Irak - Histoire d'un desastre
Ignatio Ramonet
Galilée, 2005
Ignatio Ramonet, chefredaktör på Le Monde diplomatique, går igenom och punkterar lögnerna som Bushregimen spred inför anfallet mot Irak 2003. Beslutet att attackera togs redan den 21 november 2001, och Bush och hökarna kring honom hade redan åtta månader tidigare börjat tala om att avlägsna Saddam Hussein från makten. Dick Cheney, den kanske mäktigaste vicepresidenten i USA.s historia, var den som starkast förordade en militär attack på Irak. 11 septemberattacken bekräftade hans hobbesianska vision av en värld där alla krigar mot alla.
Avlägsnandet av Saddam från makten sågs av ett antal proisraeliska män kring Bush, bl.a. Paul Wolfowitz (nu chef för Internationella Valutafonden), Richard Perle och John Bolton (nu amerikansk FN-ambassadör), som ett viktigt stöd för Israel.
När den amerikanska kongressen i september 2001 gav Bush klartecken att använda militärt våld mot Afganistan, uppfattades det av Wolfowitz också som ett klartecken för en framtida attack mot Irak. Nu började Bushregimen sprida lögnerna om samarbete mellan Bagdad och al-Qaida.
I oktober 2002 godkände kongressen efter en närmast parodisk debatt Bush begäran om en attack på Irak. Den medvetna ryktesspridningen hade burit frukt.
I november 2002 presenterade Washington resolution 1441 i FN. Enhälligt röstade säkerhetsrådet för ett ultimatum till Irak: det skulle bli allvarliga konsekvenser om inte Irak uppfyllde tidigare ställda krav på öppenhet. Frankrike, Ryssland och Kina ansåg att denna resolution måste följas av en ny, om militärt våld skulle användas mot Irak. Bushregimen tog resolution 1441 till intäkt för anfall.
I februari 2003 framträdde dåvarande utrikesministern Colin Powell inför säkerhetsrådet och slog fast att FN:s vapeninspektörer lurats av irakiska myndigheter. Han visade bland annat förstorade satellitfoton på irakiska lastbilar som enligt Powells utsago var ambulerande giftfabriker. Det kom senare fram att lastbilarna fraktade vatten.
Alla moderna krig förs på två fronter: den militära och den massmediala. Ramonet visar hur USA har en lång tradition av lögnspridning för att rättfärdiga militära angrepp. Exempelvis tjänade explosionen på fartyget Maine i Havannas hamn 1898 som förevändning att börja krig mot Spanien; de påstådda vietnamesiska attackerna på amerikanska fartyg i Tonkinbukten 1964 gav Lyndon Johnson en förevändning att börja bomba Nordvietnam; den kuwaitiska "sjuksköterskan" (dottern till Kuwaits ambassadör) som "med egna ögon" sett irakiska soldater angripa kuvöser på ett sjukhus i Kuwait City, gav Bush senior en förevändning att börja Gulfkriget.
Affären kring den 19-åriga soldaten Jessica Lynch som upphöjdes till hjältinna i pressen i april 2003 är ytterligare exempel. Lynch hade inte tillfångatagits av irakiska soldater utan räddats till livet av irakiska läkare vilka blev beskjutna av amerikanska soldater då de försökte överlämna Lynch till amerikanerna.
"Inbäddade" journalister - en idé som kläckts av försvarsministern Donald Rumsfeld - är ett annat led i manipulationen av världspressen.
Bushregimens ständiga tal om "kriget mot terrorismen" får världen att tro att det aldrig rått större oro på världsarenan än idag. Ramonet visar dock att dagens värld i jämförelse med 1970-talets uppvisar färre konflikter. Många väpnade grupper från detta årtionde har lagt ner sin kamp, t.ex. i Salvador, Nicaragua och Guatemala. Svarta Pantrarna i USA har försvunnit som politisk kraft. IRA har lagt ner den väpnade kampen. Vietnamkriget upphörde 1975, inbördeskriget i Libanon 1987. Konflikterna i Afrika är färre idag än på 70-talet. Baader-Meinhofligan i Tyskland och Röda Brigaderna i Italien finns inte längre. Ramonet menar faktiskt att världen är fredligare i dag än för 30 år sedan.
Men, understryker han, de ekonomiska klyftorna i världen har aldrig varit större än nu: 815 miljoner människor hungrar, fler än 1 miljard är analfabeter, 1,5 miljard saknar rent vatten, 2 miljarder saknar elektricitet. Dessa gigantiska orättvisor kommer att föda nya krig.
Samtidigt skär USA:s militärindustriella komplex guld med täljkniv. Bush senaste försvarsbudget löper på osannolika 400 miljarder dollar, vilket utgör nästan hälften av världens samlade militära utgifter.
