En rabiat fanatiker som bara talar om abortförbud, sänkta skatter och den heliga rätten att bära skjutvapen kan mycket väl vinna delstatsvalet i Kansas. Den amerikanska fundamentalismen är folklig. Den hade i stället kunnat bli radikal vänsterpopulism, för i alla revolutioner finns ett stråk av folklig konservatism. Varför blev det inte så? Rune Beckius resonerar kring en ny bok om det amerikanska eländet.
Religiös fundamentalism och högerpopulism är inte i första hand ett borgerligt fenomen, som man lite lättvindigt skulle kunna tro, utan förutsätter ett verkligt folkligt missnöje. Detta missnöje är dessutom ofta berättigat och kan därför inte definieras eller moraliseras bort, även om orsakerna delvis kan vara självförvållade. I sin bok Whats the Matter with America? The Resistible Rise of the American Right (2004) skildrar Thomas Frank utvecklingen i sin gamla hemstat, Kansas, med tragikomisk skärpa och mängder av talande exempel. Frank täcker in ett brett spektrum från segregationsprocessen i Kansas Citys förorter eller hur fackets traditionellt starka ställning undermineras i Wichitas Boeing-fabriker till hur förbittrade farmare med konkurrenspiskan vinande i luften envetet och tjurskalligt fortsätter att binda riset åt egen rygg. Till de mera udda symptomen hör den jungfruligt renläriga antipåven Mikael I, enhälligt vald av ett kyrkomöte bestående av hans föräldrar, en författarkollega samt två vänner till familjen (inbjudningar hade dock utgått till Andra Vatikankonciliets motståndare över hela världen).
Frank visar med förbluffande tydlighet hur den nedåtgående sociala spiralen plötsligt resulterat i en ultrareaktionärt radikal aktivism bland vanligt folk; en högervriden cyklon som t.o.m. hotar det traditionella högeretablissemangets politiska positioner. Frank gör inte med några subtila analyser av de djupare orsakerna utan låter i stället empirin i stort sett tala för sig själv. Han nämner dock att Demokraterna, som i det Amerikanska tvåpartisystemet haft till uppgift att kanalisera folkliga krav och protester, medvetet valt att svika t.ex. fackföreningarna till förmån för den övre medelklassen och därmed berövat dem politisk representation. Detta bekräftar ju bara den gamla marxska sanningen att liberalismen inte kan betraktas som någon pålitlig allierad i vare sig den öppna eller den formaliserade klasskampen.
Man kan också, genom Franks bok, konstatera att den traditionellt skeptiska attityden gentemot det liberala etablissemanget hos vanligt folk slagit över i ett onyanserat frätande hat. "Liberalism" står numera för den manikeistiska ondskan på samma sätt som "kommunismen" hos femtiotalets Joseph McCarthy eller dagens Kristian Gerner. Det verkar vara det demonstrativa hatet mot liberalismen, snarare än någon kärlek till storfinansen eller makthavarna, som är den emotionellt drivande kraften i denna rörelse, vilket tydligt kommer till uttryck i de frågor som drivs: Rätten att bära handeldvapen, militant abortmotstånd, bibelfundamentalism och antidarwinism (i Kansas utmärker den sig dock inte, av traditionella skäl, för någon framträdande rasism) etc. Om man definierar fascism som högerradikal politik i kombination med en mäktig massrörelse, då är detta fascism!
I Europa har ju vänstern, sedan 1848, traditionellt spelat en gentemot liberalismen relativt självständig roll. I USA är liberalismen "vänstern", medan den europeiska vänstern lätt hamnar i ett läge där liberalerna är höger. I Sverige har det allt mer liberaliserade toppskiktet i det största arbetarpartiet tvingats att något så när hålla kursen genom det starka fackliga inflytandet i partiet. Utan facket är sossarna kanske fortfarande ett stort parti, men ett stort parti på samma sätt som moderaterna är ett stort parti. Den förnyelse som blivit nödvändig av sammansmältningen mellan arbetarklass och lägre medelklass innehåller således också ett mycket allvarligt hot som måste tas på största allvar. Varje form av "förnyelse" som innebär ett svek mot fundamentala folkliga intressen kan få mycket allvarliga följder; det står i proportion till partiets storlek och inflytande. Ett sådant vakuum kan innebära ett ökat manöverutrymme för politiska charlataner, i synnerhet som Timbro i allt för hög grad tillåtits formulera det moderna "klassmedvetandet".
Även i Europa har vänsteralternativet således misskrediterats, vilket inte har särskilt mycket med Gulag eller Det stora språnget att göra som liberalerna gärna påstår. Förutom den svårgripbara förnyelseretoriken så har socialistpartierna faktiskt varit med och administrerat nedmonteringen och privatiseringen av välfärdskapitalismens sociala institutioner. Därmed har deras klassiska paroller förlorat i trovärdighet och uppfattas allt oftare som ett föraktligt röstfiske. Och från borgerlighetens sida börjar vissa rent merkantilistiska ränder lysa igenom den liberala fernissan, även om dagens nationalekonomer inte vågar uttrycka sitt borgerliga klassmedvetande lika oförblommerat som 1700-talets brukspatroner: "det är mängden fattiga som utgör ett lands verkliga rikedom emedan de är av nöden tvingade att arbeta desto hårdare för sin blotta överlevnad" (får dom det för bra så latar dom sig, och tillväxten sjunker).
