Ett centralt inslag i borgerlig klasskamp från Martin Luther till Anders Isaksson är hetsen mot lönearbetaren som försörjer sig vid sidan om lönearbetet. Hans Isaksson granskar den pågående kampanjen mot de sjukskrivna. Knappt en siffra är rätt, men det har inte så mycket med saken att göra.
Det är få saker som har förmågan att irritera en borgare så mycket som en arbetare som inte befinner sig i arbete. Enligt vår store läromästare Martin Luther var arbetet inte bara en fysisk nödvändighet, utan framför allt "den sanna gudstjänsten" och det högsta moraliska goda. Den protestantiska religionen åberopades som stöd för nya lagar mot "lösdriveri", där den arbetslöse dömdes till internering och hårt arbete på "arbetshus".
Detta var en högst ändamålsenlig inrättning i ett skede då jordbrukets tekniska och ekonomiska utveckling ställt miljoner av landsbygdens småfolk i Europa utan jord, och då förhållandena i den framväxande industriproduktionen var sådana att ingen vettig människa frivilligt sökte sig dit för att tjäna sitt levebröd utan att tvingas av svält eller av statens våldsmakt. I vårt land upphörde drängstadgan så sent som vid första världskrigets slut. En dräng eller piga som på olaga tid (dvs all tid utom 24-31/10 varje år) lämnat sin husbonde skulle infångas och hämtas tillbaka av länsman.
När arbetarrörelsen så småningom lyckades utverka först 48-timmarsvecka, därefter på trettiotalet en semestervecka på sommaren, gällde det för en arbetare bosatt på landsbygden att hålla sig undan. Bondebefolkningen tenderade annars ofta att betrakta vederbörande som en förlupen dräng, som på sin lediga tid borde stå till förfogande för lantbrukets sysslor.
Samma process har ännu in i vår tid upprepats i flertalet koloniala länder, där västimperialism och byråkratkapitalister sökt införa industriella produktionsformer och dito "disciplin".
Klassintresset ljuger aldrig. Däremot tar det sig olika uttryck beroende på styrkeförhållandet mellan samhällets klasser och den förhärskande ideologiska formen. Ingen, inte ens kristdemokraterna, söker idag mana oss till arbetet med religiösa argument. Svält kan man ej heller hota med. Arbetets reala produktivitet har i vår del av världen vuxit hundrafalt under den senaste hundraårsperioden: 2-3 procent av befolkningen producerar idag det överskott av livsmedel som 72 procent inte kunde åstadkomma vid förra sekelskiftet. En skogsarbetare med bågsåg och yxa fick för blott fem decennier sedan arbeta en månads tid för att åstadkomma den virkesmängd en man med skogsmaskin nu fäller, apterar och transporterar på en arbetsdag. Med datorns hjälp åstadkommer en kontorsanställd lätt vad tio anställda hade händerna fulla med för blott 30 år sedan etc.
Inom de områden som befattar sig med arbetskraftens reproduktion förhåller det sig däremot annorlunda. Det gäller dem som vårdar och utbildar en ny arbetargeneration, reparerar den aktiva arbetskraften och tar hand om resterna av den förbrukade, så att den ännu verksamma kan ägna sig åt mera profitabla sysslor. Inom humanorienterade tjänsteområden, som t ex vård, omsorg och utbildning i vidare bemärkelse, finns fysiska gränser för produktivitetsutvecklingen. Detta trots ihärdiga och mänskligt kostsamma försök att hit överföra industrins produktionsformer och synsätt. Sett ur totalkapitalets synpunkt finansieras sådana verksamheter ur dess variabla del och man har således samma intresse av att begränsa dessa kostnader som av att hålla lönekostnaderna nere och arbetstiden uppe. Detta gäller med små modifikationer oavsett om kostnaderna täcks direkt ur arbetarens lön, via ett försäkringssystem eller genom skattemedel.
I takt med att arbetarrörelsen och de progressiva krafterna under sista kvarten av 1900-talet trängts tillbaka pågår nu en offensiv just på denna front, i avvaktan på att mera massiva direkta attacker mot lönenivåerna skall bli möjliga. Det är mot denna bakgrund man måste förstå den kampanj mot socialförsäkringarna i allmänhet och arbetslöshetsunderstöd, pensioner och sjukförmåner i synnerhet som vid millennieskiftet åter nått oanade höjder efter några decenniers påtvingat stillestånd.
