Nu tar ja-sidan revansch. Efter nederlaget i folkomröstningen har makthavarna bråttom att inordna Sverige under stormaktskoalitionen EU. Går förslaget till EU-konstitution igenom skulle Sverige få mer makt i EU om vi i stället blev Tysklands 17:e förbundsstat.
Idag har Tyskland två och en halv gånger så stort inflytande som Sverige över EU:s lagstiftning. Enligt förslaget till konstitution kommer Tyskland öka sin makt till nio gånger Sveriges.
Redan Nicefördragets röstfördelning, som träder i kraft 2005, innebär att de stora ökar sin makt. Det var detta som fick irländarna att rösta nej till Nice 2001, inte - som våra lydiga EU-propagandister framställde det - oginhet mot ansökarländerna från öst.
2009 ska, enligt konventsförslaget, beslut fattas av en majoritet av länderna om denna majoritet samtidigt har en befolkning som överstiger 60 procent av EU:s totala folkmängd. Så försöker de stora länderna - Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien - behålla sin makt trots att unionen utvidgas med ytterligare tio länder nästa år. Men när de stora på detta sätt bevarar sin relativa makt inom en utvidgad union betyder det samtidigt att de ökar sin relativa makt gentemot de små. Därmed får de små länderna, inklusive Sverige, betala hela det demokratiska priset för östutvidgningen.
Två halvstora länder står dock i vägen för planerna, Polen och Spanien. De är nöjda med Nice som ger dem 27 röster vardera i ministerrådet medan Tyskland "bara" får 29 trots att Tysklands befolkning är lika stor som Spaniens och Polens tillsammans.
Nå, Polen och Spanien må vara halvstora befolkningsmässigt, ekonomiskt är de lilleputtar. Just detta faktum kommer att ge diplomatisk utdelning i de hemliga och fullständigt odemokratiska förhandlingar som just nu omgärdar regeringskonferensen. Spanjorer och polacker kan säkert köpas med lite extra EU-bidrag eller med ökat inflytande i andra EU-institutioner. Så brukar det gå till.
Sverige behöver dock inte köpas. Efter snart nio års EU-medlemskap vet Sverige sin plats. Lika underdånigt som de medeltida vasallerna uttrycker den svenska regeringen vår lojalitet: "Erfarenheten visar att ett eller två av de stora länderna ofta driver samma ståndpunkt som Sverige i de flesta frågor. Det kan därför antas att konventets förslag i praktiken inte skulle innebära avsevärt sämre möjligheter för Sverige att hävda sin uppfattning."1
Tyvärr uppvisar vårt parlament samma hundaktiga hållning. Frågan om maktförskjutningen i ministerrådet blev inte ens föremål för debatt när förslaget till EU-konstitution behandlades i riksdagen den 20 november. Endast vänsterpartiet och miljöpartiet är motståndare till konstitutionen eftersom de anser den strida mot svensk grundlag.
Riksdagsmajoriteten ställer sig positiv till det mesta i konventets förslag men är kritisk vad gäller EU-president, minskat antal kommissionärer, ökade befogenheter för europeiska rådet samt inriktningen mot en militär union. I jämförelse med det inflytande Sverige förlorar i och med den föreslagna röstfördelningen i ministerrådet är detta en kritik i marginalen.
Den EU-president som konventet föreslår ska väljas av ministerrådet kommer få en övervägande symbolisk funktion (även om symboler kan ha en stark verkan i riktning mot ytterligare överstatlighet).
Angående antalet kommissionärer verkar det visserligen som om de små länderna kommer att förlora permanent rösträtt i kommissionen. Men med tanke på att kommissionärerna är förbjudna att ta instruktioner från sina respektive hemländer så spelar det ju mindre roll.
När det gäller konventets förslag att EU:s regeringschefer genom europeiska rådet ska kunna utöka antalet områden där beslut fattas med kvalificerad majoritet utan krav på de nationella parlamentens godkännande, så är det naturligtvis viktigt att motsätta sig. Men som det ser ut just nu i de pågående förhandlingarna har det förslaget fått så pass hård kritik att ingen längre tror att det går igenom.
