Vet ni vad citatindex, triple helix och Bolognaprocessen är? I så fall kanske ni också begriper varför studenter och universitet numera har en ganska undanskymd plats i den offentliga debatten, trots att de är fler och kostsammare än någonsin. I annat fall kan det vara idé att läsa den här artikeln.
Vem bryr sig om ett vårtal? Uppsalastudenterna har länge haft traditionell vårfest varje pingstafton, och en prominent person inbjuds att hålla högtidstal. När lade ni märke till det senast?
Annorlunda 1951. Författaren Eyvind Johnson vårtalade för helhjärtad svensk uppslutning bakom USA i kalla kriget. Delar av talet sändes samma kväll i radio, som på den tiden bara hade en kanal. På pingstdagsmorgonen kunde det läsas i sin helhet på kultursidan i Stockholms-Tidningen, en av de tre, fyra största morgontidningarna i Sverige. Stora rubriker i andra tidningar. Broschyrutgåva på Bonniers. Motinlägg från det andra läget, bland annat i lyrisk form av Werner Aspenström. Så viktigt var det vad man sa till studenterna.
I början av 1950-talet gick kanske tre till fem procent av en årskull till akademiska studier. Efter examen skulle de bli ämbetsmän, företagsledare, läkare och jurister och leda landet - för all del i samspel eller konflikt med det styrande skikt som gått folkrörelse- och folkhögskolevägen till makten. Av studenterna förväntades alltså ansvar för samhällsutvecklingen, viss ungdomlig framsynthet och oppositionslusta och i allt väsentligt grundläggande klassmässig lojalitet med borgerskapet. Undantag fanns, men i stort motsvarade de förväntningarna.
Professorerna var få. Det fanns kanske femhundra, i humaniora och samhällsvetenskaper under hundra. De var utnämnda med kungligt brev, och om så inte en enda student infann sig på föreläsningarna på tio år och inte en rad publicerades, så förblev de professorer. Men några skrev mycket, också i dagspressen, och däremellan talade de i radio. Hur argsint kulturradikala eller vredgat kulturkonservativa de än kunde låta var de samtidigt osårbara i kraft av sin fria och orubbliga position: filosofen Ingemar Hedenius, historikern Erik Lönnroth, litteraturhistorikern Olle Holmberg, orientalisten H.S. Nyberg, språkmannen Erik Wellander - ja, visst var de alla män. (Gränser fanns naturligtvis: började man vädra öppen rasism eller kvinnohat som medicinaren Erik Ask-Upmark eller Björn Collinder, professor i finsk-ugriska språk, hamnade man i stollefacket och ingen lyssnade längre.) Den offentliga debatten för femtio år sedan hade sin järntriangel: universiteten ett hörn, folkrörelserna (ofta hierarkiskt styrda) ett annat och medierna ett tredje, i första hand pressen. En enkel illustration till detta påstående: det enda etermediet, Sveriges Radio, kanal 1, var folkrörelsestyrt på ägarsidan och filosofie doktor-styrt bland chefstjänstemännen.
Vad som rörde sig i huvudet på studenter och professorer var alltså en allmän angelägenhet, värt åtskilliga radioutsändningar och kultursidesdebatter.
Detta var en onödigt lång inledning. Läsaren behöver inte vara särskilt begåvad för att inse att universitet, professorer och studenter inte längre kan ha en given roll som nationens fria sanningssägare. Åtminstone tre tendenser har undanröjt förutsättningarna.
De två första är långsiktiga: massuniversitetet och internationaliseringen. Massuniversitetet börjar med 1960-talets studentexplosion. 1968 års uppror hade nog sina grundläggande förutsättningar i rörelser utanför universiteten, dvs. tredje världens frigörelse och en starkare arbetarklass. Men studentsociologiskt är det en första reaktion på massuniversitetet. Studenterna började rekryteras från bredare samhällsskikt, men gjorde anspråk på samma position som sina föregångare. Märkvärdigt nog vann de i första ronden, så stark var fortfarande studentrollen. UKAS - dvs. tvånget till fasta ämneskombinationer på filosofisk fakultet - stoppades 1968. Utbildningsminister Palme kunde hämtas på en halvtimme till Stockholmsstudenternas kårhus, eftersom de var förbannade, hade massmöte och ville debattera med honom. Skulle Pagrotsky komma i dag? Nej, ett kaotiskt studentmöte är inte värt en designmässa.
