Det är framför allt tredje världens bönder och lantarbetare som drivit fram och burit upp motståndet mot globaliseringen. Men de knuffas åt sidan när andra krafter försöker ta över sammankomster som Världssocialt forum. Tord Björk, verksam inom Miljöförbundet Jordens Vänner, är starkt kritisk till vänsterns roll i detta spel.
Bönder och landsbygdsbefolkning som lever av skogarna, floderna eller havet har en avgörande roll i dagens globala alternativrörelse. Trots att de relativt sett blir färre och får mindre betydelse i den formella ekonomin, så har de blivit den viktigaste samhällsklassen när en rörelse växer fram mot dagens ekonomiska globalisering.
Samtidigt har de andra stora klassrörelserna, arbetare och medelklass som slåss för folkliga intressen, fått allt svårare att stå emot sina fiender och nuvarande världsordning. Medelklassrörelserna kring fred, miljö, feminism och solidaritet med tredje världen har specialiserat sig. I stor utsträckning har de som så kallade NGO-organisationer (Non Governemental Organisations) legitimerat rådande ordning för internationell politik. Fackföreningarna har blivit allt mer defensiva i sina upprepade försök att återupprätta ett statsorienterat socialt kontrakt mellan arbete, industri och regering med hjälp av en socialdemokratisk politik som en gång fungerade i de rika länderna. I denna process har de förlorat mer och mer av sin politiska betydelse, trots att det blir alltfler industriarbetare i Syd. Resultatet är att socialdemokratiska partier nu genomför en nyliberal, ibland till och med främlingsfientlig, högerpolitik. Trots att socialdemokraterna satt i regeringsställning i flertalet EU-stater i slutet av 1990-talet, märktes ingen påtaglig förändring i privatiseringen av allmän egendom eller nedrustningen av sociala välfärdssystem.
Många bonderörelser har valt en annan väg. Nästan varje steg i kampen mot de institutioner som driver ekonomisk globalisering och särskilt mot de mäktigaste handelsorganisationerna, har stärkts av såväl ett långsiktigt arbete som av massmobilisering av bönder och landsbygdsbefolkning.
1983 begrep familjejordbrukare i USA att de aldrig skulle få något inflytande över USA:s jordbrukspolitik genom att sätta press på sin egen regering. Livsmedelsindustrin var för stark. De förstod att internationell solidaritet krävdes för att göra motstånd mot den dagordning som upprättats av regeringarna, och som var ett hot mot majoriteten av världens bönder. Man kallade till ett internationellt möte i Iowa i USA och grundade North American Farm Alliance. Senare samma år stod denna allians som värd för det första internationella toppmötet om jordbrukskrisen i Ottawa i Kanada, där småbönder, lantarbetare och ledare för familjejordbruksorganisationer från nära femtio länder samlades. Inom handelspolitiken kunde man snart finna en gemensam plattform för bönder från Nord och Syd. GATT-förhandlingarna var inne på sin Uruguayrunda, och det var risk att den inte bara skulle omfatta industrivaror, som tidigare, utan också jordbruket.
Vid samma tid började landsbygdsbefolkningen i Syd att göra motstånd mot de ekonomiska globaliseringsinstitutionerna genom samordnade insatser i tredje världen och i den internationella miljörörelsen. Snart blev platser som Xapuri, Theri och Narmada centrum för världsomfattande folkligt motstånd mot ekonomisk globalisering och för internationella klassallianser mot nyliberalism. I det innersta av Amazonas urskog med den lilla byn Xapuri som högkvarter tog gummitappare strid mot jordägare som ville avverka skogen. De omringade de hotade träden och stoppade avverkningarna. Mot Världsbanken, som finansierade vägbyggena i skogarna, hjälpte inte dessa aktioner. Omedelbart efter det att en väg byggts färdig exploaterade skogsbolagen de värdefullaste trädslagen. Därefter brändes skogen ned för att ge plats för statsunderstödd boskapsskötsel och jordlösa småbönder från andra delar av Brasilien som inte hade något annat val än att vara med och förstöra regnskogen. Men gummitapparna organiserade sig mot denna utveckling. Till att börja med grundade de 1985 en egen organisation, Consejo Nacional de Seringerous, CNS. Sedan byggde upp en allians med Amazonas indianer. I århundraden hade klyftan varit stor mellan alla folk med europeisk bakgrund och urbefolkningen. Nu skapades en allians av skogsfolk.
