I början av sommaren ägnade svenska medier för ovanlighetens skull några rader åt konflikten i Kongo. Till stor del handlade det om den lilla svenska FN-truppen som fick lämna sitt uppdrag efter att oron stigit runtom i landet. Annars är det sällan det rapporteras om den konflikt som sedan 1996 krävt uppskattningsvis fyra miljoner dödsoffer och involverat ytterligare sex afrikanska stater. Frilansjournalisten Manne Granqvist förklarar varför det är krig i Kongo.
I de fall det över huvud taget skrivs något om Kongo är det i regel mycket svårt att skapa sig en bild av bakgrunden till vad en del kallar "Afrikas första världskrig". Med den bristfälliga information som normalt tillhandahålls är det inte lätt att förstå vad striderna handlar om, vem som är vem, och vem som vill vad av alla rebellfraktioner, krigsherrar, "etniska grupper" och korrupta regeringar vars aktiviteter nyhetsbyråerna då och då rapporterar om. Kuppförsöken avlöser varandra och uppenbarligen gör trupper från Rwanda och paramilitära styrkor sporadiska framryckningar på kongolesiskt territorium samtidigt som uppretade folkmassor börjat attackera FN:s posteringar i landet. Men varför? Som vanligt vid rapporteringen från oroshärdar i marginaliserade områden, och i synnerhet Afrika, tycks det inte finnas någon logik bakom striderna. Den ena rebellgruppen överträffar den andra i irrationell hänsynslöshet medan de hjältemodiga men maktlösa FN-brigaderna desperat försöker "upprätthålla ordningen". Bilden av den brutale och oförnuftige afrikanska vilden förstärks och avståndet befästs mellan honom (de afrikanska kvinnorna får sällan vara annat än offer) och det civiliserade Väst, där krigen åtminstone har en rationell förklaring och ofta ett ädelt motiv.
Men visst finns det en förklaring till Kongokonflikten, det gäller bara att rota lite. Som vanligt stavas logiken pengar - stora pengar. Och i bakgrunden lurar, föga förvånande, Washington, Pentagon, CIA och den forna kolonialmakten Belgien - samt en lång rad multinationella företag som verkar i krigets skugga.
Belgarna drog en vinstlott när kung Leopold lade under sig Kongo i slutet på 1800-talet och upprättade vad som beskrivits som ett av historiens allra grymmaste kolonialstyren. Kongo är nämligen ett enormt rikt land. Långt rikare än exempelvis grannländer som Uganda, Rwanda och Burundi. Området har till och med beskrivits som jordklotets allra rikaste. Här finns fyndigheter av ädelstenar, metaller, mineraler och olja som hade kunnat försörja Kongos befolkning flera gånger om. Men i stället för kongoleserna, som lever i utbredd fattigdom och marginalisering, är det i vanlig ordning västländerna som dragit fördel av naturtillgångarna. Och så måste det förbli, det är man överens om i styrelserummen på de utländska företag som exploaterar landet och i de försvarshögkvarter och politiska kammare där deras rätt att göra detta upprätthålls. Det är därför blodet flyter i Kongo.
I grund och botten handlar konflikten varken om de etniska motsättningar eller tyranniska despoter som förvisso fungerat som deras smörjmedel. Likt de allra flesta konflikter i tredje världen står den mellan marginaliserade människors rätt till självbestämmande, värdighet och liv å ena sidan och det västerländska kapitalets intressen å den andra. I Afrika skördar denna motsättning sina allra flesta offer, och kanske är Kongo det värst drabbade området av dem alla. Det uppskattas att belgarna orsakade tio miljoner kongolesers död fram till självständigheten 1960. Samtidigt plundrades landet på bland annat diamanter, guld och koppar. När kongoleserna efter en lång kamp för frihet äntligen kunde hålla fria val och röstade fram frihetshjälten Patrice Lumumba som president blev glädjen kortvarig. Efter bara fyra månader på posten blev Lumumba avsatt i en kupp och mördades senare i en operation som belgisk underrättelsetjänst och Lumumbafientliga kongoleser genomförde med stöd från amerikanska CIA. Även FN:s inblandning i kuppen finns dokumenterad (bland annat i Ludo de Wittes bok från 1999 De moord op Lumumba - ännu ej i svensk översättning) och är i dag en av många skamfläckar i organisationens historia.
Lumumba ansåg att Kongos rikedomar skulle komma Kongos folk till godo. Så skrämmande var den idén för hans antagonister att de inte bara mördade honom, utan också lät hans kropp fräta bort i ett syrabad. Det kalla kriget - som i Afrika knappast var särskilt kallt - pågick för fullt och under inga omständigheter fick Lumumba eller hans "kommunistiska" idéer återuppstå. Nästa steg för att garantera detta var att på klassiskt CIA-manér installera en skoningslös diktator på Lumumbas post. Med aktivt stöd från Washington höll Mobuto Sese Seko kongoleserna i ett järngrepp under 30 år och slog med brutalitet ned varje form av opposition. Effektivt motarbetade och förföljde han Lumumbas arvtagare, prånglade ut exploateringskontrakt till utländska företag och passade samtidigt på att själv sko sig på Kongos rikedomar och bygga upp en enorm personlig förmögenhet.
