En rad ledande ideologer i USA och Storbritannien har öppet börjat förespråka en ny typ av kolonialism, det vill säga ett direkt imperialistiskt styre av främmande länder. Denna plötsliga renässans för resonemang som nyss ansågs vara föråldrade är en del av en omfattande kampanj för att förebereda folkopinionen på framför allt USA:s planer för en nära framtid.
Hela kolonialismens femhundraåriga historia har präglats av episoder av motstånd från de koloniserade folkens sida mot underkastelse och utplundring. Men det var under 1900-talets som ett världsomfattande uppvaknande skedde bland de koloniserade folken, speciellt i kölvattnet på 1917 års ryska Oktoberrevolution. Kolonialmakterna slog tillbaka med stor våldsamhet, ja rena massakrer. Tiotals miljoner liv var priset för den algeriska befrielsekampen mot det franska väldet, den indiska oavhängighetsrörelsen, det kinesiska folkkriget mot den japanska ockupationen, de indokinesiska folkens väpnade kamp mot fransk och det malaysiska folkets väpnade kamp mot brittisk överhöghet, folkens befrielsekamp i Sydafrika, Zimbabwe och Namibia, och på många andra håll.
Till detta fruktansvärda pris krossade så dessa strider kolonialismens legitimitet, och lade grunden till nationernas rätt att bestämma sin egen framtid, fria från övervåld och imperialistiska interventioner. Striden tog hela århundradet, med Sydafrika först i det sista årtiondet formellt fritt från den vita bosättarmakten. Före den ryska revolutionen hade imperialistmakterna knappast behövt bry sig med att söka legitimera kolonialismen, men efter Första världskriget kände sig Nationernas Förbund (Förenta Nationernas föregångare) tvungen att skapa ett system av "mandat", genom vilket olika stormakter skulle "vägleda" territorier vilka inte ansågs "redo" att styra sig själva. Men även dessa koloniala förklädnader mötte starkt motstånd från dem som på detta vis skulle "vägledas". Under århundradets senare halva blev imperialismen till slut tvingad att ge upp det direkta herraväldet över den tredje världen.
Imperialistmakterna anpassade sig otvivelaktigt snabbt till det nya läget genom att starkt förfina och utvidga det system för indirekt herravälde - neokolonialism - som de redan utövade över vissa delar av världen. Faktiskt kunde de i många fall även öka exploateringen under detta system. Men de var aldrig beredda att ge upp möjligheten att styra direkt.
Idag, när de solar sig i det varma ljuset från en ohotad global ledarställning, har USA känt sig självsäkra nog att skapa nära-koloniala arrangemang i vissa länder. Vad annars kan man kalla resultatet av konflikterna i forna Jugoslavien, där den bosniska administrationen leds av en utifrån tillsatt Högsta representant, inte en bosnier, där soldaterna som bevakar området är utlänningar (européer och amerikaner), och där polis, domare, fängelsechefer, ja även centralbankschefer, är utlänningar? Territoriets lokala poliskår finansieras och tränas av FN. Val organiseras och övervakas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
Efter NATO:s angrepp på Jugoslavien 1999 kopierades det bosniska konceptet för Kosovo. I kölvattnet på invasionen i Afghanistan har USA inrättat ett nära-kolonialt upplägg även där.
Det nya koloniala uppdraget
Det är därför knappast ett sammanträffande att en grupp av inflytelserika apologeter och "teoretiker", som förespråkar en ny omgång kolonialism, plötsligt har trätt fram. Bland sådana i amerikanska medier kan nämnas Wall Street Journal-redaktören Max Boot, Washington Post-kolumnisten Sebastian Mallaby, Newsweek-kolumnisten Charles Krauthammer och Atlantic Monthlys essäist Robert Kaplan. På den akademiska sidan i USA finner vi experten på utrikespolitik Charles Fairbanks på John Hopkinsuniversitetet, Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter vid Harvarduniversitetet, Stephen Peter Rosen, chef för Olin-institutet för strategiska studier vid Harvard, och G. John Ikenberry, professor i geopolitik vid Georgetownuniversitetet. I Storbritannien har vi Tony Blairs utrikespolitiske rådgivare Robert Cooper, Financial Times ledande ekonomiske kommentator Martin Wolf och historikern Paul Johnson.1
Det teoretiska rättfärdigandet, så som det nu ser ut, som ges av Cooper (och upprepas på papegojmanér av Wolf) är att utvecklade stater står inför ett hot från "premoderna" stater såsom Afghanistan. De förra kan bortse från de senares nationella suveränitet, därför att "Den premoderna världen är full av misslyckade stater. Här uppfyller inte staten längre Webers kriterium att ha monopol på legitimt våldsutövande" Cooper inbegriper stora diffusa svep av världen i denna kategori: "Vissa delar av före detta Sovjetunionen inklusive Tjetjenien. Alla betydelsefulla drogproducerande delar av världen Tills nyligen fanns det ingen verklig suverän myndighet i Afghanistan; inte heller finns en sådan i Burmas högländer eller i vissa delar av Sydamerika Över hela Afrika är länder i farozonen. Ingen del av världen saknar sina farliga fall..."
