Det vore bra med en stark euro som motvikt till dollarn, hävdar Benny Andersson. Ändå bör man rösta nej i folkomröstningen - för att stärka EU:s vänsterkrafter.
Frågan om Sverige ska ansluta sig till den europeiska valutaunionen, EMU, måste analyseras ur flera perspektiv. Ett långsiktigt och globalt, som gäller frågan om önskvärdheten av ett starkt EU, byggt kring en gemensam valuta. Ett medellångt, som - givet ett positivt svar på den första frågan - gäller möjligheten av att genomdriva förändringar av det reellt existerande EU. Och slutligen ett kortsiktigt och lokalt perspektiv som gäller frågan om följderna av en svensk anslutning till valutaunionen.
Min förhoppning är att även de som inte delar mina svar på dessa frågor ska inse fördelarna med detta sätt att strukturera diskussionen. De flesta debattörer som hittills har yttrat sig har behandlat frågan om en svensk EMU-anslutning ur enbart det första eller det sista av dessa perspektiv. Dessutom har de tenderat att reducera frågeställningen till att antingen bara handla om politik och den positiva roll ett starkt idealiserat önske-EU skulle kunna spela (det första perspektivet), eller att bara handla om svensk ekonomi (det sista perspektivet). Först om man urskiljer de olika perspektiven och delfrågorna, kan man binda samman den politiska strategins önkvärdheter och möjligheter med dagens reellt existerande EU och frågan om följderna av en svensk anslutning till den gemensamma valutan.
I den här artikeln ska jag argumentera för tre slutsatser. När det gäller frågan om önskvärdheten av ett starkt EU blir mitt svar ett klart ja. EU behövs både som motvikt till ett alltmer maktberusat USA och för att möjliggöra den keynesianska reformpolitik som krävs för att bryta den rådande ekonomiska stagnationen, men som enskilda europeiska länder numera är för små för att kunna förverkliga. Oförmågan att inse detta är den svenska EU-kritiska vänsterns stora svaghet. Den är en följd av dess oklarhet om en fungerande vänsterstrategi i dagens värld. Det är min första slutsats.
Men ett nyliberalt EU kan inte spela en sådan roll. Frågan om EUs framtida roll avgörs av den politiska kampen mellan höger och vänster. Den populära åsikten att motsättningen mellan höger och vänster numera skulle vara överspelad och - inte minst i frågor som gäller inställningen till EU - ha ersatts av motsättningen mellan utvecklingsfientliga "traditionalister" och globaliseringspositiva "modernister" är enligt min uppfattning felaktig. Det är min andra slutsats.
Frågan om en svensk EMU-anslutning och följderna av en sådan måste därför ses i ett politiskt perspektiv där den avgörande frågan lyder: Skulle en svensk anslutning idag stärka eller försvaga de krafter som kämpar för en vänstervridning av EU? Idealiseringen av dagens EU och oförmågan att se både frågan om EUs framtida roll och frågan om en svensk EMU-anslutning i ett strategiskt perspektiv av kamp mellan vänster och höger är den avgöransde bristen hos den EU-positiva delen av vänstern. Det är min tredje slutsats.
Keynes var medveten om att valutapolitiken utgör världskonjunkturens viktigaste styrmedel. Han föreslog i förhandlingarna i Bretton Woods 1944 en ordning som skulle ge samtliga industriländer ett inflytande. Tyngdpunkten skulle ligga på att tvinga överskottsländer att skriva upp sina valutor, snarare än att tvinga underskottsländer att devalvera. Men USA lyckades genomdriva ett system med dollarn som reservvaluta. I praktiken kom det att lägga hela bördan av anpassning på underskottsländerna, medan överskottsländerna ostört kunde bygga upp väldiga reserver. Detta var inget stort problem i början av femtiotalet då den amerikanska ekonomins andel av världens sammanlagda BNP var omkring 60 procent och då USAs ekonomiska intressen sammanföll med övriga staters strävan efter en hög tillväxt i världsekonomin. Men när USAs ekonomiska försprång väl var uppätet och underskotten i dess affärer med omvärlden växte, började man använda den makt dollarns ställning gav till att ensidigt främja sina egna intressen. Först lät man helt enkelt makten att trycka pappersdollar kompensera för landets minskade förmåga att betala för sig. Därefter genomdrev man en global räntepolitik som säkrade dollarns fortsatta särställning, samtidigt som den gjorde det möjligt för USA att säkerställa ett så stort inflöde av utländskt låne- och investeringskapital att landet i praktiken lade vantarna på stordelen av världens överskottskapital.
