Hur har Danmark kommit att bli en av Europas främlingsfientligaste stater? Det är inget nytt som kommit med Dansk Folkeparti. Den utlänningsfientliga danska lagstiftningen är exempel på kontinuitet och konsensuslagstiftning. Högern har dessutom varit bättre på att kanalisera och förvalta ett politiskt missnöje, medan vänstern har legat och vilat sig, eller sysslat med annat.
Föreställningen i samtida svenska medier om vad som har blivit (alternativt alltid har varit) det särpräglade danska ser ut ungefär så här:
En inskränkt småborgerlig nationalism med rasistiska undertoner. Inskränktheten förstärktes efter det senaste regeringsskiftet, i november 2001. I framställningen är Dansk Folkeparti under Pia Kjrsgaard - Danmarks Jean Marie Le Pen eller den danska Jörg Haider - central.
Vad som är orsak och vad som är verkan blir ofta en smula oklart, liksom vilka slutsatser man skall dra av olika anförda exempel.
Det är dock klart läge att förfasa sig, särskilt över Dansk Folkeparti. Marielouise Samuelsson begick till exempel trenne betraktelser på detta tema i Expressen i december förra året.
Problemet med denna blott aningen karikerade beskrivning är inte att den direkt är missvisande eller felaktig.
Problemet är mer att den blir monoton, och att en demonisering av Dansk Folkeparti kommer att överskugga andra företeelser.
Den danska flykting- och asylpolitik som gäller sedan den 1 juli 2002 är ju bara till en begränsad del ett uttryck för Pia Kjrsgaards inflytande.
Åtgärderna genomförda första halvåret 2002 är till 95 procent uttryck för vad de två regeringspartierna Konservative Folkeparti (ungefär moderaterna) och det liberala Venstre (närmast folkpartiet fast med landsbygdrötter) gick till val på året innan.
Vad mera är: Efter att ha tänkt sig om länge och väl kom socialdemokraterna fram till att de faktiskt inte har någon från regeringen och Dansk Folkeparti avvikande uppfattning om den förda "utlänningspolitiken".
Minimiåldern för äktenskap mellan en dansk medborgare och en utlänning utanför Norden och/eller EU är nu 24 år. Äktenskapsåldern mellan fullblodsdanskar är 18.
För att få uppehållstillstånd vid familjeanknytning skall båda parter tillsammans ha större anknytning till Danmark, än till det land som den icke-danska parten kommer i från.
Poängen med det kravet var, att som Venstres rättspolitiska taleskvinna Birthe Rnn Hornbech förklarade i valrörelsen 2001, förhindra uppehållstillstånd vid familjeanknytning för turkar, pakistanier och somalier.
Fast det blev hon tvungen att dementera dagen därpå. Så kunde man ju inte lagstifta.
Alltså måste anknytningskravet gälla för alla; det vill säga också danska medborgare.
Här uppstod snabbt ett något besvärande problem:
Lagen kom också att gälla för danska diplomater, danska företagsledare i utlandet, och andra oförvitliga danskar som av obetänksamhet kommit att förälska sig i en medborgare av icke-europeisk härkomst. Lagen kom också att gälla Harry Belafontes danska svärdotter, för att ta ett omskrivet exempel.
Så just den delen av lagen kom att skrivas om.
Numera kan de flesta utlandsdanskar räkna med att kunna flytta hem tillsammans med sin lagvigda bara utlandsdansken har varit dansk medborgare i 28 år.
Detaljerna i den allt mer utspekulerade danska "utlänningslagstiftningen" kan man i och för sig hoppa över om man inte själv är direkt berörd. Lagstiftningen är visserligen tillskyndad och påhejad av Dansk Folkeparti, men den vilar på en solid parlamentarisk majoritet.
Det är alltså de traditionella borgerliga partierna och de danska socialdemo-kraterna som har infört och som försvarar en lagstiftning som gör åtskillnad mellan fullblodsdanskar och hela eller halva utlänningar.
Eller med andra ord: den danska "utlänningspolitiken" kan med visst fog beskrivas som uttryck för en fungerande parlamentarisk demokrati. Det gör den inte smakligare, men det hör till bilden.
De genomförda åtstramningarna var den sannolikt enskilt viktigaste frågan som bidrog till regeringsskiftet hösten 2001.