Sedan Sovjet fallit fanns inte längre någon anledning att hålla kvar den maktfullkomlige Mobuto vid presidentposten, i synnerhet inte som han själv roffade åt sig stora delar av den profit som likaväl kunde tillfalla amerikanska och andra västerländska företag. Dags för ett nytt regimskifte alltså. Plötsligt var gammalt groll glömt - för att leda kuppen engagerades nämligen ingen annan än Laurent Kabila, överlevande rebell från 60-talets frihetskrig och tidigare svuren fiende till den USA-stödde Mobuto. I Washington bedömdes han numera som harmlös (Che Guevara som under en tid stred vid hans sida i Kongo antecknade i sin dagbok att Kabila inte verkade vara "rätt man" för den revolutionära kampen). Som en av få kvarvarande motståndare till Mobuto hade han emellertid stort folkligt stöd och skulle således kunna bli en lämplig nickedocka till dess att "fria och rättvisa" val kunde hållas och en "demokratisk" regering kunde ta över.
Under 1996 började de nordamerikanska pengarna sålunda omdirigeras till Kabilas rebellrörelse AFDL-CZ, med bas i östra Kongo. Samtidigt engagerades styrkor från grannlandet Rwanda som uppbackning till rebellerna. Efter att först ha ignorerat 1994 års folkmord hade Vita Huset så småningom skaffat sig en pålitlig och strategiskt placerad partner i den nya tutsidominerade regeringen i Kigali, vars blodiga maktövertagande sponsrades av USA. Tiotusentals hutuer mördades och ett stort antal fördrevs från sina hem. Dessa övergrepp har dock effektivt rättfärdigats i kölvattnet av det folkmord på tutsier som den tidigare huturegimen genomförde. General Paul Kagame hade fått sin militära utbildning vid en militärförläggning i Kansas innan han skyndade tillbaka till Rwanda för att leda de trupper som störtade huturegimen. Två år senare skulle denne Kagame, som vid det laget blivit president, spela en viktig roll för utvecklingen i Kongo. Under täckmantel av en "humanitär operation" togs nordamerikanska soldater hösten 1996 emot i Rwanda för att utbilda de förband som strax därefter invaderade Kongo och bistod Kabilas rebelltrupper. Hjälp kom också från Burundi, vars regering även den står Vita Huset nära, liksom från ugandiska förband. Ugandas president Museveni är sedan tidigare en populär bundsförvant åt Vita Huset, och tillika Internationella valutafondens gunstling i Afrika. IMF framhåller Uganda som ett föredöme i regionen och pumpar in pengar i landet. Pengar som i stor utsträckning går till de krig Musevenis soldater utkämpar på tre fronter, däribland Kongo.
Vid sidan om det planerade störtandet av Mobuto ägnade sig dessa styrkor åt andra aktiviteter i östra Kongo. Vid den rwandiska gränsen fanns nämligen hundratusentals hutuiska flyktingar som lämnat Rwanda sedan Kagame och hans tutsiska styrkor tagit makten efter folkmordet. Dessa hutuer utgjorde alltjämt ett hot mot den nya, Washingtonstödda rwandiska regimen. Samtidigt som Kabilas rebellstyrkor och den rwandiska militären försågs med kapital, vapen och militär utbildning från USA och började röra sig mot Kongos huvudstad Kinshasa för att avsätta Mobuto påbörjades en masslakt i de hutuiska flyktinglägren. Utöver den tvivelaktiga militära träning amerikanska soldater arrangerade på den rwandiska sidan gränsen gör en del besvärande uppgifter gällande att amerikanska soldater även deltog i dödandet av hutuer inne i Kongo. Enligt vittnesmål från hutuiska flyktingar rörde det sig om svarta amerikaner, som höll en ytterst låg profil. Pentagon har naturligtvis kategoriskt dementerat alla sådana uppgifter, även efter det att franska FN-trupper hävdat att de i januari 1997 återfunnit och till amerikanska tjänstemän överlämnat liken efter två stupade amerikanska soldater inne i Kongo.