För att slå vakt om dollarns särställning övergav Nixon 1973 dollarns paritet med guld. Därmed möjliggjordes det fortsatta penningflöde som tillät USA att fortsätta leva över sina tillgångar, samtidigt som det bidrog till att skapa ett decennium av unik tillväxt i den tredje världen och ett växande inflationstryck i industriländerna. Och det var för att slå vakt om dollarns ställning som Reagan, när penningflödet mot slutet av decenniet hade utvecklats till ett hot, stramade åt penningpolitiken och drev räntorna i höjden. Dessa åtgärder lade grunden för den kombination av avstannande real tillväxt och återkommande finansiella spekulationsbubblor som utmärkte det sena åttio- och nittiotalets globala kapitalism. Den stigande räntebördan förvandlade den tredje världens skulder till skuldfälla och fick tillväxten i de flesta av länderna i Syd att upphöra. Det globala överskottskapitalet hade under sjuttiotalet lånats ut till den tredje världen, där merparten, trots ett visst mått av improduktivt "läckage", investerats i realekonomin och därigenom bidragit att hålla tillväxten uppe både i den tredje världen och i världsekonomin. Nu investerades det i USA, som förvandlats från att vara världens största långivare till att bli den största låntagaren. De höga räntorna verkade som ett strypkoppel även på realekonomin i industriländerna. Därför användes stordelen av detta kapitalinflöde inte till realinvesteringar utan till att blåsa upp värdena på de amerikanska finansmarknaderna.
Det enda realistiska alternativet till denna ordning, som tillåter USA att missbruka sin makt över den globala valutapolitiken och som lett till mer än två decennier av stagnerande tillväxt i världsekonomin, är en stark euro. Den kunde utmana dollarn och tvinga fram en ny global ordning baserad på en mer demokratiskt sammansatt valutakorg. Det skulle bli smärtsamt för USA som då åter skulle tvingas leva i enlighet med sin förmåga att producera och betala för sig. Men det skulle öppna möjligheten av en ny era av tillväxt i världsekonomin.
En sådan utveckling förutsätter emellertid att EU-länderna gör upp med den nyliberala svångremspolitik som idag stryper den ekonomiska tillväxten och får motsättningarna mellan dem att växa. En stark euro baserad på fortsatt nyliberal ekonomisk politik skulle resultera i den politiskt uppblåsta machovaluta som bl.a. Leif Pagrotsky varnat för i en artikel Tiden. Den skulle säkerligen leda till en än värre realekonomisk tillbakagång. När Tony Blair säger att man är ense om att bristen på "strukturreformer" är det avgörande hindret för en ny fas av europeisk tillväxt och när ledande talesmän för den europeiska centralbanken håller fram Sveriges modesta strukturreformer under den senare delen av nittiotalet som föredöme, glömmer man en avgörande skillnad. Sveriges politik var någorlunda lyckosam därför att USA då fortfarande fungerade som draglok för världskonjunkturen och därigenom garanterade att det fanns exportmarknader som växte. Idag existerar inte denna förutsättning. Ansvaret för att bedriva en expansiv politik som kan få världskonjunkturen att vända faller idag på de europeiska politikernas egna axlar. EU-länderna framhärdar i sitt fåfänga hopp att ytterligare nedskärningar och exporten (vart?) än en gång ska dra dem ur lågkonjunkturen. Om de i stället väljer den klassiska keynesianska metoden att i kristider basera tillväxten på ökad inhemsk konsumtion och statliga välfärdsreformer, kan en stark euro bygga på en stark inhemsk ekonomi och därmed även bli medlet att genomdriva en nödvändig reformering av den globala valutaordningen.