Hur kan sådana svaga regimer utgöra ett hot emot världens mäktigaste länder? Cooper påstår att sådana regimer "kan bli en bas för icke-statliga aktörer som kan utgöra ett hot emot den postmoderna [avancerade] världen Om de blir alltför farliga för etablerade stater att tolerera, så är det möjligt att tänka sig en defensiv imperialism."
Men intressant nog så är det inte bara säkerhetsförhållandena i de misslyckade staterna, utan även deras underlåtenhet att följa de ekonomiska riktlinjer som de avancerade staterna lanserar, som tycks berättiga kolonisering. Cooper oroar sig för att "behovet av kolonisering är lika stort som någonsin under 1800-talet. De som lämnats utanför den globala ekonomin riskerar att komma in i en ond cirkel. Svaga regeringar innebär kaos och det innebär fallande investeringar" och därigenom förmodligen kaos. Cooper efterlyser "En värld i vilken de effektiva och välstyrda exporterar stabilitet och frihet, och som är öppen för investeringar och tillväxt." Martin Wolf beskriver en "misslyckad stat" som hemsökt av, bland annat, "ineffektiv ekonomisk politik inriktad på att gynna vissa grupper. Stora budgetunderskott, inflation, kostsamt skydd mot import och undertryckande av det finansiella systemet"
"Om en misslyckad stat ska kunna räddas", säger Wolf, "måste de grundläggande elementen i en hederlig statsförvaltning - framför allt våldsapparaten - tillhandahållas utifrån."(vår kursiv) Cooper säger att "Det mest logiska sättet att handskas med kaos, och det som mest har tillämpats i det förflutna, är kolonisering"(vår kursiv). Men nuförtiden, medger han, behöver förpackningen bli bättre: "Vad som behövs är därför en imperialism av ny typ, en som kan accepteras i en värld av mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden."2
Centrum för dagens koloniala apologeter finns i USA. Här är det inte tal om "defensiv imperialism". Snarast är imperiet ett positivt uppdrag. Charles Krauthammer efterlyser rakt på sak ett "nytt imperium". Kaplans bok Warrior Politics talar för ett korståg "för att föra välstånd till avlägsna delar av världen under inflytande av Amerikas mjuka imperium". "Imperiet har en positiv sida.", enligt Kaplan, "Det är i vissa avseenden den mest godartade formen av ordning." Även Ikenberry ser Amerikas "imperiemål och sätt att fungera" som "godartade". Mera rakt på sak är förre nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniev Brzezinski, som beskriver USA:s huvuduppgift med bevarandet av sitt imperium som "att förhindra hemligt samförstånd emellan samt upprätthålla beroendeförhållandet hos vasallerna, att hålla de tributpliktiga fogliga och beskyddade, och att se till att barbarerna inte gaddar ihop sig."
För att kunna ha ett imperium är det nödvändigt att kunna deklarera att det är ditt, så helt naturligt är amerikanerna trötta på kvardröjande hämningar i detta avseende: "Folk börjar nu komma ut ur garderoberna när det gäller ordet imperium", säger Krauthammer. "Faktum är att inget land i världshistorien har varit så kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt och militärt dominerande sedan Romarriket." Som John Bellamy Foster påpekar så är det en slående kontrast mellan förr, då bruket av ordet "imperialist" markerade en som vänster, och nu, då "USA:s intellektuella och den politiska eliten varmt omfamnar en öppet imperialistisk eller neoimperialistisk mission för Företa Staterna, detta gång på gång formulerat i sådana prestigemedia som New York Times och Foreign Affairs." Orden "imperium" och "imperialism" har återvunnit akademisk respektabilitet: Charles Fairbanks kallar USA "ett imperium i vardande"; Stephen Peter Rosen skriver att "Vårt [den amerikanska arméns] mål är inte att bekämpa en rival, utan att upprätthålla vår imperieposition och vidmakthålla imperiets ordning."
Skamlösheten är häpnadsväckande. I artikeln "The Case for American Empire", där han förespråkar militär ockupation av Afghanistan och Irak, åberopar Max Boot arvet från det Brittiska imperiet: "Afghanistan och andra av dagens oroshärdar ropar på den typ av upplyst utländsk administration som en gång tillhandahölls av självsäkra engelsmän i jodhpuhrs och tropikhjälmar."
