Det har gått tre månader sedan EMU-omröstningen. Resultatet var en stor folklig seger. Valdeltagandet var högt, och folk röstade utifrån rationella överväganden - mordet på Anna Lindh kan ha påverkat deltagandet men inte valet. Därför blev nej-segern stor. Klassröstningen var påtaglig. Väljarna gjorde analysen att euron inte gynnade deras intressen. Enligt väljarundersökningarna vägde demokratin och välfärden tyngst för besluten. Detta motsägs inte av att nej-sidans inbrytning långt in bland moderat- och folkpartiväljare hade mycket stor betydelse för valutgången.
Inget tyder heller på att folk röstade fel. Den snabba försvagningen av kronan som förutspåddes har uteblivit. Däremot visar EMU:s stabilitetspakt tecken på att bryta samman. Valresultatet visar också att fienden är sårbar. Trots en oerhörd dominans bland medier, toppolitiker och kapitalister förlorade ja-sidan.
Så långt gott och väl. Men vem skördar vinsterna av valresultatet? Omställningen av landet efter nyliberala linjer fortsätter - till glädje inte minst för den eurofientliga borgerlighet som gick till val på tanken att man kan bedriva EMU-politik (lönenedpressning, sociala nedskärningar och avregleringar av arbetslivet) utan att ge upp kronan.
Inför omröstningen blev det tydligt att en EU-vänlig vänster håller på att formera sig också i Sverige. Den har en bas i Stockholms medieindustrier, statsorgan och organisationsbyråkratier. Därutanför är dess inflytande, som valresultatet visar, begränsat, men den kan ändå ställa till mycket skada. Det finns oroväckande tecken på att dess inflytande växer inom vänsterpartiet och miljöpartiet.
Nu manglas EU-konstitutionen igenom och flyttar än mer av den politiska makten från riksdag och regering till EU.
Inför en sådan framtid riskerar valresultatet att bli en parentes. Det får samma långsiktiga betydelse som nej-segern i vänstertrafikomröstningen 1957. Folk är inte mogna för folkomröstningar; de bara hejdar en nödvändig utveckling för en tid, kan de liberala ledarskribenterna fortsätta att skriva. Och EU-motståndet förvisas långt ut i politiska periferin.
Men andra möjligheter finns naturligtvis. Ett fortsatta aktivt EU-motstånd måste utgå från principer om demokrati, nationellt oberoende och försvar för välfärd. Arbetet måste förbindas med det motstånd som finns både i Sverige och andra länder mot den borgerliga klasspolitiken. Det måste också ske i samklang med den antiimperialistiska rörelse som långsamt formeras gentemot USA:s ockupationspolitik i Afghanistan och Irak och EU:s uppbygge av en följsam Europaarmé till USA.
Med sådana utgångspunkter kan nej-segern bli en milstolpe.
