USA bygger nya baser i Afrika, ökar truppnärvaron i Latinamerika och planerar anfall mot Iran och Syrien. Men USA går som alla imperier mot nederlag och sönderfall. Det hävdar Chalmers Johnson, amerikansk statsvetare och chef för Japan Policy Institute, i sin bok Imperiets bedrövelser som kommer i svensk översättning på Leopard förlag under våren. Här ett utdrag ur bokens sista kapitel.
Permanent militärt herravälde över världen är en kostsam affär. För budgetåret 2003 anslog vår försvarsanslagsresolution, som undertecknades den 23 oktober 2002, 354,8 miljarder dollar till militären. För budgetåret 2004 beviljade kongressen försvarsdepartementets begärda ökning till 379,3 miljarder dollar, plus 15,6 miljarder dollar till kärnvapenprogram som sköts av energidepartementet och 1,2 miljarder dollar till kustbevakningen. Totalsumman låg på 396,1 miljarder dollar. De här summorna inkluderade varken underrättelsebudgetarna, varav de flesta kontrolleras av Pentagon, eller utgifterna för själva Irakkriget, och inte heller en begäran från Pentagon om ett särskilt 10-miljarder-dollar-konto för terrorismbekämpning. När denna extra stora budget lades fram i representanthuset ägnade sig underdåniga kongressmedlemmar mest åt att fråga försvarsministern om han var säker på att han inte behövde ännu mer pengar, och föreslog vapenprojekt som då skulle kunna förläggas till deras distrikt. Det budskap de förmedlade tycktes vara: Oavsett hur mycket USA satsar på sitt "försvar" kommer det aldrig att vara tillräckligt. Det land som satsar näst mest på militären, Ryssland, har en budget som endast motsvarar 14 procent av USA:s totalsumma. Militärbudgetarna för de 27 länder som satsar mest på militären efter Ryssland skulle behöva slås ihop för att motsvara våra utgifter.
Det första kriget vid Persiska viken kos-tade något över 61 miljarder dollar. Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Tyskland, Japan, Sydkorea och andra amerikanska allierade bidrog emellertid med 54,1 miljarder dollar, omkring 80 procent av totalsumman, vilket reducerade USA:s ekonomiska bidrag till så lite som 7 miljarder dollar. Japan bidrog ensamt med 13 miljarder dollar. Ingenting liknande kommer att hända i en nära framtid. Inför det andra Irakkriget var praktiskt taget hela världen överens om att i fall den enda supermakten ville ge sig iväg på en egen jakt efter en "förebyggande" seger, så fick den själv stå för notan.
Problemet med Bushadministrationens unilaterala politik och dess fokusering på militär makt är att Förenta staterna i själva verket har ont om pengar. Prognoser baserade på 2003 års budget räknar med ett budgetunderskott på 480 miljarder dollar, exklusive kostnaderna för Irakkriget. I stort sett varenda delstat i landet står inför stora ekonomiska underskott och vädjar till den federala regeringen om hjälp, särskilt när det gäller finansiering av antiterrorism- och civilförsvarsprogram som beslutats av kongressen. Congressional Budget Office räknar med federala underskott för de kommande fem åren på hisnande 1,08 biljoner dollar, utöver en existerande statsskuld som i februari 2003 låg på 6,4 biljoner dollar.
//
Praktiskt taget alla kontrakt som kom-mer från militären är ett resultat av in-siderhandel. Robert Higgs, forskare i politisk ekonomi vid Independent Institute, sammanfattar det militärindustriella komplexet på följande sätt: en ofantlig dypöl av misskötsel, slöseri och överträdelser som inte bara gränsar till, utan går långt över gränsen till kriminellt beteende De stora vapentillverkarna har lyckats befria sig från en stor del av de normala risker det innebär att göra affärer på en riktig marknad, och har lagt över en stor del av sina orimliga kostnader på skattebetalarna, samtidigt som de fortsätter att erhålla utomordentligt hög avkastning på sina investeringar."
