Kina är som en skalömsande jättehummer: stora förändringar, stor sårbarhet. Å ena sidan snabb ekonomisk utveckling, å andra sidan 150 miljoner kringflytande kineser utanför all välfärd. Kinas ledare har alltid varit överens om att landet ska vara en ekonomisk och politisk stormakt. Men vägen dit? Och hotet från USA? Jan Myrdal ser snabbtågen rusa fram över de forna risfälten i Liu Lin och diskuterar femtio års kinesiska erfarenheter.
Har just återkommit från Kina. Det var mitt åttonde besök. Sammanlagt har jag tillbringat ungefär tre år i Kina under de senaste fyrtio åren. Kina har stått i centrum för min världsbild under cirka sextio år.
Jag är imponerad. Jag är djupt oroad. Imponerad av de resultat som åstadkommits genom den fortgående extremt snabba ekonomiska utvecklingen (8% under år 2002) och oroad över risken för ett nationellt sönderfall genom en samhällelig omvandling så snabb att den närmar sig en omvälvning, där somliga blir rikare än några jag hört talas om i Europa, medan miljoner samtidigt förlorar all sin trygghet och sitt fotfäste i livet.
Men än mer oroad blir jag då jag lyssnar till Voice of America. Förenta Staternas retorik har än en gång - som 1845 och 1890 - blivit Manifest Destinys.1
Men i Kina har det politiska målet för varje nationell ledare, från reformatorerna vid tiden för kejsardömets fall fram till den nuvarande regeringen, varit att Kina måste övervinna 1800-talets nationella och ekonomiska nedgång och än en gång - som under Han (206 f.Kr. - 220), Tang (618 - 907), Ming (1368 - 1644) och det tidiga Ching (1644 - cirka 1810) - inta sin traditionella och rättmätiga plats i världen. Ett starkt och enat Kina, en ekonomiskt och teknologiskt ledande nation.
Nu går Kina framåt för varje år. Jiang Zemin kunde vid den 16e nationella partikongressen i november 2002 med stolthet framhålla att tillväxten av Kinas BNP hade varit 9,3 % varje år sedan den 15e kongressen fem år tidigare och att nu: " har Kina nått sjätte plats i världen vad gäller ekonomins totala storlek".
Men Kina behöver fortfarande 50 år av fortsatt ekonomisk utveckling för att uppnå vad Deng Xiaoping beskrev som det tredje stadiet. Kina är ett "välbärgat samhälle" och har återvunnit sitt historiska normaltillstånd.
Den väg man tagit är emellertid full av stora inre risker. Kommer för övrigt Washington att lugnt stå bredvid och se på medan Kina blir en makt som inom ett par årtionden - på grund av sin storlek, sin stora historiska tradition och driftigheten hos sin väldiga befolkning - oundvikligen kommer att förvandla USA till en dvärg, om man får fortsätta den nuvarande utvecklingen?
Förvisso kommer Kina att ha behov av ledare, vidsynta, sluga - och hänsynslösa - som Chuke Liang (181 - 234, härföraren och statsmannen, känd av alla kineser från Romanen om de tre kungarikena), om man skall kunna fortsätta sin utveckling utan att styckas upp som Sovjetunionen eller Jugoslavien, eller utsättas för nukleär förintelse.
Men jag erinrar mig ständigt vad Mao Zedong sade till "den gamle sekreteraren" i Liu Lin, Li Yu-hua och övriga arbetets hjältar i Shensi-Kansu-Ningsias gränsregion vid konferensen under de svåra dagarna i november 1943: "I själva verket finns det tusentals och åter tusentals Chuke Lianger bland det kinesiska folket; varje by, varje stad har sin egen".
När jag återvänder från det som en gång var Liu Lin hoppas jag att han har rätt.
Sedan erinrar jag mig att den verklige, hjältemodige och vidsynte machiavelliske patrioten Chuke Liang (som var hård mot sina ämbetsmän och krävde att de skulle lämna folket i fred) dog utan att ha nått sitt mål att återförena Kina. I själva verket skulle det ta ytterligare tre hundra år innan Kina återförenades under Sui (580-618).
Såväl Mao Zedong som hans åhörare detta svåra år 1943 var väl bekanta med historierna, skådespelen och poemen som handlade om Chuke Liang och den kinesiska historiens realiteter under de stormiga århundradena från Hans nedgång till Suis maktövertagande.
Det tycks ödesbestämt att Kina i det långa loppet kommer att återerövra sin ställning - det har man gjort förut. Man har uppenbarligen slagit in på en väg som leder till detta mål. Men hur kommer dagens supermakt på andra sidan Stilla Havet att agera?
För fyrtio år sedan, i augusti 1962,
kom jag till Liu Lins produktionsbri-
gad söder om Yanan i Shaanxiprovinsen tillsammans med Gun Kessle och Pei Kuangli. Därifrån rapporterade vi om de kinesiska böndernas liv och arbete i de nordvästra lössjordsområdena då de försökte ta språnget från elände till fattigdom. Denna rapport - Rapport från en kinesisk by - valdes av Michel Leiris för hans serie Lespece humaine, (Gallimard 1964).
Vi var inga sinologer. Men vi växte upp under andra världskriget i den antifascistiska rörelse för vilken det kinesiska folkets kamp - som den beskrevs av Edgar Snow och Agnes Smedley, Nym Wales och andra - var en inspiration. Och efter arbetet i efterkrigstidens Väst- och Östeuropa hade vi tillbringat fyra år i huvudsakligen fattiga, lantliga och s.k. efterblivna områden i Afghanistan, Indien och dåvarande sovjetiska Centralasien. Detta hade förändrat våra perspektiv och våra värderingar. Det var inte av en händelse som jag, då jag arbetade på en film på Kuba 1967, skrev den roman på engelska som på franska kallades Confessions dun européen déloyal (Buchet/Chastel, 1973).
