Oljan, agrarfrågan, storstädernas arbetslösa och mänskliga rättigheter. Det är de fyra stora kampområdena i Latinamerika i dag. Det skriver den latinamerikanske ekonomen James Petras när han överblickar motsättningarna mellan Latinamerikas folk och USA:s imperialism. Mycket tyder på att styrkeförhållandena långsamt förändras till imperialismens nackdel.
Det finns viktiga tecken på att de USA-stödda lydregimerna i Latinamerika nu hamnat i motvind, om också till ett högt pris i blod.
I Bolivia störtade en klassallians av flera miljoner bolivianer Snchez de Losadaregimen i oktober 2003. Den tillträdande president Meza fick en frist på nittio dagar för att åternationalisera tillgångarna av naturgas och andra energikällor, återkalla programmet för att utplåna kokaodlingen och genomföra andra folkliga krav. Priset var högt: 81 bolivianer dödade och 400 allvarligt sårade.
I grannlandet Colombia misslyckades den folkomröstning som påtvingats folket av president Uribe, USA och IMF med att uppnå ett minimum av 25 procent av väljarkåren och led ett rungande nederlag - varigenom Uribes nyliberala dagordning med nedskärningar och privatiseringar blockerades. En så kallad center-vänsterkandidat besegrade också Uribes kandidat till posten som borgmästare i Bogot, landets näst viktigaste politiska post. Uribe har inte heller lyckats göra några viktigare framsteg i kampen mot gerillan, även om de paramilitära styrkorna fortsätter att döda och med våld vräka tusentals bönder i de omstridda områdena.
I Venezuela har de USA-stödda försöken att genom lokala ombud med våld störta Hugo Chvez demokratiskt valda regim två gånger misslyckats tack vare insatser från en allians av städernas fattiga och författningstrogen militär. Som en följd har Chvez "åternationaliserat" det statliga oljebolaget och reallokerat dess vinster till sociala projekt inom sjukvård, utbildningsväsende, billiga bostäder för de fattiga och en jordreform till gagn för jordlösa bönder - 100000 gynnades under år 2003.
I Argentina har ett folkligt uppror i december 2001 och en mobilisering i städerna 2002-03 fört med sig en påtaglig minskning av skuldåterbetalningarna och en sänkning av priserna på el, gas och andra nyttigheter. En reformering av den korrupta och förtryckande stat som blivit kvar efter militärdiktaturen och de fördärvliga civila nyliberala regimerna under Menem, De La Rua och Duhalde har också påbörjats.
I Peru, Ecuador och Brasilien har massrörelserna omgrupperat sig för att återuppta sin kamp för social omdaning, sedan de pseudopopulistiska presidenterna Alejandro Toledo, Luis Gutierrez och Lula Da Silva dragit åt höger i ortodox nyliberalism. Stödet för Toledo har rasat till ensiffriga procenttal, Gutierrez har förlorat stödet hos de största fackföreningarna och indian- och bondeorganisationerna och har gått i allians med extremhögerns parti - Febres Corderos kristet sociala parti.
I Brasilien har Lula, till stor besvikelse för sina nästan 50 miljoner väljare, antagit en extremvariant av IMF:s nyliberala "anpassningsprogram", slaktat sociala projekt, förtryckt aktivister på landsbygden, skurit ned pensionerna för offentliganställda och fördelat land till mindre än 5 procent av de 60000 jordlösa arbetarna på landsbygden han lovat tillgodose under första året av sin valperiod. De jordlösas organisation (MST), de offentliganställda, bilarbetarna och många andra folkliga grupper befinner sig redan i strejk, förbereder massiva jordockupationer och organiserar ett nytt politiskt parti.