Att ge kommunerna ett ökat ansvar för skola, vård och omsorg och "konkurrensutsätta" verksamheten, till en början kombinerat med kommunalt skattestopp, visade sig vara ett första lyckat drag. Att genomföra pensionsreformen och skrota ATP var ett ur kapitalets synpunkt andra lyckat steg. Genom detta frånhände sig staten en betydande del av ansvaret för de arbetandes försörjning på äldre dagar.
Vad man inte alltid tänker på är att dessa reformer redan börjat få avse-värda regionalpolitiska konsekvenser. Denna del av den offentliga sektorn har nämligen möjliggjort för befolkningen i ur kapitalets synpunkt mindre intressanta landsändar att överleva och sålunda haft en inte bara socialt, utan även geografiskt utjämnande effekt. Denna insikt präglar definitivt Maciej Zarembas nyligen publicerade DN-serie om det "parasitära" Jämtlandslandstinget betraktat ur ett stockholmskt överklassperspektiv. Här sjuder indignationen över att de statliga socialförsäkringarna möjliggjort för Norrlands befolkning att bo kvar utan att i varje skede av livet vara lönsam ur kapitalets synpunkt.
Den sänkta och i ökande utsträckning villkorade arbetslöshetsersättningen, som infördes just i det historiska skede vid 90-talets mitt, då den öppna arbetslösheten som följd av ett medvetet politiskt vägval stigit från två till femprocentsnivån, var självfallet en framgång. Denna reform lanserades som ett medel att ge arbetssökande "ökade incitament" i sitt sökande. Eftersom en sänkt ersättningsgrad självfallet i sig inte skapar ett enda arbetstillfälle skulle den teoretiskt endast kunna öka sysselsättningsgraden via ett ökat utbud av arbetskraft, där såväl den arbetslöse som de arbetande tvingas acceptera sämre ersättning och arbetsvillkor. Något empiriskt samband mellan lönenivåer och sysselsättningsgrad av detta slag existerar självfallet inte. De nedpressade lönenivåerna kan emellertid erfarenhetsmässigt läggas till grund för en ytterligare sänkning av bidragsnivåer för dem som saknar arbete.
Den stora sociala frågan under senare år gäller emellertid sjukfrånvaron. Denna påstås stadigt ha ökat sedan våren 1997 och först under det senaste året har den lagt sig på en jämförelsevis hög platå. Om det är så att svenska folket blivit hundra procent sjukare på sex-sju år är detta ett fenomen väl värt att finna orsakerna till. Men i våra ledande borgerliga media (alla ledande media är dessvärre borgerliga) har man utan undantag nöjt sig med att försäkra att orsaken under inga omständigheter skulle kunna sökas inom det arbetsliv där vi befinner oss åtta timmar om dagen och som därtill styr det mesta övriga av vår tillvaro.
Om en betydande och ökande andel av befolkningen under senare år befunnit sig utanför arbetsplatserna, eller gått för halv maskin via partiella sjukskrivningar eller sjukbidrag är detta förhållande redan i sig, och helt oberoende av vilket hälsoläge bland folket detta speglar, uppenbarligen en källa till stark oro och vämjelse hos borgerskapet. Man kan därför inte förvänta sig att våra media skall vara i stånd att ens korrekt presentera elementära fakta i målet, t ex i följande frågor:
Har verkligen Sverige en exceptionellt hög sjukfrånvaro?
Av diagrammet på nästa sida framgår att vi vid en europeisk jämförelse onekligen intar en tätposition tillsammans med Holland och Norge och ett par procentenheter högre än merparten europeiska länder. Att vi traditionellt tillhör denna tätgrupp kan åtminstone till en del förklaras av: a) en mycket hög förvärvsintensitet bland kvinnor, som i de flesta samhällen alltid uppvisar en högre sjukfrånvaro än män; b) en förhållandevis hög ålder hos arbetskraften vilket också är förknippat med högre sjukfrånvaro.
