En särartsideologi kan hos utsatta grupper vara ett svar på förtryck: endast genom att hålla ihop kan man överleva. Men den kan också uppmuntras av överheten för att skapa ett samhälle med etnifiering och utanförskap. Demos som grund för nationell demokrati ersätts av etnos. Ulf Karlström prövar en marxistisk analys i upplysningens anda av etnifiering och multikulturalism.
Den härskande klassen har i alla klassamhällen utgjort en minoritet. Den har därför enbart kunnat härska genom våldsmonopol, ideologisk hegemoni, och i övergripande mening genom splittring, d.v.s. härska genom att söndra. Mekanismen är i grunden enkel: Vi mot Dem. Den mångkulturalism som förespråkas på många håll i Europa idag leder till etnifiering. I grunden är det ingenting annat än en form av rasism. Dess funktion är att splittra arbetarklassen. Den här artikeln kritiserar föreställningen om multikulturalism och förespråkar i stället klass framför varianter av etnicitet.
Dåliga levnadsvillkor eller politiska förhållanden har alltid drivit människor att pröva nya möjligheter. I dag blickar många fattiga i tredje världens länder mot USA och Europa. Bokstavligen står miljoner och åter miljoner huvudsakligen unga och fattiga människor och knackar på. EU har genom ett sidoarrangemang, för att driva på överstatligheten - via det så kallade Schengenavtalet stängt dörren, vilket vi brukar kalla Fästning Europa. Godtycket och grymheten i denna ordning kan räknas i mängden döda kroppar som flyter i land i Spanien eller i Italien, efter misslyckade försök att ta sig in illegalt i EU. Illegal, men närmast reguljär, arbetskraftsinvandring organiseras av profitörer inom och utanför EU. Risken är stor att organiserad brottslighet kommer att ta över verksamheten. Frågan är därför: hur ser den lösning ut som varken heter Schengen eller fri invandring la Svenskt näringsliv? Det är vidare angeläget att Sverige i ökad omfattning kan ge fristad åt politiska flyktingar; den gruppen kläms idag mellan sköldarna och utgör bara en liten del av invandringen, kanske 10 procent.
Arbetslöshet och borthyvlad välfärd till följd av kapitalets EU-politik har skapat grogrund för rent rasistiska eller högeropportunistiska partier i Europa. Deras huvudsakliga budskap har varit en starkt ideologiserad, d.v.s. klasslös, nationell kultur och att invandrarna framför allt utomeuropeiska är skulden till dagens elände. Vid presidentvalet i maj 2002 i Frankrike fick Le Pen nära 18 % eller 5,5 miljoner röster, framför allt från södra Frankrike och det industriella bältet i norr. Vlaams blok i Belgien får cirka 15 % av de flamländska rösterna. Det är ett rent rasistiskt parti och är mycket starkt i t.ex. storstaden Antwerpen. Höstens val i Österrike blev glädjande nog ett rejält bakslag för Jörg Haiders frihetsparti, men det uppvägs av att andra partier plockat upp delar av Haiders krav, ungefär som vi sett i Danmark. I valet i september fick Sverigedemokraterna cirka 75.000 röster. Det är inte mycket, men ger dessvärre partiet en ekonomisk bas för ökad verksamhet. Politisk resignation inom arbetarklassen och lågt valdeltagande ger dessa högergrupper ett visst parlamentariskt utrymme. Rasismen i Europa måste därför bedömas som ett växande, allvarligt politiskt problem.
