Frågan om det är rätt att stödja den irakiska motståndskampen debatteras i den svenska antikrigsrörelsen. Men hur ser motståndet ut? För ett år sedan bildades Iraqi National Foundation Congress för att arbeta för en enhetsfront mot ockupationen. Herbert Docena, forskare vid Focus on the Global South, har intervjuat organisationens generalsekreterare Sheik Jawad Khalisi.
På aftonen den 19 mars för ett år sedan, inför ettårsdagen av Irakinvasionen, marscherade tusentals shia-irakier ner från sin moské i Bagdads Kadamiya-distrikt, förbi en USA-militärbas och korsade Tigrisfloden för att möta tusentals sunni-irakier som också marscherade till samma plats från sin moské i ett annat distrikt.
Uppvisningen i enighet hade arrangerats av grupperna bakom Iraqi National Foundation Congress (INFC), en bred koalition av irakiska politiska krafter som av en del betraktas som en tänkbar kärna i framväxten av en enhetsfront mot ockupationen. INFC, som bildades i maj förra året, är en paraplyorganisation av islamister, nationalister och vänsterfolk från olika strömningar vilka var emot Saddamregimen men vägrat ingå i något USA-installerat politiskt organ. Medlemskap i Kongressen är öppen för alla som skriver under på miniplattformen: ett otvetydigt krav på tillbakadragande av ockupationstrupperna och motstånd mot varje slag av uppdelning av Iraks territorium och folk efter religiösa eller sekteristiska linjer.
Bland medlemmarna finns Dr Muthana Harith al Dhari från Association of Muslim Scholars, Iraks största nätverk av skriftlärda inom sunni, den Najaf-baserade religiöse ledaren för shia, Ayatolla Ahmad al Bagdadi, och Wamid Nadhmi, en akademiker vid Bagdaduniversitetet som också är gruppens talman. Al-Sadrs rörelse har en representant i generalsekretariatet.
Väl medvetna om ockupanternas strategi att skapa sekteristiska strider, är INFC ett projekt att föra samman sunni- och shiamuslimer, araber, kurder, turkomaner, assyrier och andra minoriteter.
Även om den inte säger sig ha en egen väpnad gren, så stöder INFC öppet irakiernas rätt att göra motstånd "med alla nödvändiga medel", men har fördömt halshuggningar, tagande av gisslan och dödande av civila.
I samband med World Social Forum-mötet i Porto Allegre i Brasilien nyligen, fick vi ett samtal med Shiek Jawad al-Khalisi, en inflytelserik shiareligiös skriftlärd och politisk ledare som också är INFC:s generalsekreterare. Den madrasa (koranskola) som han förestår, ett blygsamt byggnadskomplex omgivet av trånga, gyttjiga gränder, gamla hus försedda med balkonger i arabisk stil och basarer, sägs vara den historiska födelseplatsen för motståndet mot den brittiska ockupationen på 1920-talet. Det har nu också blivit platsen för INFC:s regelbundna möten.
Berätta om Iraqi National Foundation Congress.
Efter invasionen har ockupationsmakterna ockuperat Irak såväl militärt, ekonomiskt som politiskt. Den irakiska staten har krossats. Till en början var folket i ett chocktillstånd. Det blev nödvändigt att inleda ett nationellt projekt i syfte att ena alla krafter som motsätter sig ockupationen. Detta är huvudskälet till att vi deltog i bildandet av INFC. Faktum är att vi planerade projektet redan före invasionen.
Bit för bit har INFC blivit huvudkraften i motståndet mot ockupationen. Den representerar mostånd i flera former. Vi har inte direkta kontakter med motståndets militära del, men de grupperna sänder brev och meddelanden till oss. De ser INFC som sin politiska struktur.
När FN:s specielle sändebud Lahkdar Brahimi kom till Irak, så mötte han många politiska krafter, och han mötte INFC, eftersom han ser den som huvudrepresentanten för motståndsrörelsen. Beträffande valet pläderade vi för bojkott.
Utanför Irak hör vi talas om många grupper som säger att de representerar motståndet. Vilken grund har ni för att säga er vara den politiska struktur som försvarar motståndsrörelsens politiska positioner?
Vi säger inte att vi är motståndsrörelsens politiska ansikte. För det första är vi en politisk struktur; vi har ingen militär gren. Men en del motståndsgrupper som vi inte känner säger att INFC:s ståndpunkter representerar hela motståndsrörelsen i Irak - den beväpnade och den obeväpnade. Kanske har andra politiska grupper relationer till motståndsrörelsen men jag tror att våra politiska positioner representerar ett irakiskt nationellt konsensus.
Vilka är INFC:s viktigaste politiska krav? Vi har antagit ett politiskt program och var och en som vill ansluta sig måste acceptera punkterna i programdeklarationen. För det första kräver vi ett omedelbart tillbakadragande av ockupationstrupperna och ett fullständigt återställande av Iraks suveränitet. För det andra håller vi på Iraks territoriella enhet. För de tredje stöder vi det rättfärdiga i att bekämpa ockupationen med alla medel som krävs. För det fjärde motsätter vi oss en delning av det irakiska folket på religiös eller sekteristisk grund.
Ni kräver ett omedelbart tillbakadragande av ockupationsstyrkorna? Vad säger ni till dem som menar att trupperna inte ska dras tillbaka ännu eftersom det skulle medföra kaos?
