Medelklassens diskreta charm Martina Nilsson
Inget drev denna gång Anders Eeg-Olofsson
Kina fängslar maoister Ola Inghe
Betrodd propagandist Henrik Skrak
Nyheten om succevalet Henrik Skrak
Förvanskad Strindberg Åke Kilander
Ivar Lo-priset: Grattis! Olle Josephson
Protest mot ockupationen Anders Puschel
Medelklassens diskreta charm
Så har då Gudrun Schyman lämnat vänsterpartiet. Ett nytt parti, ett feministparti, verkar vara det som hägrar, ett parti utöver de traditionella partigränserna som ska driva kvinnornas sak oberoende av vänster- och högerskalan, oberoende av klass, etnicitet, sexualitet och så vidare.
Gudrun Schyman och det eventuellt kommande feministpartiet gör feminismen en otjänst av stora mått. Sedan när är kvinnoförtrycket en fråga som är oberoende av andra faktorer och strukturer i samhället? Är feminismen en fråga som kan frikopplas från andra intressekonflikter?
Olika kvinnor har olika erfarenhet av kvinnoförtrycket, och kvinnor från olika klasser kommer därför också med nödvändighet att förespråka olika lösningar. Eller är det någon som har glömt den så kallade pigdebatten?
Låt gå för att alla kvinnor oavsett klass kan ha ett gemensamt problem med den orättvisa arbetsdelningen av hemarbetet (kvinnor utför ca 17 timmar i veckan medan män gör endast ca 5). Men överklassens kvinnor propagerade för subventionering av hushållsnära tjänster, medan arbetarklassens kvinnor menade att överklassens kvinnor kan få skura sina egna dass.
Eller hur hade Schyman tänkt lösa att problemet med att kvinnor tjänar i genomsnitt 30 procent mindre än män. Tror hon att en kvinna ur kapitalistklassen är intresserad av att höja arbetarnas löner?
Eller vilken förklaring tänker Gudruns parti ge till det sexualiserade våldet - handlar det om enskilda sjuka individer eller om strukturella problem?
Det politiska subjektet för det kommande feministpartiet ska bli spännande att se. Kanske blir det en politik som passar just för Gudrun Schyman, en medelålders redan etablerad debattör ur den övre medelklassen.
Martina Nilsson
Inget drev denna gång
En liten flicka drar i sin mammas kjol och tjatar på henne att lägga en Barbie-docka utstyrd som självmordsbombare i kundvagnen. Så avbildas palestinier i en svensk tidskrift. Men det massmediala drevet uteblir.
I sitt septembernummer 2004 publicerade tidningen Menorah en skämtteckning av den amerikanske tecknare Daryl Cagle. Bilden förställer en flicka med muslimsk huvudduk, som håller i en docka i handen. Det är en självmordsbombar-Barbie, med "gutter blast action". Flickans mamma styr besvärat iväg sin kundvagn, säger till flickan att hon redan har sex sådana dockor - och lovprisar Allah.
Tidskriften som publicerat nidbilden heter Menorah, och är Förenade Israelinsamlingens tidning. Förutom att stödja utvandring till Israel fungerar också tidningen som samlingspunkt för ett antal pro-israeliska organisationer och personer på den politiska högerkanten. Bland de regelbundet återkommande skribenterna återfinns journalisten Siewert Öholm, moderatpolitikern Gunnar Hökmark, Lisa Abramowicz, och Anders H Pers, VD och huvudredaktör på Vestmanlands Läns Tidning.
Men denna gång är det få som har reagerat på hur tidningen framställer muslimer och araber (och underförstått även palestinier). Jämför detta med den massiva uppmärksamhet som konstnären Lars Hillersbergs Israel-kritiska teckningar fick från diverse publicister, inte minst Dagens Nyheters ledarsida och Judisk Krönika. Lars Hillersberg utmålades som antisemit, och hans statliga konstnärslön ifrågasattes. Det är nu närmare tre månader sedan Menorah publicerade sin nidbild, men reaktionerna har helt uteblivit. Muslimer, araber och palestinier är det uppenbarligen inga problem att hetsa mot.
