Frihandelsmyten

Med frihandel skulle många länder i Syd kunna sälja sina billiga och arbetskraftsintensiva varor från jordbruk och industri på lika villkor. De skulle få nödvändiga exportinkomster för att sätta fart på infrastruktur och välfärd. Det säger WTO, det säger också vissa stater i Syd inom G8. Fel, säger Rune Skarstein, norsk ekonom. I artikelns första del visar han att teorin om komparativa fördelar, grundpelaren i frihandelsläran, vilar på felaktiga antaganden. Den andra delen är en empirisk genomgång av samtidshistorien. Industrinationer i Nord och Syd har nästan alltid gjort sitt lyft bakom tullmurar.

Under de senaste tjugo åren har de internationella finans- och handelsorganisationerna (IMF, Världsbanken, OECD och inte minst WTO) allt mera framhållit frihandel som ett medel för utveckling i de ekonomiskt underutvecklade länderna. Man hävdar att frihandel kommer att ge u-länderna möjligheten att utnyttja sina "komparativa fördelar". Detta skulle i sin tur ge större ekonomisk tillväxt och utveckling.

Ett huvudargument i WTO:s offensiv för ytterligare liberalisering av den internationella handeln har varit att u-länderna genom utvidgad frihandel skall komma in på i-ländernas marknad med sina jordbruksprodukter. I-länderna omfattar i stort sett OECD:s 29 medlemmar. Med hänvisning till teorin om komparativa fördelar hävdar frihandelsanhängarna att liberaliseringen av den internationella handeln och den specialisering den leder till skall göra alla länder till vinnare och ingen till förlorare.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att många ekonomer är motståndare till frihandel, samtidigt som praktiskt taget hela spektrum av ekonomer, från marxister till extrema nyliberaler, tycks acceptera teorin om komparativa fördelar, eller rätt och slätt uppfattar dessa fördelar som ett empiriskt faktum. Det tycks hänga samman med att kritiken mot teorin som regel inte har riktats mot dess centrala premisser utan mot dess mera sekundära antaganden.

En vanlig kritik numera är att så mycket som en tredjedel av världshandeln inte sker mellan länderna och till marknadspriser. Det rör sig om företagsintern handel över gränserna mellan delar av multinationella företag till internpriser som fastställts av företagen själva. En annan invändning är att modellen utesluter stordriftsfördelar, eller ökad avkastning med stigande skala, och därmed också monopolens makt inom internationell handel. Om man tar hänsyn till stordriftsfördelar kan man visa att frihandel kan leda till ekonomisk stagnation eller nedgång för några länder eller regioner och till stora fördelar och snabb ekonomisk tillväxt för andra länder eller regioner. En tredje invändning är att modellen förutsätter full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande både "före" och "efter" handelsutbytet mellan länderna. Modellen förutsätter med andra ord att allt som produceras finner avsättning (jfr "Says lag"). Därmed utesluts också möjligheten av vikande effektiv efterfrågan och ökad arbetslöshet som följd av en öppnare handel.

Alla dessa kritiska invändningar mot modellens bristande realism är förvisso tungt vägande. Men till större delen träffar de inte kärnan i teorin om komparativa fördelar, och de kvarlämnar ett intryck av att under "ideala förhållanden" skulle frihandel trots allt vara det bästa. I denna artikel avser jag att göra sannolikt att frihandelsanhängarnas argument inte ens utifrån deras egna premisser är teoretiskt eller empiriskt hållbara.

Då David Ricardo första gången 1815 formulerade teorin om komparativa kostnader var han alls inte lika kategorisk som dagens frihandelsprofeter. Han var medveten om att han inte representerade mänsklighetens, utan det brittiska industriborgerskapets intressen. Han argumenterade helt riktigt för att den brittiska industrin i den dåvarande situationen skulle ha stora fördelar av frihandel: Med fri import av spannmål skulle matpriserna gå ned och såväl de kapitalistiska jordbrukarnas som industriherrarnas profiter skulle öka. Därvid skulle ackumulationen av industriellt kapital skjuta fart, samtidigt som industrin skulle få vidgade avsättningsmarknader utomlands. Ricardo var helt på det klara med att vägen till välstånd måste gå via industrialisering. Därför skrev han heller inte att det skulle vara en fördel för Englands handelspartners att specialisera sig på jordbruksproduktion och att avstå från industrialisering.

