS sade.
Invandrad arbetskraft ses än i dag som en reservarmé. Ett utmärkt exempel är regeringens direktiv till AMS om att utifrån vissa bristyrken leta efter invandrad kompetens. I sitt svar till regeringen skriver AMS: "Förutom av regeringen namngivna yrken - läkare, sjuksköterskor, tekniker, naturvetare och lärare - bedömer AMS att byggnadsarbetare, kvalificerade yrkesarbetare inom industrin och undersköterskor är bristyrken där invandrad kompetens bättre bör tas tillvara" (AMS 1999:1).
Invandrad arbetskraft är alltså en speciell buffert. Landstingen utvecklar t.ex. strategier för att rekrytera män med utländsk bakgrund till vården, utan någon som helst reflektion kring om de över huvud taget är intresserade att arbeta där.
Arbetsmarknadens segmentering har alltså ett utpräglat rasifierat ansikte. Denna segmentering finns både i hög- och lågkonjunktur, även om den tar sig olika uttryck vid olika tidpunkter. Det är exempelvis inte orimligt att anta att tidsbegränsad anställning, överkvalificering, mindre personalutbildning och färre arbetsbyten får en mer utpräglad roll för rasifierad segmentering i högkonjunktur än i lågkonjunktur. Diskussionen får alltså inte begränsa sig till arbetslösheten. Den arbetskraft som invandrade under 50- och 60-talets långvariga högkonjunktur undgick inte arbetsmarknadens rasifiering. Det är riktigare att tala om en arbetskraftens reservarmé.
Denna segmentering måste också ses i ljuset av allmänna utvecklingslinjer på arbetsmarknaden. Trots politiska målsättningar om minskad arbetslöshet är dagens ambitioner mer begränsade än under välfärds- och den fulla sysselsättningspolitikens dagar. Arbetslivet polariseras också allt mer med större inkomstskillnader, ökande andel tidsbegränsade anställningar och skillnader i näringsgrentillhörighet.
Kvarlevorna av den solidariska lönepolitiken bromsar fortfarande upp en extrem klassmässig polarisering inom arbetslivet. Men processerna av ojämlikhet slår allt hårdare. Tillsammans segmenterar klass, genus och rasifiering arbetslivet. -
Litteratur
AMS, 2000: Kartläggning av invandrad kompetens. FM 00-5542-09. Stockholm, AMS.
LO (2201) Anställningsformer och arbetstider. LO/Löne- och välfärdsenheten - augusti 2001.
Miles, Robert, 1993: Racism after "race relations". London: Routledge
Neergaard, Anders, 2002: Fackföreningsrörelse i ett rasifierat samhälle". I: P. de los Reyes, I Mulina och D. Mulinari (red.), Maktens (o)lika förklädnader. Stockholm: Atlas
Artikeln är en förkortad och lätt omarbetad version av författarens bidrag till boken Det slutna folkhemmet: om etniska klyftor och blågul självbild. Magnus Dahlstedt, Samir Amin, Ingemar Lindberg m. fl. Stockholm: Agora, 2002.
