Medievärlden industrialiseras och monopoliseras, men allt var inte bättre förr. En pluralism är också möjlig. Och vad möjliggör en sannare världsbild? Troligen den gamla kända, småtrista politiska mobiliseringen.
Möjligen var det något bättre förr med medierna och vår mer eller mindre gemensamma världsbild.
Men det är inte helt säkert.
Den publik som blir lämnad i sticket av redaktionernas sänkta ambitioner har fått det lättare att klara sig på egen hand tack vare den teknikutveckling som drivit på de redaktionella förändringarna.
Det är i dag enklare och billigare att få en bred, sammansatt och något mer sann bild av vad som händer i Irak på nätet, än det var att på sin tid följa vad som hände i Sydostasien genom utskrifter av lokala radiostationer från BBC World Service. I takt med att nyhetsrapporteringen i Dagens Nyheter och Rapport blivit allt mindre intressant, är det förhållandet också allt mindre relevant.
Teknikutvecklingen har två sidor.
En annan tendens som förklarar en försämrad omvärldsrapportering är kraven på ökad redaktionell produktivitet. Den är något svårare för den svikna publiken att motverka på egen hand.
Journalistik som varu- eller tjänsteproduktion kan i hög grad mätas, och blir mätt. Journalister klipper egna artiklar och jämför med vad kollegor och konkurrenter åstadkommer; antal, innehåll, vinkel och rubrikstorlek. Det samma gör redaktionsledningarna. På den danska tabloidtidningen B.T. försökte ledningen nyligen att införa prestationslön efter publicerade spaltmillimeter. Försöket blev avvisat men mekanismen som sådan är alls inte ny.
Journalistik har det gemensamt med t.ex. skådespeleri att aktörerna inte bara är varuproducenter men också själva varor på en marknad. De som i dag är etablerade skribenter eller specialreportrar kan ha haft en ungdom som "femspaltsmaskiner" i kvällspressen: hungriga, och snabba leverantörer av nyheter som kan toppa en sida eller ett uppslag.
Att vissa karriärer utifrån sett kan förefalla oförtjänt lyckade ändrar inte det faktum att den individuella prestationen både fungerar som medel och mål.
De förändringar som har blivit tydligare är stegrade produktivitetskrav på så gott som alla redaktioner, och inte enbart på journalister med karriärambitioner. Kort sagt skall färre anställda skriva (eller på annat sätt producera) mer.
Den formmässiga standardiseringen har blivit legio. Sidredigering består i att hälla bokstäver i fasta mallar som en layout-konsulent bestämde sig för innan han eller hon dansade vidare till någon annan uppdragsgivare i medievärlden. I bästa fall har åtminstone ett par ögon läst den text som går i tryck, förutom skribentens egna. Korrekturläsning utförd av därtill särskilt ägnade korrekturläsare är presshistoria, avdelningen senare medeltid.
På lokalradioredaktionerna är det nu många år sedan de första "självkörarna" - studioreporter, musikproducent och tekniker i en och samma person- sattes att fylla ut långa sega programtablåer.
Digitalkameror, webbradio, TV har på den ena sidan skapat möjlighet för multimedieekvilibrister. Det är den roliga och utmanande delen. Mindre lustigt blir det när journalisten "som ändå är på plats" förväntas lämna till nätet, radio, TV och den tryckta tidningen om samma, inte alltid så upphetsande händelse.
Inte minst nätrapporteringen utvecklas lätt till en boja. Ett klassiskt bevakningsuppdrag som att rapportera från ett val till en tryckt tidning har traditionellt varit styrd av de olika upplagornas trycktider. Reportern har haft att lämna två, kanske tre, olika och efterhand allt mer säkra, versioner av resultatet till nästa dags tidning. I bästa fall fanns möjlighet underbygga texterna med kommentarer och andra intryck mellan de olika lämningarna. Med nätrapportering blir journalisten sittandes vid sin skärm av rädsla för att missa ett flyttat mandat, eller bara för att leva upp till förväntningarna på ett kontinuerligt nyhetsflöde.
När produktivitetskraven ökat går heller inte stora och, relativt sett, makliga redaktioner fria. När Dagens Nyheter bytte från fullformat till tabloid halverades utrymmet för några av redaktionerna som Namn och Nytt (dock inte för ledarredaktion). Påpassligt halverades samtidigt arvodet till utomstående skribenter. På Göteborgs-Posten vill ledningen i skrivande stund göra sig av med omkring 50 av cirka 280 medarbetare. Anledning: avkastningskrav på 10 procent.
Veckotidningen Ny Teknik som ofta är nyhetsledande på sina områden har en personalbudget på 25 miljoner kronor. Den skall skäras ned till 15 miljoner, inte för att tidningen går med förlust, men för att en sådan nedskärning är önskvärd och, kanske, möjlig.
Detta är naturligtvis trist för de närmast drabbade. Utomstående har det kanske svårare att bli upprörda. På vilken arbetsplats har inte nedskärningskrav, outsourcing, och olika prestationssystem blivit en del av vardagen? Ur ett läsar-, lyssnar- och tittarperspektiv kan det därför omedelbart vara mer intressant att fråga sig vad produktivitetsvinsterna används till. Svar: mer sällan till förbättring av den redaktionella kvaliteten, om alls.