USA överväger uppenbarligen att skapa internationella rättsliga instrument för att legitimera sådana arrangemang. Kända etablerade intellektuella av det slag som ovan citerats återspeglar inte bara i största allmänhet tidsandan hos det härskade klassintresset: de återspeglar också specifika diskussioner med ledande tjänstemän och politiker. Kanske förklarar detta den kusliga samstämmigheten i deras ståndpunkter. Wolf tänker sig att "Någon typ av temporärt FN-protektorat kan säkert skapas.", Boot vill återuppväcka Nationernas Förbunds "mandat"-system, och Paul Johnson instämmer:
"Jag misstänker att den bästa lösningen på medellång sikt är att återuppliva Nationernas Förbunds mandatsystem, vilket tjänade väl som en respektabel form av kolonialism under mellankrigstiden. Syrien och Irak var framgångsrika mandat. Sudan, Libyen och Iran har likaså utsatts för specialbehandling genom internationella avtal. Länder som inte kan leva i fred med sina grannar och idkar dolt krig emot den internationella gemenskapen kan inte förvänta sig totalt oberoende. När alla permanenta medlemmar i Säkerhetsrådet nu, i varierande grad, stöder det USA-ledda initiativet, borde det inte vara svårt att skapa en ny form av FN-mandat vilket placerar terroriststater under ansvarsfull övervakning."
En titt på USA:s beteende under det senaste året bekräftar att Wolf, Boot, Johnson och deras sort återspeglar rådande officiellt tänkande.
Afghanistan
I Afghanistan installerades den nuvarande regimen efter en USA-ledd invasion. Det interimistiska statsöverhuvudet handplockades av USA (han hade tidigare bevisat sina meriter som anställd på ett amerikanskt multinationellt företag och därefter som resurs för CIA). Stadsbudgeten bygger på utländsk bistånd. Den 29 januari föreslog IMF:s biträdande direktör för valuta- och växlingsfrågor att landet skulle överge sin valuta och i stället "införa dollarn som en "temporär" åtgärd. Landets centralbank drivs av IMF och Världsbanken. Läroböcker för landets skolor utformas på ett amerikanskt universitet. BBC hjälper till att bygga upp driften av landets media.
En internationell styrka under amerikansk ledning övervakar huvudstaden. Times of India (21 december 2001) rapporterar att USA och dess svans Storbritannien krävde att styrkan "har ett öppet mandat enligt kapitel VII i FN-stadgan, som tillåter dem att företa framtvingande operationer, arrestera och bruka våld i andra situationer än blott självförsvar. Washington vill också att FN-mandatstyrkan ska verka under total kontroll av USA-arméns Centralkommado (Centcom). Detta skulle möjliggöra för styrkan att passa in sina aktiviteter i USA:s bredare militära Afghanistankampanj, vilken Washington säger kommer att fortsätta fastän Al Qaida och talibanerna inte längre kontrollerar något territorium. Vad gäller varaktighet vill USA och Storbritannien ha ett tillsvidarearrangemang snarare än den tidiga avvecklingsklausul som förespråkas av Ryssland och Frankrike Faktum är att Mr Abdullah [utsedd utrikesminister] hade sagt till FN:s säkerhetsråd att den internationella styrkan skulle ha ett kapitel VI-mandat som tillåter våldsanvändning enbart i självförsvar. Under press från USA körde emellertid Mr Karzai över Mr Abdullah och biföll det tuffare kapitel VII-mandatet vilket gav styrkan - vilket Storbritannien unilateralt deklarerade att den skulle leda - friare händer."
Samtidigt fortsätter USA att genomföra krigsoperationer i olika delar av landet utan samråd med landets föregivna regering. I december 2001 sa Richard Haass, chef vid State Departments stab för policyplanering, att han såg "inga problem med att vi fortsätter kriget samtidigt som den nya interrimsregeringen sköter sitt jobb."
Den första juli 2002 misstänkte USA att talibanledare besökte ett bröllop i Karakak i Uruzganprovinsen. USA-plan bombade fyra byar, slaktade över 60 oskyldiga bybor och utplånade hela familjer över en natt. På morgonen gick amerikanska styrkor in i byn, stormade husen, band händerna på män och kvinnor och tillät inte folk att ta hand om offren eller forsla bort dem för behandling eller ens att skyla de döda kropparna, från vilka kläderna bränts av. Soldaterna filmade och fotograferade de döda kropparna, inklusive kvinnornas, uppenbarligen för USA:s militära arkiv. (Se Marc W. Herold, "The massacre at Kakarak", Frontline 16 augusti 2002.)
