Den 5 maj för sextio år sedan kungjorde amiral Dönitz Tysklands kapitulation. Andra världskriget var slut i Europa; i Ostasien fortsatte det till 15 augusti. Kriget mot den europeiska fascismen vanns framför allt av väldiga sovjetiska styrkor (kanske tio miljoner stupade och lika många civila offer), men också av allierade amerikanska och engelska trupper och av partisaner på Balkan och annorstädes.
Segern förde folken till makten - nästan. Inte sedan franska revolutionen har folkliga positioner flyttats fram så hastigt som i Europas ruiner åren närmast efter kriget: välfärdsreformer och förstatliganden i Storbritannien sedan Churchill ställts åt sidan, kvinnlig rösträtt i Frankrike och Italien, stora valsegrar för reformpartier i Östeuropa. Också Sverige hade motsvarande utveckling; arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 är det radikalaste program som lagts fram av ett regeringsbärande svenskt parti. Det samtidigt försvagade och folkligt dominerade Europa gav också ett ökat utrymme för tredje världens kolonier att utveckla självständighetskampen mot de sönderfallande engelska och franska imperierna.
Men segrarmakternas härskande skikt konsoliderade sig i två stora block, öst och väst. USA kunde inta rollen som ledande imperialistmakt. Marshallhjälpen, Kol- och stålunionen (EU:s föregångare) och Nato satte stopp för socialismen i väst; likvideringar och utrensningar gjorde slut på demokratin i öst. Maktbalansen mellan blocken och arbetarrörelsens starka organisering i stora delar av Europa räckte ändå för att tvinga fram välfärds- och jämlikhetspolitik för flera årtionden framöver. Men mot slutet av århundradet tar en borgerlig kontrarevolution över: Thatchers Storbritannien, Sverige efter 80-talets avregleringar, Tyskland efter återföreningen enligt Kohls modell, EU-projektet i europeisk skala, särskilt sedan Maastricht. I länder som Grekland, Spanien och Portugal har visserligen framstegen varit stora sedan fascismen besegrats på 70-talet, liksom i flera östeuropeiska stater, särskilt Polen efter 80-talets stora folkliga strider. Men Balkan är sönderslaget, och i hela Europa tilltar arbetslösheten, utslagningen och de etniska striderna.
Andra världskrigets historia skrivs om av USA:s medieindustri till en berättelse om de amerikanska, liberala idealens kamp mot den oförklarliga ondskan. Det säregna museiprojektet Levande historia förmedlar samma bild. Låt oss komma ihåg en annan historia: fascismen, en ytterlighetsvariant av kapitalistiska samhällen i kris, besegrades av folken, och när folken, nästan, kom till makten kunde rättfärdigare samhällen byggas.
