Journalisten Christian Palme har fått Svenska Freds pris till den "som i fredsvänlig anda bäst kartlagt de psykologiska och materiella orsakerna till krig". Palme har skrivit en bok om Jugoslavienkrigen, Om ondskan i vår tid. Där omtalas Nato-bombningar i strid mot FN-stadgan som "humanitär intervention", och USA:s motståndare är ondskan. Sören Sommelius önskar att svenska medier kunde föra en öppnare debatt.
Tongivande skribenter gick i höstas till fräna angrepp mot den amerikanska Jugoslavienkännaren Diana Johnstone i särskilt Dagens Nyheter och Expressen. För sin bok Fools Crusade, "Dårarnas korståg" (som i vår utkommer på svenska), stämplades hon som fascist och en folkmördarnas advokat. Maciej Zaremba gick i spetsen, med förgiftade invektiv. Expressens kulturredaktör Per Svensson följde efter och kategoriserade envar som inte delade hans egna och Zarembas åsikter som "brunröd röra", fascister och nazister återigen. En rad likasinnade skribenter uttryckte samma hållning.
Det såg ut som ett slags enhällig reaktion från det svenska intellektuella etablissemanget. Dock förhöll det sig inte så. De som tyckte annorlunda refuserades av samma tidningar. Eftersom Johnstone utpekades som närmast nazist fann DN förstås ingen anledning att publicera hennes eget genmäle. Det blev en minst sagt underlig debatt, som blev än värre sedan Ordfronts chefredaktör gjort pinsam avbön för den intervju med Johnstone som tidningen publicerat.
Våra medier förmådde dåligt göra de jugoslaviska sönderfallskrigen begripliga. Åtta år efter Dayton och snart fem år efter Natos bombningar av Jugoslavien hade många svenskar oklara begrepp om vad krigen gällde. På Balkan spelade de lokala medierna en destruktiv roll i krigen genom att demonisera "de andra". Men frågan är om våra medier var värst mycket bättre? Genom att dela in aktörerna i goda och onda, skapades också hos oss svart-vita bilder.
Under nittiotalet reste jag ett tjugotal gånger till alla delar av krigets Jugoslavien. Det blev fyra böcker och en lång rad av artiklar. Drivkraften var att försöka förstå hur konflikter också i vår tid kan övergå i krig. Som journalist blev jag speciellt engagerad av mediernas destruktiva roll, detta att ord kan vara lika farliga som kulor.
Frågorna är än mer aktuella i dag. Natos bombningar av Jugoslavien 1999 kallades en "humanitär intervention". Kriget gick ut på att återge kosovoalbanerna deras mänskliga rättigheter, hette det. Det var det första "goda kriget" - visserligen i strid med FN-stadgan och därmed folkrättsvidrigt, men med uttalat stöd av också den svenska regeringen. Efter elfteseptemberattentaten kom bombningarna av Afghanistan 2002 och kriget mot Irak 2003, som båda på motsvarande vis motiverades som krig mot "ondskan" i olika former.
För att förstå de två senare krigens logik är det nog nödvändigt att också försöka förstå kriget mot Jugoslavien 1999. Diana Johnstone gör i Fools Crusade det hittills utan jämförelse mest ambitiösa försöket att kritiskt granska de jugoslaviska krigen och hur de framställdes i väst (åtminstone av vad jag har läst).
Jag är inte ensam om min åsikt. En av USA:s främste vänsterdebattörer Edward S. Herman har i Monthly Review skrivit en tiosidig mycket positiv recension av hennes bok. Herman har tillsammans med Noam Chomsky bland annat skrivit Manufacturing Consent, i dag ett standardverk om propaganda. Både Herman och Chomsky blev illa berörda av debatten om Johnstone i Sverige och gick båda in i den svenska debatten till Johnstones försvar med artiklar och öppna brev, vilket får ses som mycket anmärkningsvärt.
Diana Johnstone gör en grundlig genomgång av den jugoslaviska krisens många dramatiska faser, där allt bara kan förstås - eller missförstås - tillsammans, i ett givet sammanhang.