En kedja av folkrörelselänkar etablerades från Xapuri i delstaten Acre vid Bolivias gräns till Peru och Ecuador. Låglandsindianer i Amazonas och högplatåindianer i Anderna började också bygga organisationer som CONAIE i Ecuador, trots kulturella skillnader som troligen var större än dem mellan högplatåindianer och folk i Europa. Tack vare lantarbetarna i Acre knöts band mellan fackföreningar i hela Brasilien och Arbetarpartiet PT. Samtidigt etablerades kontakt med miljörörelsen i industriländerna, särskilt USA. En världsomspännande opinion växte fram, och det blev stopp för världsbankslån till fortsatt vägbygge i det inre Amazonas. För första gången i historien hade en institution med en central uppgift i den ekonomiska globaliseringen hindrats av en folklig proteströrelse. Acre blev också betydelsefullt för hela landets utveckling. I 1989 års val vann Arbetarpartiet PT delstatsvalen i Acre, den enda delstat där man tog hem segern.
Gummitapparna skulle snart följas av landsbygdsbefolkning i Indien. 1988 ändrade rörelsen mot dammbyggen sin strategi. Världsbanksprojekt hade vi det laget lett till utplånandet eller förflyttningen av mer än tio miljoner människor runt om i världen. Nu sade folket i Narmadadalen nej! De skulle inte lämna sina hem även om de översvämmades när dammen var klar. Mer än en miljon människor hotades av planen att bygga 300 dammar längs floden. Massrörelsen fick genomslag, och för andra gången måste Världsbanken dra tillbaka det ekonomiska stödet till ett projekt.
1990 hade bonderörelsen blivit tillräckligt stark för att genomföra de första massaktionerna mot ett världshandelsmöte. 30000 bönder som motsatte sig frihandel med livsmedel samlades till demonstrationer i Bryssel vid ett GATT-möte.
1992 radikaliserades bönderna i Latinamerika. I många år hade de varit redskap antingen för stora kapitalistiska jordägare eller för partier på vänsterkanten, som båda hade industrialisering efter västerländsk modell som strategi, men nu gjorde de uppror och började organisera sig som Latinamerikas indianer. Kampanjen "500 år är nog" mot det officiella firandet av Columbus "upptäckt" av Amerika blev en vändpunkt. I Syd-, Central- och Nordamerika organiserade indianerna långa marscher och kampanjer mot det mångåriga, ännu pågående förtrycket. Förberedelserna hade börjat redan 1991 i Guatemala med ett möte med den kontinentala kampanjen för 500 år av infött, svart och folkligt motstånd, med deltagande från tjugofyra länder. Vid ett nytt möte i Nicaragua 1992 enades man om att grunda landsbygdsnätverket Coordinadora Latinoamericana de Organizaciones del Campo, CLOC. Bönderna blev självständigare aktörer i politiska och kulturella sammanhang i och med att de krävde att erkännas som indianer. När vänsterorganisationer i huvudsak var upptagna av tillgången till världsmarknaden och uppbygget av infrastruktur, så lyfte indianernas organisationer också fram behovet av ett indianskt universitet och möjligheterna till eget kunskapsbygge.
1992 blev också året för Managuadeklarationen när bondeorganisationen hade kongress med internationella gäster i Nicaragua. Den deklarationen är det grundläggande dokumentet för en ny internationell organisation för småbönder; Via Campesina, som formellt grundades året därpå. Den har sin grund i den starka samarbetstraditionen mellan bonderörelser i Latinamerika, särskilt stark i Centralamerika. Med sitt huvudkontor i Syd, i Honduras, blev Via Campesina snart ledande i uppbygget av en global allians världen över mot genmodifierade livsmedel, patent på liv och WTO-kontroll över uthålligt jordbruk. Organisationen gav också sitt stöd till jämställdhet mellan män och kvinnor och skapade ett roterande schema för sina internationella representanter i varje land, där två personer av vart kön innehade dessa poster. Via Campesina såg sig själv inte bara som påtryckningsgrupp för småböndernas intressen. De ansåg sig också föra fram ett nytt alternativ och kämpa för landsbygdsbefolkningen och de fattiga i allmänhet.