De folkliga resningarna 2003 är den fjärde vågen av folklig kamp i Latinamerika under det senaste halvseklet. Den första omfattade perioden från 1959 till det tidiga 70-talet och började med segern för den kubanska revolutionen. Den slutade med nederlagen för socialister och populister och införandet av militärdiktaturer i Latinamerikas "södra kon". Den andra vågen hade sitt centrum i Centralamerika och började med Sandinistarevolutionen 1979. Den slutade med sandinisternas nederlag i valen 1990 och konsolideringen av USA:s lydregimer i Nicaragua, Guatemala och El Salvador. Den tredje vågen började på sena 90-talet och slutade 2002 - en blandning av folkliga massrörelser och koalitioner med pseudopopulistiska parlamentariker och partier. Den fjärde våg, som nu snabbt tilltar i styrka, är i allt större grad förknippad med sociala och politiska rörelser över hela Latinamerika. Dessa utomparlamentariska rörelser rymmer koalitioner mellan bönder, indianer och städernas arbetare och arbetslösa.
Den enande frågan i denna våg är motståndet mot återkoloniseringen av Latinamerika via det USA-sponsrade frihandelsprojektet ALCA (Area de Libre Comercio de las Americas, också känt som FTAA, Free Trade Area of Americas). Det unika för rörelserna är deras oberoende från de parlamentariska partierna, deras spridning över hela kontinenten och deras mäktiga internationella nätverk via olika sociala fora och organisationer. Särskilt väsentlig är deras djupa förankring i lokala rörelser och deras engagemang i konkreta strider, grundat på en analys av säregenheterna i varje lands historia, kultur, klasstruktur, etniska och genusmässiga sammansättning.
Framsteg och reträtter för de USA-stödda lydregimerna och imperiets ekonomiska intressen har stått i omvänd proportion till de folkliga rörelsernas och de framstegsvänliga regeringarnas styrka under det senaste halvseklet.
Den första vågen av USA-styrda marionettregeringar bestod i allmänhet av starkt repressiva antikommunistiska militärdiktaturer under 1950-talet: Batista på Kuba, Somoza i Nicaragua, Trujillo i Dominikanska republiken, Odria i Peru, Perez Jimenez i Venezuela och Armas i Guatemala. De var föregångare till de militära och civila nyliberala härskarna under seklets senare del.
Deras viktigast uppgift var att öppna dörren för en invasion av USA-kapital och att ge ovillkorligt stöd åt USA i det kalla kriget. USA:s imperiebyggare bekämpade de nationellt-folkliga och socialistiska statsledningar - Pern i Argentina, Vargas i Brasilien, Allende i Chile, J.J. Torres i Bolivia - som nationaliserade energikällor och förstatligade basindustrier.
USA intervenerade och störtade de nationalistiska och populistiska regimerna genom ombud, dvs. kupper ledda av militära och civila eliter, eller genom direkt invasion, som i Dominikanska Republiken 1965. Resultatet blev en "nyliberal" eller imperiecentrerad modell för kapitalackumulation, där offentligt ägda företag privatiserades och såldes till USA:s eller Europas multinationella bolag.
De lokala marknaderna invaderades av subventionerade exportprodukter, och den utlandsskuld som de korrupta härskarna drog på sina länder undergrävde varje möjlig utvecklingsstrategi för jämlikhet.
Åttiotalet bevittnade övergången från militärdiktaturer till valda, civila - men auktoritära - regimer, en fördjupad "nyliberal modell" och en massiv överföring av profiter, räntor, royaltyn och svarta pengar till USA och EU. Konsolideringen av de nyliberala regimerna medförde en utradering av sociala välfärdssystem, massiv arbetslöshet i städerna, en enorm ökning av migrationen från landsbygden, en ökning av fattigdomsnivån till över 50 procent - samt en växande avsmak hos massorna för den imperiecentrerade modellen för ackumulation.
Perioden1990 och 2001 störtade folkliga krafter två nyliberala presidenter i Ecuador, en i Brasilien (Collor) och en fjärde i Venezuela (Carlos Pérez), och vi bevittnade förspelet till störtandet av korrupta parlamentariska politiker i Peru (Fujimori), Argentina (De La Rua) och Bolivia (Snchez de Losada).
Även om nyliberalismen gav häpnadsväckande profiter till multinationella bolag med säte i Europa och USA, är den inte politiskt eller socialt hållbar. Nyliberalismens nedgång och förfall framgår av den negativa tillväxten per capita, kapitalflykten, den sjunkande inhemska masskonsumtionen, den allt djupare krisen inom jordbruket (med undantag för exportenklaverna), och de förödande skuldåterbetalningarna som undergrävt varje offentlig investering i ekonomiska och sociala projekt.