De mest uppenbara exemplen på ett medialt förfall är det inte så mycket att orda om. Pornofieringen och pseudonyheter är dagliga skrikgula exempel om inte ICA-handlaren har fått nog, och självsvåldigt underlåtit att hänga upp löpsedlarna - ett beteende som i skrivande stund våldsamt upprör de närmast drabbade chefredaktörerna.
Mindre tydlig i meningen mindre drastisk är den konsekventa nedmonteringen av riks- och utrikesbevakningen. Svenska Dagbladet har för länge sedan upphört med ambitionen att bedriva inrikes nyhetsrapportering från annan utsiktsplats än Stockholms innerstad. Dagens Nyheter har bara kvar stumpar av sina tidigare riksredaktioner - en tjänst i Göteborg, en i Malmö (Sydsverige och Danmark) och hade, till nyligen, en i Umeå. Sveriges Radio har slagit ihop tidigare tjänster i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors till en i Finland bosatt men kringresande Nordenkorrespondent. Tidningarnas Telegrambyrå tycker som veterligen enda nationella nyhetsbyrå i Europa att EU-bevakningen i Bryssel kan klaras av en (1) person.
Den som till äventyrs vill veta vad som händer i Sverige, Norden och Europeiska Unionen, för att hålla sig till det globala närområdet, har inte fått det lättare med tiden. (För att inte tala om den som inte anade att hon eller han var intresserad av finsk avtalsrörelse men blev det efter att ha hört ett inslag i Morgonekot. De slags impulser får den överraskningsbenägne söka efter någon annanstans.)
Utbudet av nyheter som redovisar vad som har hänt, och i förekommande fall vad som kommer att hända, har blivit tunnare, om än tempot i rapporteringen har stigit. Det gör det inte mindre intressant att fundera över vad det är som slipper igenom de allt trängre nålsögonen. Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren skall visserligen har förmanat ambitiösa adepter med orden: "Glöm aldrig att ni är i underhållningsbranschen!" Men journalistisk är ju inte enbart en fråga om tjänste- eller varuproduktion. Journalistik är också produktion av ideologi.
Utanför redaktionerna, inte minst i politiska aktivistmiljöer, finns en ofta överdriven föreställning om hur de ideologiska sållningsmekanismerna fungerar: Göteborgs-Posten skriver aldrig negativt om Volvo därför att ägarfamiljen är (eller i varje fall var) ingift i Volvoledningen. Familjen Bonnier redigerar DN politiskt på nyhetsplats. Etc.
Visst finns exempel på innehållsdiktat, klassiska fall där oönskade redaktörer har lyfts ut, eller där ägarmakten har manifesterat sig genom att bokstavligen stoppa pressarna. Men viktigare är de långt mer subtila mekanismer som bestämmer vad som är den normgivande världsbilden, och vad som definieras som avvikelsen och därför skall ursäktas eller förklaras.
Etablerandet av en europeisk enhetsvaluta med en gemensam centralbank, ett enda penningpolitiskt mål men ingen samordnad finanspolitik är en medial självklarhet. Vad man än kan anse om det begåvade eller önskvärda i de försöken, är euron och EMU utgångspunkt och norm, medan kritiken och protesterna är avvikelsen. När förslaget till EU-konstitution avvisas i Frankrike och Nederländerna så är det avvisningarna som tolkas genom olika psykologiska eller sociala raster, inte att ett osmält förslag om försök till statliggörande av EU överhuvudtaget har kommit så långt, och att det kan finnas väl så stor anledning att psykologisera över ett oreflekterat ja-röstande.
Alltså en fråga om problemformuleringsprivilegiet för att låna författaren Lars Gustafsons lite språkligt otympliga men användbara tes.
I politiska miljöer, liksom på redaktionerna, är kampen om problemformuleringsprivilegiet välkänd, om än mer i termer som att sätta dagordningen eller prägla agendan. Valrörelsernas tilltagande medialisering är ett av de självklara exemplen. Andra är det ständiga publicerandet av studier och expertrapporter och återkommande opinionsmätningar, vilka så gott som undantagslöst är i överensstämmelse med den betalande beställarens önskemål.
Föreställningen om agendasättandes betydelse är förståelig. Journalisterna stärks i uppfattningen om den egna insatsens värde. Lobbyister, mediestrateger, kommunikationsanalytiker och andra representanter för detta till synes ständigt växande skrå ser sig själva bli bekräftade stundligen och dagligen. Och det är ju alltid uppmuntrande för egot och arbetsmoralen. Ofta är det också oförskämt bra betalt.
Men det är tveksamt om symbiosen mellan ideologiproducenter inom och utanför redaktionerna i sig kan göras till motor för politiska skeenden. Hur skall man i så fall förklara den franska majoritetsuppfattningen om EU och förslaget till EU-konstitution - en avvisning i uppenbar medial motvind? Eller för att ta ett litet steg tillbaka: Det är en omhuldad tes att Vietnamkriget var världens första tv-krig, och att bilderna av de napalmbrända barnen och polischefens dödskjutning av en tillfångatagen FNL-soldat, vände den internationella opinionen.