Och på liknande sätt är det med försvarsunionen. I de hemliga förhandlingar som förs mellan Storbritannien, Tyskland och Frankrike lär Tyskland och Frankrike med all säkerhet lida nederlag i sin strävan efter en säkerhetsordning utanför USA:s överinseende. På tysk och fransk sida finns endast Belgien och Luxemburg. Storbritannien, Italien, Spanien och Nederländerna vill fortsätta samarbetet med USA genom Nato. Irland, Österrike och Sverige värnar det lilla som finns kvar av deras neutralitet.
För att efterkomma riksdagen skulle alltså vår regering bara behöva driva harmlösa krav i den regeringskonferens som pågår sedan den 4 oktober och som samlar representanter från tjugofem länder - de femton nuvarande EU-medlemmarna samt de tio kommande. Men inte ens dessa modesta krav kommer regeringen att driva. Regeringen anser sig nämligen ha fullständigt fria händer i förhandlingarna som formellt avslutas med ett toppmöte i Rom den 13 december. Teoretiskt är det då möjligt att konstitutionen är färdigförhandlad men det är det ingen som tror. Tidigast i mars är ett rimligare antagande. Då har man hållit på i närmare två och ett halvt år. Själva förslaget till konstitution som presenterades i grekiska Thessaloniki under midsommarhelgen tog 18 månader att formulera i det så kallade framtidskonventet under ledning av den förre franske presidenten Valéry Giscard dEstaing.
Den senaste dryga tioårsperioden har tre stora fördrag slutits inom EU: Maastricht 1993, Amsterdam 1998, och Nice 2001. Skillnaden mellan konstitutionsförslaget och dessa fördrag är att konstitutionen kommer sammanfatta och ersätta tidigare fördrag. Som det är nu finns flera fördragstexter som överlappar varandra. EU:s grundlagar ska bli mer överskådliga och lättolkade är det tänkt. Men nog är det som vår riksdags egen tidning uttrycker det: "Bara att man använder ordet konstitution signalerar att det är frågan om ett slags statsbygge."2
Nå, ett slags statsbygge har ju EU alltid varit även om våra ledande politiker har valt att skyla över det. Redan idag finns symbolerna: flagga och nationalhymn. Redan idag finns institutionerna: centralbank, domstol, parlament och armé. I sitt reella innehåll är dock dessa institutioner så pass svaga att även de - än så länge - har en övervägande symbolisk funktion. Centralbanken härskar endast över tolv av femton medlemsländer (och inte ens över dessa eftersom stabilitetspakten genom Tysklands och Frankrikes oförmåga att efterkomma dess krav nu är död). EG-domstolen kommer enligt förslaget i och för sig att döpas om till EU-domstolen, men ändå kommer den inte att få full jurisdiktion över unionen. Parlamentet är varken lagstiftande eller beskattande även om det genom konstitutionen väsentligt utökar sitt medbestämmande från 34 till 70 sakområden. Och deltagande i EU:s militära styrkor (som lånar sina vapen från Nato) är ännu inte obligatoriskt.
Konventets förslag till konstitution innebär alltså inte att EU blir en stat. Två för en stat grundläggande karakteristika saknas: våldsmonopol och beskattningsrätt. Men visst utgör konstitutionen ett betydande steg i den "allt fastare sammanslutning" som utrycktes redan i Romfördraget 1957 och som leder i riktning mot en europeisk superstat.
Förutom de redan nämnda förändringarna kommer EU enligt förslaget att kunna uppträda som juridisk person och sluta internationella och bilaterala fördrag. Det har visserligen redan skett i praktiken. Nu senast under de fiaskoartade WTO-förhandlingarna i Cancn. Men genom konstitutionen formaliseras det hela. (Vissa federalister hoppas på att EU ska få permanent närvaro i FN:s säkerhetsråd men eftersom det skulle innebära att Storbritannien och Frankrike tvingas avstå sina platser är det framtidsscenariot föga troligt.)
Unionsrättens företräde framför natio-nell rätt har sedan länge erkänts och tillämpats men enligt konventets förslag formaliseras denna rättsordning i konstitutionen.
