Med den nuvarande debatten är en nej-seger i EMU-omröstningen nästan given. De ekonomiska argumenten är förkrossande. Men på enbart ekonomiska grunder blir ett EMU-nej inte stabilt. Folkomröstningen handlar lika mycket om Sverige ska knytas närmare ett projekt som kan dra in oss i krig.
Just nu verkar det bli promenadseger för nej-sidan vid folkomröstningen om EMU den 14 september i år. Senast i raden av socialdemokratiska potentater som deklarerat sitt nej är Anders Ferm. I den socialdemokratiska regeringen är fyra ministrar klara nej-anhängare. Inte heller LO har Göran Persson fått med sig. Och från den borgerliga ja-sidan är tillförsikten lika med noll om man jämför med tiden före folkomröstningen om EU-medlemskap 1994. Sydsvenska Dagbladets chefredaktör, Per T. Ohlsson, propagerar för ett ja under rubriken "Skeptikerns bekännelser". Även ja-sidans propagandamaterial är defensivt. Organisationen Sverige i Europa har låtit Ernst Billgren ta fram kampanjsymboler, och som den känsliga konstnär han är har han inte direkt fläskat på. De knappar som övertygade ja-anhängare ska bära på rockslaget kommer att ha texter som "Varför inte EURO?" och "Jag lutar åt JA".
I och för sig, i elfte timmen kan vad som helst hända: löften och hot från dem som verkligen har makten att infria löften och verkställa hot; ledande fackföreningsledare som svänger i sista minuten (Lillemor Arvidsson!); slutdebatt i TV med starka kända ja-sägare mot svaga halvkända nej-sägare.
Två utredningar som dryftar Sveriges eventuella inträde i valutaunionen har tillsatts sedan 1995, dels Sverige och EMU (SOU 1996:158) kallad Calmforsutredningen, dels Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16) kallad Johanssonutredningen. Man kan se Johanssonutredningen som en fortsättning på den del av Calmforsutredningen som utmålade de mest negativa konsekvenserna av ett EMU-medlemskap, nämligen det som Calmfors kallar "stabiliseringspolitiska argument". Där tar Calmforsutredningen upp vad Sverige kan göra för att ta sig ur en kris när vi inte längre kan höja och sänka räntan eller skriva ner värdet på valutan. Calmfors är entydig: lönesänkningar och minskade överföringar från det privata till det offentliga. Och detta kan enligt utredningen endast ske om fackföreningarna försvagas och arbetsrätten urholkas. Just detta Calmforsutredningens resultat ville regeringen genom Johanssonutredningen titta närmare på, kanske i hopp om ett annat svar. Men Johansson avviker inte från Calmfors. Om vi vid en asymmetrisk chock som drabbar just Sverige ska kunna sänka priset på våra exportprodukter och inte kan sänka värdet på vår valuta, så måste vi sänka lönerna och minska transfereringarna. Dock diskuterar inte Johansson i samma utsträckning som Calmfors medlen för en sådan politik: en hård offensiv mot löntagarnas intressen.
Det som talar för ett nej den 14 september är utvecklingen i de länder som redan är med i EMU. Just nu skakas både Frankrike och Tyskland av hårda klasstrider. Det beror på att inget av länderna kan leva upp till de krav som EMU ställer. Frankrikes budgetunderskott detta år förväntas bli 3,7 procent av BNP. Det är 0,7 procentenheter för mycket. Frankrikes statsskuld är dessutom 61 procent av BNP, vilket är en procentenhet för mycket. EU-kommissionen rekommenderar därför Frankrike att skära ner på den offentliga sektorn vilket Frankrike också gör; franska offentliganställda protesterar mot planerna på försämrade pensionsvillkor. Och likadant i Tyskland. Där förutses också ett budgetunderskott som kommer att spränga treprocentsvallen precis som förra året. Dessutom ligger Tyskland nu på nolltillväxt. Och just detta faktum har gett näring till nej-sidans argumentation här i landet: hade Tyskland haft sin egen ränta hade denna kunnat sänkas; hade Tyskland haft en egen valuta hade värdet på denna kunnat skrivas ner; hade Tyskland inte varit bundet av stabiliseringspaktens krav hade man kunnat tillåta ett budgetunderskott. Allt för att sätta fart på den tyska ekonomin. Tyskland har nu inget annat val än att skära ner på välfärden. Ty ECB har - till skillnad från Bundesbank - att ta hänsyn till inte bara tysk ekonomis intresse.