ALCA ska enligt USA möta nyliberalismens sviktande framgång. Det ska reparera de dysfunktionella stater som kommit att förknippas med dess genomförande. ALCA innebär att den statliga suveräniteten överförs till en ALCA-kommission, som domineras av USA. Kommissionen skall upprätta ett juridiskt, ekonomiskt och politiskt regelverk för att långsiktigt och i stor skala förverkliga USA:s imperialistiska intressen. ALCA kommer att innebära att Latinamerikas lagstiftande och verkställande funktioner fullständigt underordnas det USA-kontrollerade ALCA.
ALCA:s omedelbara ekonomiska mål blir att privatisera de vinstgivande verksamheter som ännu är nationellt ägda: oljan i Venezuela, Mexico och Ecuador, telekommunikationer, offentlig sjukvård, utbildning och sociala tjänster. ALCA innebär också ett fortsatt skydd för USA:s icke-konkurrenskraftiga jordbruks- och industrisektorer, en fortsatt subventionerad USA-export - och en monopolisering av handeln - för att gynna USA:s exportnäringar framför Asiens och Europas.
För att främja detta projekt för återkolonisering militariserar USA:s imperiebyggare regionen via Plan Colombia. Man bygger ut omfattande nät av militärbaser och knyter till sig lokala officerare genom "gemensamma militära övningar". De ökade sociala konflikterna och massupproren är inte bara ett svar på tidigare och nuvarande missförhållanden. De vänder sig också mot planerna för en återkolonisering, som kontroll av energiresurser (som Bolivias naturgas), fördrivningen av bönder på landsbygden och den "slutgiltiga lösningen" på frågan om nationellt självbestämmande och folkets suveränitet.
Men nyliberalismens kris och övergången till återkolonisering sker inom ramen för starka samhälleliga motsättningar: uppkomsten av "den fjärde vågen av sociala politiska rörelser" och den relativa svagheten och isoleringen hos de lydregimer som stöder ALCA. Bolivia har tagit täten, genom att störta den korrupta Snchez de Losadaregimen och genom att visa på en alternativ riktning: åternationalisering av energiresurserna och importskydd och självbestämmande för inhemska jordbruksproducenter. Bolivias väg har vunnit stark genklang bland Latinamerikas folk, som blivit alltmera frustrerade över sina valda politiska ledare, som i valen lovar en sak men vid makten gör något helt annat.
De rörelser som nu växer fram är inriktade på fyra slags frågor. Var och en innebär en total konfrontation mellan å ena sidan lokala eliter och USA:s imperiebyggare, å andra sidan bönder, indianer, arbetare, arbetslösa och ungdomar.
1. Kärnfrågan i konfrontationen mellan imperium och folk är kampen om olja, naturgas och andra energikällor. Om imperiemakterna segrar - genom privatiseringar eller fortsatta privatiseringar - öppnar det dörren för dem att helt och hållet överta ekonomin och skapa en stabil grund för att finansiera imperiets och marionetteliternas dominans.
En seger för folket vad gäller kontrollen av energin skulle innebära att man får resurser att finansiera offentliga investeringar i en infrastruktur som länkar samman inhemska marknader och skapar sysselsättning. Man kan finansiera jordreformer och sociala projekt och modernisera hälsovård, utbildning och socialväsende.
Lika väsentligt är att en åternationalisering skulle ge impulser att upphäva andra illegala och dyrbara privatiseringar och avnationaliseringar. Det skulle förstärka och utsträcka den folkliga kontrollen över ekonomin. Olja och naturgas är inte bara en källa till rikedom, de är också symboler för kampen för en självständig utveckling och för försvaret av den nationella identiteten.