Konstitutionen kommer också innehålla en rättighetsförklaring som bland annat garanterar den viktigaste av alla rättigheter: äganderätten. Dock blir rättighetsförklaringen ganska tandlös främst på grund av Storbritanniens agerande. Storbritannien fruktade att förklaringen skulle kunna tvinga landet att förbättra sin usla sociallagstiftning. Därför såg britterna till att få in skrivningar som garanterar deras (och andras) nationella oberoende när det gäller mänskliga rättigheter.
I förslaget till konstitution ges EU dessutom större makt på det straffrättsliga området när det gäller så kallad "gränsöverskridande brottslighet". Här ska inte bara straffsatserna utan även den juridiska processen harmoniseras. I konventets förslag tas knarkhandel och terrorism som exempel. Redan idag undergrävs den svenska rättsäkerheten genom att misstänkta personer kan utlämnas till annat EU-land. Det nya är att utlämning ska kunna ske utan bevis, och utan att gärningen ens behöver vara brottslig i det egna landet. Går konventets förslag igenom på detta område undergrävs vår rättssäkerhet ytterligare.
EU ges i den föreslagna konstitutionen även större makt över immigrationslagstiftningen; man kan säga att det mellanstatliga Schengen nu slutligen inkorporeras under unionen.
Att EU bryter sina egna lagar när det passar makthavarna, det vet vi. När Danmark röstade nej till Maastricht 1992 skulle förslaget enligt rådande rättsordning ha fallit. Men istället fick Danmark nöja sig med en till intet förpliktigande uppgörelse i Edinburgh samma år, där de undantag som Danmark erövrat redan i Maastricht ånyo bekräftades. Och när Irland röstade nej till Nice 2001 fick Irland rösta ytterligare en gång.
När det gäller godkännandet av det kommande förslaget till konstitution har alla länder formell vetorätt. Irland och Danmark är enligt sina grundlagar bundna att genomföra folkomröstningar. Med stor sannolikhet kommer folkomröstningar också att genomföras i en rad andra länder. Men ska förslaget till ny konstitution falla lär det knappast räcka med att ett eller två små länder säger nej.
Den demokratiska processen här i Sverige angående konventets förslag har varit under all kritik. Remisstiden på lite över en månad inföll under pågående EMU-kampanj. Folkrörelsen Nej till EU var en av remissinstanserna. Folkrörelsen anser att Sverige ska avvisa konventets förslag genom att inlägga veto. Om detta inte sker måste förhandlingsresultatet bli föremål för en folkomröstning.
I riksdagen stöds kravet på folkomröstning endast av miljöpartiet och vänsterpartiet trots att EU:s egen opinionsundersökning visar att 59 procent av svenskarna vill rösta om konstitutionen. Enligt en annan undersökning som miljöpartiet gjort säger 41 procent av svenska folket nej till konstitutionen, 19 procent säger ja, medan övriga 40 är osäkra.
Men tyvärr vacklar både miljöpartiet och vänsterpartiet i sin övergripande inställning till det svenska EU-medlemskapet. De båda partiernas hållning efter det att en betryggande majoritet av svenska folket röstade nej till EMU den 14 september har varit beklämmande. Istället för att gå framåt har de fegt blåst till reträtt. Vänsterpartiets programgrupp har slopat kravet på EU-utträde i sitt förslag till nytt partiprogram. Och miljöpartiets Håkan Wåhlstedt har tillsammans med sin socialdemokratiske kollega - partisekreterare Lars Stjernkvist - skrivit samförståndsartikel på DN-debatt.3 EU-anhängarna - eller EU-kritikerna som de föredrar att kalla sig - är överrepresenterade i respektive partiledning. Där frodas opportunister och karriärister som inget hellre vill än att bli rumsrena ministrar i en kommande koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna. Men underifrån jäser det både i vänsterpartiet och miljöpartiet. Den svenska opinionen mot EU är ju trots allt stor. Vid valstugeundersökningen i samband med folkomröstningen om EMU svarade 2 500 av de 10 000 tillfrågade att de tyckte att Sverige bör lämna EU. Och Folkrörelsen Nej till EU lyckades för några år sedan samla in en halv miljon namn under kravet på ny folkomröstning om hela Sveriges medlemskap i EU. -
Noter
1.Regeringens skrivelse 2003/04:13, sid 34
2.Från riksdag och Departement, nr 21-03
