Striden om Ordfront och Diana Johnstone handlar nog inte ytterst om Srebrenica. Här pågår en omdefiniering av yttrandefriheten och ramarna för offentlig debatt, anser Christer Lundgren. Opinionen ska göras redo för nästa krig.
Det är en märklig debatt som utbrutit efter att Dagens Nyheter gick till storm-angrepp mot Ordfront magasin för att tidskriften publicerat en intervju med författaren Diana Johnstone. Skenbart handlar debatten om Jugoslavien, i själva verket handlar den om yttrandefriheten i Sverige.
Maciej Zaremba och Christian Palme på Dagens Nyheters kulturredaktion tillhör Natohökarna i den svenska debatten. De har varit med och format den etablerade bilden av USA och Nato som försvarare av de mänskliga rättigheterna, av angreppskriget mot Jugoslavien som en "humanitär intervention" avsedd att förhindra folkmord, av Serbien och serberna som krigsförbrytare, jämförbara med nazisterna och av Slobodan Miloevic som våldtäktsman, massmördare och symbolen för "ondskan i vår tid".
Just denna bild kritiserar Diana Johnstone skoningslöst i sin bok Dårarnas korståg. Det är alltså inte förvånande att Zaremba och Palme ogillar boken, att de vill hindra denna kritiska ståndpunkt från att nå ut till den svenska allmänheten. Därav hätskheten i deras angrepp flera månader efter att den omstridda intervjun publicerades, just i ett läge då Ordfront övervägde att publicera boken.
Zaremba började (DN 3 november 2003) med det grova artilleriet: Ordfront förnekar "folkmordet på Balkan". Ordfront framställer krigets offer som lögnare. Srebrenica, massvåldtäkterna, den etniska rensningen - allt är bara myter enligt Ordfront. Ordfront skiljer inte mellan antiimperialism och fascism. Ordfront är brunvänster! Och som slutkläm anklagas "den oreformerade vänstern" för att vara fixerad vid "Nato och västimperialistiska krigshetsare som det enda hot mot mänskligheten som den är beredd att bekämpa".
I klarspråk betyder detta att vi som ser USA:s krigspolitik och imperialism som det främsta hotet idag mot världsfreden och mot mänskligheten ska tystas och förtalas.
Detta angrepp skulle Ordfronts företrä-dare enkelt ha kunnat avfärda genom att hänvisa till riktlinjerna för organisationens verksamhet:
"Ordfront kännetecknas av en öppen och sökande inställning. Vi vill vara en eftertankens rörelse snarare än en rörelse som snabbt tar ställning. Vi vill ge möjlighet för människor att tillägna sig kunskap, lyssna på argument, begrunda och diskutera. Vi är en kulturförening och inte ett politiskt parti vilket betyder att Ordfront som organisation sällan har en bestämd och entydig linje i politiska frågor Istället för att ha en gemensam linje för hela Ordfront, lyfter vi fram författare, skribenter och föreläsare i våra tidskrifter och böcker och i arrangemang som Ordfront deltar i. Vi hoppas att det ska bredda och utveckla samhällsdebatten."
Man kunde ha försvarat rätten att intervjua och publicera en progressiv författare, vars röst inte hörts i den svenska debatten. Man kunde också ha klargjort att Diana Johnstones bok inte förnekar några fakta, men däremot sätter in dem i sitt sammanhang och kartlägger maktspelet bakom krigen som söndrade Jugoslavien. Den är kritisk mot västmakternas agerande, särskilt mot Natos angreppskrig 1999. Men den är samtidigt saklig, balanserad och nyanserad - samt faktarik och väldokumenterad. Kort sagt, det är ett seriöst och väsentligt debattinlägg. Så har boken också tagits emot utomlands.
I ett första svar, "DN vill tysta Ordfront" (DN 13 november 2003), påpekade tidskriftens chefredaktör Leif Ericsson mycket riktigt: "Genom smutskastning vill Dagens Nyheter och Zaremba tysta Ordfront, det är den dystra slutsatsen som vi drar, de vill tysta en obekväm röst."
Men samtidigt svalde man betet och gav sig in på att diskutera detaljer i enskilda övergrepp i Bosnien och Kosovo. Därmed hade Natovännerna vunnit sin första seger, ty detta är frågor som Ordfront som organisation inte har - och inte bör ha - någon uppfattning om, men där en offentlig diskussion mellan till exempel Christian Palme och Diana Johnstone skulle ha varit klargörande.
Jugoslavienfrågan är en fråga där Natos propaganda haft stort genomslag i den breda allmänheten och där det varit ont om tillfällen att "tillägna sig kunskap, lyssna på argument, begrunda och diskutera". Det är en fråga där det råder delade meningar bland Ordfronts medlemmar och inom vänstern. Det är en av de svagaste punkterna för rörelsen mot USA:s krigspolitik. Att den rörelsens fiender satte in sin offensiv just på denna punkt är ingen tillfällighet. Deras syfte var att splittra.
