Den 2 april var det 200 år sedan H.C. Andersen, Danmarks store författare, föddes. Det officiella Danmark firar Andersen med pompa och ståt, men en aspekt är, om inte glömd, så i vart fall nedtonad: hans sociala insikt och engagemang som slår rakt in i dåtidens orättvisor.
Andersen var inte revolutionär, men han kände för de prövade och förnedrade och drog sig inte för att skriva om dem. Det är inte så konstigt. Andersen kom själv från folket. Men det moderna industriproletariatet och socialismen hade ännu inte uppstått i Danmark. H.C. Andersen kunde inte formulera en modern kritik av det bestående, eftersom detta ännu inte moderniserats. Han tvingades uttrycka sin sociala indignation i sagans form och till sin stora frustration se sig reducerad till "barnboksförfattare".
Det är en återkommande begivenhet att historiker och författare påstår att H.C. Andersen var oäkta kungason. För dem är det otänkbart att en man av folket skulle kunna skriva så inkännande och ta sig för att bli inte bara en av landets men en av världens största författare - han måste helt enkelt haft blått blod i ådrorna!
Det förhåller sig tvärtom. Utan sin sociala bakgrund, utan de erfarenheter H.C. Andersen gjorde på sin resa från Odense å, där hans mor tvättade de välbeställdas kläder, till parnassens borgarvåningar i Köpenhamn, och vidare ut i Europa, kunde han aldrig ha skänkt oss sina berättelser, som rymmer så mycket insikt i människans natur och i de härskandes hyckleri.
Han hade gjort hela resan, han hade sett allt. Och ändå förmådde han inte övervinna sin egen splittring, mellan den miljö han flydde från och den han flydde till, men aldrig riktigt fann sig till rätta i. På det sättet uppvisar H.C. Andersens liv konstnärens dilemma när ursprunget är folkligt: hur ska man söka lärdom, beskydd och karriär bland de bildade klasserna utan att gå förlorad i sin nya privilegierade situation, utan att torka ut källan till sin konst och därmed tappa bort sig själv?
När gäller hans alltför förbisedda förmåga att sätta ljuset på dåtidens sociala orättvisor, vill jag särskilt framhålla Den lilla flickan med svavelstickorna som skrevs ungefär samtidigt med att revolutionen grep omkring sig i Europa 1848. Cyniker kan tycka den är banal, patetisk och hypersentimental, vi andra menar att H.C. Andersen i den, och på talrika andra ställen, föregriper - på sin tids romantiska språk och tankemönster - de teman som kom i fokus för 1900-talets litteratur, särskilt socialrealismen. I det avseendet står han faktiskt vid sidan av stora samtida författare som Victor Hugo och Dickens, men är ändå alldeles sig själv, och för det är han älskad över hela världen.
Dino Knudsen studerar vid Kbenhavns Universitet. Hemsida: www.dinok.dk .