En sådan omläggning av den ekonomiska politiken skulle också - i likhet med vad som skedde under EUs första decennier - minska de ekonomiska motsättningarna mellan medlemsländerna och därmed lägga grunden för en gemensam europeisk utrikespolitik. Irakkrisen avslöjade de stora politiska och kulturella skillnader som råder mellan USA och Västeuropa. På det politiska planet handlar det främst om arbetarrörelsens och välfärdsideologins ställning - stark i Europa, svag i USA. På det kulturella planet finns skilda erfarenheter av krig och fred som gör den europeiska opinionen betydligt mindre benägen att stödja en militariserad utrikespolitik än vad som är fallet med dess amerikanska motsvarighet. Men det glöms ofta bort att denna västeuropeiska, relativt enhetliga särart är en produkt av en ekonomisk politik som medvetet utformades i syfte att öka de breda massornas levnadsstandard och minska de ekonomiska skillnaderna mellan medlemsländerna. Somliga analytiker hävdar att sammanfallande ekonomiska intressen kommer att integrera de nya medlemmarna från Östeuropa med EUs kärna, i likhet med vad som skedde med Grekland, Spanien och Portugal på sjuttiotalet. Men de tar inte hänsyn till att EUs ekonomiska politik har bytt riktning. En stabilitetspolitisk fundamentalism behärskar i dag den europeiska centralbanken och tvingar EUs länder att skära ner sina statliga åtaganden och sänka sina skatter. Den fundamentalismen har inte bara förvärrat den ekonomiska krisen, den har också lett till att inkomstskillnaderna per capita nu åter har börjat öka mellan dessa länder, som tidigare konvergerade. Det undergräver den sociala sammanhållningen i EU och har under nittiotalet lett till en tydlig "åternationalisering" av EU-ländernas politik. Den ökade ekonomiska och politiska splittringen riskerar att göra allt prat om EU som politisk motkraft till ett hegemoniskt USA till tomma ord.
Den EU-kritiska vänstern brukar hävda att en vänstervridning av EUs ekonomiska politik är omöjlig eller orealistisk. EU sägs ha skapats för att för att avväpna folkets kamp, och fortsätter på grund av det så kallade demokratiska underskottet att hämma den. Om vi tar historiken först, så stämmer det att EU bland annat byggdes upp för att försvaga de sovjettrogna kommunistpartiernas stöd i arbetarklassen. Medlet för att åstadkomma detta var att stärka reformismen, dvs. att genom en utvecklad statlig välfärdspolitik leda in kampen i reformistiska banor. Bakom EUs tillkomst låg ursprungligen amerikanska new deal-reformister och europeiska antifascister. De såg en keynesiansk välfärds- och konjunkturpolitik som ett medel att undvika nya stora ekonomiska kriser och därmed den kamp om exportmarknader som under 1900-talet hade lett fram till två förödande världskrig. EU skapades för att fläta samman medlemsländernas ekonomier och minska motsättningarna mellan dem genom en reformpolitik som främjade de breda massornas intressen, samtidigt som den skapade en växande inhemsk avsättningsmarknad för industrins produkter. Och man lyckades. EUs utveckling fram till början av åttiotalet är ett unikt exempel på ett lyckat freds- och samarbetsprojekt som i grunden har omvandlat Europas politiska och mentala landskap.
Sådana historiska fakta räcker emellertid inte för att visa att en fortsatt europeisk integrationsprocess uppbyggd kring EU behövs idag. Det som gör en fortsatt europeisk integrationsprocess nödvändig är de förändringar som har ägt rum i världsekonomin. Till skillnad från vad som var fallet under de första efterkrigsdecennierna är en neokeynesiansk reformpolitik inte längre möjlig att förverkliga för små och medelstora enskilda länder. Det visar exempel som Frankrike i början av åttiotalet, då kapitalflykt och drastiskt sjunkande investeringar tvingade den dåvarande socialistregimen att ge upp idén om en nationell keynesianism. Ända sedan början av nittiotalet, då den ekonomiska krisen demonstrerade enskilda europeiska länders oförmåga att stå emot massiva attacker från valutaspekulanter, har EU-ländernas ekonomiska politik varit ensidigt inriktad på att bekämpa inflationen genom höga räntor och besparingar som allvarligt har hämmat den ekonomiska tillväxten. I USA däremot har man under samma tidsrymd tillämpat en högervriden keynesiansk stimulanspolitik, som via en återgång till en flexibel penning- och räntepolitik och med draghjälp från stigande värden på börsen har stimulerat över- och medelklassens köplust. Mellan åren 1991 och 2000 utgjorde den privata konsumtionens andel av den totala efterfrågan i USA 67,5 procent, medan motsvarande andel i EU bara var 57,7 procent. Den årliga ökningen av den privata konsumtionen i USA var under denna period nästan dubbelt så stor som motsvarande ökning i EU. Denna skillnad i ökning av den privata konsumtionen förklarar varför den ekonomiska tillväxten under dessa år har varit betydligt högre i USA än i Europa.