Karakakepisoden satte Karzairegimen under tryck. Hundratals afghaner (varav hälften kvinnor) demonstrerade i Kabul i protest mot dödandet, en utveckling utan tidigare motsvarighet. Karzai satt i hemliga överläggningar med befälhavaren för de allierade styrkorna i Afghanistan, generallöjtnant Dan K McNeill. Den afghanske utrikesministern krävde att den afghanska "regeringen" skulle få en roll i besluten om flyganfall.
Dessa vädjanden ignorerades, Pentagon försvarade sin aktion, och USA fortsatte sina anfall. Som en av de överlevande från Kakarak sa till en korrespondent, "Karzai är bara en trafikpolis som jobbar åt amerikanarna".
Det finns knappast ett mer slående uttryck för den nuvarande regimens isolering och beroendeställning än "president" Karzais beslut i juli 2002 att avlägsna sin tidigare livvakt och ersätta den med amerikanska trupper. "Vi vet att det kan bli ett högt politiskt pris för att göra såhär", sa en västdiplomat, "men det priset, hur högt den än blir, är lägre än att förlora presidenten" (utan att söka dölja att Karzai var hans lands egendom att "förlora"). Karzai är inte ensam: en kärngrupp av andra ministrar har också tagit USA-livvakter.
Ett försök gjordes att förläna något slags legitimitet till Karzai genom att anordna en loya jirga, en traditionell församling eller parlament med delegater från Afghanistans olika stammar och samhällen, med uppgift att utse en ny regering. Delegatlistorna finkammades noga för att utesluta alla besvärliga element. Vid själva tillställningen marscherade inte desto mindre 60-70 delegater ut i protest från förhandlingarna. Vissa delegater påpekade att antalet deltagare var 1700 i ställer för de 1550 "valda" delegater som påannonserats, och att bland de extra, icke valda deltagarna fanns många krigsherrar och deras hantlangare. "Många stamdelegater uttryckte oro över att inflytande utifrån överskuggade tillställningen. Alla var medvetna om att det amerikanska sändebudet, Zalmay Khalilzhad, hade varit den första att annonsera att den förra kungen skulle stanna utanför regeringen, efter att intensiv korridorpolitik fördröjt mötets öppnande 24 timmar. Kungens beslut innebar att Mr Karzai inte fick någon allvarlig utmanare till presidentposten. Detta är inte demokrati, sa ministern för kvinnofrågor, Sima Samaar, i går. Detta är en formalitet. Allting har redan beslutats av makthavarna." (Independent, 12 juni 2002, vår kursiv.)3
Pakistan
I Afghanistan hade USA turen att finna ett land i det slags "kaos" som, enligt Cooper, rättfärdigar ett kolonialt övertagande. Läget i Pakistan är mycket annorlunda, dock även där har USA:s beteende en anstrykning av en imperieherres behandling av vad Brzezinski kallar "vasaller". Detta är inte en ny utveckling, men sedan 11 september har läget förvärrats dramatiskt:
"i efterdyningarna av 11 september, beslöt Powell att Pakistan oundvikligen måste vara stöttepelaren om USA skulle ta sig an Al Qaida på dess hemmaplan. Han och Armitage satte upp en lista med sju krav på Pakistan: Stoppa Al Qaida-agenter vid gränsen, genskjut båttransporter med vapen och få stopp på allt logistiskt stöd till Bin Laden; fri överflygnings- och landningsrätt, tillgång till pakistanska örlogsbaser, flygbaser och gränser; omedelbar tillgång till underrättelse- och invandringsinformation; fördöm 11 septemberattackerna och hindra alla inhemska uttryck för stöd till terrorism mot Förenta Staterna, dess vänner och allierade; klipp av alla bränslelevaranser till talibanerna [vilket omöjliggör att få in mat åt ca 7 miljoner svältande] och hindra pakistanska frivilliga att ta sig in i Afghanistan för att ansluta sig till talibanerna; bryt diplomatiska relationer med talibanerna och hjälp USA att krossa Bin Laden och hans Al Qaida-nätverk."(Times of India, 21 november 2002, baserat på en ny bok av Bob Woodward.)