Samtidigt som den tyska ekonomin står stilla är den irländska närmast överhettad. Irland skulle alltså behöva kylas ner med en högre ränta. Hur möter då Irland denna överhettning? Gissa tre gånger. Nedskärningar naturligtvis. Och det är detta som är själva vitsen med EMU. Det har gång på gång bekräftats i den allmänna debatten, också från borgerligt håll. Senast den 10 juni uttalade sig Birgitta Swedenborg, forskningsledare på SNS, i SVT:s Aktuellt: "EMU skulle genom de kostnadskriser som kan uppstå driva fram strukturreformer på arbetsmarknaden som annars inte hade gått att genomföra." Hennes intervjuare, den troskyldiga europavännen Elisabet Höglund frågade då: "En slags konspirationsteori alltså?" Swedenborg replikerade: "Jag brukar kalla det näringslivets dolda politiska agenda".
Så länge debatten förs på denna nivå är ett nej den 14 september givet. Men med en sådan debatt, ett sådant allmänt medvetande, kommer ett nej i september knappast att bli stabilt. Göran Persson har ju redan deklarerat: säger vi nej nu kommer vi att få rösta igen senare. Och blir det ett nej i september beror det till övervägande del på att svensk ekonomi för tillfället är starkare än den europeiska.
Här kan vi jämföra med Storbritannien som nu deklarerar att man tänker vänta och se. Detta icke-beslut understöds av en omfattande utredning. Men den brittiska utredningen ignorerar de politiska effekterna av EMU i form av ett allt tätare samarbete i riktning mot en federation med gemensamt försvar och säkerhetspolitik. De enda fördelar av att stå utanför EMU som den brittiska utredningen - precis som Calmfors - kommer fram till är fördelarna med egen räntepolitik som kan utnyttjas för att utjämna konjunktursvängningarna samt en egen flytande valuta som automatiskt håller nere lönekostnaderna. Nackdelarna - minskade utländska direktinvesteringar och minskad konkurrens - kan visserligen inte beläggas empiriskt men utredningarna varnar för dessa som långsiktiga effekter av ett utanförskap. Det som verkar avgörande för brittisk ekonomisk expertis i deras avvaktande hållning är det faktum att Storbritanniens tillväxt varit högre än i euroområdet sedan detta skapades 1999. Och så är det också i Sverige. Nej-sidans keynesianer åker just nu snålskjuts på de monetaristiska experternas triumfvagn.
Men hur länge? Det är frågan. Ty problemet för vår ekonomi är ju inte i grunden EMU. Huruvida vi ska kunna försvara arbetsrätt och välfärdsstat är till syvende och sist en fråga om klasskamp. Visst, räntepolitik, devalveringar, budgetunderskott kan hjälpa ett tag men det går att skära ner på offentlig sektor, sänka reallöner, och urholka arbetsrätten även utanför EMU. Det har ju skett under hela 90-talet.
Så är då inte det bästa alternativet att gå med i EMU och bygga en stark europeisk arbetarrörelse? Franska och tyska lönearbetare verkar ju stridbara. (Till och med Österrike, där en närmast obruten arbetsfred rått sedan andra världskriget, skakas nu av stora protester bland löntagarna.) Men Frankrikes premiärminister, Jean-Pierre Raffin, sitter säkrare än sin föregångare och partikamrat Alain Juppé, som röstades bort 1997. Stödet för de franska strejkande bland allmänheten är mindre utbrett. Och likadant i Tyskland och Österrike. Den fackliga kampen är defaitistisk. Den saknar partistöd. Den finns på gatorna. Men som Raffin säger: "Gatan kan yttra sina åsikter, men gatan regerar inte." Och hittills verkar han få rätt. Det enda de få kommunisterna och socialisterna kan göra i parlamentet är att fördröja beslutet om det nya pensionssystemet genom att lägga motförslag (i skrivande stund ligger 10000 motpropositioner och väntar på behandling).
Även om koncernfackligt arbete vore möjligt inom unionen, även om det så kallade europafacket hade andra målsättningar än dem man har idag, det vill säga flexibla löner och arbetstider, är det omöjligt att tolka strejkrörelserna på kontinenten som annat än defensiva. Arbetarklassen saknar politisk organisation.