Under de avslutande WTO-förhandlingarna i Genve 1993 samlades 500 bönder utanför kontorsbyggnaderna. På några få år anslöt sig 100 bondeorganisationer till Via Campesina som blev en viktig partner och ibland ledande i toppmötesprotesterna.
Småbönder spelade också en ledande roll i nationella och lokala protester mot ekonomisk globalisering. 1990-talets största protest mot ekonomisk globalisering organiserade 1993 av Karnataka-böndernas organisation KRSS i Bangalore i södra Indien. En halv miljon människor demonstrerade mot WTO:s och transnationella företags krav på patent på grödor. Bönder och landsbygdsbefolkning gick till direkt aktion mot livsmedelsgiganten Cargill som fick sitt Bangalorekontor förstört, och fiskeindustrins fartyg attackerades av lokala fiskare.
På nyårsdagen 1994 reste sig småbönder och landsbygdsbefolkning i Chiapas i södra Mexiko mot North America Free Trade Agreement (NAFTA) som hade ingåtts samma dag. NAFTA var verkligen en stor fara för småbönder och fattiga i Mexiko. På kort tid gick landet från självförsörjning till en fyrtioprocentig spannmålsimport, vilket ledde till att småbrukarna eliminerades och livsmedelssituationen försämrades för de fattiga. Med den mexikanska bonderevolutionens ledare från 1910, Zapata, som sin utpekade föregångare gav zapatisterna prov på en ny styrkeposition. Detta väpnade uppror slog inte in på samma väg som många tidigare bondegerillor. I stället för att försöka ta kontroll över nationalstaten försökte man att undvika väpnade sammanstötningar utan prövade att bygga upp förbindelser och allianser med folkliga rörelser över hela Mexiko och hela världen. Man förmådde att samtidigt skapa ett befriat område i Lacondaskogarna i Chiapas och genom Internet utnyttja att det mexikanska La Neta-nätverket hade interaktiv kontakt med övriga världen.
Budskapet skilde sig från tidigare gerillarörelsers. Man brydde sig inte om solidaritetsgrupper för befrielsekampen i Mexiko. Tvärtom menade man att den bästa solidariteten var att folk världen över bekämpade nyliberalismen i sitt eget samhälle. Fröna hade såtts till en global alternativrörelse. 4000 människor möttes i Lacondaskogarna 1996 vid det första internationella mötet mot nyliberalismen. Få deltagare kommer att glömma gästfriheten på denna avlägsna plats med så föga av de bekvämligheter västerlänningar är vana vid. Året därpå hölls ett nytt "Encuentro" mot nyliberalismen med 2 000 deltagare i Spanien.
Det sätt på vilket Via Campesina och landsbygdens folk bygger sin rörelse är en utmaning för medelklass- och arbetarklassrörelser, både vad gäller de specifika frågorna och samordningen av internationella folkrörelser kring större frågor och sociala förändringar, både i Syd och Nord och på global nivå. Genom att lyfta fram begreppet livsmedelsbehärskning gentemot livsmedelsförsörjning har man tagit strid mot kravet på att göra jordbruket till en del av den nyliberala frihandeln på ett sätt som möjliggör breda allianser med miljö- och solidaritetsrörelsen.
Mat är inte bara en vara, såsom underförstås av begreppet livsmedelsförsörjning, utan snarare en kollektivt organiserad mänsklig rättighet, som i begreppet livsmedelsbehärskning. Frågan om en jordreform som i början av 1990-talet nästan var en bortglömd politisk fråga kom strax högt upp på dagordningen i flera länder och på internationella möten tack vare rörelser som MST i Brasilien och Via Campesina. Under hela 1990-talet tog man upp mer begränsade krav som nej till patent på grödor tillsammans med kyrkor, jordbruksintressen utanför WTO, miljörörelser, småbrukare och andra radikala rörelser som sade nej till WTO, NAFTA och EU.