Sju år efter vår första vistelse återvände Gun Kessle och jag till Liu Lin under kulturrevolutionens mest stormiga tid. Vid denna tid skildrades resningen i Kina huvudsakligen från städernas och de intellektuellas överlägsna utsiktspunkt.
Vi ville alltså i stället återvända till Liu Lins produktionsbrigad för att se och höra någonting av vad som hände på landsbygden. Dåförtiden var det ovanligt att en sådan önskan beviljades. Edgar Snow kände till Liu Lin, såväl från äldre tid som från sin resa till Kina 1960. Han hade läst Rapport från kinesisk by och skrev nu till Beijing för att säga att han väntade på att höra vad vi kunde rapportera. Denna andra rapport publicerades på franska som Liou-Lin aprés la révolution culturelle på Collection Témoins tillsammans med den första rapporten (Gallimard 1970).
Detta skriver jag för att jag fortfarande anser dessa bägge rapporter giltiga, såtillvida som att folket jag skrev om var eniga med mig i det jag skrev. Kapitlen ur såväl den första som den andra rapporten lästes upp högt för bönderna i Liu Lin för att diskuteras. Man ansåg att de var korrekta och meddelade mig det. Då jag för tredje gången besökte Liu Lin 1975 skrev jag en liten broschyr som publicerades i Tyskland 1976, Dritter Bericht aus Liu Lin. Ett år senare fick jag ett brev från Kina daterat 19 april 1977:
"Vi har fått och läst igenom den kinesiska översättningen också av er tredje rapport Fattig- och lägre mellanbönderna i Liu Lins produktionsbrigad har därför gett revolutionskommittén i uppdrag att skriva för att tacka er "
Många västerländska författare har lojaliteter som får dem att se det annorlunda, men för mig är ett sådant brev lika viktigt som det är viktigt att min - på många sätt kritiska - bok om Indien Indien väntar publiceras i Indien - på olika språk (liksom i Tyskland och USA, men inte i England).
Nu är det 2002 och vi tre, jag, Gun Kessle och Peng Kuangli har återvänt till Liu Lin. Vi står utanför dörren till Li Yangqins hus och betraktar Naopanshan, den del av byn som klättrar uppför denna kulle på andra sidan dalen. Li Yangqin är änka nu och har flyttat från de gamla grottorna på den sluttningen till ett nytt hus på denna sida av dalen.
Naturligtvis finns det inte längre någon produktionsbrigad. Kollektivbruket är nu historia i Liu Lin som i Kina för övrigt, fastän det har tagit nästan tio år och en del strider sedan Beijings centrala beslut om att ett skifte skulle genomföras i Liu Lin och att kollektivet upplöstes. Men nu, 2002, är inte endast kollektivet upplöst, det finns inte ett enda fält kvar. Li Yangqin serverade majskolvar till middag. Hon visste hur mycket vi tyckte om sådana. 1962 åt hon färska majskolvar med oss. Men nu kom kolvarna från marknaden i staden Yanan. Man odlar inte längre något i Liu Lin. Varför?
Svaret ges av det långa godståg, drivet av ett diesellokomotiv, som går i sydlig riktning genom dalen nedanför den kulle där vi står. Spåret går över vad som förr var byns goda jordbruksmark. Men de nuvarande 163 familjerna i förra Liu Linbrigaden äger fortfarande den marken. 1999 betalade järnvägen 1 000 000 yuan för att få använda marken. År 2000 hade hyran ökat till 1 500 000 yuan och 2001 betalade järnvägen 2 100 000 yuan till byborna.
Denna inkomst fördelas till en del bland de 163 familjerna - och till gamla, sjuka och behövande - men används huvudsakligen för investeringsändamål. Hela kvarter med kontorsbyggnader och hyreshus längs huvudvägen till Yanan. Planer har gjorts upp - och snyggt ritats av arkitekter - som visar den nya förstad som man bygger.
Om detta hade varit en typisk utveckling på Kinas landsbygd skulle Kina motsvara idealet hos 1800-talet borgerliga smårentierer. Men utvecklingen är inte typisk, bara symbolisk.
Men det som inte bara är symboliskt är att dessa nya och på utsidan moderna hus ersätter de forna stengrottorna på sluttningen av Naopanshan och att de förfallna gamla stengrottorna högt upp på Naopanshans sluttningar nu sedan tio år hyrs ut av de numera mera välbeställda byborna till den nya, ytterst fattiga, underklassen av kringflyttande folk utan laglig hemortsrätt.
Detta måste betraktas ur ett perspektiv!
Rymdåldern
På vår väg till Liu Lin 1962 gick jag den tredje augusti och sökte runt på Hsinhuabokhandelns avdelning för främmande språk i Loyang. Avdelningen betjänade studenterna och förde huvudsakligen böcker om språk och vetenskap. Där fann, och köpte jag (för tre yuan), en kinesisk upplaga av volymen Space Flight. 1. Environment and Celestial Mechanics av Krafft A. Erhicke i serien Principles of Guided Missile Design.
1969 togs vi, delvis till vår förvåning, till en station för satellitspårning i Nanking.