Historien visar entydigt att vad som uppfattas som ett lands eller en regions dominerande kultur förändras över tiden. Det styrker riktigheten av en inledande materialistisk analys av kulturbegreppet. Alla kulturer är mer eller mindre flexibla, med möjlighet att omdefiniera sina normativa inslag. Därför ser vi hur länder efterhand integrerar invandrare och element av deras kultur. På 1950-talet värvade svensk verkstadsindustri välutbildade unga italienska arbetare, senare jugoslaviska och grekiska arbetare. Trots löften fick de sämre betalning och boende än svenska arbetare. Efterhand skedde en indefiniering, mycket beroende på att invandrarna hade fasta jobb. Emellertid sker i ett samhälle även motsatsen, d.v.s. en reproduktion av utanförskap och marginalisering. Den franske klassiske sociologen Emile Durkheim var en av de första som tog upp förhållandet mellan individ och kollektiv (samhälle). Han hävdade att avvikelse och kontroll var centrala parametrar för att stärka den sociala sammanhållningen. Det är troligen mekanismen bakom att "normaliteten" eller vissa majoritetskulturella mönster enklast förstås i förhållanden till dem som stämplas som avvikare. Det är en praktisk mekanism, som kan legitimera mycket, t.ex. utsugning av en etnifierad reservarmé av billig arbetskraft.
Finns det då en svensk kultur? Eftersom "kulturen" utgör en stor del av den ideologiska överbyggnad som backar upp vår tids egendoms- och produktionsförhållanden, försöker den härskande klassen och deras megafoner propagera ett nationellt kulturmönster. Beroende på läget i klasskampen är det en mer eller mindre hegemonisk kulturbild som framträder. Mot den ställer klasser och i mindre grad regioner sina kulturer eller delkulturer. Idag har de nationella dragen förminskats i takt med att kapitalet överger nationen som spelplats och den internationella kulturindustrin t.ex. USA-producerad har en inte oväsentlig genomslagskraft. Julen firar många svenskar genom att titta på amerikansk smörja, kolporterad av Disneykoncernen, för att inte tala om mängden våld och pornografi, vilka propagerar både mans- och kvinnofientliga ideal. Även om "svensk majoritetskultur" idag rymmer mycket bråte så bär vårt kulturmönster med sig progressiva, historiska inslag; svenskar är t.ex. måttligt religiösa och har oftast en någorlunda vettig syn på förhållandet mellan man och kvinna. Så här exemplifierat kan vi teckna bilden av en slags minimalistisk majoritetskultur mot vilken en invandrare bör konvergera, i syfte att just integrera sig. När integrationen tolkas på detta sätt är det yttersta syftet att minska möjligheten till exkludering och påtvingad segregation.
Inom den marxistiska traditionen ses historien som en utveckling mot allt högre stadier. Så rymde den framväxande kapitalismen på 1700-talet en oändligt mycket större potential för människans befrielse från fattigdom och förtryck än det gamla feodalsamhället. Upplysningen var ett ideologisk uttryck för den framväxande borgarklassen och som sådan radikal, t.ex. i försöken att bryta religionens makt över praxis och tänkande. Idag har kapitalismen utvecklats långt utöver den frikonkurrenskapitalism och liberalism som präglade delar av 1700- och 1800-talen. Med kolonialismen och senare imperialismen har kapitalismen växlat in på ett mer aggressivt och destruktivt spår, framför allt i försöken att inkorporera hela jorden i sin ackumulationsregim. Arkitekterna bakom denna gräsliga historia försökte naturligtvis rättfärdiga blodbaden genom hänvisning till Västerlandets överlägsna civivlisation och andra kulturers barbari. Om denna förljugenhet finns en omfattande litteratur.
Idag driver Svenskt Näringsliv och folkpartiet kravet på fri arbetskraftinvandring. Det finns naturligvis mildare varianter av budskapet. LO:s tidigare chefsekonom Sandro Scocco, nytillträdd som AMS-chef, föreslår ökad arbetskraftinvandring. Det sker under många förevändningar: vi behöver arbetskraft, invandringspolitiken är godtycklig, Schengenbestämmelserna främjar kriminalitet som lever på att smuggla in arbetskraft och flyktingar. Dessa retoriska utspel äger säkert en viss, men mycket begränsad giltighet. Syftet är i stället att skapa en reservarmé av arbetskraft, och successivt helt förändra gällande arbetsmarknadslagstiftning för att försvåra eller förhindra fackligt arbete.
