Varför röstade Frankrike och Nederländerna nej till EU-konstitutionen. Populism? Nej, sök hellre orsaken hos ledarskapens oförmåga. Är kontraktet på väg att sägas upp? undrar Anders Björnsson
Den liberala föreställningen om samhällskontraktet var att det ingicks mellan styrande och styrda. Mot behovet av regering svarade behovet av samtycke. Kontraktet kunde ta sig formen av ett härskarfördrag, låt vara en fiktion, eller av en författning, helst skriven. Någon form av ömsesidighet och överlämnande av makt förelåg i bägge fallen. Bröts kontraktet inträdde undantagstillstånd: diktatur, inbördeskrig eller "folkmord" (som man numera brukar kalla särskilt grymma uppgörelser med oliksinnade). John Locke ansåg ju att det fanns upprorsrätt för det fall styrelsen blev tyrannisk. Han hade en teori om revolution.
Mer realistisk blir väl föreställningen om ett samhällskontrakt om man ser det som ett avtal mellan eliter, konkurrerande eller komplementära: mellan kungamakt och herremakt (eller mellan envälde och rådskonstitutionalism), mellan en politisk maktsfär och en ekonomisk, mellan regering och förvaltning. Kompromisser på elitnivån utspelas sällan inför öppen ridå - där brukar det vara ett annat spel som pågår - men verkningarna av dem blir synliga i den faktiska kompetensfördelningen i samhället. Ibland rubbas jämvikten, ibland drar kompromissandet ut på tiden och någon form av dubbelmakt infinner sig, till exempel i förhållandet mellan civila och militära hierarkier.
Tvister av det senare slaget är numera inte så vanliga i vår del av världen.
Vad som här har framskymtat är emel-lertid misstro mot en ny typ av poli-tiska regelsystem och praktiker. De europeiska nejen till en unionell konstitution, eller åtminstone grunddragen till en sådan, skulle kunna tolkas i termer av en sådan misstro. Vanligen har den betraktats som utslag av populism, som en protest mot politiker och mot den förda politiken. För inte är väl väljaren i gemen intresserad av författningsfrågor, och om han vore det så skulle han inse regler är till för att begränsa makten, inte förstärka den. Den invändningen är Jrgen Habermas, tysk samhällstänkare. Men EU-fördraget syftade ju till att göra systemet smidigare, inte till att skapa balans. Invändningen mot invändningen kommer från Ulrich Beck, Habermas landsman.
Är då populismen missnöjets enda rot? Jag tror att man får räkna med att det också på elitnivån finns ett nej. De europeiska och nationella ledarskapen behärskar inte situationen (budgetbråk, oövertänkta stabilitetspakter). De mobiliserar inte kompetens och de levererar inte resultat. Växling vid makten leder nästan aldrig till byte av politik. Nepotism och ämbetsmissbruk har nått även länder där man trodde att sådana företeelser var utrotade. Alltför många ledande kadrer i staten börjar få fläckar på sig. Man kan inte lita på att det går rätt till i regeringskansliet. Pragmatismen räcker inte. Politikern för dagen måste vara en karismatiker; kommunikativ kompetens är hans allra viktigaste förmåga, brist på sådan blir förödande. (Systemet Orback!)
Sådan var inte tanken med medborgar-samhället. Tanken var inte att politi-ken ska göra saker sämre som andra gör bättre. De som gör det bättre, eller annorlunda, börjar reagera. Och när känslan av sjabbel och sjaskighet sprider sig inom olika maktsfärer, då ställs frågan om systemskifte på dagordningen. Den har inte mycket att göra med ersättningsnivåer i försäkringssystemen. Tänk om en valrörelse fick handla inte bara om plånboksfrågor utan också om författningsfrågor, maktfrågor! Det vore verkligen en positiv effekt av de europeiska nejen.