Nu, den 2 september 2002, då vi förberedde oss för att fara till Liu Lin igen, drack vi te och diskuterade rymdteknologi vid Kinas centrum för rymdforskning i Beijing med två av Kinas legendariska rymdforskare, professor Liang Sili och Dr Zhuang Fenggan. De var, liksom sina motparter och vänner inom kärnfysiken, bland dessa många patriotiska kinesiska vetenskapsmän som efter 1949 hade lämnat lönsamma akademiska och industriella karriärer i USA för att återvända till Kina.
"1956 godkände ordförande Mao Zedong och premiärminister Zhou Enlai den långsiktiga planen för vetenskaplig och teknologisk utveckling. Bärraketerna låg under försvarsdepartementet och till en början fick vi hjälp av Sovjetunionen med tre typer av missiler.
Detta var begynnelsen av vårt missilprojekt. Men så for deras experter sin väg under konflikten med Sovjetunionen. De tog med sig både dokumentation och komponenter. Vi befann oss i ett dilemma. Vad skulle vi göra? Men ordförande Mao Zedong, premiärminister Zhou Enlai och marskalk Nie Rongzhen, som var ordförande i den vetenskapliga och tekniska kommittén, sade att vi måste lita till egna krafter, utveckla våra egna planer och våra egna elektroniska komponenter. 1962 misslyckades vårt första missiltest. Våra system fungerade inte.
I oktober 1964 utförde Kina det första testet av en atombomb. Vi hade nu kulan, men ingen pistol. Men nederlag är framgångens moder. I oktober 1966 kunde vi offentliggöra att Kina framgångsrikt hade provat en kärnstridsspets på en missil och nu hade blivit den femte kärnvapenmakten.
Från 1965 arbetade vi på ett långsiktigt projekt. Under loppet av åtta år skulle vi ha fyra missiltyper med dubbel räckvidd. Kulturrevolutionen åstadkom en viss försening, men 1980 kunde vi prova vår första interkontinentala robotmissil.
Sedan dess har som bekant Kina utvecklat teknologin och avfyrat många kommersiella satelliter.
Vi har många rymdforskningsprojekt. Inte minst biologiska. Genom att hålla befruktade frön i tyngdlöst tillstånd under tio till fjorton dagar kan vi exempelvis öka skörden med mellan 10 och 20 % och vi samarbetar med olika departement om detta. I rymden kan vi också låta kristaller växa till utan defekter. Ja, det finns många fascinerande projekt.
I januari 1992 godkändes projektet för bemannade rymdfärder. Den 20 november år 2000 genomförde vi den första framgångsrika testflygningen med rymdskeppet Shenzhou. Vi genomförde alla uppdrag som planerats och kunde därefter framgångsrikt återinträda och landa som planerats. Sedan dess har vi fortsatt att testa obemannade rymdflygningar där rymdfarkosten återvänt till jorden. Obemannade, eftersom de flesta, om än inte alla, test kan genomföras utan att använda människor i rymden. Men fortfarande krävs bemannade flygningar. Vi planerar vår första bemannade färd under 2003 eller senast 2004.
Just nu håller vi på med genomförbarhetsprov för en bemannad rymdstation. USA, Ryssland och 14 andra nationer samarbetar om en sådan station. Men vi vill ha en egen. Det finns olika frågor som måste lösas.
Allt detta har naturligtvis både civila och militära tillämpningar. Vissa av våra projekt bedöms av vissa departement som intressanta, men alltför kostsamma. Det är ingenting konstigt med det. Vi måste diskutera och hoppas kunna övertyga dem!"
Vad skall man säga om Kinas nya ansikte?
Det är inte bara statistiken som visar att Kina genomgår en snabb, mycket snabb, ekonomisk utveckling. Utvecklingen förändrar själva utseendet på landet. Vem som helst som kommer till Beijing - för att inte tala om Shanghai - kan märka det. Beijings gamla gränder, där vi brukade cykla för fyrtio år sedan försvinner snabbt. Beijing har blivit en storstad med höga kontorsskrapor och sexfiliga motorvägar.
Återplanteringen av skog i Shaanxi, som diskuterades för en generation sedan, har blivit en framgång. Jag kunde märka förändringen då vi for norrut.
Städerna och byarna på landsbygden förändras. Till och med den kraftiga nedsmutsning som kännetecknade städer som Xian på nittiotalet har blivit bättre.
Det har nu blivit lättare att andas i Yanan. För tio år sedan, 1993, var smoggen så tjock att jag inte kunde se änden på hotellkorridoren.
"Ja, vi ger fördelar till de hushåll som byter ut koleldning mot gas" säger Wang Zhixiao i Xian. "Det är därför som luften är så mycket renare nu än när vi möttes för tjugo år sedan."
"Men kocken som är van vid kol har det svårt att nå samma kvalitet på maten med gas eller elektricitet", sade Gun. "Det vet jag, eftersom jag diskuterade saken med kockarna i Shandong 1976".
"Det är sant. Det är därför som vi justerar priserna på kol och gas för att hjälpa dem att ändra sina preferenser."
Också under globaliseringen och öppningen mot omvärlden är marknaderna fortfarande under samhällelig kontroll - åtminstone i vissa avseenden.
Det finns vissa problem med den nuvarande kinesiska byggrushen. Renare luft och slumsanering är positiva drag. Men den nya utformningen av Kinas statsbild är problematisk. Nedre Manhattan är ingen idealisk miljö för människor.