Räknat i antal hela sjukdagar kommer skillnaderna mellan länderna att bli mindre, eftersom en jämförelsevis stor del av arbetskraften i Sverige utgörs av deltidsarbetande kvinnor. Vad som däremot inte kan förklara skillnaden är påståenden som att höga sjukersättningar skulle göra det särskilt förmånligt att vara sjukskriven i Sverige. För det första emedan våra sjukersättningar inte är särskilt höga vid en internationell jämförelse, för det andra emedan sjukfrånvaron ökat då förmånerna minskat och emedan grupper som avtalsvägen har full kompensation för inkomstbortfall snarast brukar ha lägre sjukfrånvaro än andra.
Har det verkligen skett någon ökning av sjukfrånvaron?
Som var och en förstår beror detta på val av jämförelsepunkter. Sant är att antalet människor som samtidigt av medicinska skäl dagligen är frånvarande från arbetet har ökat från 2,5 procent 1997 till omkring 5 procent idag, dvs. med hundra procent - eller med 2,5 procentenheter, beroende på vilket uttryckssätt man anser sig betjänt av.
Om man däremot följer sjukfrånvaron historiskt finner man i Diagram 1 att basåret 1997 (som av någon anledning alltid används i statistiken) representerar en historisk bottennivå utifrån vilken varje annan jämförelsepunkt måste uppvisa en ökning. Under en stor del av 80-talet låg den totala sjukfrånvaron en procentenhet högre än idag, utan att just detta togs till intäkt för ett socialt reformstopp. Sett ur ett längre perspektiv är det lika mycket den markant sänkta sjukfrånvaron åren 1991-97 som skulle kräva en förklaring som den "normalisering" som skett därefter. Det mesta tyder på att det var den snabbt ökande arbetslösheten under denna period som kan ha bidragit till att tillfälligt minska sjukfrånvaron, då detta inverterade samband är väl känt från litteraturen. I detta skede hade ännu inte nedskärningarna av arbetskraften inom offentlig sektor börjat ta fart.
Någon ökning av den totala sjukfrånvaron under den tid då statistiken kan överblickas och jämförelser överhuvudtaget kan göras är det alltså svårt att säkerställa. Vad gäller korttidsfrånvaron, dvs sjukskrivningar kortare än 28 dagar, har den enligt tillgänglig statistik kraftigt minskat under den senaste tioårsperioden.
Vad som i stället ökat framgår delvis av diagram 2:
a) Andelen långtidssjukskrivna samvarierar starkt med totala antalet sjukfrånvarande i föregående diagram, vilket är föga anmärkningsvärt och bara visar att det är de långtidssjukskrivnas, inte de måndagssjukas, antal som bestämmer den totala sjukfrånvaron.
b) Trots en markant högre långtida sjukfrånvaro bland kvinnor, i denna statistik synlig sedan 80-talets början, samvarierar manlig och kvinnlig sjukfrånvaro ofta mycket nära, vilket starkt talar för att den eller de faktorer som påverkar långtidssjukfrånvaron för ena könet då också är bestämmande för det andras långtida sjukfrånvaro. Två perioder utgör undantag på senare år: för det första 1982-89, för det andra 1997-2001 då ökningen av sjukfrånvaron bland kvinnor varit betydligt högre än bland män. I båda de fall då skillnaden mellan könen har ökat rör det sig om perioder av totalt ökad sjukfrånvaro.
c) Den manliga långtida sjukfrånvaron har endast ökat marginellt under det senaste kvartsseklet. Det är den kvinnliga långtida sjukfrånvaron som står för nästa hela förändringen i sjukskrivningsmönstret. Och i 80 procent av fallen baseras långtidssjukskrivningar på diagnoser där stress brukar ha stor betydelse för sjukdomen - till exempel "trötthetssyndrom", "utbrändhet", "kronisk muskelvärk" etc.
Det som kännetecknat den grupp av debattörer som jag ovan nämnt är dock att de målar med bred pensel och uppvisar ett suveränt förakt för statistik och fakta. Allra mest framträdande har detta varit hos kretsens store ideolog, Anders Isaksson, en gång SAP-regeringens hovskrivare, nu på sina speciella meriter rekryterad som flitig krönikör i DN. Han är också en av våra mest citerade skribenter i näringslivsmedia, och uppenbarligen mycket anlitad som paneldebattör och talare överallt där två och tre direktörer är församlade för att diskutera det framtida socialförsäkringssystemet.