Även bortsett från de andra inskränkningarna av suveräniteten, så innebär påbudet att alla inhemska uttryck för stöd till "terrorism" mot USA ska förhindras ett övertagande av Pakistans politiska liv. När den amerikanska bombanfallen inleddes den 7 oktober, skakades Pakistan av upprepade protester mot angreppet på Afghanistan. Pakistans regering svarade med kraftfull repression. Den 9 oktober sköt poliser mot protesterande i staden Kuchlak och dödade tre; den 12 oktober sattes tårgas in mot demonstranter i Karachi; den 14 oktober dödades tre personer vid beskjutning av tusentals protesterande i Jacobabad, där USA-trupper var förlagda (fastän Pakistans regering förnekade det); den 15 oktober vad det generalstrejk mot Powells besök; den 23 oktober tvingades regeringen inringa Jacobabad för att hindra ett försök av folk att omringa basen; den 24 oktober i Karachi var det ett stormigt begravningsmöte för 35 Harakat-militanter som dödats av en USA-bomb i Kabul, och Agence France Presse rapporterade att en demonstration i samma stad den 26 oktober samlade 50 000 deltagare. Vid denna tidpunkt hade Musharraf, som följsamt genomförde USA:s direktiv att "hindra alla inhemska uttryck för stöd" till talibanerna, häktat tusentals över hela landet, inklusive de flesta av de viktigare politiska ledare som opponerade sig mot USA:s invasion av Afghanistan.
Enligt en opinionsundersökning utförd i oktober 2001 av amerikanska Gallup, sa 83% av pakistanarna att de stödde talibanerna, 82% kallade Usama bin Ladin för en mujahid (en rättrådig krigare) och inte en terrorist, och 75 % motsatte sig Musharrafs beslut att tillåta USA att använda pakistanska baser (Asian Age, 16 oktober 2002). Med andra ord, Musharraf måste hindra (i praktiken förtrycka) uttryck för åsikter som delades av en överväldigande majoritet av hans medborgare.
För att hjälpa USA att genomföra sitt så kallade krig mot terrorn har Pakistan undertecknat en "försvars"pakt som tillåter USA:s trupper att fylla på sina förråd genom dess territorium, och att använda dess anläggningar för träning, gemensamma militärövningar och andra operationer. Tack vare invasionen av Afghanistan har USA nu skaffat sig fyra baser i Pakistan - Jacobabad, Shamsi, Dalbandin och Pasni (vid kusten) - utan någon formell invasion av Pakistan.
Hela polis-, säkerhets- och underrättelseapparaten i Pakistan håller helt öppet på att underordnas USA, och dess personals lojalitet till de nya herrarna testas aktivt. Den 3 december, alldeles efter ett besök av CIA-chefen George Tenet, sa Pakistans justitieminister Shahida Jamil att USA, EU och Japan skulle ge "professionell träning" till pakistanska säkerhetsstyrkor, samt modern undersökningsutrustning. Times of India rapporterade (6 december 2001) att "Tenets besök kommer leda till en större närvaro av amerikansk underrättelsetjänst och ordningsmakt i Pakistan med syftet att hålla koll på jehadielement och -organisationer. Redan har FBI etablerat sig vid större pakistanska flygfält för att övervaka jehadis och terroristers förflyttningar."
Enligt en amerikansk nyhetskanal har Pakistan undertecknat en hemlig överenskommelse med USA som tillåter förföljelse av Al Qaida-kämpar över gränsen till Afghanistan. Den hemliga uppgörelsen tillåter USA-trupper att jaga kämpar på marken och beskjuta dem från luften inom Pakistans gränser. (Times of India 21 december 2001.) I april 2002 rapporterade pakistansk press att USA-trupper opererade i landet. Detta förnekades av pakistanska regeringstjänstemän. I USA medgav samtidigt officiella representanter att USA:s specialstyrkor jagade Al Qaida eller talibaner i Pakistan.
Under det att USA:s närvaro ökat i regionen, har militanta islamister trappat upp angreppen på utlänningar i Pakistan. Detta har i sin tur blivit en ursäkt för USA-organ att utöka sin närvaro ytterligare. Efter både bombningen av en kyrka i Islamabad den 19 mars, då två amerikaner från diplomatfamiljer var bland de omkomna, bombningen i Karachi den 9 maj, då två franska ubåtsingenjörer (men inga amerikaner) dödades, och bilbomben utanför USA:s konsulat i Karachi, har FBI varit direkt inblandat i utredningarna, undersökt platserna och förhört misstänkta tillsammans med pakistansk polis.
Faktum är att de nu är inblandade inte bara i "utredningar" utan även i att fånga in och arrestera folk inne i Pakistan. Den 14 september 2002 arresterades i Karachi Razmi bin al-Shibh, som påstods vara en viktig Al Qaida-ledare, i en gemensam FBI-CIA-Pakistan-operation. "FBI och pakistanska underrättelseorgan undersöker dem", sa en högre polisofficer. "FBI och Pakistans ISI hade gjort en räd mot platsen och arresterat två misstänkta, men senare kallades polisen in för att hjälpa till med operationen när andra närvarande misstänkta i byggnaden slog tillbaka." (Asian Age, 15 september 2002) Razmi bin al-Shibh överlämnades till USA för transport till deras koncentrationsläger på Guantanamo, Kuba. Samma öde hade några månader tidigare drabbat en annan Al Qaida-agent, Abu Zubaydah.