Det moderna Beijing, som förbereder sig för de olympiska spelen, påminner om en diskussion som jag 1974 hade med kinesiska vänner, som arbetade med kulturellt utbyte. Dåförtiden var inte sådant utbyte fritt som nu, utan kontrollerat och övervakat. Sverige hade just genomgått en period på fyra decennier då städerna och infrastrukturen, vägarna och trafiksystemet hade moderniserats och förändrats radikalt. Då, när det var för sent, insåg våra arkitekter och stadsplanerare vilka misstag vi hade gjort. Deras yrkesorganisationer och avdelningen för arkitektur och stadplanering vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg var beredda att stå värd för ett seminarium för kinesiska arkitekter och stadsplanerare, som specifikt skulle syssla med dessa misstag.
"Men, ni förstår inte", sade den ansvarige kinesiske tjänstemannen, "att ett sådant seminarium skulle bli kontraproduktivt. De vill bli av med slummen och fattigdomen. De vill bara göra som ni!"
Det som bekymrade, och störde, mig under Sveriges återuppbyggnad och urbanisering från mitten av tretttiotalet fram till nittiotalet var att vi gjorde alla de planeringsmisstag som redan gjorts i andra länder. Detta trots att våra stadsplanerare och arkitekter noggrant hade studerat hur man skulle undvika dem. Fortfarande har jag de rapporter kvar som publicerades före andra världskriget om hur man skulle göra för att inte få vad som då kallades en "amerikansk trafiksituation".
Kina gör idag det vi gjorde då i mycket, mycket större skala. Vad jag kan se har de inte lärt sig något av erfarenheterna och debatten i våra länder - på samma sätt som vi själva ingenting lärde.
Kanske är detta människans villkor och kan inte hjälpas!
Om stengrottor
Eller kan det?
När vi stod och såg på Naopanshan på den andra sidan dalen kunde vi se de nya och moderna hus som byggts på sluttningen där produktionsbrigaden för en generation sedan hade planerat och byggt nya stengrottor.
Dessa beskrivs i litteraturen som stengrottor, men är inga grottor. De är inga jordgrottor, trots att de från utsidan ger ett sådant intryck. De är stenhus med tunnvalv av stampad jord - en traditionell konstruktion i norra Shaanxi och i nordväst. De är alldeles utmärkta hus, lämpliga för klimatet. Svala på sommaren, varma på vintern. Det vet jag, eftersom jag har bott i dem både varma somrar och kalla vintrar.
"Och de kan stå kvar i femhundra år utan reparation", sa Mao Keye 1962.
Han var en mästerbyggare, som i detalj visade och beskrev för mig hur dessa hus planerades och byggdes. För denna beskrivning fick jag en utmärkelse som jag är mäkta stolt över - jag blev en fotnot i Joseph Needhams stora verk om vetenskap och teknologi i Kina.
Under kulturrevolutionens senare skede, då Liu Lins produktionsbrigad hade uppnått ett visst ekonomiskt välmående, skulle hela byn ombyggas till stengrottor - för att kunna stå kvar i femhundra år. Planerna för den nya byn diskuterades lokalt av bönderna. Byggmaterialet - sten och lössjord - kom från själva byn. Bönderna var sina egna byggherrar. De vackra gallerfönstren gjordes av den lokale snickaren, och varje ritning utformades individuellt för att passa den familj stengrottan byggdes för.
Hösten 1977 hade stora delar av planen förverkligats och folk flyttade in i de nya stengrottorna. Det var en välplanerad ny by. Välplanerad, eftersom den hade planerats och byggts lokalt av folket som skulle bo där.
Dessa konstruktioner var mycket bättre och mera rationella än de nya, s.k. moderna hus som är kalla på vintern och heta på sommaren och för vilka schaktmaskinerna nu hade röjt mark på sluttningen! Men det finns inte längre någon ekonomisk bas för den gamla byn av stengrottor.
Jag vet inte om det pågår någon verklig diskussion om detta i Kina. Att döma av situationen i mitt eget land, Sverige, kommer det att ta åtminstone ytterligare en generation innan unga människor kommer att börja fråga sig hur mycket som är rationellt av det som kallas moderniseringen.
Två linjer
I väst trodde och betedde sig många den tid det begav sig som om politiken i Kina från 1962, då ordförande Mao Zedong uppmanade folk att inte glömma klasskampen, och fram genom kulturrevolutionen på något sätt var overklig. Som om det rörde sig om någon medeltida dispyt om änglarnas sexualliv och bara stod för en maktkamp. Andra - långt till vänster - använde kulturrevolutionens ord som om de var besvärjelser. Professor Bo Gustafsson i Uppsala angreps av unga studenter som ropade: " Krossa denne Sveriges Kinas Chrusjtjov!"
Men den politiska kampen i Kina var en verklig kamp mellan olika grupper som stod för skilda linjer. Orden svarade mot realiteter. Där rasade en verklig "tvålinjekamp". Det är viktigt att se klart vilka dessa två linjer var.
Tredje plenarsessionen för KKP:s elfte centralkommitté tog det strategiska beslutet att med början 1979 skifta fokus för partiets politik till socialistisk modernisering och på så sätt "lösa den fråga som förblivit olöst sedan 1957". Detta var - för att säga det rent ut - en seger för "dem som går den kapitalistiska vägen".
Det rörde sig inte, även om vissa i stridens hetta påstod det, om en strid mellan dem som ville att Kina skulle utvecklas och dem som inte ville det. Att det fanns grupper ("de fyras gäng") som var irrationella och som föredrog politiskt korrekta tåg framför tåg som avgick i tid var inte huvudsaken. De var socialt irrelevanta, en tillfällig störning. Den verkliga frågan som hade debatterats i "kampen mellan de två linjerna" var inte om utan hur man skulle utvecklas.
