Helvetet, döden och de eviga straffen
Idéer om livet
Nils Uddenberg
Natur och kultur, 2003
Nils Uddenberg hade jag ett tag som lärare på Fysiologen i Lund. Han var en trevlig kuf. Det var uppenbart att hans huvudintresse var, som han själv formulerat det, "de existentiella frågor som är förknippade med en vetenskaplig uppfattning av människan och den natur som omger henne". Och på den vägen är det, efter fyrtio år.
I fjol utkom vad man i någon mån kan kalla summan av vad han lärt sig under resans gång i form av två volymer blandad biologi och idéhistoria. Den första delen avhandlar livets uppkomst och utvecklingsläran, andra delen genetikens utveckling jämte en avslutande del om vetenskap och livsåskådning.
Att Uddenberg vunnit allmän erkänsla för sitt arbete och uppburit ett flertal utmärkelser, bl.a. fjolårets Augustpris, får inte för ett ögonblick dölja att Idéer om livet är en av de nyttigaste böcker, alla kategorier, som utkommit på svenska språket under detta århundrade.
Uddenberg bekräftar än en gång sanningen att ett av de bästa sätten att förstå en företeelse eller en person är att lära känna dess historia, och att detta även gäller vetenskap. Hans verk är i ordets bästa bemärkelse en lärobok i materialism. Det är med andra ord historien om hur vetenskap, religion, ekonomi och politik alltsedan begynnelsen hängt samman. Det är också historien om hur den biologiska vetenskapen genom århundradena gjort sig av med den ena överflödiga hypotesen efter den andra - skapelsen, livsprincipen, människosläktets specificitet - och just till följd härav kunnat komma kunskapen om livet närmare.
Med all önskvärd tydlighet framgår alla motsägelserna, dialektiken i denna tvåtusenåriga process. Ett praktfullt exempel är hur 1800-talets politiskt progressiva materialister av ideologiska skäl höll fast vid uralstringsläran även sedan en skapelsetroende reaktionär som Louis Pasteur experimentellt i praktiken vederlagt den. Det är något av en parallell till det stöd som den officiella sovjetforskningen, och inte bara den, gav åt föreställningar om förvärvade egenskapers ärftlighet långt in på sextiotalet, i opposition mot den "reaktionära" mendelismen.
Rent konstitutionellt tycks Uddenberg vara benägen att sympatisera med förlorarna i de otaliga vetenskapliga strider han skildrar. Han påvisar hur väl grundade deras vanföreställningar oftast var och hur deras misstag ofta på ett eller annat sätt gav förutsättningar för framsteg. De som "fick rätt", t.ex. själve Darwin, var i samma mån barn av sin tid och fångna i dess begränsningar. Han är befriad från de flesta illusioner om en ideologilös vetenskap och inser att ideologiska och politiska motsättingar inte bara är ett störande moment i forskningen, utan lika ofta en fruktbar drivkraft.
Endast undantagsvis är man benägen att tillämpa Uddenbergs lärdom om det tidsbundna hos vetenskapens män på hans egen skrift. Först i slutet av andra volymen, då han för en ganska hovsam kritik mot sociobiologin, och erkänner att den kanske har en poäng genom att "sätta gränser för utopier", som t.ex. den s.k. sociala ingenjörskonstens, kan man vädra en ideologisk reflex.
Ty den som hävdar att de främsta hindren vore biologiska för att realisera ett samhälle där produktionen organiseras efter människornas behov, inte efter en minoritets behov av att berika sig på majoriteten, tar på sig en tung bevisbörda. Att det kapitalistiska samhället i något avseende skulle vara mera "naturligt" är väl snarast den tes det åligger varje ekonomistudent att omfatta, inte en biolog eller vetenskapshistoriker.
Recensent: Hans Isaksson
Helvetet, döden och de eviga straffen
Bengt Ankarloo
Historiska media, 2003
"Och din pina skall ökas för var och en som följer dina onda seder. Som detta var sagt syntes mig såsom ett band var bundet över själens huvud såsom en krona som drogs samman så starkt att nacken och ansiktet gick samman, ögonen föll ur sina hålor och hängde ner från kinderna med sina rötter, håret falnade som om det vore bränt med eld, hjärnan sprack och flöt ut genom näsan och öronen, tungan drogs ut, tänderna trycktes in, armbenen bröts sönder och samman bakom ryggen, bröstet och kvedet trycktes samman så hårt att revbenen brast och hjärtat föll ut med alla inälvorna, låren hängde vid sidorna och benen brast och drogs ut som trådar i ett garnnystan".
Det är Birgitta som i sina uppenbarelser (IV:51) försöker ge en av sina många trätosystrar en enligt egen utsago starkt mildrad version av vad som kommer att vänta henne om hon inte packar sig efter vårt blivande nationalhelgon utan i stället hamnar i helvetet.
Om helvetet handlar inte helt överraskande Bengt Ankarloos bok Helvetet - döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition.
Uppenbarligen har existensen av en obehaglig slutförvaringsplats efter döden för icke godkända själar fyllt en viktig funktion i den västerländska kulturkretsens samhällen. Inom den urkristna traditionen var helvetet kanske ursprungligen mest tänkt som en vedergällning mot hedniska förtryckare, som man inte orkat straffa under deras livstid. Det utvecklades på kyrkofädernas tid, då kristendomen inte längre var småfolkets religion utan statsreligion, i stället till en viktig disciplinerande faktor inom de kristna samhällena. Så småningom kombinerad med möjligheten för bemedlade personer att kunna köpa sig förbi den inledande skärselden, ungefär som samma folk i dag genom privatförsäkringar köper sig förbi sjukvårdsköer.
Efter en storhetstid under skolastikens era, började helvetet vittra sönder under trycket av renässansen och så småningom upplysningstiden (fast inte ens Voltaire ansåg sig kunna avstå från ett helvete för pöbeln) och liberalteologin.
Det påstås ju att Dagens Nyheter för svensk del avskaffade helvetet redan 1909, trots ärkebiskop Sundbergs uttryckliga önskan att man åtminstone måste få ha ett litet "bondhelvete" att skrämma småfolk med. Riktigt så smärtfritt gick det inte till. I Carl-Henric Grenholms lilla skrift från 80-talet, skriven på uppdrag av kyrkomötets bekännelsekommitté, mynnar ställningstagandet till helvetet ut i en fråga: "Kanske bör man uppfatta tillståndet utanför himlen som en icke-existens. För den som inte tror finns ingenting efter döden. Är detta en uppfattning om helvetet som är möjlig att godta? " (cit. efter Ankarloo). Ja, för de flesta av oss är det nog helt OK och ungefär vad vi förväntat oss då den dagen kommer. För tio procent av svenska folket är det emellertid inte nog. Så många uppger sig fortfarande tro på helvetets existens. Det är ändå bottenrekord inom den kristna världen, i Polen och Nordirland är det 70 procent.
Den stora frågan är: Varmed har överheten i dagens Sverige för 90 procent av oss ersatt det obsoleta bondhelvetet?
Recensent: Hans Isaksson
