Henrik Hieronymus kan utan tvekan ståta med den tyska samtidslitteraturens stiligaste namn. Att han döpt huvudpersonen i de 25 berättelser som samlats i debutboken Morgens an irgendeinem tag ("På morgonen, vilken dag som helst", Jung und Jung 2003) till något så fånigt som "Cherobini" är därför litet märkligt. För denne Cherobini är utan tvekan Hieronymus alter ego. Så tolkar åtminstone jag det faktum att båda är starkt musikintresserade anläggningsarbetare som dessutom ägnar sig åt skönlitterärt författande.
Hieronymus berättelser är realistiska skildringar av Cherobinis liv, som förutom arbete (huvudsakligen stenläggning) mest består av öldrickande. Tillsammans ger de många korta historierna om Cherobini en fyllig bild av en samtida verklighet på tyska byggarbetsplatser. Hieronymus skildrar ett arbetarkollektiv som, bland annat till följd av den etniska splittring som arbetskraftsimporten från framför allt Östeuropa och Mellanöstern medfört, inte förmår värja sig mot en tilltagande förslumning av arbetslivet. En annan anledning till att det i Cherobinis värld inte finns några tendenser till kollektivt självförsvar från arbetarnas sida, trots jäsande klasshat, och kanske rent av klassmedvetande, är att just arbetslivets förslumning gjort att trasproletariatet börjat nafsa arbetarna i hasorna. I det läget räddar sig den som kan, utan tanke på kollektivet.
Naturalistiska arbetarskildringar av detta slag - som inte så litet påminner om den realistiska svenska arbetarlitteraturen från 30-talet - har knappast dominerat den litterära produktionen under de senaste decennierna. Bara ämnesvalet och perspektivet gör alltså att Hieronymus bok framstår som näst intill livsnödvändig läsning för den som inte är övertygad om att författare måste begränsa sig till borgerliga motiv och idéer. Att han sedan skriver bättre än det flesta och ofta får läsaren att dra på smilbanden är ren bonus.
Magnus Nilsson
Dagsverke (Tagewerk)
Strax för jul kallade chefen upp mig till kontoret och gav mig sparken. Jag tillbringade ledigheten ensam i min lägenhet. Ute var det kallt. Jag satt i soffan, invirad i en gammal filt, och drack i all ro öl och tittade på de kala träden.
Första veckan efter nyår började jag söka arbete. I närheten av mitt gamla jobb fanns det en annan byggfirma. De kallade mig till anställningsintervju. Chefen, en liten gubbe med granatäppelröda kinder och glasartad blick, satt i en läderfåtölj framför mig och rökte en cigarett, som han behöll i munnen när han pratade. Jag var yrkeslärd och därför fick jag jobbet - tre månaders provanställning. Om jag inte kom in i rutinerna på ett par dagar, eller om jag inte kom överens med killarna, skulle jag bli av med jobbet. Han sa det med ett självbelåtet leende på de tunna blåa läpparna, som var fuktiga och långsamt blötte upp cigarettfiltret.
Nästa dag dök jag upp en kvart innan det var dags att börja. Hon var kvart i sju. Marken var frusen och vindrutorna täckta av iskristaller. Jag stod framför uppehållsrummet, gnuggade händerna för att hålla värmen och väntade på kapon som, om jag förstått mumlandet från typen i läderfåtöljen rätt, skulle komma och möta mig och placera mig i ett arbetslag. Grå figurer hasade förbi mig. Ingen hälsade på någon. De infann sig, drack kaffe och rökte hemmarullade cigaretter. Här utifrån såg alla likadana ut. Samma klädsel, samma hållning, samma resignerade ansiktsuttryck. Dörren slogs upp och ungefär fyra dussin karlar strömmade ut i kylan. Jag tog tag i ärmen på en av dem: "Hörru, vem av er är bas här?"