Redan under 90-talets första hälft sökte Isaksson i sina pamfletter När pengarna är slut (1992), Alltid mer, aldrig nog (1994) leda i bevis att socialförsäkringarna förvandlat svenskarna till ett arbetsskyggt folk av fifflare, men hamnade (se statistiken ovan!) i bakvatten och fick bida sin tid. Sedan dess har han i någon mån förfinat sin argumentation, samtidigt som oviljan till empiriska studier av den verklighet han påstår sig beskriva förefaller ograverad. Idag under rubriken "Lidandets demokratisering" (DN 15.12) talar han om för oss att de sociala försäkringarna "fungerar som ett val mellan att försörja sig på eget arbete eller på staten... Välfärden erbjuder en väg ut när jobbet är trist, samlivet krisar och tillvaron känns tung". Välfärdsstatens dilemma ligger således i att människor som upplever sig som sjuka inte bara är det utan nu också har råd att vara det.
Till detta kan sägas en hel del, bl a att det självfallet är en grundläggande förutsättning för att folk t ex skall kunna sjukskriva sig att det finns en sjukförsäkring som de har råd med och som i händelse av sjukdom ger tillräckligt mycket för att leva på. Sannolikt har en någorlunda anständig sjuk/socialförsäkring varit en av förklaringarna till att invånarna i Sverige och andra europeiska så kallade välfärdsstater ännu "är friskare och lever längre än någonsin". Trots lägre BNP per capita har vi ännu en avsevärt högre medellivslängd och lägre barndadödlighet än t ex USA.
Något bättre sätt att ifrågasätta denna allmänt uppskattade institution än att antyda att den missbrukas har traditionellt saknats. Sedan upprepade vetenskapliga undersökningar misslyckats i att påvisa att medvetet fusk spelar någon större roll har Anders Isaksson och andra borgerliga debattörer blivit mera sofistikerade och talar numera diffust om "attitydförändringar" hos patienter och sjukskrivare som bäddar för systematiskt missbruk. Om att denna kampanj ändå kan ha haft avsedd effekt vittnar resultatet av en enkät i Aftonbladet för ett par år sedan, sedan Alf Svensson som första partiledare upprepat dess budskap: 46 procent av de svarande instämde i det således helt ogrundade påståendet att (andra) personer ofta fuskar med sjukskrivningar.
"Tidigare fanns detta val endast för överklassen", hävdar Isaksson tvärsäkert och kvasiproletärt. "Välfärdsstaten har demokratiserat lidandet och ökat rätten till psykisk olust, samtidigt som läkarna ökat utbudet av passande diagnoser från ett tjugotal i början av 1900-talet till nära 400 idag."
Talet om psykisk ohälsa, nervklenhet, som exklusivt njutningsmedel för överklassen är en ren myt, komiskt nog ganska länge spridd bland just överklassen. Bl a var det en vanlig föreställning bland den medicinska expertisen vid slutet av 1800-talet att den vanligaste diagnosen inom dåtidens psykiatri, "neurastenin", aldrig skulle kunna drabba andra än folk som tänkte mycket, vilket ansågs känneteckna den intellektuella överklassen. När Freuds store lärare Charcot hävdade att även individer ur arbetarklassen kunde drabbas "särskilt i samband med smärtsamma känslomässiga upplevelser eller konflikter med en ny och artfrämmande teknik" så var detta snarast en för sin tid avvikande ståndpunkt, som dock har visat sig mycket välgrundad. För de flesta psykiska åkommor, precis som för sjukdomar överhuvud, har annars i praktiken under 1900-talet gällt att lägre samhällsklasser varit hårdast drabbade. Flertaliga rapporter berättar i vår tid om ökad sjuk- och dödlighet i stressrelaterade åkommor bland anställda inom organisationer som genomgått stora omställningar.
I detta stycke har således Anders Isaksson dubbelt fel. Ökningen av psykisk långtidssjuklighet gäller i ganska ringa utsträckning LO-området - exempelvis 40 procent ökning bland läkare och sjuksköterskor och 20 procent bland undersköterskor. Det är således framför allt bland tjänstemannagrupperna som ökningen skett, dvs. bland anställda som tidigare haft en förhållandevis låg sjukfrånvaro. Som exempel på den "demokratisering av lidandet" Anders Isaksson talar om är således den nuvarande epidemin av stressrelaterad ohälsa ganska illa vald.
