Jag sitter på apoteket Kronan i Sundbyberg och väntar. Det tar en jävla tid. Nu betjänas nummer 65. Jag har nummer 87. Tjugotvå före mig. Bredvid mig sitter småbarnsmammor med snoriga bebisar. Ungarna måste kläs av inne i värmen, de hostar och andas tungt. En mamma har två små, den ena skriker oupphörligen och den andre river ner Apotekets samlade broschyrer. Modern ser plågad ut.
Nummer 67. Betjäningen går mycket långsamt. Flera äldre människor väntar, stolarna räcker inte till. Jag reser mig upp för en gammal man, han ser vinglig ut redan och kommer att få vänta länge på sin receptbelagda medicin. Samtidigt går två vitklädda ur personalen omkring bland de receptfria varorna och talar med de få kunder som finns där. "Jaså, näsan är täppt. Har ni prövat med nässpray?" Den gamla damen, som äntligen har träffat någon som vill prata bort en stund med henne, fortsätter. "Jag har också problem med en tå." "Jaså", säger expediten intresserat och de fortsätter sitt ingående samtal. Ett trevligt bemötande, verkligen, men prioriteringen känns skev. Är det någon som ser att lokalen håller på att sprängas av gamla och sjuka?
Nummer 72. Medan jag väntar läser jag i lokaltidningen att vårt apotek ska vara ett av de 150 apotek över landet som ska inrätta en hälsocoach. Bara titeln, hälsocoach, ger mig högt blodtryck. Alltså, någon som kunderna kan sitta ned och prata livsstil och hälsa med. Man ska få tips och råd och även få blodtrycket mätt. Visst, jättebra, men kan få ut sin medicin före årsskiftet?!
Nummer 79. Åtta nummer kvar. Jag känner hur stressen sågar i magen. Och det värsta är liksom intrycket att ingen av de anställda verkar bry sig. Är det bara dålig arbetsledning, eller har de långa väntetiderna andra orsaker? Är vårt apotek ett undantag, eller har borgarna rätt när de skyller alla problem på monopolet? Kanske är det låga löner och taskiga arbetsvillkor som leder till detta ständiga väntande? Till slut struntar jag i vilket. Jag svartnar inombords. Är färdig att ställa mig upp och skrika rakt ut. Sälj skiten, privatisera rubbet, bryt monopolet! Börja sälj penicillin på Konsum! Vad som helst, bara inte detta. Känner mig som Fredrik Reinfeldts syster, om han har någon.
Ändå borde jag veta bättre. Jag arbetade en gång på ett riktigt bra månadsmagasin, och vi gjorde ett helt temanummer om vården. All forskning visar att privata lösningar blir både dyrare och sämre. USA är ett praktexempel på hur orättvist samhället blir om den offentliga sektorn är obefintlig. Men om välfärden holkas ur tillräckligt, kommer fler och fler VILJA betala för service som borde vara gratis. Jag börjar tro, att det är det som är meningen med att låta oss vänta så länge.
Nummer 87. Nu är det min tur.
Kerstin Gustafsson Figueroa är journalist.