Man måste komma ihåg att Kina från 1949 hade haft en kontinuerlig ekonomisk utveckling. Under de fyrtio åren från 1953 - då Nationella Konferensen om finansiellt och ekonomiskt arbete diskuterade den ekonomiska utvecklingens allmänna linje - till 1993 så hade Kinas BNP stigit med 7 % årligen. Detta var den tredje högsta utvecklingstakten i världen. (Endast Singapore, 8,4 %, och Republiken Korea, 8,1 %, överträffade Kina vad gäller utvecklingstakt.)
Om man ser tillbaka på de senaste mer än hundra åren av kinesisk politik är det uppenbart att alla nationella politiska gestalter (utom de som visat sig vara förrädare och kriminella i tjänst hos japanerna eller andra imperialister) hade varit ense om två krav:
Kinas oberoende och enhet måste bevaras.
Kina måste återvinna sin normala ställning som en ledande ekonomisk, politisk och kulturell världsmakt.
I klarspråk: Detta var de alla eniga om, kejsardömets hederliga ämbetsmän, Sun Yat Sen, Chiang Kai-shek, Mao Zedong och Deng Xiaoping. Härvidlag finns det ingen skillnad mellan vad Deng Xiaoping stod för på Centralkommittémötet i december 1978 och vad Mao Zedong stod för under kulturrevolutionen.
Jag har ännu aldrig mött en kines som inte visste att Europas så kallade mörka tidsålder motsvarades av Tangdynastin i Kina och att - som Mao Zedong uppges ha sagt om USA - det råder en skillnad i hur man uppfattar tingen mellan en politiker i en stat som existerat i tvåhundra år och en från en stat som har en historia på fyra tusen år.
Nu kommer det två miljoner besökare till Yanan varje år. Med få undantag är alla kineser. De flesta är unga och välutbildade. De kommer till Yanan för att se de revolutionära minnesplatserna. De kommer för att hylla Mao Zedong. Men för att komma dit har de tagit vägen om Huangling. Där har de besökt den gule kejsarens, Huangdis grav, han som var deras mytiske förfader och Hanfolkets förste suverän. Huangdi skall ha regerat vid mitten av tredje årtusendet f.Kr. Han gav folket hjulet, metallurgin, pansaret, skepp, keramikkonsten och vintillverkningen.
Varje gång vi passerat Huangling har vi gått upp till graven. Också 1969, under kulturrevolutionen, kom folk för att hylla "hanfolkets fader" som han kallades i Gou Morous inskription (1892-1978, han som öppnade den moderna kinesiska poesins era 1921 och som efter 1949 fungerade som ordförande för Vetenskapsakademin) på stelen som har rests på graven. Denna gång har templet nedanför graven byggts om. Där var mängder av besökande. Men var hade dessa kinesiska besökare inlett sin hyllningsresa? I Xian! Där som den förste kejsaren, Kinas enare, Qin Shihuangdi ligger begravd, bevakad av den underjordiska armén. I Xians nya museum står terracottafigurerna i naturlig storlek i denna armé bakom en hög glasvägg . Men de besökande har lyckats kasta papperspengar över väggen som en offergåva, varför figurerna står i ett hav av papperspengar.
Ja, detta är en nationell treenighet! Den gule kejsaren, Den förste kejsaren, ordförande Mao. Hanfolkets fader, den kinesiska statens grundare och Kinas återuppståndelse. Besökarna är mestadels unga.
Kina har nu tagit verkligt gigantiska steg framåt på den styrda marknadsekonomins väg, en socialism med kinesiska särdrag, som den officiellt kallas. Om Deng Xiaoping kunde blicka ned på vad som åstadkommits kunde han med rätta vara stolt. Detta även eftersom det, trots reklamskyltarna för MacDonald och Kentucky Fried Chicken och alla tecknen på kulturell cocakolonisation, finns en väldig stolthet bland folket över det kinesiska arvet.
Hotande faror
Ja, Kina har kommit en bra bit på vägen mot att återta sin rätta och traditionella plats i världen som den - såsom varande det mest folkrika landet - ekonomiskt, kulturellt och vetenskapligt ledande makten. Om, vill säga. Om det inte splittras upp och slits sönder av sociala konflikter. Detta har hänt förut i kinesisk historia. Nu är det inte ryttarna från norr som hotar ett Kina som försvagas. Nu är faran att hökarna i Förenta Staterna, den nuvarande ledande världsmakten, kommer att utnyttja en tillfällig kinesisk svaghet för att sätta stopp för Kina.
Men hur skulle detta kunna ske?
Kommunsystemet, med alla variationer detta uppvisade i detta väldiga land, gav i princip majoriteten av de fattiga bondemassorna en grundläggande social trygghet, ett fungerande, om än rudimentärt, sjukvårdssystem och början till ett allmänt skolsystem för barnen. Detta rapporterade till och med Världsbanken om.
På industrierna var matriset sparsamt, men det serverades i "järnskålen". Det fanns en trygghet, om den också bara var basal.
Nu, då den politiska förändring som skett sedan 1978 är ett oomtvistat faktum, är denna historiska värdering av Kommunsystemet inte längre kontroversiell. Men i dag är det bara historia. Järnskålen har krossats, sjukvården för massorna är upphävd och privatiserad, utbildningen i realiteten ej längre obligatorisk och inte ens i praktiken gratis.
