Ett fungerande offentligt samtal kräver argumentation mellan oliksinnade. Motståndarna slipar varandras argument. Och ska argumenten nå en kritisk nivå måste man ingå i ett kollektiv som arbetar fokuserat. Ensam kan man inget uträtta. Hur blir det då när var och en hukar under den egna bloggen?
Det här är en typisk blogg. En viss Emil skriver på en sajt som jag tror heter Billie:
"Jag har alltid känt på mig att Nick Hornby är jobbig, utan att vela tänka på det så mycket. Han är en sån människa som är jobbig mycket på grund av att människorna som kan identifiera sig TOTALT med honom är jobbiga just därför. Och så den där jävla boken, och filmen, om de där jävla gubbarna i skivaffären. Jävlar."
Även jag tycker att Nick Hornby är trist. Det är han som skriver om fotbollsfans och rockfans och dessutom är gullig mot småpojkar. Men Emil har svårt att skilja på egna hang-ups och Hornbys brister. Han orkar inte ens hålla isär Hornby och Hornbys läsare. Jag fattar inte riktigt, men tror det handlar om att Hornby är jobbig för att skivnördar gillar honom. För den som då säger ett vänligt ord om Hornby blir en skivnörd själv och ranglägst vid vattenhålet tills AIK (eller kanske Hammarby) vinner allsvenskan igen, och det lär dröja.
Den som landar orakad efter en tur i yttre rymden undrar hur fan Emil orkar bry sig. Hornby? Get a life.
Samhället speglas i varje skärva. Emil berättar, på sitt sätt, om en stamkultur där man måste tycka rätt. Stönandet över Hornby är en sondering, om alfahannen gillar det så trappas det upp. Annars stönas det om något annat. Så var det i någon mån för mig i tonåren. Men den här killen är äldre än så, säkert 26. Typ. Och det ska skvalpa om texten, reträttvägarna måste vara öppna: Hornby har gjort bra grejor, det är inte det. Jag var bara så sjukt bakis när jag skrev det där.
Så några egenskaper hos den typiska bloggen kan anges: Den skrivs för likasinnade. Den uttrycker osorterade känslor och analysen är svag eller obefintlig. Språket är som regel undermåligt. Bloggaren är ute efter bekräftelse.
Sedan finns det sponsrade bloggare. Kristna knasluvor. Springpojkar av diverse slag. Johan Norberg. Men det är något annat.
Den som skriver för en tidning har redaktörens häcksax över sig, han eller hon måste genomföra resonemangen och väcka intresse också hos Fiffiga Fia och börsvalpen på Stureplan. Kort sagt anstränga sig. Den som påstår att bloggarna demokratiserar det offentliga samtalet har en del att bevisa. Om det är så, kan vi sluta rensa i trädgårdslandet också.
Det är något med demokratin nuförtiden som gör folk ängsliga.
Jag var väl runt nio, tio år när jag fick en första insikt i hur språket fungerar. Vad som orsakade det har jag trängt bort, det var åren mina föräldrar skilde sig. Jag vaknade kallsvettig om nätterna efter att ha drömt om flyttgubbar. Mamma stod i dörren och sa att vi skulle flytta. Men de brydde sig inte om möblerna. De packade inget. Ordet "flytta" betydde inte flytta. Mamma och flyttgubbarna visste vad det betydde, men inte jag.
En tioåring kan inte hantera flytande begrepp. För tioåringen är ord som möbler. I hörnet står fåtöljen, och grammofonen är gjord i mahogny. De kan byta plats men inte förvandlas till något annat. När orden började glida ägnade jag mig maniskt åt att samla och sortera i några år med öronen avstängda. Flyttgubbarna återkom länge i mina drömmar, men det var aldrig möblerna de var ute efter.
- You dont know shit, do you?
Att växa upp är att lära sig leva med flytande begrepp. Tonåringar snattar, slåss, super och knullar i skydd av dem. Man måste ju ha sin frihet. Vilken frihet? Att följa gängets normer? Att ha Canadian Goose som alla andra? Begreppet "frihet" är ett av språkets mest puerila element. Den som viftar med det ordet är ute efter att blåsa någon, inte sällan sig själv. Men även det är ursäktligt om huvudet inte hänger med hormonerna. Värre blir det på nästa nivå, när de som borde veta bättre använder sig av det.