Att engagera folkmassorna mot den hatade Mobuto var ingen större konst. Bara ett år efter att Kabilas styrkor med rwandisk och amerikansk hjälp börjat rycka fram mot Kinshasa kunde rebelledaren installera sig i presidentpalatset i Kinshasa. Demokratiska val utlovades inom två år, planen verkade gå i lås och övergången från diktatur till demokrati såg ut att fungera relativt smärtfritt för de västerländska krafter som varit med och organiserat den. Under 1997, mitt under brinnande krig, uppgick diamantexporten från Kongo till nästan en miljard dollar. Att striderna och mördandet i Kongo varit till gagn för de västerländska företag som verkar i landet råder det knappast några tvivel om. Medan Kabila avancerade mot Kinshasa och de hutuiska flyktingarna slaktades pågick diamanthandeln som förut, kongoleserna fortsatte slava i gruvorna och oljepumparna jobbade på högvarv.
Men Kabila visade sig mindre följsam än beräknat. Han började använda sig av en nationalistisk retorik som genast oroade Vita Huset. Kabila ville nu se över de exploateringskontrakt han avtalat fram med västerländska företag före maktövertagandet. Han insisterade bland annat på omedelbar betalning för de utländska företagens framtida vinster, eftersom pengarna behövdes akut för att bygga upp det krigshärjade och söndertrasade Kongo. Dessutom ansåg han sig inte vara skyldig att återbetala de lån från IMF och Världsbanken som hamnat direkt i Mobutos fickor under dennes styre. I västerländska medier förvandlades mannen som tidigare beskrivits som frihetshjälte nu gradvis till despot och det dröjde inte länge innan de rwandiska, burundiska och ugandiska arméerna som med USA:s hjälp backat upp Kabila mot Mobuto omgrupperade sina styrkor och vände sig mot den nyblivne kongolesiske presidenten. På respektive front i Kongo deltog de utländska arméerna i uppbyggandet av olika kongolesiska rebellgrupper som de därefter samarbetat intensivt med. Dessa grupperingar saknar såväl politisk agenda som folklig förankring och fungerar närmast som maffiasyndikat, beväpnade till tänderna med samma vapen som USA och Storbritannien kontinuerligt förser Rwandas och Ugandas arméer med. Tillsammans med legosoldater från privata europeiska och amerikanska firmor terroriserar de lokalbefolkningen, bestraffar varje form av motstånd och bevakar samtidigt utländska intressen, som gruvor och oljefält i östra och södra Kongo.
Inför hotet från de angripande trupperna begärde och fick president Kabila så småningom förstärkning från Zimbabwes, Namibias och Angolas arméer och kunde därmed efter hårda strider hålla huvudstaden och den västra delen av Kongo. Det "afrikanska världskriget" var nu ett faktum, och sedan de fientliga styrkorna tvingats tillbaka mot öst och söder delades dessa regioner alltmer upp mellan de olika rebellfraktionerna och deras respektive utländska finansiärer och stödtrupper. Denna "balkanisering" spelade västmakterna i händerna, konstaterade den amerikanska journalisten Ellen Ray i en uppmärksammad rapport från 2000 ("U.S. Military and Corporate Recolonization of the Congo", i Covert Action Quarterly vol Spring/Summer 2000. New York: Institute for Media Analysis).
Hon noterade också att utvecklingen mot ett uppdelat Kongo ackompanjerades av en retorik från både tjänstemän i Washington och massmedier som gick ut på att de afrikanska staternas gränser dragits upp godtyckligt av okunniga europeiska kolonisatörer, "utan hänsyn till de gränser som separerade etniska grupper". Denna, förvisso korrekta, observation användes nu som stöd för att rättfärdiga separationen av det av Kabila kontrollerade västra Kongo från de mineralrika delarna av landet där USA:s bundsförvanter dominerade tillsammans med rebellgrupper och de västerländska företagens legotrupper.
Stödet från grannländerna i söder och det kongolesiska folket, som i stor ut-sträckning förblev sin president trogen, kunde inte ändra på det faktum att Laurent Kabila skaffat sig alltför mäktiga fiender. I januari 2001 lönnmördades han i sitt palats av en av sina livvakter (vem som ytterst låg bakom attentatet är ännu oklart). Sonen Joseph blev nu president i den samlingsregering som var resultatet av det så kallade Lusakafördraget, den nya fredsplan vars slutgiltiga version i stor utsträckning präglats av amerikanska ambitioner. Inför hotet om ett ännu mer storskaligt inbördeskrig och under påtryckningar från Clintons sändebud Richard Holbrooke hade Kabila den äldre accepterat detta första steg mot militär nedtrappning innan han blev mördad. Enligt fördraget skulle presidenten samregera med representanter ur rebellgrupperna, samtidigt som de senares utländska allierade skulle dra sig tillbaka från kongolesiskt territorium. Detta utträde blev, i synnerhet när det gäller trupperna från Rwanda, ett löfte som aldrig infriades. Uppgifter gör gällande att grannlandet fortfarande har uppemot 8 000 man stationerade i Kongo, från och till maskerade som kongolesiska rebeller. När staden Bukavu nyligen intogs av rebellstyrkor och ett hundratal civila mördades inför de svenska FN-soldaternas ögon fanns den rwandiska armén med i bakgrunden. Rwandisk militär och dess allierade rebellmiliser fortsätter således trots FN:s närvaro att slakta människor i vad som av den amerikanske journalisten Keith Snow beskrivits som en medveten avfolkningsprocess i östra Kongo, med avsikt att röja undan mänskliga hinder för de utländska företagens fortsatta exploatering av regionen ("Depopulation and Perception Management", i Peter Phillips (red): Censored 2003. New York: Seven Stories Press).