"Ingen aning, jag är också ny." Han drog sig motvilligt loss från mig och klättrade tillsammans med en handfull andra in i en bil. Hjullastare startade, lastbilar for iväg och spydde ut dieselångor. Makadam, grus och annat byggmaterial lastades på flaken. Jag gick in i uppehållsrummet och sökte genom kartoteket bredvid stämpelklockan utan att hitta något stämpelkort med mitt namn.
De första arbetslagen gav sig redan av. Då slogs dörren upp och läderfåtöljsmannen stod framför mig. Han lutade sig mot dörrposten och tände en cigarett i lä av sin kupade hand.
"Jag hittar inte mitt stämpelkort."
"Kom upp på kontoret när du jobbat färdigt i eftermiddag. Om allt gått bra får du ett stämpelkort." Han skakade uttråkat på handleden för att få armbandsuret att lägga sig tillrätta. Sen visade han mig till mitt arbetslag, som just höll på att ge sig av. Jag tog min väska och sprang efter lastbilen. Han som körde bromsade och flämtande klättrade jag in. I baksätet låg skitiga jackor, några tröjor och en del verktyg. En polack såg till att jag fick plats att sitta.
Vi åkte en dryg timme innan vi kom fram till bygget. Det var en vit villa som låg intill en enorm kyrka. Lastbilen rullade fram längs den breda infarten och stannade. Arbetslaget var tvunget att kliva ut. Basen kom fram till mig.
"Heter du nåt särskilt?", frågade han, samtidigt som han beordrade mig att lasta verktyg i en skottkärra.
"Cherobini", svarade jag.
"OK, Cherobini. Kunden är byggherre. Han har mer pengar än vad du har hår på pungen, så det gäller att ligga i och arbeta och inte stå och slöa. Förstått?"
"Förstått."
"Kunden ringer till chefen så fort det är något som inte passar."
Trädgården var enorm. En frusen, grön tunga som började vid terrassen och slutade någonstans i undervegetationen. Från terrassen, som var drygt en meter hög, hade man en storslagen utsikt. Två dammar, mäktiga gamla valnötsträd, ett lusthus som var övervuxet av vinrankor. Det hela måste ha kostat en förmögenhet.
Plötsligt hördes en motorsåg. Basen hade fått på sig skyddskläder och redskap. Han fällde ner visiret på sin brandgula hjälm och började såga ner de första träden. Sågspån flög rasande genom den kalla luften. Vi var fyra - de två polackerna, en lärling från skogsskolan och jag - som samlade ihop grenar och stockar. Stockarna staplade vi på gården, de skulle hamna i byggherrens kamin. Resten lastade vi på lastbilens flak. Trots att det inte var mer än tre eller fyra grader kallt flöt svetten över pannan. Det var slitgöra att släpa iväg alla grenarna ur trädgården. Ingen sa någonting. Var och en av oss utförde sitt arbete under tystnad.
I pauserna trängde vi ihop oss i lastbilens hytt, åt mackor, drack te. Radion funkade inte och polackerna samtalade på sitt modersmål.
"Du är utbildad på det här?", frågade en av polackerna mig.
"Det stämmer."
"Trivdes du inte på ditt förra jobb, eller?"
"Inte särskilt", svarade jag, högg in på min leverkorvsmörgås och kliade mig på magen. Hur gärna hade jag inte befunnit mig hemma på soffan, eller i badkaret. Jag skulle ha ätit något varmt och druckit en öl. Allt annat var jag nästan rädd för.
"Ledningen har redan informerat mig om dig", anförtrodde han mig, jag teg. "De har hört sig för om dig på ditt förra jobb. Chefen är kompis med din gamla chef. Och din gamla chef har varnat honom för dig, sagt att du är väldigt egensinnig och motspänstig." Han sörplade på sitt te. "Än så länge har jag inte märkt något av det där." Jag svarade honom fortfarande inte, även om jag på något sätt kände mig smickrad över hur min förra chef beskrivit mig.