Det fanns i och för sig också andra.
Näst viktigast var socialdemokraternas snubblande kring vallöften om att inte riva upp "efterlönen", en frivillig förtidspension vid fyllda 60 år.
I övrigt var skillnaderna mellan de så kallade blocken då, för två år sedan, marginella.
Efter den 11 september presenterade den dåvarande s-ledda regeringen omedelbart ett "terrorpaket" av EU-modell som på vissa punkter var om möjligt än mer oreflekterat odemokratiskt än de faktiska lagändringar som den borgerliga regeringen kom att genomföra ett halvår senare.
Ett par påpekanden till kan vara på sin plats:
Dansk politisk retorik framstår gärna som mer yvig än svensk, inte enbart i frågan om "utlänningspolitiken".
Detta gäller formen mer än innehållet.
I en pågående dansk debatt som av någon anledning kallas kulturkampen kan man på borgerliga finsidor läsa utfall som "hans sura psykoinfantila ansikte" (Politikens skribent Bettina Heltberg om prästen och ledamoten i folketinget för Dansk Folkeparti Sren Krarup).
Kul i bland när karakteristiken är välfunnen, ofta bara bullrande.
I praktiken har dansk vardagspolitik varit mer återhållsam med liberaliseringar och avsteg från den generella välfärdsmodellen än den föregivet socialdemokratiskt svenska.
Sverige ligger kronologiskt före Danmark när det gäller privatisering, bolagisering och individualisering av traditionellt kollektiva samhällsuppgifter.
Det finns inga patientavgifter på danska sjukhus, eller i det danska systemet med personliga läkare som närmast motsvarar de svenska vårdcentralerna.
De flesta danskar betalar statlig inkomstskatt. För högavlönade kan marginalskatten uppgå till 58 procent (avhängigt av kommun).
Vissa inslag i den svenska välfärdsmodellen saknar dansk motsvarighet; rätt till betald ledighet vid barns sjukdom, lagad mat i skolorna, och maxtaxa i barnomsorgen till exempel.
Men de skillnaderna har ofta historiska förklaringar, och är inte uttryck för att en mer liberalistisk dansk politik under det senaste decenniet.
Den föregivet liberala danska regeringen gör nu också sitt bästa för att framstå som välfärdsstatens försvarare.
Strax innan jul försäkrade finansminister Thor Pedersen (Venstre) att regeringen på intet vis umgås med planer på reformer i betydelsen nedmontering av det generella välfärdssystemet.
- Man kan ju fördela stigande välstånd utan att det går ut över någon, löd hans glada budskap i juletid.
Trots att Venstre tidigare har givit uttryck för en tämligen vildvuxen nyliberalism framställer sig det ledande regeringspartiet i dag som garant för den politik som traditionellt har identifierats med socialdemokraterna.
Och vilket i hög grad hör till bilden: skulle Venstre sväva på målet så skall nog Dansk Folkeparti påminna om var skåpet skall stå.
Den islamofoba utlänningspolitiken är bara en av partiets tre grundpelare.
Nästan lika viktiga för partiets självbild, och faktiskt förda politik, är försvaret av en välfärdspolitik för alla (alltså alla infödda danskar) och ett välartikulerat EU-motstånd.
Dansk Folkeparti står i mångt och mycket där socialdemokraterna tidigare har stått, och då socialdemokraterna har anammat huvuddragen av Dansk Folkepartis utlänningspolitik, så mister beteckningen höger-vänster något av sin mening.
Det gråsossiga, folkhemspolitiska, och inte minst EU-skeptiska dragen i Dansk Folkepartis politik skall inte framhävas som någon slags försonande drag.
Men det är så partiets politik rent faktiskt ser ut.
Den danska vänstern då?
1970-talets danska aktivistvänster var med svenska ögon sett påfallande prosovjetisk på gränsen till det enfaldiga; inte sällan över. (Omvänt beskrivs gärna svensk och norsk 1970-tals maoism med förundran av de danska vänsterkretsar som intresserat sig för ämnet.)
Så sent som under 1980-talet under de borgerliga Schlter-regeringarna drevs dansk utrikes- och säkerhetspolitik av en vänstermajoritet utom regeringen.