Av någon anledning uppmärksammas detta så påtagliga fenomen sällan hos de debattörer som under flera års tid försörjt sig på att bedriva ett envist krypskytte mot de sjukskrivna. Det är nämligen inte så lätt att misstänkliggöra en kvinnlig (kanske rentav borgerlig) högstadielärare eller sjuksköterska i 50-årsåldern, som under decennier levt för sitt arbete men nu inte orkar längre. Nej, den ur debattsynpunkt ideale sjukskrivne är en yngre man ur underklassen, helst av utländsk härkomst, med förmodad missbruksproblematik och ett trist, okvalificerat och hjärndödande arbete. Verkligheten har dock inte tillhandahållit så många exemplar av detta slag bland dem som statistiskt bär upp den ökning av sjukfrånvaron som inträffat under de senaste sju åren.
Att antalet psykiatriska diagnosmöjligheter ökat under det senaste seklet skulle man hålla för troligt utan att fästa alltför stor vikt därvid. I minst lika hög grad gäller detta kroppsliga diagnoser, utan att detta i samma grad tycks bekymra Isaksson. Framför allt är det anmärkningsvärt att många debattörer i Isakssons efterföljd valt att förkasta ett sociologiskt- medicinskt synsätt vid värderingen av den ökade psykiska ohälsan till förmån för ett moraliserande. Man låtsas som om begrepp som hälsa och ohälsa skulle kunna vara överhistoriska storheter fria från varje subjektivitet.
Riktigt pinsamt blir det då Anders Isaksson i en ny artikelserie i DN vid början av detta år ger sig i kast med egna amatörmedicinska bedömningar. Detta är ett område där hans inkompetens endast överträffas av hans hat mot de arbetande och den vårdapparat som enligt honom låter sig manipuleras av dessa element, vilka enligt Isaksson som främsta mål har att befrias från arbete.
Som särskilt graverande exempel tar vår analytiker en 42-årig man som varit sjukskriven i 12 år och nu beviljats sjukpension under diagnosen konversionssyndrom+depression. Att mannens sjukdomstillstånd, som regeln definitionsmässigt faktiskt är vid psykiska åkommor, inte tycks ha några påvisbara kroppsliga orsaker synes för Isaksson särskilt graverande. Fall bland pensionsärendena av fibromyalgi, smärttillstånd i armar och ben utan röntgenfynd, whiplashskada med depression, fobier etc. anförs också som exempel på - vad? Isaksson säger det inte rent ut, men det framgår klart att han inte anser att de åkommor dessa patienter lider av bort vara sjukpenningsgrundande. Som tröst för honom kan jag bara meddela, att detta är en åsikt som uppenbarligen delas av en rad människor som likt honom saknar kunskaper om, erfarenheter av och normal empati med människor med psykiska besvär. Skillnaden är bara att dessa som regel inte uppmuntras att vecka efter vecka breda ut sig i landets största dagstidning.
Isaksson orerar emellertid glatt vidare i känd stil: Svenskarna är friskare och le-ver längre än någonsin men "välfärdens kostnader skenar dubbelt så snabbt som produktionen" (vilka siffror baserar sig karlen på här - vilka jämförelsepunkter?). Välfärdssystemet har utvecklats till en rättighetsmaskin och utbudet av förmåner formar människors sätt att vara, tänka och handla. Allt fler lever på bidrag från staten, kostnaderna skenar, allt mer betalas med lån från framtida generationer. Värderingar och normer anpassas till utbudet av förmåner, i möjligheterna att vidga gränserna för det tillåtna, det acceptabla och det normala. Enligt Isaksson.
Självfallet påverkas våra värderingar och normer av socialförsäkringssystemets utformning. Våra anspråk på en rimlig levnadsstandard och livskvalitet har helt enkelt utvecklats med samhällets ekonomiska resurser och inflytandet för dem som arbetar. Vår syn på, krav på och definition av sjukdom och hälsa och ett gott liv utvecklas också historiskt. Bland annat kan vi som medborgare först ställa krav på nya kranskärl eller behandling av våra depressioner då tekniken att behandla finns. Ännu så länge är principen fast rotad hos vårt folk att den medicinska vård och behandling som är tillgänglig skall vara det för alla - efter behov, inte efter ekonomisk förmåga. Detta blir ibland dyrt. Genom att tala om krav- och rättighetsmaskiner söker folk som Anders Isaksson undergräva denna vårdideologi och göra folkhälsan till en privatsak.
