Socialförsäkringsutgifterna minskar i förhållande till BNP. Systemen går också med stora finansiella överskott. Det är sanningen bakom moralistiska kampanjer om folks bristande arbetslust. Daniel Ankarloo, lektor i socialpolitik vid Malmö Högskola, ger siffrorna.
Under senare tid har försiggått ett närmast frontalangrepp mot det svenska socialförsäkringssystemet. Det är för stort, dyrt och inbjuder till ett överutnyttjande av systemen. Denna idé att välfärdsstaten håller på att leda oss i ekonomisk bankrutt genom de ökande kostnader som ett ökat (över)utnyttjande av de "generösa" bidragssystemen medför, ett system som sägs uppmuntra till "bidragsberoende", underminera arbetsmoralen och understödja bidragsfusk, har under senare tid, bl.a. med Dagens Nyheters benägna hjälp, pumpats ut i det offentliga rummet så till den grad att problemformuleringen närmast framstår som självklar.
Detta fenomen är minst sagt märkligt. Det som man vill försöka förklara (ett ökat utnyttjande av systemen) behöver nämligen inte förklaras, eftersom kostnaderna relativt sett faktiskt minskar och systemet dessutom går med kraftiga överskott. Vidare: om det som ska förklaras inte existerar, blir naturligtvis den förklaring man använder ("förändrade normer" och "bidragsfusk") för att förklara en ökning som inte finns, närmast påhitt. Jag hittar inget bra uttryck på svenska för detta fenomen, men på engelska brukar man använda uttrycket "you are overexplaining what is not there". Det är precis fallet i den opinionskampanj om "sjukfrånvaron" som bedrivs på ledarsidor och i TV-annonser.
Lite fakta: enligt Riksförsäkringsverket, som utvärderat kostnaderna för socialförsäkringarna mellan 1980-2005 (ej inräknat arbetslöshetsförsäkringen) har under hela 1990-talet socialförsäkringarnas utgifter i förhållande till de samlade inkomsterna, redovisat i BNP, minskat. Den ökning som skett under senare år (1998-2003) gör att vi är tillbaka på samma nivå som år 1980, dvs. 16,5 % av BNP (år 2004). Som andel av BNP ökar inte de totala utgifterna trendmässigt under de senaste 25 åren. Riksförsäkringsverket självt konstaterar: "I [ ] längre perspektiv har socialförsäkringarnas andel av samhällsekonomin varit av mer konjunkturell art sedan början av 1980-talet."
Men vi kan säga mer, ty det som trendmässigt under de senaste 25 åren trots allt har bidragit till ökade utgifter i socialförsäkringarna är främst det faktum att antalet svenskar över 65 år som är berättigade till pension har ökat med drygt 179 000 personer sedan 1980 och att allt fler dessutom har rätt till tilläggspensionerna. Drygt hälften av alla utbetalningar i socialförsäkringarna i dag (år 2003) går till ålderspensionärer (se tabell 1). De ökande kostnaderna för pensioner är i grunden oberoende av "normer", vad de än må vara och har inget med "bidragsfusk" och "bidragsberoende" att göra. Så här har utvecklingen i socialförsäkringen varit, räknat i fasta priser.