Balkaniseringen av Kongo är numera ett vedertaget faktum, och snarare än ett steg på vägen mot Patrice Lumumbas dröm om ett enat Kongo innebär Lusakafördraget i realiteten ett erkännande av denna uppstyckning. FN:s närvaro under förre amerikanske ambassadören William Swing har i stor utsträckning bidragit till ett bevarande av den militärpolitiska uppdelning av Kongo som ytterst gagnar den fortsatta plundringen av landets tillgångar. Det är talande att de få FN-trupperna i första hand posterats längs de inre gränser som utgör fronter mellan regeringsstyrkorna och dess angripare, snarare än vid Kongos yttre gränser mot Rwanda, Uganda och Burundi. Liknande balkaniseringsprocesser kan observeras i andra resursrika afrikanska länder som Angola och inte minst i det högst aktuella fallet Sudan. Ellen Ray noterar i sin utredning att "när en nation utsätts för balkanisering försvaras nästan alltid de officiella och inofficiella operationer som denna process kräver med en humanitär ambition att kontrollera etniska konflikter".
I denna process spelar inte bara FN utan också massmedia en viktig roll, inte minst när det gäller Afrika. Geopolitiska processer och västerländska intressen hamnar i skymundan av de "stamkrig" och "etniska motsättningar" som i sin tur göds av samma krafter som tjänar på fortsatt oro, instabilitet och okunskap. Folkmassornas aggressioner mot FN-styrkorna i Kongo får ingen förklaring, och utan kunskap om det bakomliggande spelet framstår de naturligtvis som irrationella. Men de kongoleser som skanderande "Ut med Swing!" går till angrepp mot FN:s stationeringar kan sin historia. De har naturligtvis inte glömt hur Lumumba mördades i närvaro av de blåa hjälmarna. De bevittnar i dag hur samma FN-trupper låter dollarfinansierade "rebeller" mörda, tortera och våldta, och hur de Washingtonunderstödda rwandiska och ugandiska förbanden ges fritt spelrum i de mineral- och oljerika delarna av Kongo. Kongolesernas ilska är knappast irrationell.
En av de viktigaste fyndigheterna i Kongo är ett mineral som heter coltan, en viktig beståndsdel i de microchips som återfinns i bland annat mobiltelefoner, satelliter och TV-spel. Tillsammans med klassiska västerländska förnödenheter som diamanter, guld, olja, uran och trä har tillgången på coltan blivit en förbannelse för kongoleserna, som får betala med sitt blod för den västerländska livsstilens upprätthållande. Till aktörerna i Kongo hör inte bara amerikanska jättar som American Mining Fields, Bechtel, Halliburton och Barrick Gold. Minst ett hundratal utländska företag profiterar i skydd av mördandet på Kongos rikedomar, däribland holländska Shell, svensk-schweiziska ABB och svenska Lundin Petroleum, det senare ett närmast ökänt bolag som samtidigt verkar i andra afrikanska krigshärdar. Den som börjar rota i dessa företags styrelser upptäcker snart att samma personer inte bara återfinns inom olika koncerner utan också som rådgivare åt politiska och militära administrationer på högsta nivå och inte sällan i toppen på de mediekonglomerat som producerar nyheter åt en global publik. Trots uppmaningar från en oberoende panel inför FN:s säkerhetsråd i november 2003 har ingen västerländsk regering än så länge velat utreda sina respektive företags förehavanden i Kongo.
Så visst finns det en logik bakom de sporadiska rubrikerna om etniska motsättningar, hänsynslösa miliser, despotiska diktatorer och maktlösa FN-styrkor på "den hopplösa kontinenten". Det är samma logik som i 400 års tid trasat sönder Afrika. Det är imperialismens logik, rasismens logik, kapitalets logik. Frihetskamp och avkolonisering till trots fortsätter den att hålla afrikanerna i ett järngrepp. Massmediernas skamliga deltagande innebär i all sin beklaglighet kanske en möjlighet för en del av oss att hävda att vi inget visste. Men förr eller senare tvingas vi öppna ögonen för vad som verkligen pågår med våra regeringars samtycke och med aktivt stöd från de företag som producerar vårt välstånd.