Men sedan fortsätter expansionen i tre årtionden. Mellan 1988 och 2003 fördubblas studentantalet, och i dag går nästan hälften av en årskull till högre studier. Tanken att denna hälft skulle ha en särskild roll i offentligheten som skarpa tänkare och kloka sanningssägare är absurd i dagens samhälle. Det vill säga egentligen är den alldeles riktig. Den samlade klokheten hos dagens studenter, många och brett rekryterade, är säkert hundrafalt större än hos den lilla stroppiga gruppen borgarbarn för femtio år sedan. Men dagens samhälle har begränsat utrymme för det kollektiva förnuftet.
Som helhet är massuniversitetet ett stort framsteg för folkbildningen. Det går naturligtvis att hitta exempel på usla utbildningar, men det är inte huvudsidan. Några inslag bidrar dock till till att högskolan är sämre än den skulle kunna vara.
För det första har massuniversitetet inneburit en skiktning i storuniversitet och småhögskolor. Storuniversiteten med forskarutbildningar i ett flertal ämnen skaffar sig hegemoni. Allmänt sett lär man sig mer och bättre om man läser historia i Uppsala och inte i Falun eller ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och inte på högskolan i Halmstad. På storuniversitet och prestigehögskolor är lärarna och forskarna så många att det är lättare att få till stånd en kritisk diskussion och undvika provinsialism. Det är dock ingen naturlag. Många gånger kan en liten grupp lärare och studenter på en småhögskola vara rejält nyskapande och utveckla sitt ämne i ny riktning. Det hjälper sällan, de har ändå småhögskoleryktet mot sig och genomslaget blir litet. Utlys en universitetslärartjänst i Uppsala, så söker åtskilliga lärare från högskolorna i Falun, Gävle, Västerås, Eskilstuna - det omvända är betydligt sällsyntare. Storuniversiteten har högre intagningspoäng och lockar studenter som planerar strategiskt. Klassegregeringscentrifugen, så typisk för nutida svenskt utbildningsväsende, snurrar på högvarv: arbetarklass och invandrarungdomar till Södertörn och Västerås, övre medelklass till Stockholms eller Uppsala universitet.
Småhögskolorna för en bitter kamp för att tvätta av sig underklasstämpeln och ta sig upp i universitetsdivisionen. Den tramsiga striden om Göran Perssons doktorshatt hör hemma i detta sammanhanget. Delar av ledningen för Örebro universitet skänkte hatten som tack för goda politiska förbindelser; de hade underlättat avancemanget från högskola till universitet. Andra forskare och lärare i Örebro, med bättre känsla för storuniversitetskulturen, fick blodstörtning: ett riktigt universitet ska anknyta till den gamla traditionen och åtminstone ge sken av oberoende från statsmakterna. Ett hedersdoktorat till statsministern blir därför ett rejält självmål för den som vill ha universitetsprestige.
Massuniversitetet har alltså, för det an-dra, drivit fram starka lönsamhets-krav och hårdare statlig styrning. När statsmakterna lägger ned så mycket pengar på forskning och högre utbildning vill de också ha ordentlig kontroll på hur de används. 300000 personer som studerar och forskar fritt är en förskräckande tanke.
Det som högtidligt kallas akademisk frihet har därför successivt beskurits. Universitetens och högskolornas rektorer och styrelseordförande utses numera av regeringen; förr utsågs de av högskolorna själva. Professorer sitter inte längre med kungliga brev utan har ungefär samma anställningstrygghet som en högstadielärare: sviktar underlaget måste man gå. Allt mindre andel av forskningsresurserna går direkt till enskilda forskare och institutioner som sedan fritt kan välja sina uppgifter. I stället måste de ansöka om särskilda medel för varje nytt forskningsprojekt. Oftast gör andra forskare bedömningarna och delar ut pengarna, varför riktigt usla forskningsprojekt mestadels sopas undan. Men känsligheten för politiska signaler är större med det nya systemet.