Nato började 1999 bomba Kosovo och Jugoslavien som "humanitär intervention". Formuleringen är inte ny, konstaterar Johnstone. Den användes standardmässigt under alla västvärldens imperialistiska erövringskrig. I det aktuella sammanhanget var den en användbar propagandaterm, en grov manipulation, inget annat.
Till saken hör onekligen också att situationen i Kosovo fem år efter bombningarna är bedrövlig. De "humanitära bomberna" följdes inte upp av humanitära sociala program. Om kosovoalbanerna tidigare diskriminerats är andra minoriteter nu utsatta, främst serber och romer. Det som pågår är en skam, särskilt för USA men också för det internationella samfund som administrerar Kosovo som ett protektorat.
Händelserna i Kosovo i mars i år är en tydlig illustration av hur illa läget är i Kosovo. FN och Nato har det fredsbyggande ansvaret i området men kan dåligt svara för minoriteternas säkerhet. Våra medier tiger i det stora hela. När serber eller romer blir utsatta för etnisk rensning i Kosovo är de sällan "värdiga offer", för att använda Herman/Chomskys terminologi.
Efter kriget upprättades en stor amerikansk militärbas, Camp Bondsteel i Kosovo. Lägret är en amerikansk stad med attackhelikoptrar och satellittelefoner i den fattiga provinsen, en stad omgiven av en 2,5 meter hög jordvall och vakttorn. Basen lär kosta en miljard kronor om året i drift, med fem till sex tusen amerikanska soldater. Finns den där för att bidra till att befolkningens mänskliga rättigheter i Kosovo garanteras?
Nej, knappast.
Jag ska inte här vidare diskutera de möjliga motiven bakom Camp Bondsteel. Intresserade finner tankeväckande diskussioner om det oljemilitära komplexet och planer på en pipeline från Svarta Havet till Vlores i Albanien i The Sorrows of Empire (2004), skriven av professor emeritus vid University of California, Chalmers Johnson.
I stället tänker jag uppehålla mig vid Johnstones kritiker. Maciej Zarembas artiklar i DN är i mina ögon demagogiska med många oklarheter. Zarembas syfte är uppenbart, att försvara Natos krig mot Jugoslavien. Det gör han också i klartext. Och visst, han får tycka så. Men att tysta meningsmotståndare genom nazibeskyllningar är otillständigt.
En annan journalist på Dagens Nyheter, Christian Palme, har betydligt större Balkanerfarenhet än Zaremba. Palme skildrade krigen i en lång rad reportage och reste återkommande i krigens landskap. Han har också i bokform sammanfattat sina erfarenheter. Palmes Om ondskan i vår tid. Sökandet efter rättvisa på Balkan kom våren 2001, två år efter NATO:s bombningar. Också Palme deltog i debatten i DN mot Ordfront och Johnstone. Han ställde sig med ett krutröksdoftande språk utan ifrågasättanden bakom kollegan Zaremba: Balkanrevisionismens sista bastioner skjuts nu som bäst till pittoreska ruiner".
Jag har svårt att förstå det språkbruket, i all synnerhet när det syftar på Johnstones gedigna (om än i detaljer givetvis kontroversiella och alls inte slutgiltiga) framställning.
Var står då Christian Palme själv? I sin bok använder han utan att rodna ter-men "Natos humanitära intervention" när han refererar till bombningarna av Kosovo och Serbien 1999. Om han menar att bombningarna var "humanitära" borde han ha berört sådant som Natos bombningar av flyktingkonvojen med 60 - 70 oskyldiga döda, bombningen av TV-huset i Belgrad, bombningarna av oljeraffinaderier med svåra miljökonsekvenser, användningen av klusterbomber mot civila mål och av utarmat uran i Natos pansarbrytande projektiler etc. Nu nämner han på några rader i förbifarten att Human Rights Watch och Amnesty International krävt att personal inom NATO skulle åtalas, men avvisats av tribunalen.
Ambitionen bakom Palmes bok är delvis densamma som bakom Johnstones, att beskriva de jugoslaviska krigen i ett sammanhang. Men där slutar likheterna.
Palme ställer sig bakom Natos bild av Kosovokriget. "Natos humanitära intervention, bombningarna som till sist tvingade Serbien att lämna Kosovo, är också intensivt kontroversiell, särskilt bland vänsterkrafter i väst", skriver han.