Den 19 juni 2002 påpekade Amnesty International att Pakistan "nonchalerade sina egna lagar och bröt mot mänskliga rättigheter genom att arrestera och deportera hundratals människor från Pakistan under det USA-ledda "kriget mot terrorismen" i Pakistan. "Pakistan", sa Amnesty, "utför godtyckliga arresteringar och skickar misstänkta tillbaka till sina hemländer att eventuellt möta tortyr och avrättning. Lag och rätt har viftats åtsidan. Anhållna behandlas inte i överensstämmelse men vare sig pakistansk eller internationell rätt. Skyddet för mänskliga rättigheter har kastats på soptippen. Vem som hålls var är okänt. Anhållna isoleras från familj och advokater och officiella meddelanden saknas." Det är helt klart inte Pakistan som upprättar listorna över vilka som ska deporteras. Allt detta sker under ledning av, ja under fysisk närvaro av, amerikanska myndigheter.
USA visar irritation mot det pakistanska rättssystemet, inklusive domstolsväsendet. En pakistansk domstols frigivning av en Lashkar-e-Toiba-ledare den 20 november 2002 på grund av att han blivit anhållen på felaktiga grunder, medförde en varning från talesmannen för USA: utrikesdepartement Philip Reeker att "Pakistans myndigheter för att upprätthålla lag och rätt måste, precis som motsvarande myndigheter runt om i världen, försäkra sig om att de ansvariga för terroristbrott ställs inför rättvisan."
USA planerar att omstöpa inte bara Pakistans administration utan själva det pakistanska samhället. De har krävt förändringar av, eller stängning av madrassas, de traditionella islamska skolorna som de nu anser vara skolningsplatser för antiamerikansk militans.
"Reform" gäller också för det politiska systemet. Musharrafs farsartade, riggade val - till ett parlament som han har rätt att när som helst upplösa - gav ett oväntat resultat. Pro-Musharraf-partiet Pakistanska Muslimska Förbundet (Quad-e-Azman), fick inte majoriteten men Muttahida Majlis-e-Amal (MMA), ett konglomerat av islamska partier (ledda av samma personer som hade internerats under invasionen av Afghanistan), vann ett stort antal mandat. Eftersom inget parti fick egen majoritet, var MMA på tal som deltagare i en regering, men USA:s ingripande hindrade det att ta den rollen:
"Tre veckor av intensivt förhandlande och kohandlande bakom kulisserna har gjort det möjligt för presidenten general Pervez Musharraf att splittra det Pakistanska Folkpartiet (PPP) och säkra stöd för den PML (Q)-ledda regeringen Valreslutatet, som saknade tidigare motsvarighet, var en överraskning för MMA-ledarna som blev en stark faktor i regeringsbildningsprocessen. Ett inledande försök av Musharraf att ta med MMA i en koalitionsregering sägs ha stoppats av USA på grund av antiamerikanska uttalanden från deras ledare vilka mottogs med bestörtning i Washington. Under tre veckors intensiv utveckling utarbetade också PPP ett en preliminär överenskommelse med MMA. Det rapporteras här att fru Bhutto bjöds in till diskussioner med USA-representanter och därefter inte fullföljde alliansen. (Seema Mustafa, Asian Age, 21 november 2002)
Palestina
Den nya skamlöst koloniala attityden visar sig lika tydligt i nya uttalanden rörande Palestina. Den 25 juni 2002 kräver Förenta Staternas president öppet av palestinierna att de ska göra sig av med Yassir Arafat, den Palestinska myndighetens president, för innan dess kan de inte hoppas på en egen stat: "Fred kräver ett nytt och annorlunda palestinskt ledarskap, så att en palestinsk stat kan födas. Jag uppmanar det palestinska folket att välja nya ledare ej komprometterade av terror När det palestinska folket har nya ledare, nya institutioner och nya säkerhetsarrangemang med sina grannar, kommer Amerikas Förenta Stater att stödja bildandet av en ny palestinsk stat." Två dagar senare varnar Bush för att även finansiellt bistånd förutsätter att Arafat sparkas: "Jag har förtroende för att palestinierna, när de tillfullo förstår vad vi säger, kommer att fatta de rätta besluten Jag försäkrar, vi kommer inte att lägga pengar på ett samhälle som inte är transparent och [är] korrumperat, och jag misstänker att andra samhällen inte heller kommer att göra det."