Sverige har en relativt låg arbetslöshet jämfört med snittet för EU. Ändå är det uppenbart att arbetslinjen, d.v.s. att folk skall ha rätt till arbeten med "anständiga" löner, successivt har övergivits, bl.a. för att följa konvergenskraven för valutaunionen EMU. Till följd av etnifieringen är det idag invandrare som fungerar som arbetskraftsbuffert vid högkonjunktur, medan de i andra konjunkturcykler exkluderas från arbetsmarknaden, eller förvisas till kortidsanställning, deltidsanställning eller extremt lågbetalda jobb, ja, även den svarta sektorn. Det är av självklara skäl svårt att få fram uppgifter om svartjobbens omfattning i Sverige. Enstaka tidningsartiklar och överslagsberäkningar från skattemyndigheter pekar på att det finns många svartjobb inom jordbrukets säsongsarbete, entreprenader inom bygg- och anläggningsarbeten, detaljhandeln, restaurang- och städbranschen. Går vi till Europa verkar det råda samstämmighet om den stora omfattningen av svartjobben i t.ex. Frankrike arbetskraft utan papper, "sans papier". Där har ett låglöneträsk skapats i vilket invandrare sliter upp till 12 tim/dag. Frågan är om inte det är en medveten strategi från kapitalets och statens sida? Svartjobben "smörjer" vissa sektorer i så stor omfattning att de måhända inte kan klara sig utan dessa "sans papier"-arbetare?
I grova tal sägs nära 20 % av befolkningen i Sverige ha en "invandrarbakgrund". Andra avgränsningar talar om en miljon eller 11 % av befolkning som invandrare. Emellertid ger dessa siffror oss ingen vägledning för att bedöma graden av och processer som etnifiering. Omfattningen av etnifieringen idag i Sverige har undersökts empiriskt, bl.a. av Storstadskommitten och Arbetslivsinstitutet. Med hjälp av segregationsindex (från 0 till 1, där 1 närmast svarar mot apartheid) beskrivs situationen för våra storstäder. Skillnaden mellan invandrare från Norden och Tyskland är himmelsvid i jämförelse med invandrare från Irak, Turkiet, Etiopien eller Somalia. De senare grupperna ligger kring 0,8 vilket motsvarar svarta och vita i USA:s storstäder, katoliker och protestanter i Belfast eller judar och araber i Jerusalem. Så illa tycks läget vara i svenska storstäder. Utredningarna konstaterar att storstäderna är segregerade socialt i klasser och efter etniskt ursprung. Viss diskussion förekommer om den klassmässiga segregeringen också förklarar den etniska. SCB och Arbetslivsinstitutet konkluderar försiktigtvis att vi i Sverige kommer att få en underklass längs etniska gränser.
Parallellt med exkluderingen av invandrare sker en förstärkande centrifugal rörelse i bejakandet av etnisk särart eller segregering. Det gäller umgänge, utövande av religion, startande av etnisk-religiösa friskolor, bevarande vissa kulturinslag, liten träning att tala svenska, dålig svenska som leder till att man ej följer svenska medier (parabol heter "lösningen"). Kort sagt så lever delar av invandrarna vid sidan av samhället. Bejakande av etnisk särart kan naturligtvis ta sig olika former. Bildandet av t.ex. en kulturförening kan tolkas som en försvarskamp, och är något positivt och progressivt. Men den centrifugala rörelsen, bort från majoritetskulturella mönster, rymmer stora problem: Fadimefallet pekar på hur reaktionära kulturinslag bibehålls eller kanske t.o.m. förstärks.
En av särartspolitikens mest tydliga uttryck har varit den svarta islamska rörelsen i USA (Elijah Muhammad, Malcolm X och idag Louis Farrahkans Nation of Islam). Ett annat exempel är inslag i den romska kulturen där "gaio" står för "majoritetsfolket", med vilket man absolut inte kan beblanda sig, t.ex. genom giftemål. Särartsideologin bör ses som ett materialistiskt svar på förtryck; endast genom att hålla ihop, slå vakt om det vi har, kan man överleva. Den strategin är förståelig, men idag inte försvarlig. Ser vi till den blodiga historien av förtryck av svarta i USA blir man som marxist obenägen att kritisera rörelser som Nation of Islam, som ändå tycks bygga upp självmedvetenhet och stolthet hos sina medlemmar. Problem uppstår dock när man sträcker ut ideologin och då tvingas konstatera dess korporativa innebörd. I ett bolag har vi inte arbetare och direktörer/kapitalister, utan bara svarta bröder, och frågan om mervärdet försvinner upp i de himmelska höjderna.