Man bör gräva lite djupare i sam-hällshistorien och ställa sig frågan vad som i sin tur bestämt socialförsäkringssystemets utformning. Är den utbyggnad av systemet som skett i så gott som samtliga länder, oberoende av färg på regeringspartiet, i Europa sedan andra världskriget enbart resultatet av en krav- och rättighetsmaskin? Eller speglar den kanske inte framför allt en samhällsutveckling, där befolkningens majoritet på ett halvsekel förvandlats från småbönder eller jordslavar till industri- och serviceproletärer? Sammanhänger den månne inte med att kärnfamiljens egen produktion av mat, vård och omsorg och andra sociala tjänster måst skäras ned då kvinnorna under förra halvseklet vandrat ut i produktionen som lönearbetare?
Stämmorna i kören mot de sjukskrivna är flerfaldiga - här saknas varken f d sjuksköterskan Hanne Kjöller, f d partiledaren Alf Svensson, generaldirektören för Statens Folkhälsoinstitut Gunnar Ågren, chefen för Arbetsmiljöverket Kenth Petterson eller förstås Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv.
Vad som förenar dem är det ringa intresset för vad som möjligen kan ha orsakat den ökade psykiska ohälsan bland det arbetande folket, i synnerhet dess övre och mellanskikt. I den mån den frågan berörs är de i stort sett bara eniga om att det i varje fall inte kan handla om arbetssituationen.
Vad kan det då vara? Något annat svar än att folks benägenhet att sjukskriva sig har ökat och att läkarnas vilja att tillmötesgå denna benägenhet har ökat möter man sällan - och detta ser bra mycket mer ut som en beskrivning än som en förklaring.
De åtgärder man med sömngångaraktig säkerhet beslutat om för att stävja oskicket med ohälsan ligger helt i linje därmed: Man önskar försvåra för den sjuke att bli sjukskriven genom att läkarna skall "utbildas" i en tidigare okänd specialitet som kallas "försäkringsmedicin". Man avser att försvåra för honom att förbli sjukskriven genom reduktion av förmånsnivåer och har inlett en försiktig avveckling av de statliga sjukförmånerna genom att ersättningsnivåer, vårdköer och egenavgifter nu uppmuntrar till kompletterande privatförsäkringar för den som har råd.
Om man med en förklaring menar en diskussion som inte bara beskriver ett fenomen i andra termer, eller moraliserar över det, finns onekligen en del att bidra med i samhälls- och produktionsutvecklingen under det senaste decenniet:
Vi har faktiskt genomlidit en politisk kontrarevolution (om man kan tala om detta i ett land som aldrig haft någon egen revolution, bara lånat lite energi österifrån på den tid det begav sig). Denna har inneburit en massiv förskjutning av makt och egendom från de arbetande till kapitalägarna med motsvarande förskjutning av värdeskalor och upplösning av sociala stödstrukturer ute bland dem som arbetar (nergång för föreningsliv, facklig aktivitet på basplanet etc). Denna förskjutning har inte enbart drabbat arbetarklassen, utan även delar av medelklassen. Den har resulterat i en tilltagande proletarisering av tidigare mellanskikt, inte minst kvinnliga tjänstemän.
Det har skett en industrialisering av den dominerande servicesektorn. Inom skola, vård och omsorg har detta lett till stora påfrestningar på de professionellas yrkesstolthet. Att "hoppa av och bilda eget" har såväl av borgerliga politiker (självfallet) som av många anställda setts som en rimlig lösning. Resultatet har blivit att vi fått ett nytt inslag såväl av profitdrivna vård-, omsorgs- och undervisningsentreprenörer i stor och liten skala som ett ökat inslag av kundstyrning inom sektorer där sådan inte hör hemma. En ökad tolerans för kvacksalveri drivs fram på alla dessa områden, och underlättas snarast genom EU-anslutningen.
På operativ nivå inom den materiella produktionen har utvecklingen medfört en känsla av maktlöshet upp på platschefsnivå genom att styrningen av produktionen alltmera sker på grundval av månatliga eller kvartalsvisa vinstrapporter och genom kapitalägarbeslut (börsen eller fjärran belägna bolagsstyrelser), inte genom beslut av dem som är kunniga i den faktiska produktionen.