När Pentagon fördelar medel till missilförsvarsprogrammet specificerar det heller inte längre hur pengarna ska användas. Kongressen ger helt enkelt offentliga medel - 7,4 miljarder dollar till missilförsvarsrelaterad forskning och utveckling under 2004 - till Pentagons Missile Defense Agency. Denna myndighet har uppfunnit något som den kallar det "nationella team"-konceptet. Teamet består av uniformerade officerare från Missile Defense Agency och direktörer från Lockheed Martin, Boeing och TRW, de främsta entreprenörerna, som sinsemellan fattar beslut om hur pengarna ska användas. Som Fred Kaplan, reporter på Slate, konstaterar: "Idén är att kongressen ger oss en summa pengar och sen ska vi komma fram till hur vi ska använda dem så fort vi har fått en klarare uppfattning om vad vi sysslar med." Detta håller i allt högre grad på att bli det normala förfarandet överallt i Förenta staternas permanenta krigsekonomi.
Ingenting av detta har något med "fri företagsamhet" att göra, vad det än skulle kunna kallas i stället. Likgiltighet för hur offentliga medel används förstör i slutändan dem som tillåter den. Konkurs är en uppenbar möjlig utgång, men den följden skulle på vissa sätt vara den minst allvarliga. Mer nedbrytande konsekvenser är förakt för staten och det statliga departement som anförtrotts nationens försvar. När tandkrämen väl är ute ur tuben är det svårt att få in den igen. Imperiets allvarligaste bedrövelse är de irreparabla skador vi åsamkar oss själva.
1952 förutspådde teologen och internationella relationsteoretikern Reinhold Niebuhr att "vinnaren" i det kalla kriget oundvikligen skulle "ställas inför det imperiepolitiska problem som består i att använda makt på ett globalt plan, men med utgångspunkt i ett specifikt maktcentrum som är så överlägset och obestritt att dess världsherravälde nästan med säkerhet skulle kränka grundläggande normer om rättvisa". I tron att vi hade "vunnit" det kalla kriget blev vi ännu mer oförmögna att erkänna de orättvisor vi begick mot andra, och utgick i stället från att våra "goda avsikter" i världspolitiken var självklara. Resultatet av vår hybris blev att vår globala räckvidd omvandlades till fullt utvecklad imperialism, och vår fokusering på nationellt försvar till fullt utvecklad militarism. Enligt min bedömning är båda dessa tendenser så långt gångna och de hinder som ligger i vägen för dem så neutraliserade att vårt förfall redan har börjat. Vår vägran att avveckla vårt eget imperium av militärbaser när hotet från Sovjetunionen försvann, och vårt oändamålsenliga svar på rekyleffekten den 11 september 2001, gör detta förfall nära nog oundvikligt.
Imperier består inte och de slutar vanligen på ett otrevligt sätt. Amerikaner som i likhet med mig är födda före andra världskriget har personlig kännedom om - i vissa fall personlig erfarenhet av - åtminstone sex olika imperiers kollaps: Nazitysklands, det kejserliga Japans, Storbritanniens, Frankrikes, Nederländernas och Sovjetunionens. Om man inkluderar hela nittonhundratalet rasade ytterligare tre stora imperier samman - det kinesiska, det österrikisk-ungerska och det ottomanska. En kombination av imperialistisk överexpansion, rigida ekonomiska institutioner och en oförmåga att genomdriva reformer försvagade alla dessa imperier och gjorde dem dödligt sårbara för katastrofala krig som de i många fall själva hade satt igång. Det finns ingen anledning att tro att ett amerikanskt imperium inte skulle gå samma väg - och av samma orsaker. Om globaliseringssträvanden fördröjde starten på det sammanbrottet något så innebär övergången till militarism och imperialism att frågan är avgjord.
Samtidigt måste man inse att varje undersökning av vårt imperium är ett oavslutat arbete. Även om vi kanske känner till den slutliga utgången så är det inte alls uppenbart vad som kommer att hända härnäst. Sedan övergången till tjugohundratalet, för bara tre år sedan, har Förenta staterna utkämpat två imperialistiska krig - i Afghanistan och Irak - och överväger åtminstone ytterligare två - i Iran och Nordkorea. I över arton månader efter att fientligheterna upphörde i Afghanistan höll USA 680 människor från 43 olika länder inspärrade i ett interneringsläger på Kuba utan att väcka åtal mot dem. Lägrets kommendant har tillkännagett att han planerar att bygga en rad av dödsceller och en avrättningskammare. Juridikprofessorn Jonathan Turley förklarar: "Detta läger byggdes för att avrätta människor. Administrationen har inget intresse av långa fängelsedomar för människor som den betraktar som tillhörande terroristernas kärntrupp." Den har heller inget intresse av att anpassa sig till internationellt erkända rättsliga normer - eller att uppfatta sig som en del av eller på något sätt ansvarig inför en gemenskap av nationer, oavsett hur den definieras.