Ramonet avslutar sin bok om katastrofen i Irak med att framhålla USA:s koloniala attityd gentemot irakerna. Föreställningen om "den vite mannens börda" finns i många västerlänningars hjärnor: "USA kan inte lämna Irak för då börjar irakierna att kriga mot varandra". Den västerländska civilisationen anses vara vida överlägsen den irakiska. Detta i ett läge då Mesopotamiens gamla kulturskatter håller på att utraderas genom USA:s krig: de arkeologiska museerna i Bagdad, Mosul och Tikrit har berövats 80 procent av sina verk; det gamla sägenomspunna Babylon har förvandlats till amerikansk helikopterplatta, fler än 75000 arkeologiska föremål har förts ut ur landet, för att bara nämna några exempel. Falluja och andra städer har jämnats med marken i USA:s jakt på "terrorister".
Hur kan någonsin någon inbilla sig att denna förstörelse av mänsklighetens vagga - det bibliska paradiset - har med införande av demokrati att göra? USA:s krig i Irak är bara ytterligare ett av västvärldens smutsiga kolonialkrig.
Recensent: Malena Rydberg
The anatomy of fascism
Robert O. Paxton
Penguin 2005 (1:a uppl. 2004)
Fascismen är 1900-talets politiska innovation, påstår Robert O. Paxton i ett lärt och lättillgängligt arbete. Ingen hade förutsatt den; kolossalt många människor gick under med den. Historiskt är fascismen knuten till framväxten av ett medborgarsamhälle. Till skillnad från andra auktoritära ideologier och styresformer - militärdiktatur, kungligt envälde - bygger den på massmobilisering.
Den drar med sig harmsna och missgynnade, utslagna och åsidosatta, i en enveten kamp mot moderniseringens agenter: arbetarrörelsen, det liberala borgerskapet. Politiska program och världsåskådningar är inte centrala, annat än som initierande faktorer. Fascismen vid makten har ingen vision, den är handling och vilja, den är kraftutveckling och dyrkan av våldet som en närmast estetisk livskomponent. Därför ser fascistiska rörelser sinsemellan mycket olika ut. De avstår sällan från att utnyttja allianser med reaktionära grupper inom de givna systemen eller de möjligheter som parlament och andra etablerade institutioner kan ge (därför sker typiskt nog återkommande utrensningar av renhetsdyrkande die-hards på - den ofta misslyckade - vägen till makten), men de taktiska tillvägagångssätten skiljer sig åt med hänsyn till samhällsstruktur och politiska konstellationer. som Paxton påpekar var Mussolinis framfart betydligt blodigare än Hitlers i oppositionsläge. Territoriell expansion och etnisk exklusion tycks ha varit bärande bjälkar i alla fascistiska bemödanden, men i Italien aktiverades antisemitismen inte förrän det blev maktpolitiskt nödvändigt, nämligen i samband med regimens betryckta läge och beroende av Tyskland under andra världskriget.
Paxton har alltså ett ganska inklusivt och ideologiautonomt fascismbegrepp: det innefattar både romersk korporativism och germansk Fhrerstaat. Samtidigt kommer varken Francos eller Salazars iberiska diktaturer med i bilden: där kan fortfarande de traditionella eliterna regera, på ett ofta drakoniskt sätt, men utan folklig appell och utan att vara öppna för alla samhällsklasser, drag som Paxton anser vara utmärkande för en fascistisk maktstrategi. Likaså tillbakavisar Paxton alla försök att jämställa fascism med kommunism, såsom uttryck för samma totaliserande och samhällsomstörtande sentiment. Enligt Paxton var fascismen aldrig revolutionär i den meningen att den ville undanröja rådande samhällsordning; den ville rädda den, med visserligen okonventionella och utmanande metoder. Dess politiska hemvist var städse hos högern, även om dess ledaregestalter kunde ha ett ursprung på den andra kanten och även om fascismen sökte vinna stöd hos samma sociala skikt som socialister och kommunister. Funktionellt slog de fascistiska regimerna alltid och nästan enbart mot vänstern, som därmed är kolossalt överrepresenterad bland den politiska repressionens offer. De kapitalistiska egendomsförhållandena blev också så gott som oantastade, försåvitt de inte berörde kampen mot främmande folkelement. I Förenta staterna (Ku Klux Klan) snarare än i Ryssland, nu eller då, har fascismen utgjort hotbild.
The Anatomy of Fascism är en väsentlig bok; texten på gränsen till elegant. Paxton har med detta verk, ehuru tunt till sidantalet, åstadkommit ett imponerande bidrag både till den politiska idéhistorien och till den politiska filosofin. Hans framställning är faktarik, pålitlig, i nära anslutning till forskning och vetenskapliga kontroverser. Boken med sina många värdefulla referenser bör givetvis översättas till svenska och stå centralt i alla diskussioner om politiska system som befinner sig i kris. Krisen var fascismen primära näring; de politiska klasserna inkompetens blev dess livsluft. När de parlamentariska system drabbas av återkommande sabotage och skandaler, får fascismen förnyad aktualitet.
Recensent: Anders Björnsson