Vår kund visade sig vara tämligen nervös och ovänlig. Framåt middagstid började hans lilla undersätsiga kropp irra omkring på terrassen och övervaka vad vi gjorde. Han hittade hela tiden något eller någon att gnälla på och han klagade på att vi var för långsamma. Hans ansikte var stelt och oansenligt, smyckat med en liten mustasch som han hela tiden strök med fuktade fingrar. "Det tar alldeles för lång tid." Det var något som jag ofta fick höra. Jag var bekant med åtbörden, ansiktsuttrycket och hjärnan som låg bakom alltsammans, och föraktade den framfusiga överlägsenheten som nästan utlöste kräkreflexer.
"Vad heter ni?", frågade kunden mig. "Säg genast vad ni heter!" Samtidigt rörde han hektiskt med skeden i sin tekopp.
"Cherobini."
"Se till att städa undan det där, Cherobini.". Han pekade på ett par djupfrysta säckar fulla med löv. Basen sneglade på mig. Utan att säga ett ord fick jag upp säckarna på en skottkärra som jag körde ut på gården till lastbilen.
"Är era arbetare alltid så oförskämda?", hörde jag att han frågade basen. Något svar kunde han inte vänta sig, för basen var upptagen med att sätta polackerna i arbete.
Rövknullad, tänkte jag. Och ändå har karlen en fru. Hon dök med jämna mellanrum upp i ett fönster för att glo litet arrogant på oss. Det här byggherreparet hade kunnat skänka oss en gyllene kaffekokare, men de bjöd inte ens på en kopp snabbkaffe.
Knogarna var blåfrusna när jag kom hem. Till och med ljummet vatten brände på skinnet. Ansiktet var torrt och stelt. Med matt blick betraktade jag min kropp i spegeln. Jag var bara lite drygt tjugo år gammal, och trött.
I igelns bo (Im Zeckennest)
Ur brevlådan sprutade bara räkningar, påminnelser och reklam. Bensinpriset höjdes nästan dagligen. Öl, biff och potatis var inte heller gratis precis. Jag var glad om jag hade råd med så mycket som en rulle toapapper mot slutet av månaden.
När jag vaknade på morgonen kände jag mig som en gamling. Rygg, knän, allt var utslitet. Vikarna vid tinningarna blev allt djupare och mina ögon hade blivit stora och rödstrimmiga av allt supandet. Jag var för det mesta onykter när jag åkte till jobbet och fick det överstökat. Uthärdade vädret, skitsnacket och betongen. När jag kom hem orkade jag nätt och jämt fräscha till mig och fixa något att äta. Så länge ingen knackade på dörren eller ringde, och jag hade tillräckligt med öl för kvällen, låg snaran ganska bekvämt på axlarna. Det stod klart för mig att livet skulle komma att bestå av stränga rutiner och tillfälliga utvikningar. Som en galen springare på schackbrädet var jag tvungen att hoppa från dag till dag för att undgå nödslakt.
Jag gick ut i köket och satte ett stekjärn på spisen, hällde ett halvt dussin ägg med lök, chili, salt och peppar i den heta oljan och sänkte värmen. Jag brukade inte vända mina omeletter, utan lät dem långsamt gräddas medan jag strödde över litet riven parmesanost. Jag drack en flaska öl, och sedan en halv till. Jag skakade på stekjärnet så att den tumstjocka omeletten gled över på tallriken. I brödburken hittade jag en torr skalk som jag piffade upp med litet riven vitlök och åt till omeletten. Det var utsökt, och dessutom både enkelt och billigt. Jag beslutade mig att skriva en kokbok för världens fattighärbärgen. Till varje rätt skulle det serveras en flaska whiskey och på servetterna skulle det finnas pinuppor.