Förenta staterna är aktivt på jakt efter mer olja och fler baser - särskilt i Västafrika, som troligen kommer att spela en roll i framtiden som påminner om den som Centralasien spelar idag, frånsett att transportkostnaderna från sydatlantiska hamnar är mycket lägre. Vår militär har tillkännagett planer på att bygga en örlogsbas på So Tomé, en liten utfattig ö i Guineabukten, som eventuellt sitter på fyra miljarder fat råolja av hög kvalitet. So Tomés 160 000 invånare är ättlingar till angolanska slavar, landsförvisade portugiser och judar som flydde från den spanska inkvisitionen. Nigeria, Angola och Ekvatorialguinea förser oss redan med omkring 15 procent av vår importerade olja, nästan lika mycket som Saudiarabien, och den siffran kan komma att öka till 25 procent 2015. En liknande bild framträder i Latinamerika, där ett av de viktigaste syftena med vår truppnärvaro i Colombia är att skydda Occidental Petroleums olje- och gasintressen i Araucaprovinsen i nordöstra delen av landet.
Ett synnerligen oförskämt tecken på vår militära unilateralism är att Air Force Space Command och National Reconnaissance Office nu öppet pratar om att permanent hindra alla andra nationer från att använda rymden för underrättelseändamål - inte bara motståndarnationer utan också allierade. I april 2003, på det nationella rymdsymposiet i Colorado Springs, sade flygvapenministern James Roche: "Om våra allierade inte tycker om det nya rymdherraväldesparadigmet så får de helt enkelt lära sig att acceptera det." De kommer inte att ges någon "vetomakt". Denna nya politik, som Förenta staterna började sätta i verket 2004, innebär att vi kommer att förstöra eller störa andra nationers kommunikations- och underrättelsesatelliter i syfte att göra de länderna beroende av oss.
Det finns gott om saker i världen som kan hålla våra militära radikaler och imperieentusiaster sysselsatta tills vidare. Men det råder inget tvivel om att den kurs vi har slagit in på kommer att leda oss in i nya versioner av Grisbuktsinvasionen och uppdaterade, hastigare repriser på Vietnamkrigets scenarier. När sådana katastrofer inträffar, vilket de - eller hittills okända versioner av dem - med säkerhet kommer att göra, så kommer en värld som äcklas över förräderiet mot den idealism som är förknippad med Förenta staterna att välkomna dem, precis som de flesta människor välkomnade det forna Sovjetunionens sammanbrott. I likhet med andra imperier under det förra århundradet har Förenta staterna inte valt att leva förståndigt, i fred och välstånd, utan som en massiv militärmakt på tvärs mot en arg, motsträvig värld.
Det finns en utveckling som skulle kunna tänkas stoppa denna överexpansionsprocess: folket skulle kunna återta kontrollen över kongressen, reformera den och de korrumperade vallagar som har förvandlat den till ett forum för särintressen, omvandla den till en genuin församling av demokratiska representanter och stoppa pengaflödet till Pentagon och de hemliga underrättelseorganen. Vi har ett starkt civilt samhälle som, i teorin, skulle kunna övervinna krigsmaktens och det militärindustriella komplexets djupt rotade intressen. I det här sena skedet är det emellertid svårt att föreställa sig hur kongressen, som liknar den romerska senaten under republikens sista dagar, skulle kunna återupplivas och befrias från den korruption som genomsyrar den. I brist på en sådan förändring väntar Nemesis, vedergällningens och hämndens gudinna, bestrafferskan av högmod och hybris, otåligt på sitt möte med oss.
Översättning från engelska: Tor Wennerberg.