Ingenstans har arbetarklassen varaktigt flyttat fram sina positioner enbart genom facklig verksamhet. Den fackliga verksamheten är visserligen nödvändig men inte tillräcklig. De franska, tyska, österrikiska protesterna kommer utan starkt partistöd att bli lika ineffektiva som vår kommunalstrejk blev utan socialdemokratins stöd.
Ett hållbart nej till EMU måste också bygga på en medvetenhet om vad EU innebär politiskt. USA:s krig mot Irak våren 2003 har onekligen inneburit en spricka mellan USA och delar av EU. Detta har fått många att se ett mera integrerat EU som en motvikt mot USA-imperialismen. Motsättningen mellan EU:s kärnländer och USA har visserligen blivit tydlig. Men betyder det att EU är på väg att bli en motvikt mot USA? Knappast. Spanien och Storbritannien har helt ställt upp på USA. Och nu, sedan USA besegrat Irak, stödjer även Frankrike och Tyskland USA:s ockupation genom säkerhetsrådets resolution 1483.
I slutet av april möttes Tysklands, Frankrikes, Belgiens och Luxemburgs statschefer i Bryssel för att diskutera ett europeiskt gemensamt försvar. Det blev ingen succé. Själva det faktum att endast fyra av femton EU-ledare deltog talar för sig självt. Det var samma fyra EU-länder som varit mest kritiska till USA:s krigsäventyr i Irak. Trots att alla fyra deklarerade att deras plan inte var att underminera NATO lyckades de ändå reta upp USA och de trogna NATO-anhängarna bland EU:s medlemmar: "Om vi inte handlar med utgångspunkt i ett samarbete mellan Europa och USA kommer vi att återskapa den splittring som vi ville undkomma när kalla kriget slutade" var Tony Blairs kommentar. Och det var inte bara i Storbritannien som kritiska röster mot mötet höjdes. Även representanter från regeringarna i Spanien, Italien och Nederländerna uttalade sig kritiskt. "Jag kan inte föreställa mig en världsordning byggd mot USA", kommenterade Nederländernas utrikesminister Jaap de Hoop Scheffer.
Majoriteten av EU:s länder vill att EU och NATO ska komplettera varandra, inte konkurrera med varandra. Dessutom anser de att EU:s verkliga försvarsproblem är materiellt. USA spenderar dubbelt så mycket på rustning som de andra 18 NATO-medlemmarna tillsammans. Detta speglas av det avtal som slöts mellan EU och NATO i december förra året. Avtalet låter EU utnyttja NATO:s resurser och därmed garanteras EU:s militära osjälvständighet gentemot NATO. Den EU-ledda fredsstyrka - den första i sitt slag - som just nu befinner sig i Makedonien, är där som resultatet av ett nära samarbete med NATO.
Det råder dock ingen tvekan om att mötet i april var ett försök att frångå den dolda dagordning som Västeuropa följt sedan 50-talet: europeisk ekonomisk-politisk integration i kombination med transatlantisk säkerhet under USA:s överinseende. Mötet annonserade uppbyggandet av ett militärhögkvarter utanför NATO:s inflytande och formulerade dessutom en gemensam säkerhetsklausul förpliktigande alla deltagande EU-länder att komma till militär undsättning om något av dem utsätts för angrepp.
Dock är det inte första gången sedan murens fall som vi ser en framstöt mot USA:s säkerhetspolitiska dominans. 1992 ansåg sig USA tvunget att ta över Tysklands diplomatiska offensiv mot forna Jugoslavien. Därefter fullföljde USA den uppsplittring av Jugoslavien som Tyskland påbörjat. Det medförde dock ingen bestående spricka mellan EG/EU och USA. Vid NATO:s toppmöte i Bryssel i januari 1994 underställdes europeiska stridskrafter NATO, och Polen tog första steget mot NATO-medlemskap genom att gå med i partnerskap för fred. Även det andra Jugoslavienkriget 1999 stärkte USA genom att det fördes i NATO:s regi och genom godkännandet av tre nya NATO-aspiranter i inledningen av konflikten: Polen, Ungern och Tjeckien. De har alla just precis röstat ja till EU. Men fullvärdiga NATO-medlemmar har de varit sedan 2002. Och i den motsättning inom EU som jag skissat ovan står dessa länder tveklöst på USA:s och NATO:s sida.