Ta slagordet "Befria minkarna!" Jag begriper umeaktivisterna i parkas, de är unga och ungefär lika frustrerade som minkarna och talar i egen sak. Annat är det om en medelålders filosof ger sig in i de leden. Då finns bara två förklaringar: han shoppar läsare eller småflickor. För vad man än kan säga om naturen, så är "frihet" inget nyckelvärde för någon art. Lavarna begriper inte ens frågan, och en sansad hamster tackar Gud för varje timme han tillbringar i fångenskap. Resten remmar på den genetiska rälsen. Den som vill sniffa på blommorna mobbas till döds, och den som till äventyrs lyckas får Darwins järnsjua i baken.
Europa befriades inte 1945. Europa befriades från en del fascistiska och nazistiska regimer och folkmorden upphörde. Men de som varit nazister eller medlöpare flöt upp i de nya förvaltningarna och fortsatte att verka för sitt Neuropa. De löpte, som de förmodligen alltid gjort, med makten. Tredje rikets fall var ändå till bestående glädje (>30 år) för merparten av undersåtarna i Europa. Lättnaden över att kriget upphört tillät segrarna att möblera om. Det fanns utrymme för nyföretagande. Men folkviljan var de facto nonexistent under åren som följde, omritade valkretsar och valfusk var legio i väst, där val alls hölls. De gamla eliterna bet sig fast och gick i förbund med amerikanarna. Snart fogades nya förbrytelser till de gamla: Palestina, Algeriet, Vietnam, Irak. Vadå befrielse?
Europa befriades inte. Nya herrar inrättade sig, så som skett efter varje annat krig på kontinenten de senaste tusen åren. Folk anpassar sig. De som inte anpassar sig får Darwins järnsjua i baken.
Men åter till ämnet. Min far gifte om sig med en skådis och den kulörta pressen dök upp med Hasselbladare. Jag och brorsan vattenkammades och ställdes framför någon charmig möbel. Det var så roligt att få barn, sade skådisen. Det lektes lyckliga familjen. Veckopressen lekte samma lek. Det skrevs inte ett sant ord.
Vi förhåller oss olika till detta vardagsljugande. Vi undviker att nämna att farfar pillrade på styvdottern och att någon faster gick på Malmskillnadsgatan. Det hamnar inte i familjealbumet. När jag tittar tillbaka på mitt eget liv får jag en isande känsla av att chikanerna bara bidar sin tid. Jag föredrar att tänka på Hans Wärn, min svensklärare. Jag gillade honom, eftersom han gillade mig. Jag tror att han läste Tingsten, inte kalla krigaren Tingsten utan den tänkande Tingsten, han som fanns före chefredaktörskapet för Dagens Nyheter. Kanske rentav ärkeliberalen I.F. Stone, han som under 18 år skrev enmanstidningen I F Stones Weekly. Stone var den förste bloggaren, men han skrev för sina meningsmotståndare och han var inte ute efter bekräftelse.
"Demokrati", sade Wärn, "är att respektera andras åsikter. Det finns de som tror sig veta vad som är bäst. Sanningen är att vi gissar oss fram. Men så länge vi inte sätter oss på varandra så kan vi rätta till vad som går fel. Då finns det alltid någon som vet vad som gick fel. Demokratin skyddar denna ende person."
Det var vad jag behövde höra. I det perspektivet blev dumheterna uthärdliga, tids nog skulle saker rättas till. På 50-talet var demokratin inte normativ, den var en uppsättning spelregler och var och en fick ha sin uppfattning. Det är möjligt att den beskrivningen är idealiserande, men jag tror det fanns många vägar framåt på 50-talet, Enbom-affären till trots. Världen var öppen. Det berodde inte så lite på att folk nyss stått på olika sidor vid en blodig kraftmätning. Trosvissheten hade runnit av dem.
Sedan dess har ordet "demokrati" skiftat innebörd. Den politiker finns inte som inte gör sina hjärtefrågor till den enda vägen. Utan grön skatteväxling ändrar Golfströmmen riktning. Könet måste vara en social konstruktion för annars står kvinnorna strax vid spisen igen. Nationalstaten har försvunnit för vi har 400000 utomeuropeiska invandrare. Den som tycker att 25000 aborter om året är vansinne måste ledas ut i öknen och stenas. Mobbning är något som äger rum i det fördolda.