Det ringde på dörren. Jag väntade. Smuttade på flaskan och lät det forsätta ringa. Efter tredje signalen masade jag mig upp och öppnade. Gas släpade sig längs ledstången upp för de tre trapporna och steg på. Han såg rätt medtagen ut. Visserligen gjorde hans svarta hud att det var ganska svårt att avgöra hur gammal han var, men i ansiktet såg man att han var härjad. Två framtänder saknades. Hans andedräkt var dålig och han glömde hela tiden vad han just sagt. Han hade suttit i finkan för snatteri i några månader; ett högt pris för två plastförpackade schnitzlar. När han kom ut passade lägenhetsnyckeln inte längre i låset och möblerna var pantsatta. Sedan dess frekventerade han varenda dåre som hade tak över huvudet. Följaktligen hade det bara varit en tidsfråga innan han dök upp hos mig.
"Får det va en öl, Gas?"
"Tackar som bjuder." Som den naturligaste sak i världen slank han ur sin jacka och hängde den över ryggstödet på en stol. Jag hämtade två flaskor ur kylskåpet och ställde dem framför oss på bordet.
"Har du lagat mat?"
"Mmm."
"Finns det nåt kvar?"
"Nix."
"Du har möjligen inte något annat att bjuda på? Vad som helst. Litet bröd skulle räcka." Jag erbjöd honom att äta vadhelst han kunde uppbringa. Gas snokade igenom köksskåpen och när han slutligen kom tillbaks hade han en bit salami mellan de kvarvarande tänderna och ett skrumpet äpple i handen. Han åt långsamt av sitt byte och tog sig då och då en slurk från flaskan. Gas verkade så tillfreds, mycket mer tillfreds jag i varje fall. Det gjorde intryck på mig. Hans goda humör verkade vara oförstörbart, trots att han inte ägde mer än det han gick och stod i.
Vi drack litet mer öl. Han berättade om en kompis, som han bott hos de senaste veckorna. En före detta knarkare som hade börjat låta håret växa och numera sökte sin frälsning hos Jah. Han tapetserade lägenheten med Marley- och Tosh-affischer, täckte golven med grön-gul-röda mattor, brände ständigt rökelsestavar och tillät inte något som helst intagande av kött i sin lägenhet.
"Jah över allt", flinade Gas och tuggade på korven. "JahJahJah." Han intog salamin under ljudligt smackande och tog emellanåt en bit av äpplet. "Vad tycker du om Jah, Cherobini?"
"Jag gillar inte några religioner. Det är för folk som inte vet hur de ska baxa sina arslen genom livets jämmerdal och låter spika upp sig bredvid Jesus på korset."
"Så kan man se på saken." Gas torkade sig i mungiporna och tömde sin ölflaska. Jag bjöd på en runda till.
Jag tyckte att vårt samtalsämne var tråkigt. Därför bläddrade jag bland mina skivor, fick tag på en med Demented are go och la den på skivspelaren. Det är något visst med diamantnålens knistrande och släpande. Det är som den första tungkyssen eller som stjärnorna framför ögonen innan det går för en. Jag var en värdelös romantiker. Ett avbrutet stolsben som inte kände något behov av att lagas.
Gas och jag tömde hela mitt ölförråd. Ett hav av flaskor, ur vilka det steg cigarettrök ur några, bredde ut sig framför oss. Gas krafsade samman det sista ur sitt tobakspaket och rullade en bisarrt utseende cigg. Jag reste mig, gick bort till klädhängaren och drog på mig min gamla Fred Perry-träningsoverallsjacka.
"Var ska du ta vägen?"
"Vi behöver påfyllning", mumlade jag, drog upp dragkedjan och snörde på mig skodonen. "Bensinmackarna säljer ingen alkohol efter midnatt. Hon är tjugo i tolv. Vi måste dra."
Ute var det svinkallt. De sista löven hade fallit från träden och lämnat grenarna nakna. Knappnålsstora stjärnor blinkade högt över oss, ljus rök sipprade ur skorstenarna och den isande luften dämpade fyllan.
Killen på macken öppnade dörren. Klockan ovanför kassan visade strax innan midnatt. Gas och jag samlade ihop så många ölflaskor vi kunde bära och ställde dem på disken.
"Tillsammans?", frågade biträdet.