Mycket talar för att den föreställningen helt enkelt är fel: Det var snarare de amerikanske nederlagen på slagfälten och krigsmotståndet nationellt och internationellt som gjorde en kritisk rapportering möjlig. Medieforskaren Karin Fogelberg resonerar övertygande om en sådan tolkning i avhandlingen Reportrar på plats - Studier av krigsjournalistik 1960-2001.
Självfallet är det inte betydelselöst vilken världsbild som präglar debatten eller vilka fakta som etableras som just sådana. Åsa Linderborg och Erik Wijk har i Aftonbladet (18 maj) med amerikanska uppgifter som stöd anfört att av drygt 4 000 motståndsangrepp i Irak har 4,2 procents riktas mot civila mål. Om detta är sant, och jag har inte sett några begåvade invändningar mot att så skulle vara fallet, så är det helt uppenbart att mediebilden av motståndet i Irak inte bara är grovt missvisande, men också farlig i sin legitimering av fortsatt ockupation, och legitimering av nya invasioner.
Slutsatserna då?
Journalistiken är ett exempel på tjänstesektorns industrialisering med allt vad det innebär av rationaliseringar, stordriftsfördelar, specialisering, uppskruvade produktivitetskrav, och proletarisering. I Tyskland utförs nu mer än 30 procent av allt redaktionellt arbete av frilansare till ersättning som ligger långt under de fastanställdas lön.
Det betyder inte att utgången av den processen är förutbestämd, eller att resultatet av det redaktionella arbetet av just det skälet med nödvändighet alltid innebär en försämring. Man kan till och med hävda att gratistidningar som Metro, producerade av en långt driven industrialiseringsprocess håller en förvånansvärt hög standard. En gratistidning som rappt, koncentrerat och någorlunda ovinklat sammanfattar det gångna dygnets händelser är ju minst lika användbar, som ett dyrt ledar-, kommentar- och analyskompilat där rapporteringen om vad som faktiskt har hänt trängs undan till förmån för vad tidningens anställda tycker och tänker om tillståndet i världen.
Teknikutvecklingen som driver på industrialiseringen har samtidigt inneburit en ökad informationstillgänglighet. "Allmänniseringen" av allt fler offentliga rum gör det möjligt att följa arenor som medierna medvetet underlåter att rapportera ifrån. Den som till äventyrs intresserar sig för vad EU-parlamentet sysslar med har inte mycket att hämta hos SR, SVT eller TV4, men finner förhållandevis enkelt fram till fakta på parlamentets egna omfattande nätsidor. Vän av ordning och reda kan i och för sig invända att medvetna frånval av EU-parlamentet är en sund och riktig prioritering; att den pratförsamlingen inte är politiskt relevant.
Det kan det ligga en poäng i eller två. Men det är i så fall en prioritering som inte delas av lobbyister och intresseföreträdare. De är nu lika flitigt förekommande i parlamentets, som i kommissionens, korridorer och kontor. Med den ökande tillgängligheten till källorna så blir det också lättare att lansera och sprida andra världsbilder än den dominerande och gängse. Parallellt med en industrialiserad och monopoliserad medievärld finns en möjlig pluralism.
Om slutsatserna av Vietnamkriget och de dementerade mediemyterna är riktiga, så är det inte i redaktionsrummen eller i mediernas direktionslokaler som de avgörande slagen om en förnuftig omvärldsrapportering står. Det är i stället den gamla kända, ofta odramatiska och lite småtrista politiska mobiliseringen som skapar utrymme och möjligheter för en mindre ensidig, och i någon mån sannare världsbild.
Den trafiken är förstås inte enkelriktad. Vad som rent faktiskt blir känt kan ju i sin tur vara avgörande för att politiska ställningstaganden tar form. Inte minst utgången av den franska EU-omröstningen ger skäl för en viss optimism, och det oavsett hur man värderar resultatet som sådant.
Örjan Appelqvist, ekonomhistoriker på forskarvisit i Paris, skriver om den franska folkomröstningen i en nätspridd artikel, publicerad på bland annat www.europaportalen.se :
"När tidningar och TV-media har varit stängda har en ung aktivistgeneration tagit ett otal nya hemsidor i besittning. Här har den breda sociala forumrörelsen varit en klangbotten, men en mängd enskilda personer har också stigit fram som framstående pedagoger med interaktiva debattsidor. Det är också anmärkningsvärt att konstitutionen som text faktiskt hamnat på bestseller-listorna. Dessa internauter har sedan fungerat som kunskapskällor för de cirka 900 lokala kollektiv som partipolitiskt obundna organiserat och de uppskattnings lika många lokala Nej-kommittéer som de fackligt och partipolitiskt aktiva skapat. (Någon liknande, partiöverskridande kommittéverksamhet förekom överhuvudtaget inte på Ja-sidan.)"
Alltså: En hel del är möjligt, och allt var inte bättre förr.