Den kringflytande befolkningen, tidigare kommunmedlemmar som flyttar runt och söker arbete i städerna och som saknar hemortsrätt, sägs uppgå till omkring 150 000 000. Den nuvarande ekonomiska utvecklingen är mycket snabb, men i denna nya ekonomi finns inga medel avsatta för ett allomfattande socialt välfärdssystem. Då trettio miljoner statsanställda för att öka den snabba ekonomiska utvecklingen befrias från sina trygga arbeten, sina trygga bostäder, sin trygga sjukvård och förvandlas till kontraktsanställda, underkastade regelbundna prov kommer självfallet vissa att avancera uppåt inom det marknadsreglerade systemet - men andra, många andra kommer att bli förlorarna.
Och samtidigt undergräver brottslighet och korruption samhället. Partiet och staten ingriper mot de korrupta - men går de verkligen på de stora brottslingarna? Hur högt vågar man gå?
"Alla vet att undersökningarna gör halt vid en viss nivå", sa en av mina gamla vänner. "Du vet att narkotika sprids i landet. Återigen har Kina råkat i klorna på narkotikalangarna. Men hur tror du att narkotikan kommer in i landet? Kommer du ihåg hur rent Kina var för fyrtio år sedan? Tror du att drogerna kan komma in i landet från den gyllene triangeln utan hjälp från tjänstemän vid gränsen? Och tror du att dessa tjänstemän kan göra detta utan skydd ovanifrån? Från provinsnivå och ännu högre. Det måste finnas personer på högsta nivå som är korrupta. Det tror vi alla i Kina."
Jag mötte den högste ansvarige för antikorruptionsarbetet. Han talade om denna fara.
"Korruption undergräver staten. Vi är beredda att tackla vem som än är skyldig. Det spelar ingen roll hur hög och mäktig han är."
Jag hoppas han har rätt. Jag vill gärna tro det. Hatet mot korruptionen går djupt i Kina - men ändå finns det korruption och brottslighet på varje nivå.
"Vet du Jan", sade en gammal vän, "det finns vissa kadrer, på ansvarig nivå, som betraktar prostitution som exempel på en ny ekonomisk frihet. Och naturligtvis ser du prostituerade på varje stort turisthotell."
Min vän hade rätt. Även jag väcktes klockan ett på natten på det stora hotell där jag bodde av en ung flicka som raggade kunder. Hon såg bra ut och var sexigt klädd. Med mobiltelefon i handen. Hon bad om ursäkt. Hon hade kallats till en kund, men knackat på fel dörr.
Den ekonomiska utvecklingen har åtföljts av ett visst mått av socialt förfall. Denna utveckling medför stora risker. Samhället har blivit djupt splittrat. Vissa individer och familjer har blivit enormt rika. Hundratals miljoner har blivit välbärgade. Men några miljoner har kastats ned i ett förfärligt elände. De kringflytande, bönder utan möjlighet att leva av sitt jordbruk, tvingas söka sin utkomst i städer och samhällen. Men de har inga rättigheter. Ingen laglig hemvist.
Alla vet förstås att detta är farligt. Oron grasserar redan på landsbygden i olika delar av Kina, och miljoner kastas ut i arbetslöshet på en globaliserad marknad som kräver att den gamla industrin omstruktureras. De utgör en potentiell kraft som kan destabilisera hela staten. Potentiell, eftersom de varken har ideologi eller organisation. Om det inte finns någon medveten ideologi som tjänar intressena hos dessa miljoner, som är den nya ekonomins förlorare, står vägen öppen för kulterna. Falun Gong och islamistisk nytändning uppe i nordväst är bara symptom.
Detta är högst bekymmersamt. Jag frågade de ledande kadrerna vid Centrala Partiskolan för KKP hur partiet organiserade och arbetade bland denna kringflytande befolkning. Jag fick inget klart svar. Det tycks som om det viktigaste arbetet bestod i att lindra nöden för de fattiga. Vilket är långt ifrån detsamma som att, som förr, organisera fattigbönderna.
Redan 1993 kunde jag i Kina höra argument om farorna med välfärdsstaten. Argument som skulle fått Margret Thatcher att te sig som ganska vänstersinnad.
I Beijing tillåts inte den kringflytande befolkningens barn av kommunen att gå i skolan, eftersom denna befolkning inte har någon hemortsrätt i Beijing (eller i andra städer som de flyttar till). När sålunda den kringflytande befolkningen försöker starta egna skolor för sina barn stängs och rivs dessa skolor av kommunen, eftersom de är illegala.
Farorna med detta känner vi till. Dr Ding Ning Ning, direktör för departementet för social utvecklingsforskning under Statsrådet arbetade med, och har skrivit om detta.
När allt kommer omkring fanns det enkla ekonomiska motiv för olika lagar om obligatorisk och kostnadsfri undervisning i Tyskland, Frankrike, Sverige och andra länder där kapitalismen utvecklades under 1800-talet. Men på något egendomligt sätt tycks inte de kinesiska ledarna inse detta, eller så anser de det inte tillämpligt på Kina.
"Jag är glad att jag avslutade universitetet för tio år sedan", sade en ung kvinna. "Idag skulle en flicka från en landsbygdsfamilj som min inte ha en chans att få någon högre utbildning. Å andra sidan har jag ändå svårt att få arbete, ens med min utbildning, eftersom jag är från landet och saknar förbindelser. Numera tycks allt bero på förbindelser."
