Violences imperiales et lutte de classes
Niccols leende - historien om Machiavelli
Violences imperiales et lutte de classes
Red. Jérome-Alexandre Nielsberg
PUF, Paris, 2004
Möjligen är det ett resultat av den s.k. globaliseringen att fransk vänsterdebatt inte påtagligt skiljer sig från svensk. Den ambitiösa 300-sidiga antologi som på svenska väl snarast skulle heta Imperialism och klasskamp, rymmer välkända författarnamn som Samir Amin och Chomsky. Analysen som tonar fram är heller inte förvånande: USA:s imperialism har gått in i ett nytt och aggressivare skede. Den politiska och militära dominansen är starkare än någonsin, men den underliggande ekonomin i grunden både svagare och omänskligare än tidigare. Frågan om den nya imperialismen har en överstatlig karaktär diskuteras visserligen en del, men i huvudsak lämnas föga utrymme för Hardt- och Negri-inspirerade tankar. För den som orkar plöja franska erbjuds alltså inga stora överraskningar men åtskilligt matnyttigt.
Recensent: Olle Josephson
Niccols leende - historien om Machiavelli
MAURIZIO VIROLI
Översättning Paul Enoksson
Atlantis 2004
Som levnadsteckning fyller Niccols leende onekligen en lucka. Det var längesedan det kom något biografiskt verk om Machiavelli på svenska (kanske ända sedan Hans E. Kinck 1928). Som sådan är den också klart läsvärd. Men däremot lyckas Viroli knappast leva upp till de förväntningar som den suggestiva titeln skapar. Det talas en del om Machiavellis grova uttryck eller hans bitande och saftiga kommentarer, men de lyser ändå till stor del med sin frånvaro i själva texten.
Boken ger också en god inblick i den dynamiska politiska situationen. Och det saknar inte historiskt intresse eftersom Italien ju å ena sidan var säte för påvemakten - historiens mäktigaste international -å andra sidan ett blodigt slagfält för Europas rivaliserande stormaktsintressen. Författaren lyckas göra det begripligt även om det inte finns någon systematisk översikt.
Recensent: Rune Beckius
Tvångströjan
Aino Trosell
Prisma, 2004
Att Aino Trosell i sin senaste bok på hög litterär nivå förenar spänningsromanen med arbetarskildringen (hemtjänsten), det har framgått av många recensioner.
Men lika mycket har inte framhållits att den också kan läsas som en allegori från vänster om den svenska modellens uppgång och fall. Ungefär så här kan den tydas: socialdemokratins paternalism omintetgjorde en långsiktig folklig mobilisering och jämnade därmed marken för den råa marknadskapitalismen när den första kärleken gått ur efterkrigsprojektet. Tvångströjan - redan titeln är symbolbärande - skildrar konsekvenserna både konkret i den välbeskrivna glesbygdsmiljön och metaforiskt. Hur det går till ska här inte utredas närmare; man avslöjar inte mördaren i en deckarrecension.
Recensent: Olle Josephson
Fältets herrar
Framväxten av en modern författarroll
David Gedin
Symposion 2004
Gunnar Ahlströms Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947 är den klassiska litteraturvetenskapliga studien av 1880-talets kulturradikaler. Historiematerialisten Ahlström hävdade att de gick under - som rörelser eller individer - därför att den samhälleliga basen var för liten. Ingen bred folklig rörelse kunde bära upp Gustaf af Geijerstam eller Amalia Fahlstedt.
David Gedin tolkar skeendet något annorlunda i sin litteratursociologiska doktorsavhandling, också den materialistisk, men av uttrycklig Bourdieumodell. 1880-talets författare är de första som verkligen etablerar sig en modern författarroll. En sådan roll kräver exklusivitet; en riktig författare skriver för en elit av kritiker och intellektuella. Höga upplagor är inte fel, men vägen till dem måste gå över kritiken och de nya kultursidorna - annars blir man en simpel massmarknadsförfattare. Dags alltså för 1890-talets esteticism och intelligensaristokratism, t.ex. Heidenstams övermänniskofasoner. Processen innebär en ytterligare sållning, där särskilt kvinnorna förvägras tillträde till riktiga författarnas "fält" - för att tala med Gedin och Bourdieu.
Det är både tänkvärt och läsvärt, men ändå längtar man en smula efter den mer traditionella materialisten Ahlström. Gedin anför visserligen åtskilliga fakta - med och utan siffror - om 1880-talets samhälle, klasskamp och politik, men det hamnar på något sätt vid sidan av. Litteraturen blir ett autonomt fält kring 1890, hävdar Gedin. Men kan den verkligen vara det?
Recensent: Olle Josephson