Vi har i samklang med detta fått individuell lönesättning som en nygammal konfliktkälla och upplösande faktor i arbetarkollektivet. Ökad otrygghet för alla kategorier genom nedläggningar och faktisk massarbetslöshet har uppkommit för första gången på ett par generationer. Arbetslösheten försvårar arbetsbyten bort från stressande miljöer och otrivsel och försvårar rehabiliteringsarbetet genom att minska arbetsgivarnas intresse för det. Nedläggning av det statliga stödet till företagshälsovården, minskade resurser för omskolning och vidareutbildning är tendenser i samma riktning.
Förmögenhetsförskjutningen från de arbetande mot kapitalägarna har lett till social nedrustning vilket lagt ökade bördor på familjerna, inte minst kvinnorna. För första gången har vi fått hot om och verkställande av avsked bland offentliganställd personal. Vi har en ständig konflikt mellan etik och ambitioner inom vård, skola och omsorg och resursbrist till följd av personalinskränkningarna. Att slimning av organisationer leder till långtidssjukskrivningar är väl känt genom forskningen. Den omvittnat minskade "porositeten i arbetet" (mindre dödpunkter pga hård rationalisering och effektiviserad logistik) har sannolikt ergonomiskt ogynnsamma effekter.
Intressant nog kan DN i sin ledare den 20.1.05 beskriva/förklara fenomenet i snarlika termer:
"Objektiva förklaringar till denna dramatiska ökning brukar handla om tilltagande stress i arbetslivet, om fler osäkra jobb och om en hårdnande hållning både bland arbetsgivare och arbetskamrater till anställda med smärre fysiska eller psykiska problem. Resultatet blir utslagning och utsortering av lågpresterarna".
Bortsett från att den största ökningen av sjukskrivningarna nästan regelmässigt gällt högpresterande anställda, i synnerhet kvinnor, som först i samband med sin sjukdom blivit lågpresterare och utsorterade, så är självfallet denna beskrivning korrekt, om än påtagligt ofullständig.
Orsaken till att DN-ledaren denna gång söker efter materiella grundvalar till den ökade sjukfrånvaron (dock utan att beskriva dess verkliga struktur) är att man vill definiera den som arbetslöshet som man vill förebrå regeringen för att söka dölja via Försäkringskassan. I vad mån är detta en korrekt beskrivning?
Det beror på.
Då DN beskriver situationen för de sjukskrivna som"en välfärdsstatens golgatavandring som börjar i A-kassan, övergår i sjukskrivning/sjukbidrag, slutar i förtidspension och beskrivs som ökad ohälsa av arbetslivsministern" sätter man definitivt vagnen framför hästen. Sanningen är att endast en bråkdel av dem som långtidssjukskrivits under senare år var arbetslösa då de sjukskrevs. De har ofta blivit det till följd av sjukskrivningen. Formellt kan anställda inte avskedas på grund av sjukdom. Däremot kan de avskedas enligt gällande turordningsregler under sjukskrivning i samband med nedskärningar. De kan också avskedas på grund av "personlig arbetsbrist", om de i ett så kallat Läkarutlåtande om hälsotillstånd (LOH) ej bedöms kunna rehabiliteras till något på deras gamla arbetsplats befintligt arbete, vilket arbetsgivaren i realiteten själv avgör i sin så kallade rehabiliteringsutredning.1
Eftersom även en respiratorpatient under gynnsamma omständigheter kan ha en viss arbetsförmåga kan dessa utlåtanden i varierande utsträckning möjliggöra indragning av sjukpenning och framtvinga att patienten själv tar avsked för att kunna få a-kasseersättning i max 300 dagar.
Men självfallet är den ökade arbetslösheten att stort problem, inte bara som en skapare av psykisk ohälsa bland anställda långt upp i hierarkierna, utan framför allt genom att arbetsgivarna ofta har så god tillgång till personal att arbetsanpassning och rehabilitering på många håll blir ett stort skämt - och detta gäller ofta även inom offentlig sektor.