Vid upprepade tillfällen tvangs regeringen att mot sin vilja ta avstånd från NATO:s omdiskuterade utstationering av kärnvapenbestyckade mellandistansraketer. Danmark blev i NATO en "fotnotsnation", till stor grämelse för en traditionellt proamerikansk borgerlighet.
Desto kraftigare blev också tillbakaslaget efter Sovjetunionens sammanbrott. Den enfaldigt sovjetlojala vänstern gick upp i atomer.
Men det fanns - och finns - också en annan:
SF (Socialistisk Folkeparti ) bröt sig ur dåvarande DKP redan under slutet av 1950-talet, men blev i sin tur utsatt för utbrytare i form av VS (Venstre Socialisterne), ett decennium senare.
I dag är resterna av VS, och resterna av det Moskvatrogna DKP, det maoistiska KAP och det trotskistiska SAP faktiskt förenade, och parlamentariskt representerade i form av Enhedslisten, med fyra mandat i Folketinget (av 179).
Det är inte mycket, men de utnyttjas väl.
Därtill har SF 12 folketingsmandat.
Slutsatser:
Den utlänningsfientliga danska lagstiftningen är inte utslag av en plötslig populistisk våg, eller ett enskilt partis avgörande inflytande. Det är snarare exempel på en kontinuitet och en konsensuslagstiftning.
Högern har inte skaffat sig politiskt tolkningsföreträde därför att vänstern är död.
Högern har varit bättre på att kanalisera och förvalta ett politiskt missnöje och en osäkerhet, medan vänstern har legat och vilat sig, eller sysslat med annat - lite svårt att säga vad.
I välfärdsfrågor har den danska vänstern i bred mening inte större förtroende i dag än vad den borgerliga regeringen plus Dansk Folkeparti har. Det skulle en bred vänster möjligen kunna få; om arbetslösheten stiger, och om den socialdemokratiska partiledningen visade någon slags intresse i de frågorna.
Det återstår att se.
I "utlänningsfrågan" finns inget reellt parlamentariskt alternativ. Enda tröst är att lagstiftningen nu knappast kan bli mer restriktiv utan att Danmark kommer i öppen konflikt med internationella konventioner.
På en tredje arena - EU-politiken - är vänstern som block tämligen ointressant.
De danska socialdemokraterna bejakar kritiklöst den för stunden gällande dagordningen.
SF är på väg att inta en vänsterfederalistisk hållning. Förmodligen kommer det att kosta partiets mandat (det enda) i EU-parlamentet i valet i juni. Hittills har EU-entusiasmen varit starkast i partitoppen och folketingsgruppen, mindre stark bland medlemmar, och svag i gruppen SF-väljare.
Enhedslistens deltar både i Junibevgelsen (EU-kritiker "light", med 3 platser i EU-parlamentet) och i Folkebevgelsen (EU-kritiker "hardcore", 1 mandat i EP). Därtill har Dansk Folkeparti ett eget EU-mandat.
Alltså sitter det i dag EU-kritiker av olika schatteringar på 6 av de 16 danska stolarna i Bryssel och Strasbourg.
Ungefär så ser det ut här i landet.
Bertel Haarder, integrationsminister (Venstre) och regeringens chefsideolog, ofta aggressivt besjälad av sin egen förträfflighet, beskriver tillståndet i nationen så här:
"Det är min och regeringens vision att hålla samman det danska folket, både i utlänningspolitiken och i EU-politiken. Det första har lyckats. Vi vill göra allt för att det också skall lyckas med EU. Man kan säga att vi splittrade folket när vi valde sida i Irak. Det gjorde vi för att inte svika de värden som står över allt annat: friheten och freden, i nämnd ordning. Just de värden som blev så fatalt svikna av många intellektuella och vänsteranhängare som under det kalla kriget förlorade förmågan att göra skillnad på demokrati och diktatur. Luften är tät av värden i allt det vi gör. Debatten är så infekterad därför att vi har trampat på några av de ömmaste liktornarna. Vi välter avgudabilder och river maskerna av de många politiker i forskarkläder som så länge har dominerat debatten " (Berlingske Tidende den 23 januari 2004)
Poängen här är inte att Bertel Haarder skulle ha rätt (eller fel).
Poängen är att hans uppblåsta självrättfärdighet saknar motspel.
Just på de områden där Haarder triumferar gör han det inte för att han skriker högst. Han kan triumfera då han inte ens blir motsagd.