Detta blev än tydligare när Maciej Zaremba gick till förnyad offensiv (DN 14 november). Hans kritik gällde inte "några smärre detaljfel" i Ordfront magasin, utan "själva grunden för tidskriftens trovärdighet".
Yttrandefriheten, underströk han, får inte vara ett fritt meningsutbyte, den måste bidra till "upplysning", och "artiklar som motverkar upplysningssyftet - till exempel medvetna lögner och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp - förråder tryckfrihetens ändamål". De ska angripas och deras författare och utgivare ska ställas till svars. Detta "är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den".
Det centrala i Zarembas tolkning av yttrandefriheten är att läsarna aldrig ges möjlighet att själva bedöma om anklagelserna om lögner och kränkningar är sanna. De angripna författarna och utgivarna får nämligen bara undantagsvis själva komma till tals. Till och med Diana Johnstones korta genmäle (se Clarté 3/2003) refuserades av Dagens Nyheter.
Men detta förnyade angrepp var tillräckligt för att få Leif Ericsson på fall. Nu gjorde han "självkritik" (DN 25 november):
"Jag gjorde fel som godkände publiceringen av intervjun Det kan inte vara rätt att publicera texter som innehåller grovt felaktiga skildringar av allvarliga händelser där fakta är kända. Då blir man delaktig i att sprida en förvrängd verklighetsbild, och förnekar människors lidande. Där brast vi på Ordfront magasin. För detta är jag djupt sorgsen."
För Dagens Nyheters ideologer var detta en total seger. Ordfront medgav att den krigspropaganda som Nato och de etablerade media spridit var "kända fakta" och att Diana Johnstones kritik mot denna officiella sanning var "grovt felaktig", "en förvrängd verklighetsbild", och att Ordfront magasin borde ha hållit sig till Dagens Nyheters syn på verkligheten.
Och vad värre var, Ordfronts styrelse gick på samma linje och angrep sina egna medarbetare i stället för att försvara organisationens plattform.
För Dagens Nyheter var denna tvärvändning bara en sporre till förnyade angrepp. Lars Linder, tf chef för kulturredaktionen preciserade nu sitt syfte: "För alldeles bortsett från innehållet i den omdiskuterade artikeln förefaller ju kretsen kring Ordfront magasin vara tämligen medvetslös i centrala publicistiska frågor."
Efter några retoriska figurer om sin högaktning för föreningen Ordfront, "i sin kärna en klassisk, svensk folkrörelse med rötter i 68-vänstern", med dess "ambitiösa bokutgivning och arbete kring frågor som yttrandefrihet, demokrati och kunskapsfrågor", pekade han ut "ledningen för tidskriften", som "inte kan hålla kursen i en offentlig debatt".
Och i en osignerad ledare den 24 november preciserades budskapet: Egentligen handlar debatten inte alls om Balkan, den handlar om "en liten grupp människors nostalgi efter Vietnamkrigets dagar. Den där i minnet så enkla tiden när USA stod för det onda i världen, när USA-imperialismen var rastret genom vilket allting i världen kunde betraktas och begripas"
Alltså, än en gång, debatten gäller inte rätt eller fel i fråga om händelseförloppet i Srebrenica eller Racak, den gäller inte vad som faktiskt hände i Bosnien och Kosovo.
Vad det handlar om är att få bort de medarbetare i "kretsen kring Ordfront magasin" som är kritiska mot USA:s krigspolitik, mot USA-imperialismen, och "inte kan hålla kursen i en offentlig debatt". Och detta är någonting mycket allvarligare, för det handlar om opinionsbildningen inför framtida krig.
Nästa gång USA och Nato (med Sveriges passiva eller aktiva stöd) inleder ett angreppskrig under förevändning att "förhindra folkmord" får det inte finnas några kritiska röster som når ut brett i den svenska debatten. Därför måste Ordfront snöpas medan tid är.
En av de få större tidningar som tillåtit en (om också begränsad) diskussion i frågan är Svenska Dagbladet. I ett inlägg i denna tidning (8 december 2003) sammanfattade Erik Wijk frontställningarna på ett klargörande sätt:
"Låt oss medge att det under tio års Balkandebatt handlat om framför allt två olika grundinställningar. Det handlar om en medialt röststark linje som velat förändra folkrätten, som förespråkat militära lösningar och som äger en positiv grundsyn på stormakter. Och en medialt mer marginaliserad linje - som jag själv sympatiserar med - som värnat folkrätten som ett skydd för små stater, som förespråkat politiska och sociala lösningar och som är misstänksam mot stormakter. I båda lägren uppfattar man sig naturligtvis som fredsälskande och demokratiska. Där någonstans kunde debatten starta. Vad är det de vill undvika som hellre slår motståndaren i huvudet? Som hellre utdefinierar än diskuterar?"
