I kalabaliken efter Jyllands-Postens provokation passar svenska statsorgan på att göra nya framstötar mot medborgerliga rättigheter. I linje med justitieminister Thomas Bodströms anstormning. Ali Esbati kommenterar utvecklingen.
Det borde inte behöva sägas mycket om Muhammed-bilderna. I ett land där rasism och islamofobi formligen exploderat de senaste åren och blivit till grotesk norm i samhällsdebatten är publicerade nidbilder på profeten Muhammed, spelande på de grumligaste av föreställningsvärldar om våldsamt barbari hos ett otämjt mörker, naturligtvis inte något annat än etablissemangshets - inte mot islamiska samfundsorganisationer eller muslimsk tro som sådan - utan mot en konkret grupp människor.
30-talets judeteckningar är ett lämpligt historiskt jämförelseobjekt, även om det också finns skillnader. Och reaktionernas globala karaktär har att göra med att den dagliga hetsen och rasismen riktad mot muslimer - troende eller ej - har globala dimensioner. Normalt leder mer direkta reaktioner till att man kan bombas och massmördas. Så det kan bli sånt här istället när det kommer en pysventil.
Det ska naturligtvis inte vara illegalt att ägna sig åt blasfemi eller att på skilda vis driva med upphöjda världsliga eller andliga symbolfigurer. Vill man förstå det som sker ska man dock inte titta på lagar, utan på makt. Och ska man begripa de plötsliga principiellt liberala brösttonerna i denna fråga, ska man skärskåda den västerländska masspsykosen och avsändarnas intentioner
I det allmänna hallå som nu uppstått passar alla möjliga reaktionära krafter på. Till dessa hör vår säkerhetspolis, i armkrok med UD. Det sker till exempel när man utövar påtryckningar mot Internetleverantörer att ta ned hemsidor med nya teckningar.
Visst, myndigheterna kan, och ska kunna, informera medborgare och mediebolag om sådant som är relevant för deras bedömningar. Men i detta läge vippas ett redan sluttande plan några rejäla grader åt det brantare. Samtidigt som övervakningsöverste Bodström massproducerar lagförslag om buggning, registrering och nya våldsbefogenheter, passar statens allra fräschaste representanter på att täckta av "hotbilder" gå loss på det som återstår av skydd för medborgerliga rättigheter.
Till på köpet hjälper man till att öppna upp möjligheten för rasisterna i Sverigedemokraterna att få ett politiskt genombrott de eftersträvat (men som jag i och för sig ändå inte tror kommer nu). Och Lars Leijonborg - som visat sig maximalt beredvillig att slopa vilka medborgerliga rättigheter som helst med omedelbar verkan, för att få några procent extra i opinionsundersökningarna - kan kliva fram och vara bekymrad över att dessa rättigheter hotas. Ty det finns alltid en möjlighet att i det folkliga medvetandet placera även detta hot på det muslimska skuldkontot, och för detta inhösta politisk ränta i valet.