Anders Eeg-Olofsson
Kina fängslar maoister
Fängslande av liberala regimkritiker i Kina får ofta stor uppmärksamhet i väst. Så inte förföljelsen av maoister, vilka kritiserar regimen från vänster, ofta inifrån kommunistpartiet.
Den 21 december i fjol dömdes två aktivister från Zhengzhou i Henanprovinsen till vardera tre års fängelse för att ha delat ut ett flygblad på 28-årsdagen av Mao Zedongs död (9 september) med rubriken "Mao Zedong är för evigt vår ledare". Några citat ur innehållet:
"Under de gångna 28 åren har de reaktionära krafterna under ledning av kapitalistfararna i vårt parti tillvällt sig makten i staten och partiet och delat upp statsegendomen mellan sig. De har utgjutit sitt djupt liggande, giftiga hat mot Mao Zedong och det socialistiska arvet efter honom
Arbetarna arbetar inte längre åt sig själva, utan för att skapa mervärde år kapitalistklassen. En annan del av arbetarklassen har i praktiken blivit slavar till stora och små kapitalister Därtill har hundratals miljoner arbetare och bönder förvandlats till säsongsarbetare, tvingats att flytta, leva ur hand i mun, ständigt på jakt efter nya jobb i en kamp för överlevnaden
Vi är övertygade om att samtidigt som den revisionistiska klickens privatiseringssträvanden fördjupas, kommer klassmotsättningarna i Kina att bli allt djupare och massornas kamp kommer säkerligen att spridas och intensifieras."
(Hela flygbladstexten översatt till engelska, samt kommentarer kring rättegången, finns på China Study Groups webbplats www.chinastudygroup.org/article/103/ .)
Kritik från vänster blir politiskt allt farligare för de styrande i takt med att arbetar- och bondeprotesterna mot konsekvenserna av kapitalistisk klasspolarisering i dagens Kina växer.
Ola Inghe
Betrodd propagandist
Högerns favoritarab här i landet har varit i farten igen: Salam Karam. Han är duktig. Han förbereder marken för att även svensk underklass så småningom ska bli kanonmat i västvärldens kommande erövringskrig.
Hans kommentar till valet i Irak i Svenska Dagbladet den 30 januari är översvallande. Ingen etnisk svensk hade kunnat komma undan med den underdånighet mot ockupationsmakten som Karam visar upp. Det är därför han får skriva i de stora tidningarna. Det är därför han så ofta får framträda i radions P1.
Han drar sig inte för att uttala sig i alla sina landsmäns namn: "Att se bilderna från Bagdad var oerhört rörande för mig och alla exilirakier som följde söndagens nyhetsrapportering". Var det? Inte ens hälften av exilirakierna här i landet brydde ju sig om att gå och rösta.
Han drar sig inte för att förtiga att de tevekanaler han refererar till i Irak jobbar under hård censur. Om tevekanalen al-Jazira som förhållit sig kritisk till ockupationen och som därför av den irakiska quislingregimen blivit tvungen att stänga sin redaktion i Bagdad skriver Karam: "Bland flertalet irakier ses ofta al-Jazira som en propagandaapparat för terrorister."
Vad vill då Karam? Jo, han vill en återgång till tiden före den 14 juli 1958, då britterna hade permanenta militärbaser i hans land, då fattiga irakier behandlades sämre än djur. "Första gången på mer än 50 år gick irakierna till valurnorna för att välja sina representanter i parlamentet", skriver han. Som om det rådde demokrati i Irak i början på 50-talet. Som om revolutionen 1958 bara var ett onödigt våldsutbrott. Som om britterna och deras dåtida quislingar lika gärna hade kunnat röstas bort men istället våldsamt störtades av undermänniskor som tydligen var för dumma i huvudet för att inse att de på ett mycket smidigare och mera demokratiskt sätt hade kunnat göra sig kvitt sina plågoandar.