2. Drivkraften bakom det nuvarande folkliga uppsvinget, de bäst organiserade och mest medvetna sociala rörelserna, finns i Latinamerikas landsbygdsområden. Kärnan är agrarfrågan, alltifrån kraven på jordreform i Brasilien till kokaodlarnas krav i Bolivia, Peru och Colombia på rätten att odla och marknadsföra kokabladen. Den grundläggande striden står mellan å ena sidan småbrukarna, de jordlösa lantarbetarna och de mellanstora bönderna som producerar matvaror för lokala marknader gentemot jordbruksexportörerna, å andra sidan de kommersiella importörerna och de subventionerade storexportörerna i Europa och USA. Frågorna är många - över tre fjärdedelar av krediter, tekniskt bistånd och vattensubventioner allokeras av de nyliberala regimerna till de sektorer som producerar för export. Bönder och lokala småbrukare tvingas däremot låna mot ockerräntor från lokala penningutlånare, stora jordägare och handelsmän.
I Brasilien, Paraguay och Colombia finns stora egendomar med mark som inte är uppodlad, samtidigt som det finns miljoner jordlösa lantarbetare och naturaodlare. I Colombia och Brasilien har hundratusentals bönder fråntagits sin jord och hundratals mördats varje år av de stora jordägarnas privatarméer som beskyddas av det korrupta rättsväsendet. Samma klassjustis sätter tusentals bondeaktivister i fängelse, när de söker lindra folkets lidande.
Fattigdomen på landsbygden kan bara tacklas om man angriper koncentrationen av rikedom, jord och krediter. Agrarfrågan är den mest brännande enskilda frågan, och den kommer sannolikt att utlösa en storskalig och långvarig konflikt.
3. Det tredje området för masskampen finns bland den växande skaran av städernas arbetslösa, som koncentreras till alla storstäder och provinsstäder. Mellan fyrtio och åttio procent av arbetsstyrkan i Latinamerika saknar anställning eller är sysselsatt på ett sätt som inte ger en inkomst man kan leva på. Rörelser bland hemlösa som ockuperar jord i utkanten av storstäderna i Brasilien, massiva vägspärrar av organiserade, arbetslösa arbetare i Argentina och resningen i städerna i Al Alto i Bolivia är symptomatiska för den explosiva stämningen bland städernas fattiga.
Nyckelfrågan vad gäller arbetslösheten är Latinamerikas avkapitalisering. Den beror på betungande återbetalningar av skulder till utländska banker, de multinationella bolagens hemtagning av vinster och medverkan från USA:s och EU:s banker i lokala bankers, politikers och affärsmäns affärer med miljarder av illegalt införtjänade medel. Den andra källan till arbetslöshet är de sänkta tullnivåerna och att de lokala marknaderna översvämmas av subventionerade produkter från USA och EU och av de multinationella bolagens export från låglönefabriker i Kina.
Bland de undersysselsatta finns fabriksarbetare som förlorat sina arbeten och unga som aldrig fått någon anställning. De senaste upproren i Bolivia och Argentina som lyckades störta USA:s lydregimer, och den folkliga mobilisering som återförde president Chvez till makten i Venezuela, bars huvudsakligen upp av städernas arbetslösa snarare än av de fabriksbaserade fackföreningarna.
4. Det fjärde området för masskamp är mänskliga rättigheter i vidaste bemärkelse. Det växer fram massrörelser mot att regeringstjänstemän som bedrivit massakrer, folkmord, tortyr och fängslat folk, går fria. Stora kampanjer för att frisläppa fängslade politiska och sociala aktivister bedrivs i Brasilien, Colombia och på annat håll. Kampen mot att politiska mördare går fria bedrivs för att förebygga återfall - att samma ämbetsmän upprepar samma brott nu och i framtiden. Största antalet ex-torterare, ex-diktatorer och ex-militarister från Latinamerika finns i bekväm exil i USA, i synnerhet i Miami som i förhållande till folkmängden har den högsta koncentrationen av latinamerikanska terrorister i världen.
Eftersom flertalet människorättsbrott begås av härskare som skyddar sina privilegier, stora egendomar och små eliters utplundring av nationella tillgångar, så kräver ett effektivt och varaktigt skydd för mänskliga rättigheter att staternas struktur omdanas och att rikedom och egendom omfördelas så att de kommer under majoritetskontroll - genom arbetare, bönder och yrkesfolk. Att kränkningen av mänskliga rättigheter, kriminaliseringen av sociala rörelser och straffriheten för eliterna fortsätter under de nyligen valda regimerna Lula, Gutierrez och Toledo antyder att de mänskliga rättigheterna inte kommer att respekteras bara för att man byter president, om det inte samtidigt sker strukturella förändringar.