I Ricardos teori bestäms varornas "naturliga priser" (med viktiga modifikationer som vi inte behöver diskutera här) av den mängd arbete som direkt och indirekt behövs för att framställa dem. De reella produktionskostnaderna kunde därmed uttryckas i samhälleligt nödvändig "arbetsmängd", t.ex. årsarbeten. För att demonstrera sin poäng med komparativa kostnader tog Ricardo sin utgångspunkt i en tänkt situation med produktion av vin och "kläde" i England och Portugal.

För handeln mellan de båda länderna antogs situationen vara som i tabell 1. Ricardo antog att öppnandet av handeln inte skulle påverka sysselsättningen i de båda länderna. Sedan handelsutbytet öppnats skulle det ske en total specialisering, så att England skulle använda 220 årsarbeten för att producera 10 % mer kläde än de två länderna vart och ett för sig hade producerat tillsammans. Å andra sidan skulle Portugal använda 170 årsarbeten för att producera minst 6 % mera vin än de båda länderna tidigare hade producerat tillsammans.

Genom att utnyttja de komparativa fördelarna skulle de båda länderna således öka sin samlade produktion och inkomst.

Det är värt att notera att Ricardo i sitt exempel lät Portugal ha högre arbetsproduktivitet än England för såväl vin som kläde. Med andra ord antog han att Portugal hade en absolut kostnadsfördel. Däremot lät han England ha en potentiell relativ eller komparativ kostnadsfördel vid produktionen av kläde, genom att Englands nackdel vad gäller kostnaden vid produktionen av kläde (11 % större kostnad än Portugals) var mindre än vid vinproduktionen (50 % större kostnad). Om Ricardo hade antagit att kostnadsförhållandet mellan vin och kläde var detsamma i England som i Portugal, t.ex. att vinproduktionen i Portugal hade kostat 108 årsarbeten, så skulle man inte haft några komparativa kostnadsfördelar. Men Portugal skulle även då ha haft en absolut kostnadsfördel gentemot England (se tabell 1).

Med utgångspunkt i dessa antaganden ville Ricardo visa den monetära anpassningsmekanism som krävdes för att England skulle kunna realisera sin komparativa fördel vid klädesproduktionen.

Innan vi behandlar denna mekanism skall dock något sägas om den moderna, "nyklassiska" varianten av teorin om komparativa fördelar. Ricardo baserade sin teori på skillnaderna i relativa kostnader i varje land utan att specificera vad sådana skillnader kunde grunda sig på. I den neoklassiska varianten av teorin, som ofta förknippas med de tre ekonomerna Heckscher, Ohlin och Samuelsson, blir däremot dessa skillnader förknippade med ett enda förhållande, nämligen skillnader i tillgång (eller brist) på i första hand arbete och kapital. Denna neoklassiska standardvariant av teorin antar att produktfunktionen för varje vara har faktorerna arbete och kapital och är identisk i båda länderna. Därmed utesluter modellen definitionsmässigt absoluta fördelar. Efter hand måste emellertid neoklassisk teori åtminstone indirekt medge att det faktiskt kan finnas absoluta fördelar i handeln mellan två länder. Man måste dessutom medge att Ricardos "vaga och operationellt begränsade" definition av komparativa fördelar tycktes vara den mest robusta. Dessutom har Ricardos version fördelen att helt explicit behandla den anpassningsmekanism som krävs för att eventuella fördelar skall kunna realiseras, medan i synnerhet läroböckernas framställningar av den nyklassiska versionen av teorin ofta blott tar för givet att den nödvändiga anpassningen av pris- och lönenivåer eller valutakurser kommer att ske.

Den klassiska teorin om förhållandet mellan flödet av ädelmetaller och förändringar i prisnivån, som först formulerades explicit av David Hume 1752, är den springande punkten i Ricardos "lag" om komparativa kostnader. Ty det är med hjälp av denna teori han förklarar den anpassningsmekanism som gör att "lagen" realiseras. Med utgångspunkt i de kostnadsförhållanden som visats i tabell 1 antar han att England och Portugal öppnas för handel med varandra. Eftersom Portugal i utgångsläget har en absolut kostnadsfördel kommer Portugal att exportera både vin och kläde till England, medan England kommer att få ett växande handelsunderskott gentemot Portugal. England kommer att vara tvunget att täcka dessa underskott genom överföringar av ädelmetall (guld) till Portugal.