Tjugo år av nyliberal offensiv utifrån taktiken att söndra och härska började ta slut. NGO-reformismen där medelklassdominerade organisationer möttes vid FN-konferenser utmanades av radikala bönder. Det fanns inte längre plats för ändlösa diskussioner om detaljer inom ramen för en politik för hållbar utveckling som inte utmanade systemet, vare sig till form eller innehåll. Det var dags för ett avgörande, enat folkligt motstånd.
Vid så kallade encuentros mot nyliberalismen drog några massrörelser från tredje världen slutsatsen att det behövdes ett mer målinriktat forum som kunde besluta om gemensamma aktioner. I februari 1998 möttes 300 delegater i Genve för att starta Peoples Global Action (PGA) mot frihandel och WTO.
Här möttes ledare för folkliga rörelser som Karnatakabönderna KRRS, Ecuadors indianer CONAIE, Brasiliens jordlösa MST, Chiapas zapatister, fackföreningar från Nicaragua och organisatörer från Mexiko, brevbärare från Kanada, färgade från Columbia, fiskare från Indien, Via Campesina och andra bönder från länder som Filippinerna, Brasilien, Estland, Norge, Honduras, Frankrike, Spanien, Schweiz, Bangladesh, Senegal, Mocambique, Togo, Peru, Bolivia och Colombia, urbefolkningar som Ogoni, Maori, Maya, Aymara, Uwa och andra, studenter från Ukraina, Spanien och Tyskland, Reclaim the streets från London och Jordens vänner från Finland, Sverige och Uruguay. De deltog i ett möte som dominerades av massrörelserna i Syd. Plattformen diskuterades och beslutades genom en konsensusprocess som resulterade i ett dokument som tog klar ställning mot ekonomisk globalisering och de institutioner, inklusive WTO, NAFTA och EU, som arbetade för frihandel och fria kapitalflöden över gränserna. Miltarisering och ökad repression sågs som ett resultat av globaliseringen och nödvändig att bekämpa. Patriarkatet kritiserades hårt, framför allt av indiankvinnor från Ecuador. NGO-organisationerna sågs som ett hot mot folkliga rörelser och som en legitimering av nyliberala institutioner, eftersom de undviker stora aktioner och radikal kritik och skapar illusioner om möjligheterna till viktiga reformer. En helt annan strategi ansågs i stället vara den viktigaste, konstruktiv direkt aktion och civil olydnad med icke-våld.
Vid femtioårsjubileet för de första frihandelsrundorna genomfördes aktioner på uppmaning av PGA mot WTO på ett hundratal platser med mer än en miljon deltagare. Bönder och jordlösa protesterade i Indien och Brasilien, och 35 gatufestivaler ordnades i städer som Birmingham, Prag, Sydney och Toronto.
Samtidigt möttes i Genve folkliga rörelser och sådana NGO som var kritiska till förslaget om MAI (Multilateral Agreement on Investments). Här kunde folkrörelser och det inflytelserika och radikala tredje-världen-nätverket för NGO övertyga alla om att i stället för att kräva förbättringar i MAI skulle man säga nej till det. Genom förenade ansträngningar av gatudemonstrationer och organisationer som klart sade nej gick det att påverka situationen. Mot slutet av året hade Frankrike sagt nej till MAI.