För den som till äventyrs trodde att DN alldeles glömt bort sin klasstånd-punkt i sin hållning till de ofriska arbetande kommer ledarens slutkläm som ett välgörande klargörande. Eftersom felet (enligt resonemanget just i detta sammanhang) bottnar i arbetslösheten som i sin tur beror på att företagen flyttar utomlands på grund av för höga arbetskostnader i Sverige blir lösningen given: "tidsbegränsa inkomstskyddet i a-kassa (!! - min anm.) och sjukförsäkring, hänvisa de faktiskt arbetslösa till att söka socialbidrag". Denna lösning har redan börjat tillämpas i Tyskland.
På vilket sätt den skulle förbättra hälsoläget bland de arbetande i Sverige är oklart, men uppenbarligen ointressant för DN, ty den effekt som önskas, och som kan uppnås genom åtgärderna, är givetvis att sänka löner och höja vinster genom ökad arbetslöshet, d v s ett ökat utbud av arbetskraft. Dvs. en "reform" i samma riktning som en i realiteten höjd pensionsålder.
Ett visst verbalt motstånd görs åtmins-tone fram till valet 2006 av socialde-mokratin och dess sputnikpartier. Deras praktiska åtgärder går dock i samma riktning som den DN pläderar för, om än med andra motiveringar och fraser.
Men vad kan en arbetarrörelse egentligen åstadkomma som avhänt sig alla ambitioner på ett alternativt produktionssätt till kapitalismens, och gjort den kapitalistiska marknadsekonomins sak till sin? Som numera programmatiskt betraktar arbetarklassen inte som sin politiska bas och en samhällelig drivkraft utan som en utsatt minoritetsgrupp, jämförbar med invandrare och homosexuella? Och som genom sin EU-anslutning i praktiken för evinnerlig tid förbundit sig till en lagstadgad rovkapitalism.
Förstår dess ledare längre att DN:s och SvD:s jakt på sjukskrivna 2005 och fjärdingsmans jakt på förlupna tjänstehjon hundra år tidigare i grund och botten handlar om samma sak?
De borgerliga motiveringarna för minskad välfärd må skifta genom tiderna.
På fyrtio-femtiotalet var välfärden "skadlig för den mentala folkhälsan." Den ansågs förslöande och ha lett till att vi blivit en nation av självmördare (vilket visade sig bero på överlägsen statistik, men i alla fall).
Vi har heller inte glömt, hur man under 80-talets andra del pläderade för nedskärningar under hänvisningar till att framtidens arbetare skulle ha så goda inkomster att de själva egentligen ville ordna sitt försäkringsskydd.
Det var före kontrarevolutionen.
Nu får vi lära oss att ett anständigt försäkringsskydd för de sjuka ruinerar landet och att vårt välstånd endast kan räddas om de sjuka kan öka utbudet av arbetskraft genom att förvandlas till arbetslösa socialfall som tar vilket jobb som helst för att överleva. Och genom att pensionärerna går ut på arbetsmarknaden och ytterligare ökar de arbetssökandes antal.
Borgerliga debattörer älskar att polemisera mot en föregiven motpart, som påstås hävda att hela upphovet till all ohälsa i samtiden finns i "arbetet". Så är det inte, även om forskningen numera brukar tillskriva uppåt 50 procent av orsakerna till ohälsan till den direkta arbetssituationen. Nej, det är inte arbetet utan kapitalismen, dess vidriga och alltmer ohämmade rovdrift på människor, och dess vittomfattande konsekvenser för samhälle och individer 24 timmar om dygnet, som är sjukdomsalstraren.
Tiderna skiftar, målen står kvar.
För dem och för oss.
Not
1.Försäkringskassan kan på grundval av ett sådant läkarutlåtande dra in delar av eller hela sjukförmånen, i den mån det av läkarintyget framgår att den sjuke skulle kunna utföra helt eller partiellt arbete på annan arbetsplats - och således framtvinga att den sjuke säger upp sin anställning för att söka arbete. Den verkliga effekten av den nya regeln att arbetsgivaren skall bekosta 15 procent av sjukpenningen för helt långtidssjukskrivna anställda blir således inte att arbetsgivarna i större utsträckning genom arbetsanpassning och rehabinsatser ser till att de sjuka kan arbeta partiellt. I stället har man redan ökat trycket på företagshälsovård och försäkringskassa att utfärda LOH:n där således den sjukes arbetsförmåga skall skattas utifrån hela (den imaginära, inte den realt existerande) arbetsmarknaden.