Att högre utbildning har blivit ett privilegium för folk som profiterar på det nuvarande systemet är redan det en fara.
Man i Yanan stötte jag på något ännu farligare.
Yang jia ling (Dadelträdgården) är en av den kinesiska revolutionens heliga platser. Ordförande Mao bodde där, liksom Zhou Enlai och Zhu De och andra ledare. Där finns också den kongresshall där partiet höll sin sjunde nationalkongress 1945. Den kongress, där Mao Zedong skisserade politiken efter Japans kommande nederlag och där partiet formellt upptog Mao Zedongs tänkande i sina stadgar. Man har byggt om den och omdekorerat den, så att den skall se ut som i april 1945.
Man kan hyra en uniformsjacka och en keps med stjärna, klä upp sig som en rödgardist från denna tid och låta sig fotograferas. Det kostar fyra yuan.
Flickan, som hyr ut uniformer, är arton år gammal. Men hon kan varken läsa eller skriva:
"Vår familj är alldeles för fattig. De hade inte råd att låta mig gå i skolan."
Hade hon varit tio år äldre skulle hon åtminstone ha haft en grundläggande utbildning i de skolor som lokalt drevs av produktionsbrigaderna eller folkkommunerna! Utbildningen är inte längre gratis och om den är obligatorisk för de samhällsskikt som nu håller på att bli välmående så gäller detta inte de fattiga på landsbygden och den kringflytande befolkningen i städerna.
Här finns en smygande klasskonflikt. En som varken Dr Ding Ning Ning eller någon annan talade om vid denna tid. Jag minns vad min gamla vän Liu Hualan sade 1978 - även om jag inte tycker om det jag minns. Då vi först möttes och arbetade tillsammans 1952 var hon en mycket strikt intellektuell och revolutionär kader. Hon blev mycket upprörd då jag kritiserade det tråkiga och träiga propagandaspråket:
"Det är ett småborgerligt sätt att betrakta verkligheten!"
Under kulturrevolutionen hände henne inte mycket. Hennes far var en respekterad gammal progressiv, som varit bekant med Lenin och verkat på den kinesiska ambassaden i Sovjetunionen under andra världskriget. Han hade stått under särskilt beskydd av premiärminister Zhou Enlai. Men hennes nevö, som hade varit flygplatstekniker, hade sänts till inre Mongoliet. Där hade han fått sköta kor.
"Kan du föreställa dig", sade hon, "arbeta med kor!"
"Hur så", sade jag "det gjorde jag med som pojke. Det är bra att hantera kor och grisar så man lär sig var maten kommer ifrån."
Hon fnös. Sedan började hon tala om arbetar- och bondestudenterna, som under kulturrevolutionen hade fått möjlighet att studera på universitetet:
"Vi kommer att kasta ut dem", sa hon, "vi kommer att skicka dem tillbaks dit där de hör hemma."
Hatet i hennes röst kändes mycket olustigt för mig.
Jag fruktar att Beijings kommun hanterar frågan om utbildningen för den kringflytande befolkningens barn inte bara utifrån den kommunala ekonomins synpunkt, utan också utifrån djupa känslor av avsky från tiden för Kulturrevolutionen, då kadrerna sändes ut för att lära av fattig- och lägre mellanbönder.
Dagens påtagliga faror
Kina återtar sin plats i världen. Detta är något jag har hoppas på alltsedan jag läste rapporterna från Edgar Snow, Agnes Smedley, Nym Wales i ett Sverige, omringat av tyska styrkor under andra världskriget. Detta krig innebar, som vi i min generation då såg det, inte bara ett befrielsekrig mot de fascistiska staterna - axeln Hitlertyskland, Mussolinis Italien och det militaristiska Japan under Hirohito - det var också ett krig där de tidigare koloniala och beroende länderna skulle bli fria och oberoende. I främsta ledet bland dessa naturligtvis Indien och Kina.
Den väg som symboliseras av Deng Xiaoping innebär stora faror men också stora möjligheter. Jag mötte många ledande personer som föreföll ha stor insikt såväl vad gäller farorna som möjligheterna.
Under alla år i Kina har jag aldrig haft så öppna och fria diskussioner som denna gång. Man skulle kunna säga att saker och ting börjar få sina rätta namn - cheng ming som Confucius sade. I en TV-serie som "Tre avgörande slag", om inbördeskrigets sista fas, porträtteras Lin Biao som en briljant general och strateg. Vilket han var. Chiang Kai-shek karikeras inte. Han visas upp som en som av goda skäl förlorade. Ty förlorade gjorde han. I bokhandeln finner jag åter engelskspråkiga utgåvor av Feng Yulan och kinesiska klassiker som Gudarnas skapelse (som Mao sannolikt skulle ha bedömt som umbärlig) men jag finner också de samlade revolutionära operaverken från kulturrevolutionen på DVD.
Mycket är hoppfullt.
Men, som jag sagt, så finns det stora inre faror i den nuvarande utvecklingen. Också om det är sant att ett stort - och ökande - antal upplever att de håller på att bli välbärgade eller åtminstone någorlunda välmående finns det en verklig fattigdom och verklig nöd för många miljoner, som tagit ett stort språng bakåt från fattigdom till elände. Detta kan hota Kinas inre stabilitet. Men den nuvarande utvecklingen kan också hota Kinas själva existens på ett annat sätt. Jag minns kommunerna från sextio- och sjuttiotal. De följde Maos råd och var beredda på krig. Genom att lagra spannmål, organisera en folkmilis och utveckla lokala industrier.