Utflödet av guld från England kommer att medföra en sänkt prisnivå där mätt både i pund och i guld. Å andra sidan kommer inflödet av guld till Portugal att leda till en ökning av landets prisnivå i guld och escudos. Denna process undergräver Portugals absoluta kostnadsfördel. Samtidigt kommer den generella prissänkningen i England att leda till att den engelska vara som har minsta kostnadshindret, dvs. kläde, efter hand konkurrerar ut sin portugisiska rival. Ricardo antog att denna process skulle fortsätta tills handeln mellan England och Portugal befann sig i stabil balans. Vart och ett av länderna skulle då exportera den vara där man hade en komparativ kostnadsfördel, dvs. kläde från England och vin från Portugal.

Liksom Hume hävdar Ricardo att denna anpassning är en självreglerande process. Det finns ingen anledning för staten att bekymra sig om handelsbalansen, som merkantilisterna hade påstått, ty på lite sikt kommer utrikeshandeln att utjämnas automatiskt. Ricardo framhåller också det väsentliga förhållandet att balansen i handeln mellan länderna är ett uttryck för att "lagen" om komparativa fördelar faktiskt realiseras. Och omvänt: utan balans i handeln realiseras inte "lagen", i varje fall inte till fullo.

Modern neoklassisk teori om komparativa fördelar stöder sig i huvudsak på samma anpassningsmekanismer som Ricardo, även om de som regel presenteras i två varianter.

I fallet med fasta valutakurser antar man att utflödet av pengar från landet med handelsunderskott leder till en reduktion av pris- och lönenivåerna i detta land. Däremot kommer pris- och lönenivåerna i överskottslandet stiga till dess att handeln mellan de bägge länderna är i balans. I fall av flexibla valutakurser (men stela priser) antas valutakursen svara för anpassningen.

I båda dessa fall är det egentligen valutakursen i realtermer - dvs. bytesförhållandet ("terms of trade") - mellan länderna som förändras, så att de uppnår balans i utrikeshandeln. När priser och löner - eventuellt valutakurser - får röra sig fritt kommer således alla länder att bli lika "konkurrenskraftiga" inom internationell handel, oavsett hur stora skillnader som finns dem emellan vad gäller teknologisk utveckling och arbetsproduktivitet.

Den stora nackdelen med denna teori är att den aldrig har stämt med verkligheten. Under hela efterkrigstiden har några länder (i synnerhet Tyskland och Japan) haft bestående stora handelsöverskott medan andra länder haft konstanta handelsunderskott. Under 1950- och 1960-talet påstod många ekonomer att detta berodde på att stela priser och löner under Bretton Woods-systemet med fasta valutakurser hindrade anpassningsmekanismen från att fungera. 1971-72 bröt Bretton Woods-systemet samman. Detta ledde till att alla länder i den kapitalistiska världen efterhand övergick till flexibla, (även s.k. flytande) valutakurser. Mainstreamekonomerna förutsade att detta skulle leda till balans inom alla länders utrikeshandel; både överskott och underskott skulle efterhand försvinna. Men det faktiska resultatet blev det motsatta: överskottsländerna fortsatte att ackumulera än större överskott medan underskottsländerna - i första hand en rad u-länder - fortsatte att ackumulera underskott och en allt större utlandsskuld.

Jag nämnde inledningsvis att teorin om komparativa fördelar förutsätter att allt som produceras finner avsättning, så att möjligheten kan uteslutas av en vikande effektiv efterfrågan och ökad arbetslöshet som följd av en mera öppen handel. Denna invändning är relevant just då det gäller anpassningsmekanismen, och den kommer från John Maynard Keynes. Två viktiga "autonoma" komponenter i den effektiva efterfrågan enligt John Maynard Keynes teori är efterfrågan efter investeringsvaror och exportefterfrågan från utlandet. Vid (en större) öppning i utrikeshandeln kommer den effektiva efterfrågan i ett land att vara kritiskt avhängig just dessa bägge komponenter. Med utgångspunkt i Ricardos exempel, och under antagande om fast guldparitet, kan Keynes teori skisseras som följer: Så snart England och Portugal "öppnats" för handel med varandra kommer Portugal tack vare sin absoluta fördel att få ett större exportöverskott (positiv nettoexport) som innebär en kraftig ökning av effektiv efterfrågan och sysselsättning. Strömmen av guld till Portugal till följd av exportöverskottet leder till ökad penningmängd och lägre ränta. Såväl exportöverskottet som räntesänkningen kommer att stimulera investeringarna vilket innebär en ytterligare ökad effektiv efterfrågan och sysselsättning. Portugals ekonomi kommer in i en stark uppgångsspiral.