Protesterna fortsatte på lokal, nationell och global nivå mot ekonomisk globalisering. Året därpå organiserades en PGA-karavan med mer än 500 bönder från Indien som protesterade vid WTO:s huvudkontor i Genve och deltog i protester runt om i Europa och EU- och G8-toppmötena i Köln. När de indiska bönderna besökte ett växthus i Montpellier i Frankrike förenade de sig med småbrukaraktivister i franska Confédération Paysanne och ryckte upp genmodifierade risplantor. Kort därefter förstörde José Bové och anhängare till Confédération Paysanne en halvfärdig McDonaldsrestaurang i Millau i Larzacregionen som en protest mot USA-tullar på Roquefort-ost, vilka var en vedergällning för EU-förbudet mot hormonbehandlat kött - det var alltså en ny upplaga av Karnatakaböndernas attack mot en Kentucky-Fried-Chicken-restaurang i Bangalore 1996. Nya gatufestivaler ordnades runt om i världen den 18 juli, den internationella dagen mot finanskapital och bolagsstyre. Protesterna fortsatte mot statsskulder, privatiseringar och effekterna av WTO:s frihandelsordning. 1500 folkrörelser och NGO skrev under ett uttalande mot att föra fram nya frågor till WTO, som USA och EU strävade efter. Sådana krav kunde förena dem som var hundraprocentiga motståndare till WTO med dem som bara vara kritiska till vissa frågor. Det marginaliserade också det tidigare NGO-kravet på vissa reformer och att alla borde sluta upp bakom att NGO skulle representeras i WTO.
Bönderna kunde alltså bidra till protesterna och alliansbygget vid WTO-toppmötet i Seattle. 500000 människor demonstrerade; det var inte så många fler än i Bryssel nio år tidigare, men den här gången medverkade fackföreningar, bonderörelser, medelklassrörelser och en mängd rörelser för civil olydnad. När ett enat motstånd mot globaliseringen och dess institutioner IMF, Världsbanken och GATT-WTO, som hade utvecklats i Syd under mer än ett årtionde, till slut visade sig också på gatorna i Nord blev det politiska intresset stort. I Nord därför att det verkade vara något nytt, i Syd därför att det verkade nytt med så starka protester i Nord. Något som förvirrat kallades ömsom antiglobaliseringsrörelsen, globaliseringsrörelsen, rörelsen för global rättvisa eller den globala alternativrörelsen hade tagit form.
Under kommande toppmöten blev konfrontationerna häftigare samtidigt som regeringarna litade mer till ökad repression och mindre till söndra-och-härska-strategier med dialog med utvalda NGO och folkrörelser. I Nord blev en splittring snart resultatet av voluntarismen hos enskilda som trodde sig ha kraft att ändra systemet med hjälp av sin styrka och sina kunskaper. Vänstersinnade experter och journalister ur medelklassen försökte göra sig talesmän för rörelsen genom etablerade medier, samtidigt som deras motsvarigheter bland gatuaktivisterna ägnade sig åt stenkastning; därmed lyckades de splittra rörelsen i stället för att försvara den med förenade krafter. Ideologiska attacker gav resultat tillsammans med den repression som utvecklades av USA-polisen vid IMF-Världsbankstoppmötet i Washington 2000 och senare i Göteborg, Genua och andra ställen där terroristlagar instiftades för att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
I stället för klassintressen och alliansbyggen med sikte på att omfatta en majoritet av folket uppstod en tendens till polarisering mellan vänsterreformister och revolutionärer. Med denna vänsterdominans så marginaliserades på manifestationerna mot toppmötena i Nord den globala bonderörelsens konstruktiva strävanden med sitt fokus på civil olydnad och antiglobaliseringskrav snarare än en reformerad globalisering. Men också 1990-talets gamla NGO-reformism hade mist sin attraktionskraft med sina önskelistor inför varje toppmöte, sitt undvikande av massaktioner och sitt sätt att förbigå inte bara hur regeringarna behandlat tidigare önskelistor men också vad regeringarna beslutade om på toppmötena.
NGO och folkrörelser i Brasilien som stod nära Arbetarpartiet PT hade en annan lösning. I stället för motmöten på samma tid och plats som toppmötena ville man mötas på en helt annan plats. Som ett alternativ till det antiliberala encuentro i det befriade Chiapasområdet och World Economic Forum i Davos, så grundade man Porto Alegre. Medan encuentros och deras uppföljare PGA hade avsevärda finansieringsproblem och mötte åtskillig repression, så blev Världsocialt forum (World Social Forum) omedelbart en succé bland ekonomiskt starka, internationella NGO. Den utmärkta idén att Världssocialt forum inte skulle besluta om särskilda aktioner utan vara ett öppet möte för sociala rörelser gjorde det möjligt upprätthålla en politisk roll och stå öppet för många olika grupper.