Men bombningarna är också "kontroversiella" enligt FN-stadgan och internationell rätt, som ett angreppskrig, menar jag. Vore det inte värt en reflexion?
Kosovobombningarna föregicks av massakern i Racak, där OSSE:s chef amerikanen William Walker spelade en högst tvivelaktig roll. Bo Pellnäs har i vår på DN-debatt nämnt att Walker tog in CIA-folk i europeiska OSSE:s organisation i Kosovo. Omständigheterna kring Racak är minst sagt kontroversiella. Johnstone ägnar dem fem sidor i sin bok. Palme avfärdar det hela på några rader.
Jag har nyligen läst Hans Blix bok Avväpna Irak, om vapeninspektörernas arbete i Irak före kriget. Under läsningen kunde jag inte släppa tanken på en parallell mellan det Blix beskriver och förspelet till Kosovokriget. I båda fallen försökte USA använda internationella organisationer för att motivera redan i förväg beslutade krig.
Blix visar tydligt hur det misslyckades i Irak. Men i Kosovo spelade av allt att döma William Walker villigt den roll han tilldelats.
Efter Racak följde förhandlingarna på det franska slottet Rambouillet. Johnstone betecknar dem som en fars. Den svenska Balkanexperten Kjell Magnusson har ägnat en viktig bok åt enbart det som skedde i Rambouillet. Hans slutsats är att förhandlingarna drevs för att ge något slags legitimitet åt det kommande kriget och att avtalsförslaget formulerades så att det skulle vara oacceptabelt för serberna. Johnstone konstaterar att ett undertecknande från serbisk sida skulle inneburit villkorslös kapitulation.
Palme går inte alls in på de här frågorna. Han ägnar Rambouillet ett tiotal rader där han stöder den amerikanska versionen av det som skedde, att kriget blev nödvändigt därför att serberna avvisade avtalet. Han berör heller inte alls det faktum att USA redan 1998 lierade sig med den kosovoalbanska gerillan UCK, i stället för med den ledande kosovoalbanske politikern Ibrahim Rugova, som länge ansetts vara kosovalbanernas självklare ledare och i mycket stått för en icke-våldslinje.
Palme diskuterar ofta "ondskan på Balkan". Det är lätt att dela hans upprördhet inför de jugoslaviska krigens brutalitet, alla lemlästade och mördade, all meningslös förstörelse. Men just den upprördheten borde leda honom till eftertanke och analys. Vad var det som egentligen hände?
"Med iskyla, makthunger, okänslighet för mänskligt lidande, krig och katastrofer drev Slobodan Milosevic förbundsstaten Jugoslavien till upplösning och katastrof", skriver Christian Palme.
Var det så enkelt, att de jugoslaviska krigen berodde på en mans ondska?
Naturligtvis inte. Inre faktorer och yttre ledde tillsammans till krig. Gång på gång gjorde omvärlden fel saker vid fel tidpunkt. Krigen kan bara förstås genom att diskutera komplexa sammanhang och försöka se olika aktörers agerande.
Och då är det speciellt viktigt att också våga diskutera de allra svåraste, allra mest ohyggliga händelserna. Vad var det egentligen som hände i Racak eller Srebrenica, för att ta två angelägna frågor bland många?
När Diana Johnstone diskuterar händelseförloppet kring Srebrenica stämplas hon i den svenska debatten som "historierevisionist" och "folkmordsförnekare". Därmed finns inget mer att tillägga. En person som man ger sådan karakteristik diskuterar man inte med. Henne tystar man. Punkt slut.
I mina ögon är det obegripligt.
Debatten i höstas i samband med Ordfrontaffären blev en bedrövlig historia. Det får inte hindra att vi också i Sverige utan skygglappar diskuterar 90-talets Balkankrig så förutsättningslöst som möjligt. I den debatten borde Diana Johnstones bok, när den i dagarna utkommer på svenska, kunna utgöra en mycket god utgångspunkt. -
Sören Sommelius är knuten till den oberoende stiftelsen TFF i Lund, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, www.transnational.org. Han är författare till flera böcker om konflikter och krig i det f.d. Jugoslavien, Sista resan till Jugoslavien, Mediernas krig i forna Jugoslavien, Kosova utan stjärna, Mot kriget.