Efter Östblockets fall har Washington utsträckt sitt inflytande till flertalet forna kommunistländer - från Baltikum genom Östeuropa till Balkanländerna och vidare till Central- och Sydasien. Det har skett genom krig, invasioner och undergrävande verksamhet. USA-imperiet omfattar nästan femtio procent av de 500 största multinationella bolagen och bankerna, 120 militärbaser världen runt och hundratals militärposteringar.
ALCA utgör en integrerande del av Bushdoktrinen för världsherravälde. Ändå är detta imperium inte allsmäktigt. Världsmakten är inte "unipolär" och imperiet inte allestädes närvarande. I Irak möter den koloniala kollaboratörsregimen ett massivt folkligt motstånd, med mer än tre dussin väpnade konfrontationer dagligen och mängder av sårade och döda USA-soldater och civila samarbetspersoner varje vecka. Motståndet tilltar också i det koloniala Afghanistan. I Latinamerika avstyrde folkligt motstånd två USA-styrda kupper i Venezuela, "Plan Colombia" i Colombia och Snchez de Losadas utförsäljning av Bolivias naturgas.
Kostnaderna för att bygga ut Washingtons imperium undergräver den inhemska ekonomin, liksom regeringens inhemska politiska stöd när antalet stupade soldater stiger med budgetunderskottet - samtidigt som socialväsende och industrisysselsättning försvagas. "Imperiet växer, men republiken förfaller" - detta är huvudmotsättningen, tillsammans med motsättningen mellan kolonial ockupation och antikolonialt motstånd i Irak och Latinamerika.
Den politik och den verksamhet som bedrivs av USA:s politiska och ekonomiska institutioner står i centrum för de viktigaste problem som drabbar Latinamerika. När vi talar om imperiets "centralitet" förnekar vi därmed inte den negativa roll som spelas av lokala spekulanter, korrupta politiker, lokala utsugare som godsägare och affärsmän eller auktoritära officerare. Men vi klargör att USA:s makthavare bär ansvaret för den imperiecentrerade modell för kapitalackumulation som varit avgörande för det sociala förfallet och stagnationen i ekonomin.
Latinamerika har betydelse för USA:s imperiebygge på tre allmänna områden: handel, profitnivåer samt kontroll av energi och andra strategiska resurser.
USA har, för det första, ett växande och ohållbart handelsunderskott till Asien och Europa. Det enda område till vilket USA har ett nettoöverskott är Latinamerika. Om det inte vore för överskottet i handel och tjänster gentemot Latinamerika skulle den negativa handelsbalansen hota USA-dollarn och kanske bidra till att påskynda dess finansiella kris. ALCA ses av USA som en mekanism för att upprätthålla och öka detta överskott.
För det andra ligger USA:s vinstmarginaler i Latinamerika, i synnerhet inom finanssektor och bankväsen, men också inom industri, energi och handel, över genomsnittet i därhemma. Mellan år 1990 och 2000 överfördes över 900 miljarder dollar till USA i form av räntebetalningar, royaltyn, profiter och olagliga penningtransaktioner från lokala korrupta eliter.
För det tredje är Latinamerika, i synnerhet Mexico, Venezuela och Ecuador, huvudkällan för den energiimport som behövs för att upprätthålla USA:s ekonomi. Det gäller i synnerhet i en tid av krig och folkligt motstånd i Mellanöstern och Södra Asien.
Med tanke på dessa strategiska faktorer - där alla är viktiga byggstenar i USA:s imperium - blir USA:s ALCA-initiativ fullt förståeligt: det förser USA med direkt kolonial kontroll över det överskott som skapas i Latinamerika, det utvecklar en handelspolitik som är fördelaktig för USA, det säkrar fortsatta ränteutbetalningar, och det övertar energiresurser genom privatiseringar.