Utrikesminister Colin Powell bekräftade att detta var USA:s officiella ståndpunkt: framsteg mot en uppgörelse "måste börja med en reformering av det palestinska ledarskapet. För att gå framåt står det helt klart att det första steget på vägen måste vara ett reformerat palestinsk ledarskap som kan bringa terrorn under kontroll." Storsint sade Powell att han kommer att vara "mer än villig att överväga" att behålla Arafat som en galjonsfigur över en premiärminister med verklig makt. Detta var inte ett uttalande i förbifarten: Den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat avslöjade senare att Powell och Condoleezza Rice vid ett möte i Washington föreslagit det palestinska parlamentet att genomföra en sådan formel. "Vi blev chockerade under diskussionerna", sa Erekat, "av att den amerikanska sidan talar om att ändra vallagarna." USA, sa han, försökte fördröja omröstningen för att ge tid till detta.
Allt detta trots Arafats åratal av kryperi inför USA och undergivenhet inför Israels terrorism. Faktum är att Arafat som svar desperat förnekade att Bushs kommentarer gällde honom, och han skickade Powell ett långt brev som beskrev ett 100-dagars "demokratiskt reformprogram" han hade inlett - detta samtidigt som Powell vägrade att alls möta honom. "Reformprogrammet" verkar ha utformats i juni av CIA:s chef under ett besök i området med "uppdraget att omskapa den palestinska säkerhetstjänsten till ett organ som kan återställa en viss ordning". (Times of India 4 juni 2002)
Som ett första steg genomförde Arafat ommöbleringar i sin regering, men dessa avvisades föraktfullt av USA. "Man kan säga att vi är besvikna. Detta fullföljer inte den process som måste genomföras", sa en regeringstjänsteman. (Asian Age, 31 oktober 2002) Washington var speciellt missnöjd med att en av dess favoriter, inrikesminister Abdel-Razzak al-Yahia, fick sparken.
Vidare planer
Palestinierna möter idag vad stora delar av Västasien kommer att möta i morgon. USA:s planer för området är genomgripande. Enligt en rapport i Washington Post planerar Bushadministrationen att starta ett projekt för att "gynna ekonomiska, utbildningsmässiga och politiska reformer i Västasien". I detta skulle ingå utbildning av politiska aktivister och journalister. 11 septemberattackerna stärkte krafter inom administrationen vilka förordade "demokratibyggnads"-program i Västasien. Bushadministrationen, med vicepresident Cheney i spetsen, har planer på att omskapa hela regionen:
"Medan Bushregimen diskuterar hur gå till krig mot Irak, puffar dess mest hökaktiga medlemmar för en genomgripande vision för Mellanöstern i vilken Saddam Husseins störtande bara ses som ett första steg i regionens förvandling.
Cheney avslöjade en del av tankegångarna i ett tal i augusti när han lade fram regeringens skäl för ett regimskifte. Han hävdade att Husseins störtande skulle medföra ett antal fördelar för regionen och öka USA:s möjlighet att föra den israelisk-palestinska fredsprocessen framåt. När de allvarligaste hoten eliminerats, kommer de frihetsälskande folken i regionen att ha en chans att främja de värden som kan bringa bestående fred, sa ha till ett nationellt konvent av Veteraner från Krig i Utlandet." (Boston Globe, 10 september 2002.)
Bland de förslag som diskuterats (och rapporterats i amerikansk press) är invasion av Iran och Syrien, två regimer som ännu ej böjt sig för USA, maktövertagande i Saudiarabien, en USA-allierad med en amerikansk militärbas, och Egypten, vars ledare är USA:s mest trogna allierade i området. Samtidigt har Israel allvarliga planer på att driva den palestinska befolkningen på de ockuperade område in i det angränsande Jordanien, som styrs av den till USA avhängiga hashemitiska monarkin. Jordanien kan också bli en av de vägar över vilken USA inleder anfallet på Irak. Som en muta kan Jordanien få en symbolisk överhöghet över Irak (en medlem av den hashemitiska familjen styrde över Irak tills han störtades 1958).
Detta är än så länge förslag, ingen som slutgiltigt beslutats. Här nämner vi dem för att visa på den massiva ökning av direkt imperialistisk ockupation som övervägs.
Det är dock otroligt att denna nya kolonialistiska mission kommer att gå som på räls, och det av tre orsaker.
För det första, liksom fallet var med tidigare kolonialism, så är det nuvarande projektet ämnat inte bara till att intensifiera plundringen av tredje världens länder, utan också att förneka andra imperialistländer plats vid köttgrytorna.
För det andra, som James K. Galbraith skriver, "Det finns en orsak till imperiers sårbarhet. För att vidmakthålla ett gentemot motståndare krävs krig - ihärdigt, ihållande, evigt krig." Galbraith påpekar att dagen välstånd i USA "innebär inte att vi har den finansiella eller materiella kapaciteten att föra krig kontinuerligt runt om i världen".
