Den stat som skrivit under FN-stadgan har förbundit sig att inte militärt intervenera i en annan medlemsstats inre angelägenheter. Eller åtminstone erkänt att ett sådant agerande vore olagligt. Men vad som i denna mening är olagligt för en medlemsstat i FN är lagligt om FN:s säkerhetsråd har beslutat samma sak. FN-stadgan har alltså här ett Janus-ansikte. Och man frågar sig hur den svenska regeringen resonerade, när Sverige en gång i tiden ansökte om medlemskap i FN.
Jo, man räknade kallt med att säkerhetsrådet aldrig skulle fatta ett så dramatiskt beslut som att godkänna en militär intervention i en medlemsstats inre angelägenheter. De permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, "de fem stora", som alla sitter där med sin vetorätt, skulle aldrig kunna komma överens om något så dramatiskt.
Men idag ser regeringen på ett helt annat sätt på detta. Ja, på det rakt motsatta sättet skulle man till och med kunna säga. Man välkomnar de interventionsbefogenheter som FN- stadgan ger "de fem stora". Och inte nog med det. Helt i strid med vad vi bundit oss till genom vårt medlemskap i FN, är vi nu beredda att genom EU och/eller NATO ge oss själva dessa befogenheter.
Den 9 februari i riksdagens årligen återkommande stora utrikespolitiska debatt uttryckte utrikesminister Laila Freivalds just detta, att Sverige under EU- eller NATO-befäl skulle kunna militärt intervenera i andra FN-staters inre angelägenheter. Om FN:s säkerhetsråd på grund av de särskilda voteringsregler som gäller i det sammanhanget vetorätten! - var förhindrat att göra detta.
Att Laila Freivalds för denna ståndpunkt har stöd i riksdagen, framgår med all önskvärd tydlighet, om man går tillbaka till den försvarsproposition som antogs av riksdagen strax före jul. Vad utrikesministern sa vid debatten i riksdagen den 9 februari var helt enkelt bara en utläggning av vad som då beslutades.
Under sitt nu lite dryga halvsekel som FN-medlem har alltså Sverige i denna för FN:s existens helt grundläggande fråga svängt 180 grader. Från en uttalad anti-interventionistisk eller åtminstone non-interventionistisk linje till en lika uttalad pro-interventionistisk. På den punkten var debatten i riksdagen den 9 februari mycket klargörande.
Eller uttryckt på ett annat sätt: Det är inte bara USA som idag undergräver FN:s existens. Eller de andra permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, när de i efterhand idag godkänner USA:s militära interventioner runt om i världen. Också Sverige gör det.