Henrik Skrak
Nyheten om succevalet
Det uppskattade höga valdeltagande i Irak den 30 januari byggde på att tillfrågade valarbetare hade en känsla av att det var många som röstat. Detta omsattes strax av de stora nyhetsbyråerna till procentsatser som villigt förmedlades av våra stora tidningar: 72 procent. Redan nästa dag sänktes dock prognosen, först till 60 sedan till 53. Men vad gör väl det. Vi behövde en glad nyhet den där måndagen den 31 januari 2005: Lyckliga exilirakier som försvarade både erövringskrig och permanent ockupation. Och se: Dow Jones upp noll komma sex, Nasdaq ett komma tre.
Henrik Skrak
Förvanskad Strindberg
Vi gick på Dramaten i julas för att se August Strindbergs Kamraterna. Det var uppiggande och alls ingen dålig föreställning. Pjäsen handlar om ett kamratäktenskap mellan Axel och Bertha på 1880-talet. Den som i vår tid försökt leva jämlikt på det sättet känner igen de flesta fallgropar och svårigheter som pjäsen tar upp både roligt och träffsäkert. Polemiken mot Ibsens Ett dockhem är tydlig. Men handlingen är lika aktuell idag. Det underliga är bara att Strindberg kunde skriva den i ett Sverige som ännu hade mer än trettio år kvar till allmän rösträtt, för att inte tala om kvinnlig, och i ett samhälle där ett liv utanför familj och släkt i stort sett var omöjligt. Och inte kan man uppfatta den som särskilt kvinnofientlig heller - båda parter är ungefär lika djävliga mot varandra.
Till slut kraschar äktenskapet och parterna går skilda vägar. Axel bryter för gott med repliken "Ty kamraterna vill jag ha på kaféet, men hemma vill jag ha min hustru!". Det kändes i min föreställningsvärld onödigt hårt och fördömande från Axels sida och lite ologiskt med tanke på hur han betett sig dessförinnan.
Innan föreställningen började läste jag en intervju med regissören Hilda Hellwig i programbladet. Blev misstänksam när hon sade att hon "plockat in repliker från Marodörer" i texten. Marodörer skrevs tidigare på samma tema, blev refuserad och kritiserad. Strindberg omarbetade den grundligt och det blev Kamraterna, som i slutlig version kom ut 1888.
När jag kom hem slog jag därför upp Kamraterna i Nationalupplagan och började bläddra. Tittade först på slutrepliken som jag reagerat över och vad finner man? Jo, de två sista replikerna hade strukits av regissören, samma person som i intervjun också hade sagt: "Man ska inte censurera stora författare för att de råkar ha åsikter som är reaktionära och främmande för oss. De ökar vår kunskap."
Strindbergs Kamraterna avslutas med att Bertha säger: "Farväl då! Träffas vi aldrig mer!" varpå Axel svarar: "Jo bevars! - Men på kafét! Farväl!"
Alltså, inte oåterkalleligt och med bevarad kamratskap. Det förändrar onekligen en del; regissören tyckte väl inte att Strindberg framstod som tillräckligt kvinnofientlig och petade i texten. Till saken hör att Strindberg arbetade mycket med denna text och inte minst med slutet vilket framgår av ett intressant efterord i Nationalupplagan.
Detta är ett skäl till att jag numera sällan ser klassiker på teater. Man kan ju inte veta om det är pjäsförfattarens röst man hör eller regissörens, vars förfalskningar för mig är ointressanta.
Såg en Strindbergsuppsättning på Stadsteatern 1981, som jag fortfarande minns väl. Den klåfingrige regissören hade inte kunnat låta bli att ändra här och där för att "öppna pjäsen mot det historiska samhället utanför ryttmästarboställets väggar och därmed framåt mot vår egen tid" (ur programbladet). För att undvika åtal hade därför titeln ändrats från originalets Fadren till Fadern. Nu kan tydligen inte ens sådana spärrar hindra regissörer och manusförfattare att leva på lånta fjädrar.
Åke Kilander
Ivar Lo-priset: Grattis!
Magnus Nilsson, känd för denna tidskrifts läsekrets, har fått Ivar Lo-priset. Den främsta meriten är doktorsavhandlingen från 2003, Den moderne Ivar Lo-Johansson (anmäld i Clarté nr 4/03 av Hans Lagerberg). Clartéredaktionen gjorde en snabb e-postintervju.