Mao Zedong ansåg att man måste gå på två ben. Han hade varit mycket klar över att man måste vara beredd på krig både genom att skaffa sig högteknologi - missiler och kärnvapen - och genom att lita på kommunerna som en bas för ett långt folkkrig. Och i april 1969 sade han på nionde centralkommitténs första plenum:
"Vi kommer att vara beredda oavsett de kommer eller ej. Förvänta er inte att man centralt skall distribuera material ens för tillverkning av handgranater. Handgranater kan tillverkas över allt, i varje provins. Varje provins kan till och med tillverka gevär och lätta vapen. / ./ Jag säger att vi inte kommer att låta oss provoceras. Också om ni utmanar oss kommer vi att hålla oss tillbaka, men om ni skulle angripa oss kommer vi att ta itu med er. Det beror på om ni angriper i stor eller liten skala. Om det sker i liten skala kommer vi att slåss vid gränsen. Om det sker i stor skala så anser jag att vi skall vika undan en bit. Kina är inget litet land. Om det inte finns något för dem där tror jag inte de kommer."
Hösten 1969 i Beijing talade en kinesisk vän med mig om detta. Det var efter gränsstriderna.
"Om Moskva beslutar sig för krig kan de naturligtvis sända ner sitt pansar och ockupera Beijing. Vi skulle slåss. Det skulle inte bli någon promenad för dem, men de skulle kunna ockupera Beijing.
Men det skulle bara vara början på det hela. De skulle inte kunna segra. På sikt skulle de drunkna i folkkriget. Kommunerna gör det möjligt för oss att försvara oss mot varje fiende. Deras tanks och flygplan kan besegras, det vet vi. Inte ens deras kärnvapen kan ge dem segern i ett sådant krig. Det vet de. Därför tror vi inte de försöker någonting."
Idag har inte Kina längre denna möjlighet. Det finns inte längre några folkkommuner som kan tjäna som baser för ett planerat folkkrig. Även om Kina har missiler och kärnvapen är det sårbart och under några årtionden framöver förhållandevis svagare än en verklig kärnvapenmakt som Förenta Staterna.
I själva verket är Kina lika sårbart som en jättehummer som byter skal! Inget under att man idag håller en lägre profil än för trettio år sedan och uppträder mycket försiktigt på den internationella scenen.
Inte för att kineserna är omedvetna om detta. Lu Xun påpekade 1923 att alla kineser känner till och uppskattar Romanen om de tre kungarikena. Detta gäller alltjämt. De förstår mycket väl allvaret i den nuvarande situationen och innebörden av romanens första mening:
"Låt oss nu tala om det allmänna läget i världen. Vad som för länge sedan splittrats kommer med visshet en dag att återförenas. Och vad som under lång tid varit förenat kommer ödet en dag på nytt att uppsplittra."2 -
Jan Myrdal 2003.
Översättning: Hans Isaksson.
1. Manifest Destiny (Vår ödesbestämda mission) är en fras som myntades av John L. OSullivan i dennes tidning United States Magazine and Democratic Review 1845 och avsåg att hävda den historiska missionen, och därmed moraliska skyldigheten, hos USA att lägga under sig andra territorier, framför allt i syd och väst. Manifest Destiny har alltsedan dess av och till brukats av USA:s expansionister för att rättfärdiga annektioner av t.ex. Texas, Oregon, New Mexico och Kalifornien, och senare USA:s inblandning i Alaska, Hawaii och Filippinerna. (Ö.a.)
2. "Parlons maintenant de la situation générale du monde. Ce qui fut longtemps divisé doit assurément, un jour, retrouver son unité. Et ce qui, longtemps fut uni, doit un jour, fatalement, se diviser à noveau." (Les Trois Royaumes, Nghiêm Toan et Louis Ricaud. Tome I, p.6, Saigon 1960.)
Denna text skrevs ursprungligen på engelska för fransk publik. Det förklarar varför jag hänvisar till de franska utgåvor av Rapport från kinesisk by och Revolutionen går vidare (om kulturrevolutionen i Liu Lin), vilka getts ut av förlaget Gallimard (och som de fortfarande har till försäljning).
Man kan se detta som en min slutrapport från Kina. En summering av femtio års arbete med Kina och kinesiska kamrater.
Hösten 2002 var Gun Kessle och jag i Kina. I Beijing mötte jag kinesiska kamrater med vilka jag arbetat 1952. Inte alla, flera hade gått bort under dessa femtio år, men både Wu Tung som då varit den politiskt ansvarige och Chu Jung som varit den jag arbetat så nära var fortfarande aktiva. Vi diskuterade, sökte sammanfatta detta halvsekel.
I Liu Lin hade Gun Kessle, Pei Kuangli, Jing Qi och jag arbetat samman 1962. 1963 arbetade vi också samman med Pei Kuangli under resor ner till gränsen mot Burma. Nu är Jing Qi borta, hon dog strax efter det vi träffades 1978; då var hon redan svårt hjärtsjuk. Sedan en generation lever Pei Kuangli i Förenta staterna och arbetar med kulturkontakter mellan Förenta staterna och Kina. Nu reste vi dock åter samman alla tre, Gun Kessle, Pei Kuangli och jag ständigt resonerande genom Kina. Tillsammans sökte vi också återse det Liu Lin som nu i ordets verkliga mening upphört.
Den som vill ha en mer teoretisk diskussion kan jag hänvisa till den text jag publicerade i Flamman till trettioårsdagen av Walter Ulbrichts död den återges här något förkortad på s. 26.