Däremot kommer inte Portugal att importera något från England, helt enkelt därför att de engelska produkterna är dyrare. I England viker därmed den effektiva efterfrågan på grund av underskottet i handelsbalansen (negativ nettoexport), vilket i sin tur medför lägre produktion och sysselsättning. Det utflöde av pengar som skall täcka Englands handelsunderskott leder i nästa omgång till en stramare penningmarknad som gör att räntorna i England stiger över nivån i Portugal. Den högre räntenivån gör att Englands handelsunderskott kan täckas genom lån i Portugal.

Det hjälper inte hellre att valutakurserna får flyta fritt. Ty med flexibla valutakurser kan den högre räntenivån i England bidra till att stärka kursen eller i varje fall motverka en kursnedgång för Englands valuta, vilket i sin tur bidrar till att förhindra att utrikeshandeln kommer i balans. Englands skuld till Portugal måste dessutom gäldas med ränta och ränta på ränta. Därmed är det inte längre handelsbalansen, utan betalningsbalansen gentemot utlandet (handel, räntor och utdelningar samt överföringar) som blir avgörande för England.

Den keynesianska huvudpoängen i detta sammanhang är att valutakursen, i alla fall då internationella lånetransaktioner (förändringar i kapitalbalansen) kommer in i bilden, inte kan bestämmas av handelbalansen, dvs. internationell handel med varor och tjänster. Den kommer först och främst att påverkas av internationella finansströmmar, dvs. transaktioner på valutamarknaden, som å sin sida präglas av förväntningar, spekulation och gruppeffekter.

I den keynesianska teorin finns därför ingen anpassningsmekanism, som säkrar balansen i internationell handel och leder till realisering av (potentiella) komparativa fördelar vid fri prisbildning, frihandel och fria kapitalrörelser. Rent formellt har det därtill kunnat visas att fasta reallöner och fria kapitalrörelser är tillräckligt för att internationell handel skall bestämmas av absoluta och inte av komparativa fördelar. Denna förklaringsmodell har den fördelen att den stämmer bra med utvecklingen inom världsekonomin, speciellt på förhållandet mellan i- och u-länder sedan internationell handel och kapitalrörelser gradvis liberaliserats sedan mitten av 70-talet.

Under 50- och 60-talen fanns det många ekonomer från u-länderna som förespråkade protektionism och ändå hade stort internationellt inflytande. Idag är det ytterst få av de fattigaste u-länderna som har kapacitet att utveckla en självständig ekonomisk politik.

De ekonomer man har är utbildade och fostrade vid i-ländernas universitet, först och främst i USA, och är starkt benägna att underordna sig i-ländernas hegemoni inom det ekonomiska tänkandet. Blott i undantagsfall kommer de därför att ställa sig kritiska till frihandelsdoktrinen, som t.ex. Indiens regering har gjort. Därtill kommer att de flesta u-länder är underkastade IMF:s s.k. konditionalitet, som utan undantag ålägger dem att liberalisera utrikeshandel och kapitalrörelser. Så var det inte på den europeiska kontinenten och i USA då dessa länder genomförde sin industrialisering under 1800-talet. Såväl länderna på den europeiska kontinenten som USA hade sina egna ekonomiska teoretiker och talesmän, och de utformade industrialiseringsstrategier för sina länder i stark motsättning till den ekonomiska liberalismen i England. Före 1914 kan jag inte finna en enda ledande ekonom i USA som var anhängare av frihandel.