Tabell 1. Socialförsäkringens utgifter, 1980-2003, miljoner kronor (2003 års prisnivå)
| År | Summa | Fam/barn | Sjuk/hk* | Ålder | Annan | Adm |
|---|---|---|---|---|---|---|
| 1980 | 258416 | 29442 | 95989 | 117297 | 8616 | 7072 |
| 1985 | 281760 | 31978 | 105027 | 131101 | 7453 | 6200 |
| 1990 | 352103 | 47954 | 134175 | 154786 | 7697 | 7492 |
| 2000 | 365640 | 54210 | 111294 | 181752 | 9300 | 9608 |
| 2003 | 414485 | 57797 | 132255 | 204064 | 9804 | 10565 |
Källa: Riksförsäkringsverket: RFV analyserar: 2004:3 * inklusive förtidspensioner
Lägg alltså märke till att av en total utgiftsökning på ca 156 miljarder kronor mellan 1980 och 2003 kan nästan 87 miljarder hänvisas till ökande kostnader för pensioner (fler äldre). Sjuk- och handikappsförsäkringarna ökade mellan 1980 och 1990 med ca 40 miljarder men har sedan dess trendmässigt sjunkit en aning. Lägg också märke till att i fasta priser var kostnaderna för sjuk- och handikappsförsäkringarna högre 1990 än år 2003! (Detta är extra anmärkningsvärt eftersom "assistansersättningen" till handikappade, i LSS-lagstiftningen från 1994, inte ens fanns 1990. År 2003 beräknas denna utgiftspost till ca 11,1 miljarder kronor.)
Men vi kan faktiskt inte nöja oss med detta heller. Ett grundläggande faktum med den svenska socialförsäkringsmodellen är att den är grundad på "inkomstbortfallsprincipen". Kort sagt: ersättningsnivåer i socialförsäkringen är kopplade till den allmänna inkomstnivån. Det innebär att när inkomsterna (BNP) ökar, så ökar också - allt annat lika - utgifterna i systemet. Ju högre inkomster desto större inkomstbortfall måste ju täckas i socialförsäkringarna. De utgiftsökningar i kronor och ören som syns i tabell 1 är således "naturliga" konsekvenser av en ökad BNP. Denna "inkomsttrygghet" är ju själva problemet, enligt DN:s ledarskribenter. Om systemet dessutom utnyttjas mer och mer, den uppfattning som ingår som självklarhet i den officiella myten om socialförsäkringarna, torde inte bara kostnaderna i kronor och ören öka, utan också utgifterna i förhållande till BNP. Men detta har helt enkelt inte skett!
Ja, det som i själva verket är iögonfallande är att trots att pensionsutbetalningarna har en tendens att öka, så ökar inte de totala socialförsäkringsutgifterna i förhållande till BNP. Mellan 1980 och 2003 ökade socialförsäkringsutgifterna i löpande priser med 313,5 miljarder kronor. Under samma period ökade BNP i löpande priser med hela 1 891 miljarder kronor, dvs. med nästan 6 gånger så mycket! I relativa termer ser det ut som i tabell 2.
Tabell 2. Socialförsäkringsutgifter, miljarder kr (löpande priser)
| År | Utgifter | BNP | Utgifter (procent av BNP) |
|---|---|---|---|
| 1980 | 90,4 | 549 | 16,5 |
| 1985 | 152,4 | 900 | 16,9 |
| 1990 | 257,5 | 1421 | 18,1 |
| 2000 | 333,8 | 2195 | 15,2 |
| 2003 | 403,9 | 2440 | 16,6 |
Källa: Riksförsäkringsverket: RFV analyserar: 2004:3
Utvecklingen antyder således att för de delar av socialförsäkringssystemet som inte är relaterade till ålderdom så finns sammantaget snarast en relativ trend av åtstramningar och minskande offentliga utgifter under de senaste 25 åren. Under 1990-talet är detta extra tydligt, för trots att arbetslösheten är långt större nu (ca 6 %) än 1990 (då den var en bit under 2 %), så är utgifterna för de sammanlagda offentliga transfereringarna till hushållen (inklusive arbetslöshetsersättning, socialbidrag, studiestöd etc.) som andel av BNP faktiskt lägre år 2003 (19,1 % av BNP) än 1990 (19,4 % av BNP).2 Inte ens den kraftigt ökande arbetslösheten har alltså lett till "ett ökat utnyttjande år från år" i de offentliga transfereringarna. Dessutom: socialförsäkringssystemen går med stora finansiella överskott; under 2003 beräknat till nästan 112 miljarder kr, vilket motsvarar 27 % av hela socialförsäkringsbudgeten, eller något mer än de samlade utgifterna för sjukpenning och förtidspensionering det året! Systemet är kraftigt överfinansierat, inte tvärt om.3
Vem kunde tro allt detta med tanke på hur debatten går?