Multikulturalism (multikulti) lyfts fram som en strategi för att integrera invandrare. Det betyder många saker, alltifrån kebab till särartstänkande. Från kapitalets sida vill man förse EU-projektet med en överideologi som går utöver den "trånga och förbisprungna nationalstaten", och här passar bl.a. multikulturalism eller etnifiering bra. Demos, som grund för nationell demokrati upplöses, och in träder etnos. Överideologin är felaktig och farlig därför att den förstärker de samhälleliga mekanismer, vilka ständigt reproducerar utanförskap och marginalisering. Multikulturalismen försvaras även av kretsar inom t.ex. statsförvaltning och invandraradministration. Dessa har ju i stort gett upp arbetslinjen som det viktigaste instrumentet för integration, och då tillgrips i stället propåer om multikulturalism.
Inom ramen för multikulti produceras med hjälp av s.k. postmodernistiska strömningar mycket ideologi, ofta med rent reaktionär framtoning. Det är en vanlig postmodernistisk uppfattning att det inte finns några stora teorier, marxismen är förlegad, allt är berättelser, och mitt perspektiv är så gott som ditt. Inom antropologi och etnicitetsforskning kan det ta sig uttryck som att man förnekar historisk utveckling. Finns det inte någon sådan utveckling så är reaktionära feodala kulturer jämförbara med kulturer som kapitalismen frambringat vad gäller t.ex. synen på kvinnor och religiösa föreställningar. Kvinnors relativa frigörelse under lönearbetet förnekas därmed. Kvinnoförtryck, med hedersmord som ett mycket extremt uttryck, görs till allmänt bludder om att etnicitetsfrågor är komplicerade och att även svenska män är patriarkala (se t.ex. inlägg i Ordfront Magasin nr 3/2002 från forskare och doktorander vid Tema Etnicitet vid Linköpings Universitet).
Postmodernismen svarar idag väl mot kapitalets behov att "spränga ramarna" för nationalstaten. Därför är det viktigt att marxister avslöjar postmodernismen. Ett av elementen i denna ideologikamp är försvaret för upplysningens starka sidor, inte betonandet av de historiskt betingade, mörka sidorna. Det är förvisso sant att imperialismen försökt och försöker idag rättfärdiga massmord och folkutrotning med hänvisning till "civilisationens" välsignelser. Vi minns Anna Lindhs uttalande att afghanerna i själva verket var tacksamma över att få bomber i huvudet. Dock vore det både enfaldigt och uttryck för idealism om man anklagade 1700-talets upplysning för kolonialismens och imperialismens mördande på 1800- och 1900-talen. Upplysningens historiska form har naturligtvis många gånger sprungits förbi av utvecklingen. Det tycks mig ganska självklart att vi lyfter fram upplysningens starka sidor och inte den ideologiska bråte som släpades med från äldre produktionsformer.
Både på och bakom scenen bidrar grupper eller krafter, med olika bevekelsegrunder, till att föreställningen om multikulturalism och etnifiering fortsätter att spelas fram: Svenskt Näringsliv, folkpartiet (snart fler partier?), rasister som Sverigedemokraterna, särartsförespråkande invandrargrupper (bl.a. med religion som förevändning), religiösa kolportörer (Ulf Ekman), kulturellt reaktionära strömningar bland invandrare, postmodernister m. fl. "Samverkanseffekten" från dessa grupper/ideologier/strömningar är mycket farlig. Det är kungsvägen till en verkligt etnifierad arbetarklass, till en splittrad, svag arbetarklass. -