En tidig framstående talesman för industrialisering med stöd av skyddstullar i USA var Alexander Hamilton (1757-1804) som blev federationens första finansminister (1789-95). Han tillbakavisade konsekvent uppfattningen att frihandel leder till högre ekonomisk tillväxt och välstånd för alla deltagande länder. Han införde begreppet infant industries och argumenterade för att industrialisering inte är möjlig utan skyddstullar. Hamilton bidrog starkt till att USA 1789 införde skyddstullar på industrivaror på mellan 7 och 10 %. Under efterföljande år ökade tullsatserna stadigt, och 1816 hade USA:s importtull på praktiskt alla varor kommit upp till cirka 35 %. Åren 1829-31 utgjorde importtullen 50,8 % av det samlade importvärdet och 54,4 % av den tullbelagda importen. Så sent som 1908-13, då USA faktiskt hade inhämtat Englands industriella produktivitetsförsprång hade man en genomsnittlig importtull på drygt 20 % av den samlade importen och 41,3 % av den tullbelagda importen, vilket då var en av de högsta tullsatserna i världen. Ännu 1923-27 hade USA 14,1 % tull på det samlade importvärdet och en genomsnittlig tullsats på 37,7 % på tullbelagda varor. Inget annat land har fört en mera protektionistisk politik under sin industrialiseringsfas. (Jfr. också tabell 2.)

* Hade 1875 nedsatta tullar pga frihandelsavtal med Storbritannien.

Källa: Bairoch (1993: 40).

I Tyskland blev Friedrich List (1789-1846) den ledande talesmannen för industrialisering under skyddstullar. På 1820-talet vistades han i USA och påverkades starkt av idéerna hos Hamilton och andra anhängare av protektionismen. Han övertog Hamiltons argumentation om infant industries och formulerade en teori om villkoren för utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna med stor vikt på den roll utbildningssystemet, i synnerhet yrkesutbildningen och ingenjörsutbildningen, måste spela. En central punkt i hans argumentation var att frihandel mellan länder på olika utvecklingsnivå, mätt genom genomsnittlig arbetsproduktivitet, skulle ge det mest utvecklade landet stora fördelar och leda till ekonomisk stagnation eller tillbakagång i det mindre utvecklade landet. Liksom Hamilton var han alls inte motståndare till all utrikeshandel, men hävdade att handeln måste vara reglerad och anpassad till nationens ekonomiska utvecklingsnivå.

Importtullen skulle inte bara beskydda (Schutzzoll), utan också "uppfostra" den framväxande industrin (Erziehungszoll). List var huvudarkitekten bakom den slutgiltiga utformningen av den tyska Zollverein, och han gick i spetsen för uppbyggnaden av det tyska järnvägsnät som skulle sammanlänka nationen.

Historiska data visar att både USA och Tyskland uppnådde en snabb industrialisering och hög tillväxt av BNP i skydd av rejäla skyddstullar. Under perioden 1870-1912 ökade BNP i USA med 3,9 % per år, i Tyskland med 2,8 % mot Englands blotta 1,8 % per år, enligt August Maddisons beräkningar. Såvitt jag vet finns det mycket få komparativa studier av sambandet mellan grad av protektionism och ekonomisk tillväxt. Den viktigaste av dessa studier är enligt min uppfattning Paul Bairochs omfattande undersökning av förhållandet mellan Storbritannien och landets europeiska handelspartners under perioden 1860-1914. Han visar att Storbritannien så sent som 1860 hade långt högre produktivitet än sina europeiska handelspartners inte bara inom industrin utan också inom jordbruket. Den genomsnittliga arbetsproduktiviteten i Storbritanniens jordbruk var 38 % högre än i Frankrike som kom på andra plats, och dubbelt så hög som genomsnittet på kontinenten. Med andra ord hade Storbritannien en absolut fördel gentemot sina europeiska handelspartners.

Efter starka påtryckningar från Storbritannien övergick flera av länderna på kontinenten under åren mellan 1860 och början av 1880-talet över till en hög grad av frihandel, varpå de återinförde en protektionistisk politik. Bairoch jämför den ekonomiska tillväxten i det "utvecklade" Storbritannien å ena sidan och de "mindre utvecklade" länderna Frankrike, Tyskland och Italien å den andra under perioden med frihandel 1860-ca 1880 och perioden med ny protektionism i de tre länderna på kontinenten under perioden 1880-1914. Han drar slutsatsen:

"...det framgår tydligt att frihandeln hade radikalt skilda effekter på de två slagen av länder. I det utvecklade landet var verkningarna på det hela taget positiva, eftersom Storbritanniens tillväxt under denna period var som högst. För de mindre utvecklade länderna var resultatet negativt. I alla tre fallen var verkningarna av frihandeln helt motsatta vad den liberala ekonomiska teorin förutsagt, med nedgång i ekonomisk tillväxt, innovationer och investeringar. (...) Återinförandet av skyddstullar (omkring 1880-1890) i de mindre utvecklade länderna sammanföll i alla tre fallen med ett totalt ekonomiskt trendbrott: tillväxten accelererade och innovationer och investeringar tog ny fart." (Bairoch 1972: 211)