Det tänks i absoluter igen, och det är inte lätt att värja sig. Vi är flockdjur. Det är mer hugnesamt att intala sig att överheten har en hum om vart det barkar hän. Språket har alltid utgjort ett skyddande filter. Romarna trynade i skydd av sin Pax Romana, även om de som bodde i provinserna mest såg Romana och inte mycket av Pax.
Vi trynar i "världssamfundets" hägn, med ett nynnande CNN och en Daisy Cutter som huvudkudde, och kommer inte att torteras i första taget.
Som skaparen av Vidgade-Vyer-Vortex sade: "Om livet ska fortsätta att fungera i ett universum av den här storleken, så är det en sak det inte kan kosta på sig, nämligen sinne för proportioner."
En av de mer begåvade filmerna på senare år är Matrix. Den handlar om människor som lever i en datoranimation. Svagheten i konceptet är förstås att ingen orkar hålla de grandiosa illusionerna vid liv längre. På 50- och 60-talen utrotades malarian och blomstrade öknarna. I dag råder baksmälla. Mer av smash-and-grab, håll i oljekällorna. Men om vi tänker oss en film där begreppen manipulerats i stället för syncentrum, då börjar det brännas. Killarna bakom Matrix har barnatron kvar, de tror att om människor bara ser vad som pågår så blir det ändring. Orwell visste bättre. Britterna plundrade kolonier i hundratals år och tyskarna visste, de också. Tvångsmedel behövs inte, det räcker med att utnyttja flockmentaliteten, en handfull standardgrepp. Vi mot dom. Arbeit macht frei. Bra vård kan bli bättre. Och det kryllar av nyutexaminerade journalister som lyssnar till signalerna och blir morgondagens chefredaktörer.
Det demokratiska samtal som Wärn tänkte sig har inte blivit lättare att föra sedan parterna mediatränats. Offentliga sektorn har blivit ett slagfält i klass med Verdun, allt större arealer läggs öde. Och där tänjs begreppen till det yttersta. Lärarna är, lika lite som kommunerna, villiga att medge det faktiska tillståndet. Den som först gör det blir sittande med Svarte Petter. På samma sätt inom sjukvården och omsorgen. De anställda lovar i sina kontrakt att vara lojala med verksamheten. Bara chefen får prata för den.
Ingen läkare säger: "Den som har cancer och har fyllt sextio får fucking vänta till nästa år." Ingen sköterska säger: "Ett stolpiller och sen säger de inte pip förrän morgonskiftet går på." Det skulle kännas uppfriskande. Men folk är slutkörda och flyttgubbarna är i farten överallt.
Så kommer det sig att vi har världens bästa sjukvård och världens bästa skola och dessutom ska satsa mera på vård, skola och omsorg. Eller enklare VSO. Okej, det blev lite fel i Talludden. Men det finns en dold agenda, som sipprar ut i kapillärerna: Håll i oljekällorna. Slakta glesbygden. Tysta den där sjuksyrran i Talludden. Hon fick sin kvart i ljuset men nu är det jävlar i mig istid.
Demokrati är lojalitet.
Tidningarna och televisionen spelar med. Inte av uppsåt eller elakhet, utan för att det är så läsarna och tittarna vill ha det. Uppbyggliga nyheter, enskilda misstag, kort sagt bilder från en nog så förutsägbar värld. "Det drar en demokrativind över Mellanöstern" är en amerikansk propagandafras som sitter fint i Aktuellt. "Fredsprocessen hotas av terroristdåd" en annan. Vilken fredsprocess? frågar sig vän av ordning sedan 50 år.
Det var trots allt bättre på Tingstens 50-tal, då Bang skickades till kolonierna, och på 70-talet. Då trodde en del journalister på vad de skrev. Nu läser jag Financial Times på planet, och när jag landat på Arlanda möter jag samma analys i Dagens Nyheter, ett eller två dygn senare. Sedan läser jag dem en gång till i Gotlands Allehanda. Medierna glider ner i Gula floden helt enkelt för att allt annat kräver ansträngning. Det kostar på när kollegerna och räknenissarna muttrar: "Tror ni att ni vet bättre än Financial Times?" Vi vill vara med i den stora världen, den som snurrar kring Times Square. Men vi pensionssparar som ekorrar.