Men nu höjs röster bland intellektuella på vänsterkanten här i landet om EU som ett solidaritetsprojekt gentemot USA:s aggressiva imperialism. Dessa alarmister visar på diagram över den negativa amerikanska bytesbalansen och låter domedagsbasunerna ljuda. Nå, det gjorde Paul Kennedy redan 1987 då han jämförde USA:s dåvarande situation med Frankrikes strax innan revolutionen 1789. Går vi tillbaka till sent 70-tal fanns det ett antal revolutionärer här i landet som propagerade för svensk NATO-anslutning eftersom Sovjetunionen då akut hotade världsfreden.
Och går vi tillbaka till 1914 ville några socialdemokratiska riksdagsmän ställa oss på tysk sida i kriget. Inte för att de älskade Tyskland. Men för att de hatade engelsk och fransk imperialism. En av dem var Gustaf Steffen. Hans analys av Storbritanniens och Frankrikes hegemonisträvanden (och av Brantings hyckleri) är klockren. Och ändå, så fel han hamnade: "Men sanningen är, att Tyskland alldeles icke rustade mer snarare mindre än dess geografiska läge och världsekonomiska intressen nödvändigt krävde. Och Tyskland höll dessutom efter 1871 fred i Europa vida bättre än t. ex. Frankrike någonsin i maktens dagar kunnat förmå sig till." (Gustaf F. Steffen, Demokrati och maktpolitik, Stockholm 1927, s. 353f).
Men nu är situationen värre. De som vill ge upp vårt nationella oberoende är långt fler och starkare. Socialdemokratiska såväl som borgerliga EMU-propagandister lånar argument av de förmenta antiimperialisterna, desperata som de blivit av de dåliga opinionssiffrorna. Det är i sanning märkligt att höra dessa personer låta som FNL:are under Vietnamkriget. När Göran Persson och Anna Lindh - efter vårt EU-inträde! - amerikaniserade den svenska utrikespolitiken lyfte de ju inte ett finger.
Ett ja till EMU på antiimperialistisk och säkerhetspolitisk grund bygger på en felaktig analys av framförallt Tysklands och Frankrikes intressen. Det är sant att en massiv folklig opinion pressade Gerhard Schröder och Jacques Chirac att motsätta sig Irakkriget. Men det fanns också andra intressen i länderna som motsatte sig kriget. Varför var annars Frankrike och Tyskland mot invasionen medan de nu är för ockupationen? Och var är fredsopinionen nu? Svaret är mycket enkelt. Den FN-resolution, i vars namn USA nu tillsammans med Storbritannien ockuperar, säljer ut och plundrar Irak, ger även smulor till Frankrike och Tyskland. Resolutionen garanterar Iraks återbetalningar av sin utlandsskuld samt förlänger olja-mot-matprogrammet ytterligare ett halvår, vilket garanterar kontrakt till framförallt Frankrike och Ryssland. Så var det med den solidariteten.
Nog är det viktigt att demonstrera mot världens orättvisor. Men man ska inte överdriva spontana demonstrationers värde. Några av de största europeiska demonstrationerna mot USA:s invasion av Irak ägde rum i Spanien. Spanien övergav dock inte sin USA-vänliga hållning.
Den svenska neutraliteten har varit slirig, ja, vissa vill kanske rent av kalla den hycklande. Vi har övergivit den tillfälligt, som under andra världskriget, när detta ansetts tjäna landets intresse. Men politiken har lyckats. Den har hållit oss utanför krigen. De som nu - genom EMU - vill integrera Sverige ytterligare i den europeiska unionen i riktning mot gemensam utrikes- och säkerhetspolitik riskerar att på sikt dra in oss i krig. Och riskerar dessutom att knyta oss närmare USA. Ty huruvida EU lyckas skapa en utrikes- och säkerhetspolitik utanför USA:s inflytande återstår att se.
Att propagera för EMU på antiimperialistisk grund är att låna sig till en äventyrspolitik som oåterkalleligen sätter punkt för vårt nationella oberoende och därmed den neutralitetspolitik som hållit oss utanför krigen i snart 190 år.