Bairoch menar att denna slutsats är relevant för dagens utvecklingsländer: "...erfarenheterna från det kontinentala Europa under 1800-talet borde mana till försiktighet hos dem som har ansvaret för dessa länders ekonomiska politik och som önskar öppna dem för mera frihandel med ekonomier som har en betydligt högre produktivitet inom jordbruk eller industri".

Erfarenheterna med skyddstullar och sen industrialisering i USA och på den europeiska kontinenten är långt ifrån unika. Också Japan industrialiserade bakom stabila tullmurar. 1913 hade Japan uppnått nästan samma industrialiseringsnivå som länderna på den europeiska kontinenten. Men också om Japan skyddades av relativt höga kostnader för varutransporter från Storbritannien var importtullen på industrivaror 1913 cirka 30 % (jfr tabell 2). Också Sydkorea, Taiwan och Kina har industrialiserat under skydd av höga importtullar såväl på industri- som jordbruksprodukter. Till att börja med följde dessa länder en industrialiseringsstrategi med skyddad importsubstitution. Allt eftersom industrin blev mera konkurrenskraftig ställde de om till en exportorienterad industrialisering under långsamt avlägsnande av importhindren för industrivaror, medan exportindustrierna under en lång period stöttades genom billiga krediter och subsidier. Tillsammans med Japan har dessutom Sydkorea och Taiwan haft högre importtullar på jordbruksprodukter än något annat land.

Hur är det då med u-länderna idag? Få vill väl påstå att dessa länder har komparativa fördelar vad gäller industrivaror. Men har de "komparativa fördelar" i produktion av mat och jordbruksprodukter i allmänhet, som det ofta påstås? Tillgänglig dokumentation tyder på att så inte är fallet. Under perioden 1950-1990 hade i-länderna en genomsnittlig ökning av arbetsproduktiviteten inom industrin på 3,5 % årligen, medan arbetsproduktiviteten inom jordbruket ökade med hela 5,4 % per år under samma period. I u-länderna, med undantag för Kina, ökade däremot produktiviteten inom jordbruket med i genomsnitt cirka 1,3 % per år under samma period, dvs. betydligt mindre än befolkningstillväxten. Den verkliga "gröna revolutionen" skedde i i-länderna, och detta hade omfattande konsekvenser för u-länderna, där mellan 50 och 90 % av befolkningen alltjämt livnär sig inom jordbruket.

En central studie visar att arbetsproduktiviteten inom jordbruket, mätt i nettokalorier, omkring 1950 var cirka sju gånger högre än i u-länderna, medan arbetskostnaderna var 15-20 gånger högre. Den genomsnittliga arbetskostnaden per producerad enhet var därför mellan två till tre gånger högre i i-länderna än i u-länderna. 1990 hade arbetsproduktiviteten i i-länderna blivit 37 gånger högre än i u-länderna, medan arbetskostnaderna per producerad enhet inom jordbruket nu är betydligt lägre än i u-länderna.

Data från Världsbanken visar att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten inom jordbruket 1994, mätt i dollar till världsmarknadspriser, i de 20 rikaste länderna var 73 gånger högre än i de 51 fattigaste länderna. Däremot var den genomsnittliga arbetsproduktiviteten inom industrin i samma i-länder "bara" 31 gånger högre än i u-länderna. Det visar något av absurditeten i modellen för komparativa fördelar. Ty om den är någorlunda korrekt visar den, tvärtemot vad frihandelsanhängarna hävdar, att i-länderna har absoluta fördelar såväl inom produktionen av jordbruks- som industrivaror, medan de 51 fattigaste länderna, med bara en helt rudimentär industrisektor, har en komparativ fördel inom produktionen av industrivaror! Förändringarna under de senaste 40 åren i produktivitets- och kostnadsrelationer mellan i- och u-land kan dessutom förklara en dramatisk förändring från tidigare överskott till underskott i u-ländernas utrikeshandel med jordbruksvaror. Tabell 3 (se nästa sida) visar denna utveckling vad gäller spannmål.

