Det infantila samhället - Barndomens slut
Den fulländade människan
Göran Burenhult
Natur & Kultur, 2004
Göran Burenhult, professor i arkeologi, gav 2002 ut boken Det ofullkomliga djuret om hälso- och kostfrågor i ett biologiskt evolutionärt perspektiv. Boken blev en succé med mer än 10 000 sålda exemplar. Nu vill han upprepa framgången med Den fulländade människan och breddar framställningen om kostfrågor och motion.
Burenhult beskriver på ett korrekt sätt den mänskliga evolutionen med tonvikt på den långa period som Homo sapiens varit jägare och samlare. Hans tes är att människan har anpassats biologiskt till dessa förhållanden. Redan vid övergången till agrarsamhället för 8-10 000 år sedan inleddes en felaktig kost med för stort inslag av säd. Nu på 2000-talet äter vi genomgående fel mat och för mycket. Det gäller t ex den allt för kraftiga inriktningen på kolhydrater, och i synnerhet socker, medan vi borde äta mer proteinrik mat. Man propagerar för att generellt undvika fett, medan vi borde välkomna vissa fetter. Resultatet är en rad sjukdomar.
Trots att Burenhults förslag framstår som välmenande, är boken ställvis starkt normativ och propagerar tydligt borgerliga tankefigurer. Det är livsstilen, snarare än arbetsmiljö, miljöföroreningar och reklam, som är huvudorsaken till flertalet fysiska och psykiska sjukdomar. Författaren hävdar att arbetsmiljön blivit bättre. Ändå ökar sjukskrivningarna. Således kan inte arbetsmiljön vara orsaken. Men stress, då? Tja, det är svårmätbart.
Sålunda: "Den här boken vill påstå att problemet i huvudsak är livsstilsrelaterat och att det till stor del faller tillbaka på de enskilda individerna". Även anorexi bör tolkas utifrån den enskilda individen utan att blanda in samhället: "Det är en grav förenkling... att orsaken till ätstörningar i huvudsak är vår tids kroppsideal..."
Författaren töjer ut sina ståndpunkter allt längre och längre. Till slut är vi bara biologi, utan relation till social och naturgiven omgivning.
Det hindrar inte att boken som helhet är faktarik, spännande och välskriven.
Recensent: Ulf Karlström
Evigt krig för evig fred
Gore Vidal
Ordfront 2004
Vidal, som självt utnämnt sig till USA:s siste republikan, menar att den gamla republiken ersattes under Trumans tid av en nationell säkerhetsstat vars enda syfte är att föra eviga krig. Truman fick rådet av en senator "att skrämma skiten ur det amerikanska folket" för att bygga upp en militariserad ekonomi. USA:s presidenter har fortsatt sin skrämseltaktik. Bush fick sitt 11 september som en skänk från ovan. USA, som anklagar andra för att vara skurkstater, är själv den störste skurken menar Vidal, och hans bok illustrerar väl denna tes. Pentagons makt växer,redan Eisenhower talade om det militärindustriella komplexet, och medierna som ska granska makten ägs av samma storbolag som köpt regeringen. Vidal är oförsonlig i sin kritik av USA efter 1945. Han skriver bitskt och lärt om "unionens tillstånd".
Recensent: Malena Rydberg
Kommunistiska manifestet
Karl Marx & Friedrich Engels
Nixon 2004
Denna pocketutgåva är försedd med ett nyskrivet förord av Åsa Linderborg. Det är ett i god mening kritiskt förord som i likhet med författarna själva betonar textens historiska förankring. Hon resonerar förnuftigt om determinismen, kapitalismens anpassningsförmåga och medelklassens ökade politiska betydelse m.m.
Översättningen är den gamla vanliga, troligtvis av Bertil Wagner. Man har dock tagit bort författarnas egna förord, vilket enligt min mening strider mot andan i Linderborgs inledning. Däremot har förlaget, till skillnad från den demonstrativt antiintellektuella Vertigoupplagan 1998, behållit författarnas egna fotnötter.
Recensent: Rune Beckius
Djup
Henning Mankell
Leopard förlag 2004
Lars Tobiason - Svartman är en person som plötsligt börjar följa en dunkel impuls från sitt okända inre. Det är krigsutbrottet 1914 och han har ett hemligstämplat uppdrag vid flottan att mäta djup för en ny farled längs östgötakusten. En mycket symbolmättad scenbild. Svartman bär på en aggression, ett outtalat fadersarv han aldrig sätter ord på men i stället iscensätter i form av grovt svekfulla handlingar. Inte minst kvinnorna i hans liv blir föremål för dessa missriktade projektioner. Det här är en människa som inte förstår sig själv och fastnar i symbolhandlingen, utan att göra det minsta försök att tolka budskapet det omedvetna försöker göra honom uppmärksam på. Resultatet är en kuslig fascistoid karaktär som bara kan bottna i personlig undergång. Eller en man som fastnat i en patriarkal kultur och som inte törs se att däri ligger en destruktiv maktdimension? Är det vad författaren avser i sitt efterord? Sådant skulle jag gärna vilja tala med männen om. Kanske kan denna berättelse tjäna som utgångspunkt.
Recensent: Karin Hedbrant
Det infantila samhället - Barndomens slut
Carl Hamilton
Prisma 2004
Man kan hålla med om mycket i den beskrivning Hamilton ger av barnens situation i dagens samhälle. Barnen är stressade därför att de hetsas till att växa upp för tidigt och för snabbt. Det är den emotionella och kunskapsmässiga överbelastningen som skapar stress. Hamilton knyter an till Postmans analys av det moderna bildsamhället där barnen inte längre skyddas från vuxenvärlden. Förr gick barnen i skolan för att bli vuxna. Dagens skola utgår från att barnen redan är vuxna, och de ska bedriva projekt som vuxna. Barn ägnar sin fritid åt samma sak som de vuxna: de odlar relationer, tittar på TV och de shoppar. De leker inte och frånvaron av lek leder till tomhet. Tomheten kräver hela tiden ny yttre stimulans. Barndomen befinner sig i en social kris, anser Hamilton. Men varför har det blivit så? De flesta föräldrar älskar sina barn och vill dem väl. Hamilton ger oss inga andra svar än "bygg din familj" och "demokratin byggs i barnkammaren". Man känner sig snopen när man kommit till sista sidan. Hamilton saknar helt enkelt en vettig analys av krisen.
Recensent: Malena Rydberg