För det tredje, allteftersom det amerikanska imperiet expanderar, och dess fysiska närvaro brer ut sig över klotet, får det allt svårare att fokusera på och krossa de allt flera motståndshärdarna. I Christian Science Monitor (9 oktober 2002) varnas redan för denna trend:
"samtidigt som USA varvar upp för att utvidga Washingtons krig mot terrorn, så understryker en serie av nya attacker på USA-trupper risken med den ökade utplaceringen av USA-trupper.
Från Kuwait och Afghanistan till Sydkorea och Filippinerna har USA-trupper nyligen blivit måltavla på sätt som bekräftar, om än blott delvis, nya löften från Al Qaida och dess supportrar att fortsätta sitt krig mot USA.
Även före ett Irakanfall verkar USA:s trupper utsättas för ökad eld även i starkt allierade länder. I Afghanistan har USA-trupper, vilka fortsätter sina operationer i östra delen av landet, speciellt kring det tidigare taliban- och Al Qaida-fästet Khost, blivit utsatta för ofta återkommande artilleri-, raket- och granateld.
USA-soldater som förföljer fienden över gränsen till Pakistan - en nyckelallierad till USA under hela Afghanistankampanjen - rapporteras också ha beskjutits med raketer under de senaste månaderna.
USA-trupper skickades till Filippinerna förra våren för att hjälpa Manilaregeringen i kampen mot Abu Sayaf-gerillan /F/örra veckan dödades en amerikansk soldat och sårades 23 personer i ett bombdåd utfört av en man på en motorcykel utanför en uterestaurang och karaokebar nära en militärförläggning använd av amerikanska och filippinska soldater i staden Zamboanga, ca 500 engelska mil söder om Manila.
I Korea, där 37000 USA-soldater är förlagda, rövade för en månad sedan en uppretad folkmassa bort en amerikansk soldat, och tvingade honom att på en idrottsarena vid ett universitet be om ursäkt för en olycka i juni i vilken två koreanska flickor kördes över av en amerikansk pansarvagn.
Sådana incidenter blir fler allteftersom USA-styrkor utvidgar sina operationer i de forna sovjetstaterna Georgien, Uzbekistan, och Kirgistan, och även till Djibouti och Jemen."
Historien upprepar sig inte, ja kan inte upprepa sig själv, för alla aktörer och det politiska sammanhanget har förändrats av den historiska utvecklingen. Det varaktiga arvet av de stora antikoloniala striderna är det antiimperialistiska medvetandet hos världens folk, vilka vägrar - sina organisatoriska svagheter till trots - att låta sig underkuvas. -
Översättning: Ola Inghe. Artikeln publicerades ursprungligen i Aspects of India's Economy, en tidskrift som ges ut i Bombay. Den är här något förkortad. Den ursprungliga texten, inklusive utförligare källhänvisningar, går att hitta på webbplatsen ttp://www.rupe-india.org www.rupe-india.org .
1.Se Cooper, "The Post-Modern State", i Mark Leonard (red) Reordering the World: The Long-Term Implications of September 11, Foreign Policy Centre, London (Coopers kapitel finns också på www.epuget.com); Wolf, The Need for a New Imperialism", Financial Times, 10/9-01; och Paul Johnson, Colonialism and the war against Piracy", Wall Street Journal, 10/10-01. Boot, Brzezinski, Kaplan, Ikenberry, och Rosen är citerade ur John Bellamy Foster, The Rediscovery of Imperialism", Monthly Review, november 2002, som i sin tur citerar Philip S. Golub, The Dynamics of World Disorder: Westward in the Course of Empire", Le Monde Diplomatique, engelska internetupplagan, september 2002. Krauthammer och Fairbanks är citerade ur It Takes an Empire, Say Several US Thinkers", Emily Eakin, New York Times, 1/4-02, som också citerar Boot och Kaplan.
2.Här är det Blair som förpackar budskapet till Labours partikonferens i oktober: "Jag tror att detta är en kamp för frihet inte bara i den smala betydelsen av personlig frihet men i den vidare meningen att varje individ ska ha ekonomisk och social frihet att utveckla sin potential till fullo De svältande, de eländiga, de utplundrade, de okunniga, de som lever i nöd och elände, från Nordafrikas öknar över Gazas slum till Afghanistans berg: de är också vår sak."
3.Khalilzad, en Afghanistanfödd USA-medborgare, var tidigare, liksom Karzai, anställd på det Texasbaserade oljebolaget UNOCAL. Det bolaget hade, i sin strävan att dra en naturgaspipeline från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan och kanske Indien, fram till 1998 finansierat och stött talibanernas kampanj för att erövra Afghanistan. Khalilzad är nu USA:s speciella sändebud för Väst- och Sydvästasien. Uppenbarligen var han inte en vald delegat till loya yirga, utan deltog som vicekonung eller något i den vägen.