Men det luriga är att i dagens borgerliga demokrati - och den skillnaden är inte oväsentlig - måste de som tjänar på denna nyfattigdom ändå se till att de får just dessa fattigas stöd. Det är den moderna högerpopulismens sanna väsen. Där den är segerrik uppstår en nedåtgående spiral, där man själv är med och genererar orsakerna till sitt eget missnöje. Och i denna bitterhetens labyrint, där man tappat den realistiska blicken för orsak och verkan, frodas världsfrånvänd moralism, konspirationsteorier och paranoida världsuppfattningar. Där är grunden lagd för hat, syndabocksmentalitet och politiska messiasfigurer. I en religiös kultur bildar dessa faktorer de självklara ingredienserna i all sorts fundamentalism.
Alla folkliga rörelser, även de mest revolutionära, har ett väsentligt inslag av konservatism i botten. Det är paradoxalt nog ofta med blicken vänd bakåt mot en inbillad guldålder, ett förlorat paradis, som man tar sikte in i framtiden. Och det är också på det viset som vanligt folk någon gång lyckas baxa utvecklingen i rätt riktning (även om där aldrig finns några garantier) genom sitt bidrag till den förändring som faktiskt sker. Man känner sig lurad på- eller berövad något som man kanske aldrig har haft men som man ändå mycket kraftfullt kräver tillbaka i rättvisans namn.
I de stora borgerliga revolutionerna fanns alltid en spänning mellan det intellektuella "framtidsfolket" i ledningen och det för kampen avgörande fotfolket - den drivande kraften. I den franska revolutionen slog denna motsättning ut i full blom vid rensningen av nationalkonventet 1793, då folket och sans-culotterna efter missväxten krävde ransonering, maximipriser och livsmedelsspekulanterna till revolutionstribunalen som kontrarevolutionärer. Efter tre dagars belägring fick det laissez-faire-vänliga konventet - hungriga, trötta och troligtvis väldigt skitnödiga - ge upp sin heroiska kamp för den allra "heligaste av mänskliga rättigheter": (livsmedelsspekulanternas) privatäganderätt.
I den amerikanska revolutionen fanns en religiös motsättning mellan ledarskiktets upplysningsvänliga sekularister - som Jefferson och Paine - och massan av fattiga, protestantiska farmare. Men i Amerika satt oligarkin mycket säkrare i sadeln och kunde 1796 formulera den förment revolutionära konstitutionen under parollen "Demokrati är majoritetens tyranni". En bra bit in på 1900-talet kunde faktiskt den religiösa fundamentalismen, i likhet med den politiska populismen, vara klart vänstervriden och stå på folkets sida (på svensk botten har vi P.O. Enquists roman om den USA-inspirerade fundamentalisten Lewi Pethrus). Idag är detta dock ett minne blott. Den naturligt folkliga konservatismen riskerar att slå över i rent politisk konservatism när förankringen i intressekampen kapas.
Frank visar, med en nyans av skadeglädje, hur den välbärgade politiska högern i USA målat in sig i ett hörn. För storfinansen är den folkliga högerpopulismen extremt lönsam genom sin rabiat antifackliga hållning och sin förkärlek för religiöst moralistiska förklaringar på de växande samhällsproblemen. Den privatiserade fångvården t.ex. är så lönsam att man lobbar för hårdare fängelsestraff, och i Kansas klagar de nykonservativa över skammen att ligga under riksgenomsnittet när det gäller procentandelen medborgare i fängsligt förvar (inte ens Stalin skulle väl öppet ha formulerat ett sådant planmål). Ekonomiska samhällsanalyser och ifrågasättande av den ohämmade marknadsekonomins avigsidor avhånas med rituell automatik som "liberalism".
Men politiskt är det gamla välutbildade och förmögna ledarskiktet under hård press. Visst ville de ha fler konservativt republikanska väljare, men de straffades genom att få sina önskningar uppfyllda långt över förväntan. Ty de som nu träder fram är demonstrativt stolta över sin obildade underklassidentitet och de mobiliserar för sina egna kandidater med full kraft genom sina evangelikala församlingar. Det republikanska ledarskiktet är visserligen socialt konservativt men vill ändå att deras barn skall få lära sig utvecklingsläran i skolan, att man skall ha möjlighet till abort vid en oönskad graviditet och att staten skall ha tillräckligt stora skatteintäkter för att sköta sina fiskala funktioner. Under decennier har de byggt upp sin politiska plattform men avhånas nu som RINOs - Republicans In Name Only - och finner sig allt oftare överkörda av nån rabiat fanatiker som inte kan tala om något annat än aborter, sänkta skatter och den heliga rätten att bära skjutvapen. Man har sått vind och skördat storm.