Nu påstås att nätet kompenserar oss för bortfallet av information. Nya röster gör sig hörda (där har vi Emil igen). Svärmarna talar om en demokratisk revolution.
Jag har tillbringat tio år på nätet. Jag har varit med på Tjugo100-listan i en evighet. Och det är riktigt att ansenliga stycken av sanningen finns på nätet. Men vem söker den? Hundra personer? Det handlar om hundratusentals sanningar, var och en så komplex att ingen gitter ta del av den. Jag har jobbat med Estonia-frågan i sju år. Vem bryr sig? Sanningen om Sudan har säkert producerats av en PR-byrå, men än sen? Unga människor står hjälplösa, de inte är kapabla att analysera, de är inte skolade för det.
För att nå den kritiska nivån måste man ingå i ett kollektiv som arbetar fokuserat. Ensam kan man inte uträtta mycket. Kollektivet måste bestå av människor med olika bakgrund och breda sociala nätverk. De måste ha tid och pengar. Tidningar och teve tillhandahåller just detta, om de använder sina resurser är en annan fråga.
En del stollar framhärdar, som Jared Israel som driver emperors-clothes.com . Jag vet inte om han jobbar ensam, det känns så. Han vill leda i bevis att muslimerna i Bosnien begick grymheter mot serberna redan innan serberna gav sig på Srebrenica. Han har säkert rätt i stora stycken, men jag blir alldeles matt. Vad ska jag göra av det där? Ingen vill läsa om det, inte ens på Tjugo100-listan. Det är historia. Ingen tidning köper en sådan artikel. Då går det för den som för Ordfront. Ut i öknen att stenas.
Sajterna på nätet måste ha många träffar, annars hamnar de längst ner på Googles lista. De styrs, även de, av efterfrågan. Det finns de som drömmer om en värld som är gemensam. Men den bekräftelsen finns bara i Gula floden.
Tjugo100-listan kännetecknas av försiktighet. Höga byråkrater kan vara så förvissade om att vad där sägs når det perssonska kansliet. Listan är en termometer i nationens röv och den säger att liket ännu rör på sig, men inte mer. Vem är den kände landslagsmannen som fimpade den där bruden? Se där vad listan är bra på.
I.F. Stone förutsåg denna utveckling. Han skrev den 23 april 1970 om hur han höll ett tal om miljön för en glad hop hippies under Washingtonmonumentet: "Jag såg ut över detta gungande hav av vackra ansikten, långt hår och egenartade kläder och kände att precis som de romerska kejsarna en gång bjöd på bröd och skådespel så har våra till slut lärt sig att använda rock and roll, idealism och mindre brännbara sociala frågor för att avlänka de unga från mer brådskande angelägenheter, som verkligen kunde hota maktstrukturen."
Makten bygger på kontroll över informationen. Det finns inga möjligheter att med vapen få folk att lämna sina ungar till snoriga dagis. De måste dresseras. Det är i dag mediernas uppgift. När Nederländerna röstade bort EU-konstitutionen var DN:s huvudrubrik att små barn ska sitta bak och fram i sina barnstolar. Samhällsansvaret hos redaktionscheferna är djupt känt. En 25-årig man slår ihjäl ett äldre par. Ska vi nämna att han är från Litauen? Nej.
Pratet om nätets stora betydelse avleder uppmärksamheten från tidningarnas och teves tillstånd, och därmed medborgarnas. Det är lite som med omsorgen, det ska litas till frivilliga insatser. När medierna befriats från plikten att redovisa avvikande opinioner upphör dialogen mellan olika grupper. Ungdomar älskar att gona ihop sig i en doja och dra plösen över sig. Jag vet. För trettio år sedan försökte jag starta en teoretisk tidning inom FNL-grupperna. Aktivisterna hatade den. Man måste ta tag i öronen och dra ut dem på banan.
Numera har vi veganerna, klottrarna och anarkafeministerna. De vågar sig inte ut, de heller. Efter några år tröttnar de och gör karriär. Poängen med tidningar, med den offentliga debatten, är att människor tvingas argumentera inför människor som tänker annorlunda, inte för likasinnade. Den enda feed-back man har nytta av är den från ens fiender.