Man kan säga att USA-imperiets institutioner och politiska strateger står i centrum för klasskampen i Latinamerika på tre områden av stor historisk betydelse. USA och dess underlydande internationella finansinstitutioner som IMF och Världsbanken är den nyliberala ideologins och politikens huvudarkitekter, huvudsponsorer och huvudsakliga förmånstagare. Kampen mot nyliberalismen innefattar en direkt konfrontation med de lokala regimer som genomför denna politik, och indirekt - men än mera väsentligt - en attack mot de internationella finansinstitutionerna och deras beskyddare i Washington och Europa. Det växande massmotståndet mot ALCA är i praktiken ett motstånd mot USA-imperiets återerövring av Latinamerika och mot dess yttersta konsekvens, att Latinamerikas medborgare berövas politisk makt och nationell suveränitet.
Ser man till naturresurserna gäller nu som förr att USA tar över, eller försöker ta över, Latinamerikas energiresurser. Den största och blodigaste konfrontationen mellan Latinamerikas folkliga rörelser och USA:s klienter har skett i Bolivia och Venezuela och handlat om kontrollen över olja och gas. Våldet som utövats av USA:s klienter, kuppförsök i Venezuela och massakrer i Bolivia säger oss en hel del om det djupt auktoritära draget hos den återkolonisering som ALCA innebär.
Ser man specifikt på agrarfrågan kan man peka ut fem områden där imperiets intressen varit negativa för Latinamerikas bönder och jordlösa lantarbetare.
För det första har småbrukare och bönder utarmats och berövats sin egendom genom USA:s subventionerade livsmedelsprodukter och genom USA:s politik att avskaffa tullbarriärer som skyddat lokala producenter.
För det andra har USA-organ som DEA lagt skuldbördan för narkotikahandeln på de kokaproducerande farmarna, som inte producerar narkotika, inte konsumerar det och inte heller får mer än fem procent av slutpriset på gatan i USA:s städer. USA:s antidrogprogram har hotat överlevnaden för hundratusentals bondehushåll och undergrävt ekonomin för hundratusentals verksamheter inom handel och service som är beroende av kokaproducenterna, för att inte tala om minskningen av de skatteinkomster som kunde ha finansierat utveckling och nya jobb.
För det tredje är den "påtvingade urbaniseringen", fördrivningen och förflyttningen av miljoner bönder i Colombia, Centralamerika och på andra håll ett resultat av USA:s gerillabekämpning, vilken terroriserat landsbygden, förstört produktiva hushållsenheter och underminerat förtroendet hos de investerare som kunde ha skapat arbeten.
För det fjärde har Pentagons systematiska militarisering av Latinamerikas politik, i synnerhet på landsbygden, och alliansen mellan godsägare, timmerbaroner och högerpolitiker lett till "livsmedelsbrist" eftersom flertalet producenter av baslivsmedel är småbrukare som drabbas negativt av USA:s militarisering av landsbygden.
För det femte har USA:s och de internationella finansorganens krav på snabb och fullständig skuldåterbetalning tömt kassakistorna hos de lokala regeringarna. Det handlar om medel som kunde ha använts för att ge krediter, köpa jord till jordreformer eller subventionera livsmedelsproduktion. Det är inte överraskande, med tanke på USA-imperialismens djupgående och djupt skadliga inblandning på jordbrukets alla områden, att bönder, indianer och jordlösa arbetare har stått i spetsen för de sociala rörelser som gått emot USA-imperialismen i dess olika skepnader.
Naturgas och olja är av strategisk betydelse för imperiet liksom för de utarmade folken i Latinamerika. Saken är klar: de enorma vinsterna och inkomsterna från naturgas och olja, från bruket och bearbetningen av energi är oerhört viktiga för imperiets fortbestånd, eller, från folkets perspektiv, för att finansiera produktiv verksamhet, hälsovård, utbildning, sysselsättning och hithörande verksamhet inom jordbruk och industri.
USA-imperiet vill att dess multinationella bolag skall äga tillgångarna och hemföra vinster och olja till USA:s industri. De folkliga rörelserna vill ha ett nationellt offentligt ägande under demokratisk kontroll för att kunna återinvestera vinsterna i en ökande ekonomisk och social tillväxt i sina länder och för att få billig energi till sina bostäder, jordbruk och fabriker.