Och i vänsterpartiets tidning Flamman konstaterade redaktionssekreteraren Lena Malmberg 10 december:
"Ordfront kan inte rimligtvis tagits på sängen av angreppen. Ord som brunvänster och Balkanrevisionister är helt i linje med vad vänstern brukar kallas så fort den tar sig ton i kontroversiella frågor. Men Ordfronts radikala profil är ganska bedagad, och att chefredaktören Leif Ericsson på eget bevåg skrev under en namninsamling FÖR bombningarna när de ägde rum, bäddade för det interna bråk som tagit luften ur den kritik som faktiskt är relevant."
Ordfront magasin kom nu ut med ett välstädat nummer, helt på Dagens Ny-heters hårdcensurerande linje. Och Leif Ericsson klargjorde sin syn på yttrandefrihet och opinionsbildning, som klart skiljer sig från Ordfronts plattform:
"Minnet av kriget i f d Jugoslavien ligger som ett öppet sår som bara kan läkas genom att vi skapar en gemensam berättelseom det. I den måste förövare kallas förövare, offer kallas offer och våldsverkarna få sitt straff, offren sin upprättelse. En sådan berättelse gör försoning möjlig."
Gemensam uppslutning kring "en bestämd och entydig linje i politiska frågor", således, ingen "möjlighet för människor att tillägna sig kunskap, lyssna på argument, begrunda och diskutera". Enighet bakom Nato skulle göra "försoning" möjlig! Sköna nya värld!!
Sedan dess tycks Ordfronts ledning ha gått från ord till handling och inlett utrensningen av antiimperialister från tidskriftens redaktion. I Journalisten går två av redaktionens medarbetare ut offentligt med kritik mot politiska utrensningar. Och i Aftonbladet 19 januari skrev Doktor Gormander att Carsten Palmaer i sin av Ordfront refuserade Nusvensk ordlista förutspår "att de medarbetare i Ordfront som vägrar acceptera den politiska linje som fastlagts av Dagens Nyheter och Expressen kommer att tvingas marschera upp- och nedför Bellmansgatan med pappstrutar på huvudet och plakat med texten revisionist om halsen innan de skickas till omskolning på landsbygden."
Medieanalytikern Jan-Olof Rönn drar i ett inlägg i Arbetaren 16 januari mer generella slutsatser av denna konflikt: "Inga stora och trovärdiga medier får eller kan tillåtas vara så kritiska att nationens säkerhet och fortbestånd hotas Om man utgår ifrån att statens/massmediernas bild har tillkommit genom en önskan att finna sanningen gör man ett systemfel, anser jag. Staten och dess massmedier har inget emot sanningen som sådan; men de är ännu mer intresserade av sin överlevnad. I valet mellan sanningen och nationens säkerhet vinner alltid nationen.
Att utgå ifrån att det är dissidenterna som vill använda lögnen och nationen/massmedierna som försvarar sanningen är att vända upp och ner på verkligheten, enligt min mening."
Detta är en rimlig förklaring. Den klargör varför Dagens Nyheters besinningslösa angrepp på yttrandefriheten fått eldunderstöd i Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan och andra dagstidningar samt i Sveriges Radio, medan repliker och motinlägg som regel har refuserats. Aftonbladets annars alerta kultursida har föredragit tystnaden. (Hela debatten, inklusive refuserade inlägg, finns på www.manifest.se/balkan ).
Dock måste det förtydligas att vad borgerliga massmedia ser som statens och nationens intressen (underkastelse under den mäktigaste imperialistmakten) inte alltid sammanfaller med det arbetande folkets intressen.
Som Ulf Karlström påpekade i förra numret av Clarté, visar kampanjen mot Ordfront att den borgerliga hegemonin alls inte är så total som man skulle kunna tro. Vilken potentiell kraft det finns i den progressiva opinionen visade sig under 2003 dels i de massiva demonstrationerna mot USA:s planer på att invadera Irak, dels i EMU-omröstningen.
Ordfront har lyckats etablera sig som respektabelt organ för delar av denna progressiva opinion. Bland DN-skribenter och andra etablerade opinionsbildare ser man detta med oro. Därför anser man det viktigt att granska och angripa denna organisation. Notera till exempel Peter Wolodarskis utgjutelser på ledarsidan i DN om vilken dålig affär det är att låna ut pengar till Ordfront.
Ordfront kan vänta nya angrepp från DN. I det läget idiotiskt att göra pudlar. Det är att överge vad organisationen uppnått. I stället måste frontlinjerna i det svenska samhället göras tydligare så att fler måste välja sida.
Att se till att Diana Johnstones bok publiceras på svenska och ges en bred spridning är därmed centralt för den svenska yttrandefriheten. Först då hennes ord på detta sätt görs tillgängliga, blir det möjligt att på allvar diskutera hennes huvudteser och på vilka punkter hon eventuellt har fel.
Av största betydelse är vad Ordfronts stämma kommer att säga om denna sak. Där kommer det att avgöras om Ordfront kapitulerar för Dagens Nyheters syn på yttrandefriheten eller behåller sin själ.