Den amerikanska stimulanspolitiken har, som sagt, varit möjlig därför att dollarns särställning säkerställde ett inflöde av kapital som uppvägde det växande underskottet i betalningsbalansen med omvärlden och blåste upp värdena på finansmarknaderna över alla gränser. Men också den blotta storleken på hemmamarknaden gör USA relativt okänsligt för fluktuerande valutakurser och hot om kapitalflykt. På liknande sätt är EU tillräckligt stort och mäktigt för att kunna bortse från såväl hot om kapitalflykt som de förändringar i värdet på den gemensamma valutan som en omläggning av den ekonomiska politiken i expansiv riktning skulle kunna medföra. Det är kring krav som pekar mot en sådan politik som de europeiska arbetarna i dag spontant samlas i länder som Tyskland och Frankrike. För att kampen för dessa krav ska utvecklas måste den ges en medveten riktning, och det förutsätter att den europeiska vänstern förmår göra upp med sin vilsenhet i strategiska frågor och formulera ett sammanhängande alternativ till den rådande nyliberala ideologiska dominansen.
Mot bakgrund av ovanstående argument inser man att frågan om en svensk anslutning till den gemensamma valutan inte i första hand är ekonomisk utan politisk. Varken EU eller EMU har en given ekonomisk karaktär, utan allt beror på vilken politik som styr. Den avgörande frågan blir därför: skulle en svensk anslutning till den gemensamma valutan stärka eller försvaga de krafter som kämpar för en vänstervridning av EU?
Som jag ser det, tyder det mesta på att ett svenskt nej i höstens omröstning skulle tolkas, inte som ett nej till EU, utan som ett nej till den nyliberala poltik som idag dominerar dess styrande organ. Därför skulle det stärka kampen mot denna politik, både i Sverige och i övriga EU-länder. Dagens Nyheters politiske redaktör, Niklas Ekdahl, formulerar samma slutsats utifrån sin egen politiska ståndpunkt, när han skriver att "de värsta konsekvenserna av ett nej" inte ligger på det ekonomiska utan "på det psykologiska och inrikespolitiska planet":
"Som styrkorna fomeras blir ett nej till EMU ett nej till modern tillväxtpolitik. Om statsministern tillsammans med näringslivet satsar sin prestige på att knyta Sverige till euorosamarbetet och folket avböjer, då är det nejsägarna till vänster som stärker sina positioner..." (Dagens Nyheter 4 maj)
Jag anser att ett stärkande av de krafter som säger nej till "modern tillväxtpolitik" i Ekdahls tappning avgör både Sveriges och EUs framtid. Och jag instämmer i hans antagande att som styrkorna nu har formerats skulle ett ja till EMU i praktiken betyda ett ja till denna "moderna tillväxtpolitik". Därför kommer jag att rösta nej i höstens folkomröstning.
Därtill kommer det ekonomiska skälet att risken för så kallade assymmetriska chocker växer med den nyliberala politik som idag dominerar i EU och som, tvärtemot ja-sägarnas prognoser, får klyftorna mellan EU-länderna att öka. Farorna med att avstå från en nationell penning- och räntepolitik väger därför tyngre än de vaga prognoser som pekar på positiva ekonomiska effekter av en anslutning till euron. Som Anders Ferm skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter skulle svensk anslutning idag vara som att binda sin jolle till Titanic. Att ett antal röda miljonärer, deckarförfattare och andra vänsterintellektuella som inte behöver hysa oro för sin ekonomiska framtid, entusiastiskt valt att bortse från sådana farhågor förändrar inte saken. Men den dag ett vänsteralternativ förmår att kombinera ett ja till euron med en trovärdig politik för att vrida EUs ekonomiska politik åt vänster, kommer jag däremot att rösta ja.