Grattis Magnus! Tycker du priset var välförtjänt?
Om det är välförtjänt får andra avgöra. Jag nöjer mig med att vara glad över uppmärksamheten och pengarna.
I din avhandling driver du tesen att Ivar Lo är "en modern författare", modernist, om man så vill. Är det en kontroversiell tanke?
För det första vill jag påpeka att jag inte vill gå så långt som till att utnämna Lo-Johansson till modernist. "Socialmodernist" har jag kallat honom, och med det menar jag att han skriver på ett sätt som har stora likheter med modernismen, men att han samtidigt betonar det sociala mycket mer än de "klassiska" modernisterna. Tanken retar naturligtvis en del, framför allt eftersom mitt resonemang innebär att man inte kan avfärda arbetarlitteraturen som "estetiskt efterbliven".
Vad tycker du om svensk litteraturvetenskap i dag?
Visst görs det en hel del bra saker. Men stora delar av undervisningen och forskningen skulle behöva moderniseras om någon ska intressera sig för ämnet i framtiden.
Vad vill du att din nästa bok ska handla om?
Jag har sökt forskningsmedel för att skriva en bok om mellankrigstidens svenska arbetarlitteratur. Under 2005 ska jag dessutom försöka skriva en lärobok.
Litteraturdebatten i Clarté är föga utvecklad. Och tuggar vi inte om gamla sjuttiotalsteser om realism? Vad borde vi skriva om när vi skriver om litteratur i Clarté?
Kanske skulle man försöka skriva mer om bokmarknaden, läsningen och andra viktiga frågor i stället för att bara recensera enskilda verk ur ideologikritisk synvinkel.
Nämn tre riktigt bra och spännande författarskap i Sverige i dag?
Jag tycker att Lena Andersson är bäst i den samtida svenska litteraturen. Hon skriver oerhört elegant om väldigt angelägna saker. P.O. Enqvist är kanske inte "spännande", men bra är han utan tvekan. Livläkarens besök och Levis resa är väl de enda svenska verk från senare tid som man skulle kunna räkna till "världslitteraturen".
Sen passar jag. För den svenska samtidslitteraturen är inte så intressant att man med hedern i behåll kan räkna upp tre "riktigt bra och spännande" författarskap. Därmed inte sagt att det inte dyker upp bra och spännande böcker ibland.
Olle Josephson
Protest mot ockupationen
Minst 1200 danskar (flera tusen enligt arrangörerna) deltog i en lugn och kraftfull demonstration i Köpenhamn den 5 februari för kravet att de danska trupperna i Irak ska tas hem.
Demonstrationen, som var inkallad genom ett upprop undertecknat av mer än 300 danska kulturpersonligheter - däribland sådana även i Sverige kända namn som Kim Larsen, Ghita Nörby, Klaus Rifbjerg och Lars von Trier - gav röst åt en uppfattning som nu är i majoritet hos det danska folket, enligt en opinionsmätning veckan dessförinnan. Den var samtidigt ett försök att lyfta fram frågan om ockupationsmakten Danmark i den pågående valrörelsen, där frågan annars var sorgligt frånvarande eftersom både den regerande högerkoalitionen och det största oppositionspartiet, Socialdemokraterne, stöder den danska truppnärvaron.
Anders Puschel
Skjutglädje
Vid en paneldebatt i San Diego, Kalifornien, i början av februari berättade generallöjtnanten James Mattis, veteran från både Afghanistan- och Irak-krigen, att han tycker att det är jävligt kul att skjuta folk ibland.
Detta har föranlett chefen för USA:s marinkår, som Mattis ingår i, att göra ett uttalande där han säger att han har rådgjort med Mattis om hans utsaga och att Mattis är en modig och utmärkt militär ledare. Det väntas därmed inte bli någon disciplinär åtgärd mot Mattis.
Mer än Mattis eget uttalande är denna reaktion belysande för den attityd som USA:s militärmaskin intar mot de folk som den, enligt sina politiska ledares påståenden, är utsänd att demokratisera.
Anders Puschel