Den imperiecentrerade modellen för kapitalackumulation, bättre känd som nyliberalismen", är en orsak till den allt bredare och djupare arbetslösheten i städer och på landsbygd. Washingtons subventionerade jordbruksexport och skyddet för de icke-konkurrenskraftiga inhemska odlarna och fabrikanterna har ruinerat bönder och stängt marknader för lokala producenter och ökat antalet arbetslösa med miljoner. Modellen har eliminerat de lokala tillverkarnas produktion, vilket medfört att arbetare avskedats allteftersom industriägarna övergår till andra affärer, som att sälja billiga importvaror. På samma sätt har privatiseringarna lett till massiva avskedanden och ökade energikostnader vilket gjort lokala förbrukare mindre konkurrenskraftiga på lokala och utländska marknader.
Slutligen har kraven från banker och internationella finansinstitutioner på full och snabb återbetalning av skulder berövat staten resurser för finansiering av offentliga tjänster och kapitalinvesteringar. Det leder i sin tur till massiva avskedanden inom offentlig sektor och undergräver kapaciteten hos staten att skapa nya arbeten och finansiera den jordreform som skulle kunna suga upp befolkningsöverskottet på landsbygden.
Den mest slående och uppenbara kopplingen mellan imperialismen och de djupa strukturproblemen i Latinamerika finner vi på de människorättens område. Alla viktigare statliga eller kvasistatliga institutioner - militär, polis, underrättelsetjänst och deras medhjälpare inom paramilitära styrkor - som är involverade i kränkningar av mänskliga rättigheter, får sin utbildning, indoktrinering, finansiering och ett kraftfullt politiskt stöd från sina motsvarigheter i USA.
Oavsett om det gäller Plan Colombia, USA:s militärbaser i hela Latinamerika eller direkt inblandning från USA:s diplomater för att främja kupper och förtryck, så är USA:s imperiestat gravt medskyldig till brott mot mänskligheten. Det gäller morden på 300000 civila i Centralamerika under 1980-talet, dödandet av 30000 bönder i Colombia på 90-talet eller massakrerandet och sårandet av hundratals människor i Bolivia 2003. Som framgår av fallet med ex-president Losadas nuvarande bosättning i Miami, tillhandahåller USA en trygg famn åt flyktingar och brottslingar som undflyr juridiska processer för brott mot mänskliga rättigheter eller stölder från offentliga medel. Det gör USA till medbrottsling.
Det är helt klart att styrkerelationerna i Latinamerika och världen sakta och obönhörligen förändras till imperialismens nackdel. Efter de triumfatoriska talen som följde på invasionen och ockupationen av Irak hör vi nu om ett växande folkligt antikolonialt motstånd, om ökande förluster för USA och om missnöje i imperiets hjärtland. I Latinamerika accelererar vasallpresidenternas uppgång och fall: det behövs bara några månader för att de nyvalda, som av medierna hyllats som "frälsare", ska malas sönder av kraven från sina imperialistiska beskyddare och ställas under tryck från bönder, arbetslösa, kvinnor, ungdomar och infödda. Deras stöd i opinionsundersökningarna sjunker till ensiffriga tal. Snchez de Losada kastades ut på mindre än två år. Carlos Meza, den tillförordnade presidenten, har på order från USA:s ambassadör Greenlee förklarat krig mot kokaodlarna och kanske inte kan stanna längre än det 90-dagarsmandat han har fått i folkomröstningen.
Samtidigt som de folkliga rörelserna går framåt, förbereder imperiet militärkupper, massakrer och fortsatt korruption av politiska ledare. Stora strider förestår. Vi bevittnar en period av massiv kamp, våldsamt förtryck, öppna interventioner och monstruösa förvrängningar i massmedia, som gör offer till bödlar och bödlar till offer. Men rörelserna tränger fram, smärtsamt men säkert. Man begraver sina kamrater, förbinder sina sårade, vårdar sig om de överlevande och stärker sin solidaritet. Slutligen kommer vi att segra, genom organisering, medvetenhet och mod, inte bara för att frihetens och jämlikhetens sak är rättvis, utan för att vi vågar kämpa.
Artikeln är ursprungligen en föreläsning som James Petras höll den 3 november 2003. Här återges den något förkortad. Översättning från engelskan: Hans Isaksson.