U-länder med marknadsekonomi har, med undantag för Argentina, ökat sin årliga nettoimport av spannmål från 4 miljoner ton 1948-52 till 90 miljoner ton 1990-94. Också för u-ländernas traditionella exportprodukter har det varit en liknande utveckling. 1985 blev u-länderna för första gången nettoimportör av bomull. Om vi bortser från Malaysia hade u-länderna stora exportöverskott av oljehaltiga frön fram till 1950. Men under perioden 1978-82 hade de ett samlat underskott av oljehaltiga frön på i genomsnitt 1,2 miljoner ton per år, som ökade till 3 miljoner ton per år under perioden 1988-92.

Generellt är u-länderna idag ur stånd att exportera mer jordbruksvaror till i-länderna. De är tvärtom beroende av en stor nettoimport från i-länderna.

Ett huvudkännetecken på ekonomisk underutveckling är låg arbetsproduktivitet i jordbruket som gör att det inte produceras tillräckligt jordbruksöverskott för den snabbt växande befolkningen utanför denna sektor. Det finns utan tvivel stora möjligheter att öka arbetsproduktiviteten inom u-ländernas jordbruk genom ändrade makt- och egendomsförhållanden. Men det finns också många hinder. I motsättning till industrin kan jordbruksproduktionen aldrig bli "homogeniserad" med i stort sett samma produktivitet över allt. Agronomerna påpekar att detta har sin grund i av naturen givna, klimatiska och topografiska förhållanden, olika jordmån etc. En stor del av u-länderna ligger i relativt oförmånliga zoner för både klimat, jordmån och nederbörd. I tropiska områden är jordbruket mycket mera utsatt för sjukdomar på växter och djur. I områden med ojämn nederbörd är jorderosion ett stort problem. I områden med liten nederbörd har konstbevattning lett till försaltning av grundvattnet, medan ett ökat bruk av växtskyddsmedel i många fall lett till förgiftat grundvatten. I Afrika och Asien bor dessutom tiotals miljoner bönder i halvökenområden ("semi-arid areas").

(Plustecken = nettoexport; minustecken = nettoimport.)

Källa: Brown (1995): 105.

En ytterligare liberalisering av världshandeln med jordbruksvaror kommer att drabba bönderna i u-länderna speciellt hårt. De stora överskottsländerna i Nordamerika och Oceanien kommer att översvämma u-länderna med billiga jordbruksprodukter. Bönderna i det marginella jordbruket i u-länderna kommer att pressas ut från marknaden och inte längre kunna sälja något av sin produktion. De kommer antingen att stängas inne i fattigdom i en naturaekonomi eller vandra in till städerna och bidra till befolkningstrycket och arbetslösheten där. De flesta kommer att välja det senare alternativet. Resultatet blir att u-ländernas nettoimport av matvaror ökar ännu mera och att de får ännu större problem med betalningsbalans och utlandsskuld.

De allra flesta fattiga u-länder kommer att bli förlorare vid införandet av frihandel med jordbruksprodukter. Men självfallet kommer vissa grupper av u-länder att ha fördelar av den. Det gäller t.ex. kreatursbaronerna i Botswana och Namibia. De har byggt upp väldiga kommersiella rancher som bedriver köttproduktion för export. För att ge plats åt dessa rancher har stora massor av bondebefolkningen exproprierats och jagats från de mest fruktbara områdena, och de måste nu livnära sig på en helt marginell jordbruksmark. Detta är huvudorsaken till att en stor del av befolkningen i de två länderna lider av proteinbrist och att det genomsnittliga energiintaget per invånare bara ligger på drygt 2000 kilokalorier per dag. Det är också en bidragande orsak till att den förväntade levnadsåldern i båda länderna sjunkit betydligt sedan 1970 och nu i Namibia är 52 och i Botswana 47 år.

En och annan kan kanske anmärka att teorin om komparativa fördelar trots allt måste äga en viss relevans. Ty det är ju förnuftigt att u-länder exporterar t.ex. kakao eller kaffe till länderna i "Nord", där sådana växter inte kan odlas i utbyte mot varor man behöver.