"Ja", svarade jag.
"Jag kan inte ge någon växel. Om ni inte har jämna pengar "
"Så får du ta hand om det som blir över", tolkade jag. Han stirrade på mig med grumliga ögon. "Hur mycket blir det?", frågade jag.
"Femton och sextio."
Jag hade bara en tjuga. Gas var pank, helt barskrapad, bortsett från litet skit under naglarna. Han skakade på huvudet. Jag rafsade samman några öl till och ägnade sedan gott och väl en halvtimme åt att leta efter något som gick att förvärva för några groschen. Omöjligt. Till och med plastkassarna var för dyra. Jag gav honom tjugan och stoppade fickorna fulla med gratis sockerförpackningar.
"Vad ska du med allt sockret?", frågade Gas när vi kommit ut.
"Om jag hade en guldfisk skulle jag hälla sockret i hans vatten."
"Men, du har ingen guldfisk."
"Då gör jag silverte."
"Kan du inte göra pannkakor?"
"Om vi ska göra pannkakor behöver vi ägg, mjölk och mjöl. Socker är ren lyx. Jag har inte ens en knivsudd mjöl. Äggen åt jag upp innan du kom. Låt oss därför hålla till godo med öl och inte prata mer om den saken."
När vi kom hem ställde jag flaskorna på kylning. Alla, utom fyra. Gas befriade mig från två av dem. Jag skruvade upp musiken. Det bultade på dörren. Jag sänkte volymen för att tydligare kunna höra grannarnas kötteder. Vid varje kraftuttryck skålade jag och Gas. Småningom överröstade vårt skratt bankandet på dörren och det blev tyst i trapphuset.
"Vem var det?", flämtade Gas mellan två våldsamma fnissattacker.
"Skytteföreningens kung."
"Lägg av." Han vred sig av skratt.
"Det är sanning. Sen jag flyttade in har han med jämna mellanrum skickat värden på mig. Han är en ynklig skitstövel. Ordförande i grannkommittén."
"Och han bor här? I samma hus som du? Det kan inte va sant!"
"Hur som helst skriver dom om honom i lokaltidningen minst en gång om året. Dessutom går han omkring i uniform och sabel med fransar på. Han har till och med en orden på bröstet och en borste i hatten."
"JahJahJah", smackade Gas.
"Så sant som det är sagt."
Vi söp till morgonen. När solen gick upp kröp jag till kojs. På eftermiddagen släpade jag mig till badrummet och satte mig och långsket. Gas snarkade fortfarande på soffan. En fot stack upp över ryggstödet. Jag spolade ned det jag åstadkommit och gick iklädd morgonrock ut i vardagsrummet. Det rann saliv ur Gas mungipor. Det flöt ut på en av kuddarna, där det såg ut som snigelspår.
"Hallå, Gas", ropade jag och trampade på honom så att han vaknade. Han var helt tydligt bakfull. Ett blodsprängt öga blinkade mot mig. "Du måste sticka, Gas. Jag behöver lugn och ro." Jag öppnade en ölflaska som blivit över.
"Vad står på?"
"Stick iväg, kompis." Jag var inte längre van vid att en supkompis vegeterade hos mig mer än 24 timmar och sög sig fast i min soffa. Om jag inte såg upp skulle någon av dem kunna hänga sig kvar hos mig hela veckan och jag skulle inte få någonting gjort.
"Hörru Cherobini, hur skulle det va med lite frukost?" Han sträckte långsamt på sig.
"Ta på dig jackan och se till att packa dig härifrån". Jag slängde hans flottiga jeans i skallen på honom och tog mig en rejäl slurk öl.
"Du kan va en riktig skitstövel, Cherobini."
Jag nickade och öppnade dörren. "Och nu ser du till att försvinna." Långsamt gled Gas förbi mig, gav mig en kamratlig knuff på axeln och försvann. Jag satte mig vid skrivmaskinen och skrev.
Översättning från tyskan:
Magnus Nilsson