Vi är också rädda för ett politiskt vakuum i Irak. När vi säger "omedelbart tillbakadragande" så vet vi att det inte kan ske på en dag. Men det är nödvändigt att sätta upp en tidtabell. Under mellantiden kan en irakisk poliskår och armé byggas upp. Hursomhelst, det kan inte bli värre när ockupationstrupperna lämnar Irak än det är idag.
Men vad med dem som säger att det blir inbördeskrig när trupperna lämnar Irak?
De söker legitimera en långvarig USA-ockupation. De är Förenta Staternas marionetter.
USA-talesmän säger alltid att de som bekämpar ockupationen är "anti-irakiska krafter" eller "oförbätterliga Baathister" eller
I Falluja tillfångatogs 1065 människor enligt USA-militären. Bland dessa var 25 icke-irakier. Resten var irakier. Motståndsrörelsen är en irakisk motståndsrörelse - en folklig motståndsrörelse - och den sprider sig nu. Bland motståndsgrupperna finns före detta arméofficerare vilka använder sina expertkunskaper för att hjälpa motståndsrörelsen. Men den ideologiska huvudfåran inom motståndsrörelsen är en folklig, moderat islamistisk strömning - inte en baathistisk. Den är folklig, patriotisk och islamistisk.
Vad menar du med "folkligt islamistisk"?
Det innebär att Iraks folk - inte bara de som är organiserade i eller stöder organiserade politiska grupper - bekämpar ockupationen på eget initiativ och att de i allmänhet har en blandning av patriotiska och religiösa motiv för att göra det. USA-styrkorna dominerar den irakiska nationen och de har också ett projekt som hotar Iraks religiösa identitet. Det religiösa motivet är också mycket starkt eftersom folk som slåss mot militärt överlägsna styrkor får större kraft när de har en religiös övertygelse om att de slåss mot förtryck och att de kommer till himlen när de dör.
Det finns folk i antikrigsrörelsen, i vänstern, och även bland dem på högerkanten som motsätter sig ockupationen som säger att vi ska inte stödja motståndsrörelsen därför att den leds antigen av baathister eller "fundamentalister" och att vi inte ska tillåta dem att ta över Irak om USA ger sig av.
Det är ockupanterna som sprider den lögnen. Som en fransk parlamentsledamot sa för ett par månader sedan är den irakiska motståndsrörelsen som den franska var: en dag kommer den att besegra ockupationsstyrkorna och ta makten i Irak.
När jag talar om en "islamistisk strömning" inom motståndsrörelsen, så menar jag en moderat islamistisk strömning. Det är inte den islamistiska strömning som porträtteras i media. Det är en islamistisk strömning som försvarar sig egen kultur och nation men som inte är fientlig mot andra kulturer eller andra nationer. Den är inte fientlig mot det amerikanska folket men motsätter sig USA:s projekt för herravälde över vår region och över hela världen.
I vilken utsträckning är Saddamlojalister och "hårdföra islamister" aktiva i motståndsrörelsen?
Jag tror att de står för bara 5 till 10 procent av motståndet. Av dessa är de "hårdföra islamisterna" störst. Saddamanhängare deltar bara i liten utsträckning. Många baathister i motståndsrörelsen och i det politiska motståndet mot ockupationen är inte Saddamlojalister. De håller Saddam ansvarig för det som hände. Det är fortfarande anhängare till baathpartiets ideologi men är inte Saddamlojalister. De vill inte ha honom tillbaka till makten. Andra har lämnat baathideologin men är emot ockupationen.
Just nu är allt i Irak fokuserat på att bekämpa ockupationen. Detta är huvudfrågan nu, som överskrider ideologiska och politiska skillnader.
Hur splittrade är motståndsgrupperna och vilka är chanserna att skapa en enad front gentemot ockupationsmakten?
Villkoren i det ockuperade Irak tillåter inte att de skapas en enhetsfront just nu. I ett område kan du ibland hitta sex eller sju gerillagrupper som skapats av befolkningen för att bekämpa ockupationen men de är oberoende av varandra. Ibland uppstår det problem dem emellan. Efter ett och ett halvt års erfarenhet ser vi att olika grupper börjar gå ihop och vi tror att detta ihopgående kommer att förstärkas under de kommande månaderna.
Har motståndsgrupperna stöd hos vanliga irakier?
Huvudstödet till motståndsaktionerna kommer från vanligt folk.
INFC sa från början att den skulle delta i valet den 30 januari. Varför beslöt ni till slut att bojkotta det?
Vi sa att vi skulle delta i valen ifall de blev legitima och hederliga. Vi hade villkor och vi uttryckte dem i dokument vi skickade till Förenta Nationerna, Washington Post och New York Times. Vi hoppades att valkommissionen skulle ta hänsyn till dem. Men eftersom kommissionen inte var oberoende, gjorde den inte det.
En av våra villkor var ett stopp på den militära aggressionen mot det irakiska folket. När amerikanerna anföll Falluja, var det skäl nog för oss att vägra delta i valet.
Men det finns de som rättfärdigar sitt deltagande i valet med att de endast deltog för att det var det bästa sättet att få slut på ockupationen.
Det är också vår ståndpunkt men under förutsättning att kraven för att kunna hålla verkliga val är uppfyllda. Val på det sätt som USA vill ha dem organiserade tjänar bara till att stödja ockupationen.
Den Förenade Irakiska Alliansen (UIA) exempelvis, sa att när de vinner, ska de kräva en tidtabell för tillbakadragandet.
De kommande dagarna får visa om de uppfyller sitt löfte. (Ej uppfyllt när detta går i tryck. Ö.a.) -
Översättning från engelska: Ola Inghe.