På samma sätt tycks det rationellt t.ex. att Norge exporterar olja till Tyskland, som inte har någon oljeproduktion i utbyte mot varor som vi behöver mer än oljan. Men en dylik "naturgiven specialisering" har inget med teorin om komparativa fördelar att göra. Den förutsätter att båda länderna, i varje fall till en början, faktiskt exporterar båda varorna. I båda länderna måste alla varor ha sin specifika produktfunktion.

För övrigt är det värt att notera att det historiskt sett varit de makter som innehaft ekonomisk hegemoni som mest konsekvent kämpat för frihandeln. 1815 hade England ett stort industriellt försprång framför resten av världen, och under de följande hundra åren försökte man påtvinga andra länder frihandel. 1945 hade USA skaffat sig en ekonomisk hegemoni gentemot resten av världen, och under följande decennier var det USA som gick i bräschen för frihandel och fria kapitalrörelser.

Orsaken till detta är att huvuddrivkraften bakom den internationella handeln inte är komparativa, utan absoluta fördelar, inklusive stordriftsfördelar. Den omsorg som både ekonomer (trots sin lära om komparativa fördelar) och politiker i de flesta länder visar om landets "internationella konkurrenskraft" är därför högst relevant.

Detta innebär inte att internationell handel och internationell arbetsfördelning aldrig kan ge vinster för alla deltagande länder. Men det innebär att länder som öppnar sig för en hög grad av frihandel med varandra bör vara på någorlunda samma nivå av teknologisk utveckling och arbetsproduktivitet. Det är således inte underligt att nästan hela Norges utrikeshandel sker med länder som liknar oss väldigt mycket, dvs. OECD-länder, och i första hand Sverige, Danmark och Tyskland. I fall av frihandel mellan i- och u-länder kommer däremot i-ländernas absoluta fördelar att leda till att de fattigaste u-länderna får kroniska handelsunderskott, växande utlandsskulder och ständigt återkommande skuldkriser. Resultatet blir ekonomisk stagnation, ökad fattigdom och bestående underutveckling i de fattigaste u-länderna. För att bidra till utvecklingen i Syd bör däremot industriländerna ensidigt öppna sina marknader speciellt för industrivaror där producenterna i något u-land är internationellt konkurrenskraftiga, t.ex. textilier. Men en allmän, multilateral frihandel mellan i- och u-länder - som WTO arbetar för - kommer att vara förödande för u-länderna, oavsett om det handlar om industri- eller jordbruksvaror.

Litteratur i urval

Bairoch, Paul (1972), "Free Trade and European Economic Development in the 19th Century", European Economic Review, vol.3, no. 3, s. 211-245.

Bairoch, Paul (1993), Economics and World History - Myths and Paradoxes, Harvester/Wheatsheaf, New York/London.

Bairoch, Paul (1997), "New estimates on agricultural productivity and yields", i: Amit Bhaduri och Rune Skarstein (red.), Economic Development and Agricultural Productivity, Edward Elgar, Cheltenham, s. 45-57.

Keynes, John Maynard (1964), The General Theory of Employment, Interest and Money, MacMillan, London 1964. Första utgåva 1936.

List, Friedrich (1959), Das nationale System der politischen Ökonomie, Kyklos-Verlag/J.C.B. Mohr, Basel/Tbingen. Första utgåva 1841.

Maddison, Angus (1991), Dynamic Forces in Capitalist Development - A long-run comparative view, Oxford University Press, Oxford.

Ricardo, David (1951), On the Principles of Political Economy and Taxation, i: Piero Sraffa och Maurice Dobb (red), The Works and Correspondence of David Ricardo, Vol. 1, Cambridge University Press. Först tryckt i London i 1817.

Ricardo, David (1966), An Essay on the Influence of a low Price of Corn on the Profits of Stocks, i: Piero Sraffa (red.), The Works and Correspondence of David Ricardo, Vol. IV, Cambridge University Press. Först tryckt i London i 1815.

UNDP (2000), Human Development Report 2000, Oxford University Press, New York.

Wade, Robert (1990), Governing the Market - Economic theory and the role of government in East Asian industrialization, Princeton University Press, Princeton.

World Bank (1996), World Development Report 1996, Oxford University Press, New York/London.

Översättning från norska: Hans Isaksson. I en längre version har denna artikel ursprungligen publicerats i Håkon With Andersen m.fl. (red), Historie, kritikk og politikk - Festskrift til Per Maurseth, Nr. 37 i Skriftserie fra Historisk institutt, NTNU, Trondheim 2002, s. 253-270.