På 1700-talet var bröduppror vanliga i Europas städer. Folk reste sig mot höjda matpriser och tvingade makthavarna till eftergifter. Något liknande har skett i flera latinamerikanska länder på senare år. Folk har gjort uppror mot diktaten från Internationella Valutafonden, IMF.
Den 20 december 2001 tvingade jättedemonstrationer i Buenos Aires den argentinska regeringen att avgå. Ett par tillfälliga regeringar tvingades lämna in sedan de misslyckats med att få stopp för demonstrationerna. Fabriker ockuperades, miliser av arbetslösa upprättade vägspärrar, lokala förvaltningar upprättades som tog över statens uppgifter, inklusive att trycka pengar. Först sedan en tredje regering visat att den tänkte behandla Internationella Valutafonden och utländska fordringsägare kort och dessutom röja upp i korruptionen återvände ett slags normalitet till landet.
Det argentinska upproret var bara den mest långtgående av en serie såkallade IMF-uppror som inleddes i Peru 1976, nådde en topp 1985 med ca 20 stycken och sedan planade ut med ca 10 om året. De har det gemensamt att de riktas mot regeringars eftergifter mot utländska kreditorer, företrädda av dess torpedorganisation IMF.
Aktionsformerna påminner om sjuttonartonhundratalets europeiska bröduppror - dvs städernas underklasser reser sig mot höjda priser, driver igenom de gamla priserna genom ett väl riktat bruk av våld mot mellanhänder och symboliska syndabockar, bestraffar de värsta förbrytarna mot den moraliska ekonomin och överlämnar sedan åt de gängse makthavarna att följa folkets dom. Det här kan man läsa mer om hos E.P. Thompson och George Rudé.
IMF-uppror har inträffat i följande latinamerikanska länder (fram till 2001, källa Anup Shah, Global Issues, www.globalissues.org/TradeRelated/FreeTrade/Protests.asp ). Det är ungefär en tredjedel av de fall Shah har registrerat runtom i världen.
Argentina 1982, 1989, 1999, 2000, 2001
Bolivia 1983, 1985, 1986, 2000, 2001
Brasilien 1983, 2000
Chile 1982
Colombia 2000
Costa Rica 1985, 2000
Ecuador 1982, 1987, 1995, 1999, 2000, 2001
El Salvador 1985
Guatemala 1985
Honduras 2000
Mexico 1986, 1994, 1999
Panama 1983
Paraguay 2000, 2001
Peru 1976
Venezuela 1989, 1992
Att IMF-uppror har varit så vanliga i Latinamerika är långtifrån någon slump.
Latinamerika har under hela efterkrigstiden varit ledande i att följa globala trender. Det var där den så kallade importsubstitutionsmodellen följdes mest troget, vilket innebar att regimerna gynnade industrialisering på en grundval av hemmamarknadsindustri. Detta krävde en köpstark marknad som integrerade även underklassen i ekonomin. Regeringarna gjorde detta genom att subventionera mat och bostäder och till och med inspirera till höga arbetarlöner genom att stödja (strikt regeringstrogna) fackföreningar.
Modellen har också kallats latinamerikansk populism och finansierades med internationella lån, en modell som föreföll möjlig så länge räntorna var låga och som också ledde till tillväxtsiffror på över 5 procent per år under 50- och 60-talen.
När efterkrigstidens högkonjunktur bröts 1973 blev Latinamerika det första offret. Importsubstitutionsmodellen gick i konkurs när lånen krävdes in. För att betala tvingades staterna skära i statsbudgetarna, avskaffa livsmedelssubventionerna, stänga de industrier som inte producerade för export, förtrycka fackföreningar och i nödfall införa militärdiktaturer.
IMF-upproren har haft olika bas och organiserats på lite olika vis i olika länder.
Det mest typiska har varit att upproren har burits upp av städernas underklass och brutit ut när regeringen signalerat att den fallit undan för IMF:s krav genom att avskaffa livsmedelssubventioner och höja priset på offentliga tjänster. Venezuelas stora IMF-uppror 1989 utlöstes t.ex. av höjda busstaxor. Kåkstädernas invånare ockuperade bussarna och använde dem till barrikader, varefter de stormade butikerna och plundrade dem, mycket disciplinerat och med kvotsystem för hur mycket var och en fick ta. På ungefär samma sätt gick IMF-upproret i Argentina till samma år.
Initiativtagare till upproren har i regel varit lokala stadsdelsföreningar i kåkstäderna, husmodersföreningar, kooperativa matsalar eller kyrkor. Dessa har dock inte "styrt" något; aktionerna har utvecklats av sig själva efterhand och också tagit slut efter några dagar eller veckor av sammanstötningar med polis och militär. Större formella organisationer har inte varit inblandade; oftast har fackföreningar varit för svaga för att spela någon viktig roll - med undantag för Brasilien runt 1980 - och oftast har resultatet av upproret blivit att regeringarna har mildrat sina åtgärder något på kort sikt men inte ändrat sin politiks huvudinriktning.
De mest avvikande från detta mönster har varit Ecuador och Bolivia. Där har småbonderörelser med indiansk flagg agerat välplanerat och långsiktigt och fällt regeringar med nationella strejker som fackföreningar och delar av medelklassen har anslutit sig till. Bonderörelserna har använt den indianska identiteten just för att bryta sig ur sin strikt fackliga roll och polarisera sig gentemot det tunna övre medelklasskikt som ensamt har tjänat på att följa IMF-diktaten. Ecuador och Bolivia är flitigt förekommande på listan ovan.
Även Mexico har följt en liknande modell. Mexico var genom sin revolution 1910-20 initiativtagare till den latinamerikanska populismen och länge en av dess mest framgångsrika tilllämpare, med en mängd "folkliga" organisationer uppknutna till regeringen för att föra ut dess politik. IMF-upproret 1986 inspirerade där till nya oberoende permanenta organisationer, som tillsammans med den zapatistiska småbonderörelsen i Chiapas lyckades bryta de populistiska organisationernas hegemoni under 1990-talet.
Nu i början av 2000-talet kan man urskilja tre folkliga politiska krafter i Latinamerika. Kåkstädernas IMF-uppror är en. De starkt försvagade fackföreningarna är en annan. Den starkaste är den växande småbonderörelsen, organiserad i Via Campesina. Som vi har sett har de ibland funnit former för samarbete.
Även om de flesta av Latinamerikas IMF-uppror har haft mycket kortvariga följder ska man nog inte underskatta deras potentiella kraft. I Europa var det bröduppror som utlöste såväl den franska som den ryska revolutionen.
Litteratur
John Walton & David Seddon: Free markets & food riots: the politics of global adjustment, Blackwell 1994 samt uppföljaren David Seddon & Peter Dwyer: Global dissent: forms of popular protest and resistance to globalisation, under produktion.