Uppdragsforskning har givetvis sitt berättigande. Det är bra om politiker och ämbetsmän kan beställa vetenskapligt underlag för rimliga beslut. Hur bygger man t.ex. bra och billiga bostäder i stor skala? Förr i tiden rådde en uppdelning: så kallad sektorsforskning i huvudsak på särskilda institut - Hemmets forskningsinstitut, Statens institut för byggforskning etc. Universiteten lämnades i fred i stort sett. Numera avvecklas sektorsforskningsinstitutionerna och universiteten tar över rollen som beställningsleverantörer. Tendensen är särskilt tydlig i de små högskolornas samarbete med lokalt näringsliv.
Strategerna talar om triple helix, trippelspiralen mellan stat (eller kommun), näringsliv och universitet. Den ska sätta fart på tillväxt och välstånd. I nationell skala kan det innebära Ericsson, KTH och hundratals miljoner från det statliga innovationsforskningsrådet Vinnova. På lokal nivå är det Hällefors kommun, Örebro universitet och Carl-Jans Grythytteprofessur i matlagning.
En sådan högskola har förvisso en samhällsuppgift. Men det är inte uppgiften som fri och oberoende kunskapssökare.
Internationaliseringen drar åt ett annat håll. Den avskärmar forskning och hög-skola från det omgivande samhället. En svensk samhällsvetare vill ha reaktioner på sin senaste artikel från Harvard och London School of Economics. (Men inte Collge de France i Paris eller Humboldt Universität i Berlin, där citatindexfrustrationen kan bli lika stor som i Uppsala eller Lund; internationaliseringen är i allt väsentligt en anglifiering.) Det är viktigare än vad LRF, Expressens ledarsida eller LO tycker. Inte minst är det viktigt för karriären. Framgång kan nämligen numera mätas i citatindex, dvs. antalet gånger man blivit citerad i internationella vetenskapliga tidskrifter. Det är inte ovanligt att konkurrenter om åtråvärda tjänster rankas efter citatindex eller att högskolerektorer skär ned på anslag för institutioner med lågt index. (Däremot är det fullkomligt betydelselöst för karriären om man försökt leka Hedenius eller Lönnroth på tidningarnas kultursidor.) Jodå, citatindex kan någon gång vara en vettig kvalitetsmätare bland andra, men det är lätt att räkna ut vad den leder till: likriktning och underkastelse under de riktigt stora amerikanska elituniversiteten som sitter på de viktigaste tidskrifterna. Skriv en artikel i ett ämne som har få forskare och facktidskrifter: lågt index. Skriv en artikel om ett problem som kanske är typiskt skandinaviskt: lågt index.
Eller skriv en artikel på svenska: inget index alls. Därför har också internationaliseringen medfört att svenskan som naturvetenskapligt fackspråk håller på att dö ut (se t.ex. en artikel av fyra naturvetarprofessorer i Dagens Nyheter 17 juni). Därmed sjunker också den naturvetenskapliga folkbildningsnivån. Naturvetarstudenterna lär sig mindre när de inte får tänka på sitt ämne på modersmålet, ingen forskare kan längre författa gymnasieläroböcker eller göra kvalificerade debattinlägg på svenska. "Jag har just skrivit klart en lärobok i termodynamik, och jag är övertygad om att det är sista gången någon skriver en universitetsbok i termodynamik på svenska" sa mig nyligen en professor.
Samhällsvetenskaperna och särskilt humaniora är inte där än. Så får de också skämmas i utvärderingarna för sina låga citatindex.
2000-talets forskarroll kan alltså se ut på två sätt: antingen beställningsforskare eller del av ett internationellt vetenskapssamfund. Samma person kan kombinera rollerna, de är inte oförenliga. Men ingen av dem ger en oberoende position i offentligheten.