Tvärtemot myten om ett ständigt "ökat utnyttjande år från år" kan vi konstatera att om något sker, är det snarast en gradvis relativ minskning av socialförsäkringsutgifterna i förhållande till BNP. Systemet är dessutom kraftigt överfinansierat.4 De samlade offentliga utgifterna i Sverige, dvs. socialförsäkringssystemet plus den offentliga produktionen (vård, skola, omsorg etc.) minskar även de. Åren 1979 och 1989 var den offentliga sektorns utgifter i förhållande till BNP ca 60 %. År 2003 var de nere på ca 56 %.5 Det innebär en relativ utgiftsminskning på ca 97 miljarder kronor år 2003 jämfört med 1979 och 1989 (vilket motsvarar ungefär halva sjukvårdbudgeten). De offentliga utgifterna har inte varit så låga sedan 1970-talets mitt.
I ljuset av denna reala utveckling kan man ju fråga sig hur "pragmatiskt", "realistiskt" och "verklighetsförankrat" det är att i panik smida planer för att (återigen!) "reformera" sjukförsäkringssystemet, bedriva moralistiska annonskampanjer för att förklara för folk vad "försäkringen egentligen är till för" eller ge sig på folk (ungdomar och norrlänningar framför allt!) för deras "normförskjutningar", sjukfrånvaro och bristande arbetsmoral. Som Hans Isaksson påpekar i sin artikel i detta nummer av Clarté så drivs debatten om socialförsäkringarna snarast av en herrskapsmoral gentemot det arbetande folket än av något annat. Problemet för oss är att vi blir sjuka, utslitna och arbetslösa av lönearbetet. För dem är problemet att de tror att vi egentligen inte blir det. Det som pågår är en moralistisk kampanj från statsmakterna, överheten och deras epigoner mot just dem som tvingats till sjuksängen, arbetsförmedlingen och socialkontoret av en allt hårdare verklighet på arbetsmarknaden. I en sådan kampanj göre sig vår verklighet, eller ens fakta, bevisligen inget besvär. -
1. Här räknar vi inte med det faktum att sjuklönereformen från 1992 inneburit att korttidssjukskrivningarna "privatiserats". Som visas i Fred Torssanders artikel i detta nummer av Clarté är uppskattningarna i detta fall dock osäkra, på gränsen till värdelösa. Dessutom är även den "reformen" troligtvis kraftigt överfinansierad. Här uttalar vi oss bara om det offentliga transfereringssystemet och här finns inga bevis på en ökning av utgifterna som en konsekvens av "normförskjutningar".
2. RFV analyserar 2004:3 tabell 4.2, egna beräkningar.
3. RFV analyserar 2004:3, tabell 3.1.
4. AP-fonderna beräknas år 2005 dessutom av RFV ha en förmögenhet på ca. 730 miljarder kronor.
5. Obs! De offentliga utgifterna i förhållande till BNP är inget andelsmått, eftersom transfereringar inte ingår i BNP. Den offentliga konsumtionens andel av BNP var år 2003 28,3% och den beräknas sjunka något de närmsta åren. Som högst var den offentliga konsumtionen år 1981 då den var 30,1% av BNP. Att den offentliga sektorn skulle ta en allt större del av kakan är således det också en ogrundad myt. Se vidare den debatt om budgetöverenskommelsen för år 2004 som försiggått på ETC:s nätupplaga mellan å ena sidan Johan Ehrenberg & Sten Ljunggren och jag själv och å den andra sidan vänsterpartiets gruppledare Lars Bäckström och "sakkunnige" Jan Gustavsson.