Men beslutet att utesluta zapatister från Världssocialt forum, både i princip och i praktiken, är ett medel för NGO och vänsterreformistiska grupperingar att splittra den globala alternativrörelsen. Den ofta deklarerade öppenheten hos Världssocialt forum är falsk; i själva verket är man vidöppen för politiker som president Lula men stängd för politiker och PGA-grupper som inte uppskattas av reformistiska NGO och deras stödtrupper bland vänsterreformistiska partier. Därigenom är Världssocialt forum ett sätt för parlamentariska reformpartier, deras nära förbundna fackföreningar och NGO att försöka dominera och ta över vad bönder och radikala massrörelser har lyckats uppnå i kampen mot den ekonomiska globaliseringen. Redskapet för Världssocialt forum är en odemokratisk beslutsordning och principen att inte tillåta partier eller militärt organiserade grupper att delta. Denna princip kan vara nödvändig av praktiska skäl, men inte det odemokratiska sätt som man utnyttjar dessa principer på för att utesluta radikala massrörelser och ge en gynnad position åt reformistiska politiker. Besluten sker genom en utvald grupp av brasilianska NGO som utan insyn bestämmer när principen ska tillämpas, inte genom en ordning som skulle innebära att en partiledare som inbjuds till Världssocialt forum inte representerar sitt parti utan sig själv. På detta sätt inbjuds Lula men inte Castro, vänsterreformistiska NGO får en framträdande plats på programmet medan zapatisterna och deras radikala PGA-allierade utesluts.
Detta försök till odemokratisk splittring av den globala alternativrörelsen kommer inte att bestå. De politiska sammanstötningarna i globaliseringsfrågor fortsätter vid sidan av den splittring som Världssocialt forum skapat. Bönderna fortsätter att vara en huvudkraft såväl på nationell som internationell nivå. Den demokratiskt valde nyliberale presidenten i Bolivia kastades ut ur landet när vägarna blockerades. Massprotesterna vid WTO-mötet i Cancn dominerades av bönder från hela världen.
Den vänsterreformistiska partidominansen på Världssocialt forum skapar också en vänsteristisk motreaktion. Parallellt med Världssocialt forum i indiska Mumbai organiserades Resistance 2004 med 310 revolutionära partier och folkrörelser. Mumbai resistance stöddes av två bondeallianser i Indien och regionala organisationer av Karnatakabönder. Men i motsats till tiden innan Världssocialt forum splittrade rörelsen, så dominerade inte bonderörelserna det radikala mötet, som i stället omgavs av en stor mängd maoistisk retorik. Karnatakabönderna var ledande i att etablera PGA, men nu hade det internationella initiativet i den indiska politiska rörelsen reducerats till polariseringen mellan NGO som stod nära CPI(M) och deras internationella allierade och maoistpartier och deras allierade. Vänsterpartierna har genom Världssocialt forum och dess splittring lyckats att återta dominansen över folkliga massrörelser tillsammans med odemokratiskt organiserade och medelklassdominerade NGO.
Men inom Världssocialt forum, på mötet för sociala rörelser, slog man fast i Uppropet för sociala rörelser 2004, att rörelsen startade i Chiapas. Uppropet stöder också upproret mot Bolivias president, ett uppror som brännmärkts av president Lula, inte långt efter hans tal på Världssocialt forum förra året, för sin taktik med massomfattande civil olydnad. Och från Världssocialt forum i Indien gick en stor delegation av Via Campesina-deltagare över gatan till Mumbai resistance. Det kommer i längden inte att vara möjligt att dominera rörelsen med en polariserad splittring mellan reformister och revolutionärer. Zapatisterna och deras massrörelse av bönder, arbetare och andra allierade måste ges sin rätta plats i Världssocialt forum, annars kommer det att dö.