Även studentrollen internationaliseras, fast på annat sätt. Här handlar det inte om citatindex utan om Bolognaprocessen. Den har sitt namn från en deklaration av 29 europeiska utbildningsministrar i Bologna 1999 om harmonisering av högskolornas och universitetens examenssystem. Den högskoleproposition som regeringen presenterade i början av juni är till stora delar den svenska förpackningen av Bolognaprocessen. Den har en god sida: det är rimligt att en svensk student som vill forska i kemi i Frankfurt ska kunna tillgodoräkna sig sin civilingenjörsutbildning på Chalmers. Men den har också en dålig sida: harmoniseringen kan ta sig uttryck i långtgående likriktning av studieplaner och kursinnehåll. Samma biologi och filosofi i hela Europa. Utgången är inte given; det var en viktig delseger att regeringen i sista stund backade på förslaget att Sverige skulle ansluta sig till en föreslagen europeisk sjugradig betygsskala för alla delkurser; den hotade att leda mycken undervisning rakt in i korvstoppningsinfernot.
Olycksbådande är dock att Bolognaprocessen ska genomföras samtidigt som Europa är i ekonomisk och politisk kris. Den europeiska krisen är den tredje tendensen, vid sidan av massuniversitetet och internationaliseringen. Folklig misstro mot den politiska ledningen, underminerade välfärdssystem och ekonomisk stagnation plågar Västeuropa. Det styrande skiktet reagerar i princip likadant i hela Europa: ökad toppstyrning, också av universiteten, och ökade krav på kortsiktig ekonomisk lönsamhet. Exempelvis de stora studentprotesterna i Frankrike för ett år sedan vände sig mot en triple helix-ideologi som lika gärna kunde varit svensk. I det skedet kan Bolognaprocessen bli ett bräckjärn för de dåliga sidorna av massuniversitet och internationalisering.
Men som sagt, en öppen fråga. Det finns ju motstånd. På individuell nivå i Sverige representeras det kanske främst av Bo Rothstein, statsvetarprofessor i Göteborg. Kunnigt och skoningslöst, mestadels omdömesgillt och med god tillgång till Dagens Nyheters debattsidor förföljer han politisk opportunism i forskningsrådens anslagsbeviljningar, den ökade regeringsmakten över universitetsstyrena och inskränkningar i de akademiska lärarnas frihet. Rothstein har faktiskt tillskansat sig en position som femtiotalsprofessorerna, och han slåss för femtiotalets akademiska frihet. Det är ingen tillfällighet att hans kanske främsta supporter är den kulturkonservative ideologen och förre rektorn för Uppsala universitet, Stig Strömholm.
Rothstein och Strömholm är värda allt stöd i denna fråga. De slåss för egna intressen och positioner, javisst. Men möjligheten för folkliga intressen att komma till tals ökar ju fler av Sveriges professorer som känner sig ohotade och oberoende av makten utanför den universitetsinstitution där de själva har makten. Den akademiska friheten är ett folkligt intresse.
I massuniversitetets tidevarv ligger dock inte avgörandet hos enstaka hjältar som Rothstein och Strömholm. De kan inte leda de rörelser som kunde få universitet, högskolor och studenter att åtminstone styckevis spela en samhällsomdanande roll, inte i triple helix-komedin utan i ett folkligare drama. För att få syn på sådana rörelser får man gå till andra delar av universitetshistorien än femtiotalets Uppsala.
Grovt uttryckt finns nämligen två kännetecken för de tillfällen när student- och universitetsrörelser varit viktiga som radikala sanningssägare: dels starka strömningar utanför universitetsvärlden, dels en kollektiv organisering bland akademikerna. Vänsterliberala Verdandi och socialdemokratiska Laboremus i slutet av 1800-talet, Clarté på 1930-talet, de många vänstergrupperingarna på universiteten kring 1970. De förmådde att göra sig hörda i den allmänna debatten; de vidgade de vetenskapliga perspektiven och förde in nya idéer på universitetsinstitutionerna; de gjorde viktiga kunskaper tillgängliga för stora grupper utanför universiteten. Det är denna medvetna organisering av de egna styrkorna och starka anknytning till andra breda rörelser som kan ge universitet och studenter en chans.
Vårtalen lär vi nog få leva utan. Det var ju inte bättre förr, när Eyvind Johnson ohejdat kunde propagera antikommunism i stor skala, påhejad av Hedenius och Tingsten. Det var tvärtom alldeles förfärligt. Men så hade också Clarté i Uppsala somnat in i början på femtiotalet.
